Etikettarkiv: Intervju

Julintervjun 5: Anna Lihammer

Debutdeckaren Medan mörkret faller hyllades i princip av alla och utsågs till årets bästa deckardebut av Svenska Deckarakademin. Den döda zonen pejlar läget med Anna Lihammer inför jul och nyår.

Hej Anna! Medan mörkret faller blev alldeles nyligen belönad med priset som bästa deckardebut av Deckarakademin. Berätta om känslan kring det?
– Det kändes fantastiskt roligt att få priset, jag känner mig hedrad och överväldigad! Sedan blev jag också väldigt glad över att motiveringen var just ”en initierad skildring av svensk 1930-talsrasism i kriminallitterär form” eftersom jag ju också ville berätta om en del av 1930-talets historia i boken.

Foto Johanna JeanssonÖverhuvudtaget har debuten fått väldigt fina recensioner. Hur ser din relation till recensioner ut?
– Det är ett ganska ensamt arbete att skriva en bok, att låta berättelsen utvecklas och karaktärerna växa fram. Ibland känns det nästan overkligt att avsluta berättelsen och lämna den ifrån sig. Därför är det så spännande att se hur andra människor upplever en bok, alla läser med sina föreställningar och erfarenheter i bagaget och gör så att säga berättelsen till sin.

– Jag blir lika glad varje gång jag läser en positiv recension, och även när jag träffar någon som berättar att de läst boken och tyckt om den.

Än skyddar natten, som är titeln på nästa bok, utkommer i vår. Jag vet att du jobbat hårt med den. Vad kan du berätta?
Än skyddar natten utspelar sig ganska exakt ett år efter den första boken, hösten 1935. Vid den tiden hade förtrycket i Tyskland ökat. I september det året antogs de antisemitiska Nürnberglagarna i Tyskland, som delade upp samhället – eller snarare slet det i stycken. Bland annat förlorade människor som av nazisterna definierades som judar sina tyska medborgarskap och ”tyskar” och ”judar” förbjöds att leva tillsammans.

– I boken reser en tysk SS-expedition till Sverige för att utifrån sina vanföreställningar om historien leta efter spår efter förfäder i hällristningar och runstenar.

– Men liksom Medan mörkret faller så berättar boken också om samhället runtomkring och om hur ett krig tornade upp sig vid horisonten. Och liksom i den förra boken får man följa historien genom ett antal personer som har skilda roller och ser olika på det som sker.

Hur har det annars känts att skriva ”tvåan”; det ryktas ju om att uppföljare alltid är svårt?
– Det kändes både enklare och svårare på samma gång – och det är minst lika nervöst!

Foto på Anna: Johanna Jeansson

Julintervjun 4: Olle Lönnaeus

Född i Värnamo, uppvuxen i Tomelilla. Journalist på Sydsvenskan och författare med fyra böcker under bältet. I dagens julintervju tar Den döda zonen ett snack med Olle Lönnaeus.

Författarkarriären kunde ha börjat sämre. Lönnaeus första roman, Det som ska sonas, handlar om en journalist vid namn Konrad Jonsson som följer spåren av ett brutalt mord. Boken belönades med Svenska Deckarakademins debutantpris. Hans senaste spänningsroman, Jonny Liljas skuld, nominerades av samma akademi som en av årets bästa svenska deckare. Frågan känns självklar:

lonnaeus_thomaslofqvistHej Olle Lönnaeus, har december behandlat dig väl så här långt?
– Det har varit hektiskt och roligt. Dels har jag lanserat ”Jonny Liljas skuld”, dels jobbat stenhårt med regeringskris och nyval i mitt jobb som journalist på Sydsvenskan.

Jonny Liljas skuld nominerades ju till priset som Årets bästa svenska deckare. Ganska trevlig bekräftelse, gissar jag?
– Absolut! Jag tar det som en bekräftelse på att boken är bra. Det är ju alla böcker som nomineras till det priset.

Du har ju tidigare blivit prisad av just Deckarakademin, för din debut. Men hur ser du själv på ditt författarskap nu gentemot då. Du har ju några böcker under bältet nu.
– Ja, ”Jonny Liljas skuld” är min fjärde roman. Tycker nog själv att jag blir bättre och bättre, även om jag naturligtvis är part i målet. Stilsäkrare, kanske. Tidigare romaner har byggt på helt nya karaktärer. Men Jonny ska leva vidare. Jag är halvvägs på Jonny II redan.

