Etikettarkiv: Joakim Zander

Ligger efter i läsningen

Jag ligger efter i min läsning. Inte konstigt, egentligen, med tanke på att mycket av min tid de senaste veckorna gått åt min egen roman, Tunneln i slutet av ljuset.

Men ändå: det finns saker jag vill läsa.

Som Ulla Bolinders Går i alla gårdar, en bok jag började med för någon vecka sedan. En annorlunda berättelse om ett mord. Joakim Zanders Orten och Thomas Engströms Norr om paradiset är två andra exempel. Men det är egentligen bara början på en lång, lång lista som aldrig kommer att betas av.

I dagarna fick jag Karin Slaughters nya; De vackraste. Kände att Fan jag borde sluta jobba och börja läsa på heltid istället.

”Jag tvingar mig igenom nio av tio dagars skrivande för att nå den där underbara känslan av viktlöshet”

Den döda zonen intervjuar Joakim Zander.

SUCCÉDEBUT! KRITIKERKÄRLEK! INTERNATIONELLT JETSET-LIV! – Joakim Zanders debutroman Simmaren har i skrivande stund sålts till 30 länder, filmrättigheterna är bokade och klara. Framgången är Här och Nu. När uppföljaren Orten släpps är många nyfikna på vad som väntar. 

Joakim Zanders debut Simmaren (2013) handlade inte om Anders Holmertz och hans framgångar som svensk elitsimmare under åttiotalet. Däremot handlade boken om hemligheter och hysterisk action – något som uppenbarligen föll läsarna i smaken. Med uppföljaren Orten är den gamla EU-påläggskalven Zander tillbaka med ännu en spännande berättelse.

Joakim, jag är inte sportjournalist och du är inte Henke Larsson. Men jag kan ändå ställa frågan: ”Hur känns det?”
– Jodå, det känns väl hyfsat? Skönt att det drar igång liksom. Jag hatar den här perioden mellan det att boken är klar och att den kommer ut. Man går bara runt och ojar sig, bättre att vara ute på banan, oavsett hur det går.

ortenDet är ingen idé att trippa på tå nu. Jag tycker att vi börjar med det negativa. Vad har varit tråkigast med att skriva Orten?
– Det som alltid är tråkigast antar jag: Att hålla på och mata dag in och dag ut. Disciplin är ju inte kul, det kan man inte säga. Men nödvändigt för annars blir det ingenting alls, konstaterar Zander med en av intervjuaren förmodad suck.

Om Simmaren skulle kunnat handla om Anders Holmertz finns det andra idrottsparaleller i nya boken, Orten. Boken utspelar sig i Bergort, som är en fiktiv plats. Men:

Titeln får mig osökt att tänka på den gamle fotbollsspelaren Göran Bergort. Finns det några paralleller där?
– Ja, alltså, jag vet inte hur jag fick ordet Bergort i huvudet från början. Jag visste tidigt att boken skulle heta Orten och letade efter ett namn på förorten som skulle passa miljön jag hittat på.

– Bergort var perfekt för det lät liksom ursvenskt, som många av Stockholmsförorterna gör. Sen är jag ju Pekingfan, så det var såklart en bonus att Orten fick dela namn med en gammal IFK Norrköping-trotjänare. Hoppas det är ok med honom också bara…

Joakim Zander berättar att själva storyn till Orten dök upp redan när han skickat iväg Simmaren till förlag för tre år sedan. Men när tankarna började formas visste han inte om han skulle bli antagen eller ej.
– Jag tänkte att jag behövde ett nytt projekt. Men de tankarna var väldigt annorlunda mot vad det faktiskt blev till sist. Det var förra sommaren och hösten som jag började jobba fundera runt Orten mer målmedvetet. Det tog ett tag tills jag faktiskt började skriva, för jag hade mycket research att göra innan jag satte igång.

