Etikettarkiv: Jack Reacher

Våga begränsa antalet böcker

Jag har sagt det förut, jag kommer säga det igen:

Våga begränsa antalet böcker i en serie.

I dagarna läste jag att Michael Connelly släpper en ny Harry Bosch-deckare. Det blir den nittonde (eller tjugoförsta, beroende på hur man räknar) i ordningen. Jag har läst tio-femton stycken och älskar Bosch. Men. Jag tycker att det får vara nog nu. Vad har hänt med nyskapandet, utmaningen, variationen? Så jäkla spännande är inte Harry, numera 60+ och även om böckerna oftast håller bra klass drabbas jag av en frustrerad känsla av upprepning.

I Mars månad släpptes Anna Janssons femtonde bok om Maria Wern.
I Maj släpps Mari Jungstedts tolfte bok om Anders Knutas.
I höst utkommer den nittonde Jack Reacher-thrillern av Lee Child.
Och så vidare.

Min poäng? Att det är tråkigt, att författarna är tråkiga, och kanske framförallt att vi läsare är tråkiga – det är ju faktiskt vi som köper böckerna. Visst förstår jag att det inte är helt okomplicerat; som läsare älskar vi att identifiera oss med dem vi läser om, vi tycker om igenkänning, rutin och trygghet. Att läsa vidare i en bokserie ger oss en känsla av stabilitet – vi vet vad vi får levererat, och vi tycker som regel att det är bra.

Jag förstår tänket bakom långa bokserier; att man som författare känner trygghet i säkrad utgivning och ekonomi, att man som förlag behöver siffror, sälj och lätta pengar (förutom att de stora författarna även kostar en del i marknadsföring). Förlagsvärlden kan inte leva på chansningar, måste säkra inflödet av pengar. Det blir tacksamt att satsa på säkra kort.

Men någonstans önskar jag att det inte fungerade. Att folk tröttnade efter sjunde delen fabriksproducerad spänning. Att författarna vågade mer, bejakade den kreativa drivkraft de rimligen har. Att förlagen ställde högre kvalitetskrav. Att vi läsare faktiskt visar att vi vill ha något nytt.

Jag tycker om bokserier. Att känna igen, följa med i en karaktärs utveckling, få en djupare insikt i dess personlighet. Men för mig går den magiska gränsen vid fyra böcker: En kvartett är det perfekta formatet för den som vill följa en huvudperson.

En kvartett skapar dynamik till berättelsen; det finns en början, ett oundvikligt slut och fyra böcker ger utrymme att berätta. En (kanske på förhand?) begränsad serielängd gör även slutet ovisst. Om man läser spänning är det nämligen inte speciellt spännande om man vet att nästa bok i serien kommer ett år senare.

Eller?

När blir en bokserie för lång?

Jag har läst fjorton Jack Reacher-thrillers, tio Harry Bosch-deckare, fem böcker med John Rebus i huvudrollen. Deckargenren är den mest förlåtande genren när det kommer till serier med samma huvudperson; visst förekommer det även i andra genrer, men just deckare och thrillers står i särklass. Så var går gränsen – när blir en bokserie för lång?

För några år sedan hade jag förmånen att intervjua Lee Child, mannen bakom Jack Reacher. Jag frågade:  Hur många böcker Reacherböcker blir det? Svaret jag fick var lika ärligt som väntat: Jag fortsätter så länge folk köper böckerna.

Krasst, enkelt och fullständigt logiskt ur en författares och ett förlags synvinkel. Ja, så vida man inte reflekterar över saker som variation och inspiration. Någonstans borde det gå en gräns även för den som skriver – upprepningarna kommer, hantverket blir rutin, variationen begränsas. Jag inbillar mig att Lee Child gärna skulle skriva något annat, men att det varken ges tid eller utrymme – det ska ju komma ut en Reacherthriller om året – och miljonerna rullar in, ett trevligt incitament för att köra vidare.

Min åsikt? Det borde ta stopp efter sex, sju böcker. Jag förespråkar trilogier, kvartetter, kvintetter. Begränsat antal, begränsat tidsspann, begränsad repetition. Koncentrerad spänning och förväntan, sorg när det är slut. Jag älskar exempelvis Yorkshirekvartetten av David Peace; jag vet att det är fyra böcker – och jag är mycket nöjd med vetskapen att det stannar där. Jag vet att det finns ett slut.

Så varför är vi deckarläsare så förlåtande? Vi vänjer oss, vi blir bekväma, vi serveras, vi gillar igenkänning. Och vi gillar när det är välskrivet; många författare är oerhört skickliga på att hålla sig precis på rätt sida gränsen. Det blir möjligen urvattnat – men det är ändå tillräckligt bra för ännu en köpimpuls hos kunden. Jag är precis sådan som läsare. Ett exempel: Jag tycker att Michael Connelly har skrivit för många Harry Bosch-deckare. Men jag köper ändå varje ny som kommer. Jag tycker att Ian Rankin kanske ska gå vidare från Rebus – men jag köper och läser ändå.

Vad tycker ni? Har ni några författare som egentligen borde ha gått vidare – men där ni ändå läser, i lojalitet, igenkänning och tradition?