Dina böcker är ganska mörka. Har du några inspirationskällor i ditt skrivande? Du har nämnt vardagen som en av dem, men finns det något annat – företeelser eller författare?
– Country Noir har blivit Malmö Noir. Ja, de är rätt mörka. Men jag försöker skriva in glimtar av humor också. Jag hittar inspiration till karaktärer och berättelser både i min uppväxt i Tomelilla, där mina första romaner utspelar sig, och i mitt jobb som journalist, där jag möter väldigt mycket människor.

– Ibland räcker det att man uppfattar en ”skärva” som fantasin kan spinna loss på.

Förebilder då?
– Förebilder … jag har nog inga direkta sådana. Mina kriminalromaner är ju mycket berättelser om samhället och människor som lever lite i skuggsidan. Sjöwall-Wahlöö och senare Håkan Nesser tycker jag är goda berättare.

jonny-liljas-skuldLäser du deckare och spänning även privat, eller är ditt läsande av annan karaktär?
– Jag läser blandat. Allt utom science fiction och varulvar. Senaste upplevelse var ”Stora makters uppgång och fall” av Tom Rachman, en fantastisk roman.

Du arbetar ju dessutom sedan många år som journalist. Blir du aldrig mätt på att skriva?
– Det händer. Men inte så ofta. I grunden går både journalistik och romanskrivande ut på att ge läsaren en god berättelse. Men i övrigt är det väldigt skiljda discipliner. Och för mig befruktar det ena det andra.

Vilka ser du som dina styrkor i skrivandet; man lockas ju lätt att tro att du som journalist är en inbiten deadlineknarkare – vilket rimligtvis passar även som författare.
– Som journalist har jag inga problem att få ur mig text. Men min styrka som författare vill jag tro är att skapa karaktärer med många nyanser och placera in dem i en story som också handlar om samhället i stort.

Nu börjar julen närma sig. Men vad fasen ska man egentligen ge en inbiten spänningsläsare?
”Jonny Liljas skuld”, naturligtvis!

Foto: Thomas Löfqvist

Julintervjun 3: Hanna E Lindberg

STHLM Confidential var hennes debut, en berättelse om mänskligt mörker och den ständiga önskan efter något bättre. Den döda zonen kollar läget med Hanna E Lindberg.

Flyktade drömmar, jakten på kickar och en brinnande revanschlusta; Ingredienserna i Hanna E Lindbergs debut bäddar för, och erbjuder, tempofylld läsning och rapp dialog. I dagens julintervju pratar vi med en debutant som fått mersmak men som framför allt önskar sig mer tid.

sthlm-confidentialSTHLM Confidential visar upp mänskliga drifter och girighet i sin mörkaste form. Var det en medveten målsättning eller kom det under tiden du skrev?

– Jag hade en vag uppfattning innan jag började, karaktärernas personligheter och drag tog fastare form efter hand. I början var huvudpersonen alldeles för vän och snäll, hon hamnade i situationer istället för att agera. Så kunde jag givetvis inte ha det. Jag började undersöka det här hålet hon har i själen och hittade många svar där.

Boken är din debut. Hur har hela upplevelsen varit kring att debutera, har det blivit som du förväntade dig?
– Jag hade världens härligaste releasefest, men sedan blev det tyst.

– Det var en skarp kontrast. Jag är utgiven på ett litet förlag och då får man göra det mesta själv – jag räknade med att det skulle krävas mycket jobb med lanseringen, men hade nog ändå någonstans tänkt att en bok som är värd att läsas automatiskt kommer att hitta till sina läsare. Så är det inte och det tog några veckor för mig att inse det.

– Man får verkligen slita och ligga på för att nå ut. Men när det väl händer att någon gillar boken eller berättar om den är det extra fantastiskt.

Nu är ju ditt debutår snart över, men visst kommer boken i ny utgåva snart?
– Ja, den är på väg ut i danskt band, alltså mjuka pärmar. Otroligt roligt att så många vill läsa att den trycks i det formatet.

2015 är snart här. Vad tror och hoppas du att nästa år kommer att betyda för ditt skrivande?
– Att jag hittar tillbaka till berättarglädjen. 2014 har mest handlat om marknadsföring och inte så mycket om skrivande annat än pressutskicken till recensenter och bloggare.

hannaelindberg-sthlm-confidentialFår vi följa Solveig Berg något mer eller hur ser du på en fortsättning med henne?
– Ja, i någon form. Många har frågat hur det kommer att gå för henne och undrat om hon kommer att få mer försonande drag. Vi får väl se. Jag kommer att borra djupare i karaktärerna i nästa bok.