Researchen i fråga har huvudsakligen handlat om radikaliseringsprocesser och hur de ser ut. Vilka mekanismer som ligger bakom.
– Jag har fått mycket hjälp av Leif Stenberg som är professor vid Center for Middle Eastern Studies i Lund. Helt ovärderligt. Jag har också spenderat många timmar med böcker och hemska Youtube-videor.

Du glider ju numera runt och är författare på heltid, så det borde ändå ha varit lättare att hitta tid?
– Ja. Jag går till jobbet varje dag för att skriva och behöver inte malla ihop det med ett heltidsjobb. Det är såklart enorm skillnad.

235323När Simmaren släpptes berättade du för mig att du varit helt oförmögen att planera vad som skulle hända i bokens handling under processen. Är det något som förändrats nu när du fått mer tid, och när du har debuten bakom dig?
– Ja, jag önskar ju det? Och till viss del har jag väl blivit bättre. Främst oroar jag mig inte lika mycket om den biten nu som jag gjorde första gången. Jag litar mer på berättelsen, på att den ska hitta rätt på något vis. Den gör ju oftast det.

– Samtidigt, när man skriver den typen av böcker som jag gör, med en massa olika tidslinjer och personer, önskar man ju alltid att man var ännu bättre på själva pusslet…

Vad gör du om nätterna nu när du inte skriver, förresten?
– Nu skrev jag ju Orten rätt snabbt så det blev faktiskt en del skrivande på nätterna den här gången också, särskilt i slutet. Men det är ju grymt att oftast inte ha den där pressen att skriva då. Jag kan se på film istället. Och Mad Men. Älskar Mad Men.

Om vi ser på hela processen, hela arbetet. Och inte ska fokusera på det tråkiga; vad är det då som är roligast av allt. vilka ögonblick?
– Det som är roligast är ju den där enstaka dagen när man känner att man verkligen fått till det. Det rör sig kanske om tio procent av tiden, när man tycker att det man skrivit under dagen verkligen är bra. Jag tvingar mig igenom nio av tio dagars skrivande för att nå den där underbara känslan av viktlöshet. Kanske är det därför jag skriver överhuvudtaget.

Rykten säger att du lyssnar en hel del på musik när du skriver. Vad är det du lyssnar på?
– Åh, Theo Parrish, Mwuana, Silvana Imam och Max Richters Music for 18 Musicians. För att nämna några.

Många författare gillar själva redigeringsprocessen. Andra är mer snarstuckna. Hurdan är du?
– Den här gången tyckte jag det var härligt att sätta igång med redigeringen. Storyn och personerna satt och jag behövde inte stressa för att få till det utan kunde koncentrera mig på att få det riktigt bra.

Märktes det någon skillnad från förlagets sida vad gäller åsikter och tips kontra skaparfrihet mellan de två böckerna?
– Den stora skillnaden den här gången var att jag hade förläggare och agent som var ivriga att läsa tidigt. Det har man ju inte som debutant när man jobbar i isolering på ett annat sätt.

– Men de jag jobbar med skulle aldrig drömma om att styra skapandet. Vad de gör är att de talar om vad som inte funkar. Det är det allra viktigaste i författandet tror jag. Att ha folk du litar på som talar om för dig vad som inte är bra, för ofta ser du inte det själv. Men sen hur du ska få det bra måste alltid var upp till dig själv, det kan ingen hjälpa dig med.

Orten handlar en hel del om extremism. Sökandet efter tillhörighet. Varför tror du att vi människor så gärna vill känna oss som en del av något större?
– Det är ju en enorm fråga såklart. Jag tror det finns massor av anledningar och alla har vi väl det i oss på ett eller annat sätt, känslan av att man skulle vilja vara en del av rörelse eller ett större sammanhang.

– Vad gäller just jihadism och viljan från ett fåtal människor att lämna Sverige för att kämpa för IS, så grundar sig det nästan alltid i ett upplevt utanförskap i det svenska samhället. Det blir en väg bort från ett sammanhang man inte längre känner tillhörighet med.

– Det är också nästan alltid en upplevd solidaritets- och rättvisehandling. Man kopplar sitt eget utanförskap till de orättvisor som andra muslimer upplever och då känner man att det är rättfärdigat att ”slå tillbaka” och man har överseende med de obeskrivliga grymheterna som medel mot ett större mål.

Orten släpps först i Sverige men rullar också ut i 30 andra länder under nästa år. Att sätta ord på förväntningarna är svårt, säger Zander, men förhoppningen är tydlig.
– Min förhoppning är att den blir läst och uppskattad, såklart. Jag tror att den är genuint spännande, men jag hoppas också att den sätter igång lite tankar och diskussioner hos läsarna angående integration, utanförskap och radikalisering.

235328Boken är en av – nuförtiden – rätt många thrillers som ges ut av svenska författare. Thrillergenren har fått en pånyttfödelse de senaste åren och Joakim Zander läser själv en hel del. Inte bara thrillers. Han hävdar att John le Carré är ”den självklara nestorn” inom thrillergenren.
– Men jag gillar svenska spänningsförfattare som Christoffer Carlsson och Thomas Engström mycket också, konstaterar han.

Förresten, en vän till mig blandade ihop dig med just Thomas Engström. Vad kan det bero på, skriver ni liknande böcker eller påminner ni bara om varandra?
– Är vi lika? Ja vi har ju båda medelåldersskägg, gillar tupplurar och skriver thrillers, men stilmässigt rör vi väl oss i lite olika vatten? Thomas tycker att mina böcker är “socialistiska”, vilket är hans sätt att säga att karaktärerna i dem ibland uttrycker mänskliga känslor.

Nu väntar en hektisk höst. Lanseringen av Orten följs av en period med bokmässa och en liten författarturné på östkusten och södra Sverige under oktober. Någon tid att vila lär inte finnas.
– Men det är skitkul. Och någonstans mitt i det där ska jag väl börja pula med med nästa bok också, avslutar Joakim Zander med en hysterisk glimt i ögat.

Köp boken hos Adlibris
Foton på Joakim Zander: Emil Malmborg

Bokrea 2015: Tips om bästa deckarfynden

Ingen som är bokintresserad har väl missat att Bokrean är igång. Som alltid bjuds ett digert urval av fantastiska, mindre bra och helt värdelösa böcker ut till priser som är svåra att motstå. Den döda zonen tar din hand och guidar dig ut i readjungeln – vilka är fynden inom spänning, deckare och thrillers?

Vi börjar med det bästa.

I år kan man köpa tre av fyra delar i David Peace’s väldigt mörka och hårdkokta Yorkshirekvartetten. Det är bara den fjärde och sista boken som saknas, men både 1974, 1977 och 1980 går att köpa i pocketutgåva. Priset är skämtsamt billigt, så det går inte att undgå köp. Den fjärde delen, 1983, har inte utkommit i pocket ännu. Den som verkligen vill läsa kan såklart köpa inbunden till ordinarie pris.

jag-var-dora-suarezOch när vi ändå är inne i det beckmörka så tipsar jag om Jag var Dora Suarez av Derek Raymond, en helvetisk och psykotisk berättelse. Obehagligt, om än inte lika grafiskt, blir det i Lars Keplers Stalker. En författare som aldrig väjer för det jävliga är för övrigt Sharon Bolton, vars Odödlig nu kan köpas på rean. Johanna Mo skrev att Döden tänkte jag mig så, och inte heller där väjs det för uppgivenhet och frustration.

Jag vore väl en idiot om jag inte tipsade om Gillian Flynn och Gone Girl, men förmodligen har alla redan läst den. Då tipsar jag hellre om hennes Mörka platser som handlar om ärren efter ett fasansfullt mord och varför inte en bok som har ett par år på nacken; Den sista safarin av Deon Meyer, som är en av mina absoluta favoriter i spänningsgenren. Här snackar vi Sydafrika, vildmark och elakheter.