I nästa vecka är det jul. Hur ser planerna ut inför helgerna?
– Jag jobbar som matredaktör och storhelgerna är högsäsong. Efter nyår blir det semester och förhoppningsvis en del lästid. Jag packar med mig Sara Stridsberg och Mara Lee.

Vilken tycker du är den perfekta bokklappen till den som är ute efter spänning i bokform?
Gone Girl av Gillian Flynn till någon som ännu inte läst den. Annars tyckte jag om Monika Fagerholms Lola uppochner. Annorlunda och poetiskt gestaltad spänning.

Slutligen. Vilken är den bästa bokklapp du någonsin fått, själv?
– Joyce Carol Oates bok om skrivande, den fick mig att våga sätta igång på riktigt istället för att bara gå runt och ”ha en idé till en bok”.

Foto: Linda Alfvegren

Julintervjun 2: Ulla Bolinder

Den döda zonen fortsätter sin färd mot julen och årets slut. Julintervjuerna har nått del två. Idag kollar vi läget med en rutinerad spänningsförfattare: Ulla Bolinder.

ulla bolinderUlla Bolinder debuterade som författare redan 1997. Sedan dess har hon gett ut en lång rad romaner på olika förlag och är knappast vad man kallar en rookie.

Hennes senaste spänningsroman utkom tidigare under 2014 och bär titeln Trauma, en bok som det även i dagarna blivit klart med holländsk översättning av. Boken handlar om en sjuttonårig flicka som försvinner från en fest och hittas död ett par dagar senare.

Hej, Ulla Bolinder – vilken bok ger du bort i julklapp i år och varför?

Mannen som slutade ljuga av Dan Josefsson, därför att författaren på ett skickligt och initierat sätt avslöjar sanningen och bakgrunden till denna otroliga historia om vår svenske ”seriemördare”.

Hur tycker du att deckaråret varit, har du sett några specifika höjdpunkter?

– Jag är inte så insatt i vilka deckare som har kommit ut under året, och jag har inte läst de allra senaste eftersom jag alltid köper böcker på second hand och letar efter – för mig – okända författare i hopp om att hitta något annorlunda och intressant.

– I media får man dessutom i stort sett bara information om de bästsäljande och redan etablerade författarnas utgivning, vilket ger en väldigt begränsad bild av det verkliga utbudet. För att hitta böcker utanför den breda strömfåran måste man vara väldigt aktiv själv.

Din senaste roman, Trauma, handlar om en sjuttonårig flicka som hittas död. Du berättar genom olika personers perspektiv på ett sätt som är originellt bland svensk spänningsutgivning. Berätta!

trauma– Alla mina kriminalromaner är skrivna i jag-form. Det finns ingen allvetande berättare, utan handlingen drivs framåt genom olika personers monologer och dialoger och genom dokument av olika slag. Det finns heller ingen komplicerad intrig och inga actioninslag eller andra spänningsskapande effekter i mina böcker.

– För mig är personernas känslor och levnadsförhållanden det viktigaste. Min förhoppning är att läsaren ska uppleva en sorts spänning i mötet med människorna och deras olika sätt att uttrycka sig och reagera på den situation de befinner sig i.

Du debuterade alltså som författare redan 1997. Vem är författaren Ulla Bolinder idag jämfört med då?

– Jag inledde min författarkarriär med att skriva lätt självbiografiskt, vilket jag aldrig kommer att göra mer. På den tiden tyckte jag också att det var roligt att bli uppmärksammad i media, men idag bryr jag mig inte alls om den delen. Jag är jättedålig på att prata om mig själv och mina böcker…

– När det gäller själva skrivandet tror jag inte att det har förändrats så mycket. Jag har naturligtvis fått större rutin, men jag skriver fortfarande i jag-form och låter olika personer berätta. I alla mina kriminalromaner har det hittills funnits dialoger i form av förhör, men i den senast skrivna, och i den pågående, finns det bara monologer, och det är ju en liten förändring.

Vad gör, i dina ögon, en riktigt bra spänningsroman?

– Om jag börjar med det jag tycker är tråkigt att läsa om, som till exempel yrkeskriminella, maffiatyper, MC-gäng, torpeder, internationella ligor och ekonomisk brottslighet, överdriven action och överdrivet våld, en hjälte med ”nio liv”, brott med kopplingar långt bakåt i tiden och mördarens återkommande tankar och känslor…

– …och slutar med det jag tycker är bra, som tydlig personteckning, enkel intrig, trovärdigt händelseförlopp, realistiskt skildrat polisarbete, psykologiskt trovärdig förövare – så blir nog bilden ganska fullständig. Det är alltså, förutom själva brottsfallet, ”vanliga” människor och realism som intresserar mig mest.

Vad skriver du på just nu?

– Jag har precis påbörjat min fjortonde bok, som också den är en kriminalroman. Nummer tolv och tretton är inskickade till några förlag som jag hoppas ska passa både mig och mina böcker. Men det är svårt att bli antagen, så jag hyser inga större förhoppningar om att det ska lyckas.

Inför det nya året; vad har du för förhoppningar med ditt författarskap inför 2015?

– Hittills har alla mina böcker kommit ut på små förlag, vilket har haft vissa fördelar, som till exempel större bestämmanderätt och enklare samarbetsformer.

– Nackdelen har förstås varit de knappa ekonomiska resurserna och svårigheten att nå ut. Inför 2015 hoppas jag därför att ett större förlag ska bli intresserat, alternativt att jag börjar ge ut mina böcker på egen hand. Eftersom känslan av frihet alltid har varit viktig för mig är det möjligt att ett större förlags eventuella styrning inte skulle passa mig.

Köp Ullas senaste roman Trauma hos Adlibris.

Julintervjun 1: Johanna Mo

Jul och nyår närmar sig. Det är dags att tänka tillbaka på året som gått – och se framåt mot det som ska komma. Fram till jul kommer Den döda zonen att publicera en serie intervjuer med spänningsförfattare, både svenska och utländska. Korta intervjuer om hur året sett ut, julklappstips i sista minuten och frågor kring deras aktuella böcker.

Först ut är Johanna Mo, som så tidigt som i januari 2014 utkom med Vänd om och var stilla, den andra boken (av en förmodad trilogi) med Helena Mobacke och hennes kollegor i huvudrollerna.

Hej Johanna, hur ser december månad ut för dig?
– Jag har precis lämnat in manus till nästa bok om Helena Mobacke, Allting trasigt ska bli helt. Det är första versionen som förlaget får se. Lite nervöst är det allt, att vänta på domen. Under tiden måste jag hinna ikapp med alla andra jobb jag försummade under slutet av arbetet med mitt eget manus.

Låt oss se tillbaka på året. Hur tycker du att bokåret i stort varit?
– Jag tycker att bokåret har varit bra, jag har mest läst svenskt, både spänningslitteratur och annat.

Foto Sofia RunarsdotterVad är det bästa du läst?
– Under året har jag tre favoriter. Den bästa spänningsboken jag har läst är Thomas Engströms Söder om helvetet. Den handlar om en avdankad stasiagent som infiltrerar en sektliknande grupp kristna nazister i amerikanska södern, och har en otroligt ren dramatisk kurva.

– Två andra riktigt bra böcker är Elin Boardys Mary Jones historia, som är en egensinnig roman om Long John Silvers kökspiga. Och Mara Lees Future perfect, som förutom att vara en språklig njutning och skapa en värld precis utanför gränsen för det verkliga handlar om hur det är att inte passa in i en liten skånsk by.

Du är ju inne på din tredje Helena Mobacke-bok. Vad kan läsaren förvänta sig av den kommande?
– Jag hoppas att den är ännu mer spännande. Det har i alla fall varit målsättningen. Det är det som är det svåraste rent genremässigt, att skapa det där drivet som gör att läsaren dras in och bara måste veta hur det går. Jag vill åstadkomma det, och samtidigt ge plats åt karaktärer och tematik att breda ut sig. Den här gången handlar det om ett påhittat upplopp i Skärholmen.

Julen står för dörren. Varför är boken den perfekta julklappen?
– Den är enkel att slå in, och det finns verkligen något för alla smaker.

Finns det någon speciell bok du gärna ger bort i julklapp i år?
– De tre böcker jag har som årets favoriter. Den bok som jag har gett bort flest gånger är nog Mark Haddons The Curious Incident of the Dog in The Night-Time (eller Den besynnerliga händelsen med hunden om natten som den heter på svenska). Den är skriven ur en femtonårings perspektiv, som har något slags autistisk sjukdom, och han bestämmer sig för att ta reda på vem som dödade grannfruns hund.