Gillar man tempostark thrilleraction så finns det ingen anledning att väja för varken Thomas Engströms Väster om friheten eller Joakim Zanders Simmaren. Det dödas, det jagas och det är naturligtvis internationella förvecklingar och ett inferno av hemligheter. Bra grejor. Jag tycker även att alla thrillerälskare ska läsa Paranoia av Joseph Finder; filmen sög men boken är jäkligt bra.

den-osynlige-mannen-fran-salem”En jävla massa pang-pang och desperat tidsjakt” kanske inte är din grej? Då ska du läsa Elly Griffiths En orolig grav, Ian Rankins En annan mans grav (mycket gravar nu, min anm.), Christoffer Carlssons Den osynlige mannen från Salem eller varför inte Dror Mishanis Utsuddade spår. Den sistnämnde vann ju för övrigt priset som bästa översatta kriminalroman härom året och den näst-sist-nämnde vann Bästa svenska kriminalroman. Bara att läsa!

Och jag själv då? Vad kommer jag att köpa?
Jesper Ersgård: Dans med djävulen (hört bra saker)
Belinda Bauer: Ni älskar dem inte (Bauer är bäst och detta är den enda av hennes böcker jag inte har)
Daniel Akenine: 11 gram sanning (internationellt, högtempo, lovande!)

Nå. Där var lite tips från mig. Jag har säkerligen missat en hel del, men å andra sidan har jag inte koll på hela utgivningen heller. Tyvärr.

Recension: Joakim Zander – Simmaren

”Fullt ös och massor av action”

Det finns thrillers som utlovar action men inte levererar, något som brukar leda till besvikelse från läsarens sida; ibland är det action man är ute efter. Den som läser Joakim Zanders debutthriller Simmaren och törstar efter action lär inte lämna boken besviken, för den levererar just detta: fullt ös och massor av action, även om det börjar lite trevande.

simmarenI Simmaren kastas vi mellan skådeplatserna. Damaskus, Afghanistan, Bryssel, Sverige, USA. Ansatsen och ambitionen är hög – resultatet mestadels gott. Förutom en inledande känsla av förvirring och desorientering i tid och rum lyckas Zander knyta samman de olika trådarna väl, mycket tack vare det höga tempo som i början bidrar till förvirringen. Tempot och flytet gör dock att man har svårt att slita sig och snart ser man en helhet – och genast höjs läsupplevelsen avsevärt. Fram växer en pulserande – och halsbrytande – berättelse:

En amerikansk agent befinner sig på åttiotalet i Damaskus. Han bevittnar något hemskt – något som sätter djupa spår i hans själ. Han försöker fly, glömma bort, men misslyckas. Han plågas av minnena, löftena – sveket. Samtidigt, här och nu, kommer konfliktforskaren Mahmoud Shammosh över hemligstämplad information om tortyr och maktmissbruk. Han kontaktar sin exflickvän, Klara Walldéen, och innan de vet ordet av har de skottpengar på sig; de jagas skoningslöst av någon som uppenbarligen vill komma åt den informationen de har med sig.

Boken innehåller mycket att tycka om: Zanders förmåga att på ett filmiskt sätt beskriva händelseförlopp, pumpa driv i dialogen och storyn utan att göra för stora avkall på miljöbeskrivning och språk. Dessa saker väger upp de stötvisa svagheter som boken har – de parallella spåren och berättarjagen blir ibland lite förvirrande.

Simmaren är en klassisk actionthriller. En bok om förlust, förlåtelse – och om hur höga intressen är beredda att gå över lik för att hålla skenet uppe, bevara Status quo. Det är underhållande läsning av ett författarskap att hålla koll på – och framförallt är det en thriller av god kvalitet.

Plusmeny: Min intervju med Joakim Zander

Köp boken hos Adlibris

”Den senaste månaden har varit helt galen”

Bokens rättigheter är sålda till 24 länder, handlingen är förlagd både till Sverige och utlandet. Författaren själv är jurist om dagarna och thrillerdebutant om nätterna. Den döda zonen tar pulsen på Joakim Zander, aktuell med sin debutbok Simmaren.

210558BBoken beskrivs bäst (och enklast) som en spionthriller i högt tempo. En klassiskt bladvändande berättelse som levererar svängar, kurvor och hemligheter i parti och minut. Och frågan är, hur hänger författaren själv med i svängarna, debutant som han är.
– Den senaste månaden har varit helt galen, konstaterar Joakim Zander. Och fortsätter:

– Annars har jag varit ganska cool sedan boken blev antagen av förlaget. Det känns ju på många sätt rätt underbart att boken är ute nu, men också på lika många sätt vidrigt. Jag är fullständigt paralyserad och googlar mitt eget namn, livrädd för att ingen ska recensera eller läsa. Fast samtidigt är jag lycklig och stolt; boken blev till sist ungefär vad jag ville att den skulle bli.

Joakim Zander har skrivit ”i hela livet”, säger han. Simmaren började egentligen i ett helt annat tema, men utvecklades under skrivandets gång till vad den till slut blev. Teman växte fram under tidens gång, menar han.
– Mycket därför att jag var en sådan grön författare och så ovan vid att skriva långt. Jag var helt oförmögen att lägga upp en plan för hur handlingen skulle utveckla sig. Istället var det en överraskning för mig varje natt vad som skulle hända på sidan framför mig.

Och det blev en spionthriller. Hur kommer det sig, egentligen?
– Jag antar att det som fascinerar är dubbelheten i det hela. Hemliga liv och en vardag som döljer en större verklighet. Jag tycker det är intressant med tanken på människor som lever helt vanliga liv med hus och familj men vars jobb involverar stora hemligheter och spänning. Jag försökte fånga lite av det i Simmaren också.

Thrillers som utspelar sig i internationell miljö – det känns som en tydlig trend just nu. Varför tror du det är så?
– Jag tror att det är naturligt att svensk och europeisk litteratur slutar vara fångad inom nationsgränser. Inget ont om spänningsromaner som utspelas i små svenska landsortsstäder, men det finns väl tillräckligt av dem? Jag tror att för min generation är det helt normalt att man reser och arbetar i perioder i andra länder. På så vis tror jag att den ökande internationaliseringen av spänningslitteraturen speglar en existerande samhällstrend.

Hur såg ditt grundtänk kring skrivandet och berättelsen ut?
– Mitt enda mål vad gällde drivet i berättelsen var att det inte fick finnas några onödiga scener. Alltså, varje scen måste på något sätt driva själva handlingen framåt. Även om huvudsyftet är att introducera en karaktär så måste någonting relevant för handlingen också ske i scenen.

Skrivprocessen som sådan beskriver Joakim som förlagd till den tid som fanns tillgänglig. Med två barn och familj gavs det helt enkelt inte så mycket andra möjligheter än att skriva på natten, exempelvis. Mycket av skrivandet förlades också till olika resor; flygplatser, tåg, hotellrum. Dödtid efter möten.
– Men mycket skrivande pågår ju också hela tiden i tankarna, och det kan man ju sköta varsomhelst. Men visst, jag ska se till att ha lite mer ledigt nästa gång…

Nästa gång. Skriver du något nu?
– Jag har börjat på en uppföljare till Simmaren. Det blir inte en rak Del 2, utan kommer att beröra andra miljöer och teman men flera av huvudpersonerna kommer nog att återkomma.

Slutligen. Du bor i Helsingfors. Om man åker till Helsingfors och bara ska göra en sak – vad ska man då göra?
– Kanske en riktig långpromenad längs vattnet från Brunnsparken, via Skatudden och Kronohagen till unga, hippa Berghäll. Avsluta med fisksoppan i Hagnäs Saluhall och en kaffe på Good Life Coffee runt hörnet.

Foto på Joakim Zander: Sofia Runarsdotter