– Enligt Haddon själv är det inte en bok om autism utan om hur det är att vara annorlunda och att se världen på ett alldeles eget sätt, och det är just det jag tycker han visar så himla bra.

Slutligen. Vad önskar du inför det nya året?
– Det jag alltid önskar: ännu mer skrivtid. Och i andra hand: mer lästid.

Camilla Läckberg: ”Att ha läsare är viktigare än att få cred”

Idag släpps den senaste Fjällbacka-deckaren, nummer nio i raden. Lejontämjaren är en berättelse om mörka familjehemligheter, svikna förtroenden och försvunnen barndom. Den döda zonen har intervjuat Camilla Läckberg i samband med släppet. 

Det är ingen fager bild som målas upp i inledningen av nya boken Lejontämjaren; en ung flicka som varit spårlöst försvunnen dyker plötsligt upp som från ingenstans. Det hon fått uthärda är inget annat än ren ondska.

lejontamjarenVi spolar tillbaka tiden ungefär tio år. Det är kallt, isigt utomhus, varmt inne. Platsen är Gamla Brogatan i centrala Stockholm och en julfest i bokförlaget Forums dåvarande lokaler. Själv är jag bjuden av den enkla anledning att jag läser manus åt förlaget.

Där och då står jag och diskuterar böcker med Camilla Läckberg. Vi hittar direkt en gemensam grund: Båda är mer eller mindre besatta av seriemördarböcker. En grund god som någon, tänker jag. Men finns fascinationen för genren kvar än idag?

– Ja! Jag är fortfarande förtjust i den typen av berättelser, berättar Camilla över en något svajig telefonlinje. Hon förklarar varför.

– Det är alltid lite mer teatraliskt, lite coolare, lite mer utstuderat i böckerna än i verkligheten. I verkligheten är det sällan så raffinerat som i fiktionen. Se på böcker som Bensamlaren eller Poeten. De är som pussel, små detaljer hela tiden, som för allting framåt. Jäkligt bra.

Vilken var den senaste riktigt otäcka bok du läste?
– Med risk för att låta precis som alla andra. Gone girl av Gillian Flynn. Den var briljant, jag läste den under varenda lilla paus jag kunde hitta när jag var på bokturné i Australien och Nya Zeeland.

Däremot blir det inte så mycket läsning nu som det kunde bli förr om åren, berättar Camilla.
– Man kan väl säga att mitt läsande tog en tvärdykning med 90% när jag fick mitt första barn. Men jag får läsa igen när jag pensionerar mig. Fast när jag väl läser gillar jag samma saker som förut.

Vet du, det slog mig direkt att Lejontämjaren är en rätt mörk berättelse. Det lurar smuts och helvete under ytan?
– Det är kul att du säger det. För jag kände det själv, det är mörkt och skitigt. Det brukar alltid finnas en känsla i varje bok jag skriver… en känsla som jag själv känner väldigt tydligt. Det är svårt att förklara hur det är.

– När jag skrev Predikanten, till exempel, då kände jag högsommaren. Högtrycksvärme, en svettig, pressande känsla. Fyrvaktaren, å andra sidan, var spöklik. En dimmig känsla som hängde över allt.

Och Lejontämjaren…?
– Är som en brun gammal äcklig ingrodd filt. Det kanske låter lite hokus pokus, men jag har en väldigt tydlig känsla i kroppen.

När man är Sveriges mest säljande författare och har en lång rad böcker bakom sig – deckare, barnböcker, kokböcker – är en enskild bokrelease inte speciellt pulshöjande. Camilla Läckberg är inte orolig för recensionerna längre. Men en sak som fortfarande finns kvar är tankarna kring hur läsarna ska ta emot en ny bok.
– Där är jag fortfarande lite nervös. Men annars är jag rätt cool nuförtiden. Recensioner kommer och går, det är som i olika cykler. Ibland är man populär, ibland inte. Ibland är det inne att dissa Läckberg, ibland inte, säger hon med ett skratt.

Men läser du recensioner fortfarande?
– Nej, det gör jag faktiskt inte. Det är klart, om jag trillar över en recension så läser jag kanske den. Men förut lusläste jag verkligen varenda recension. Tog åt mig varje ord. Man får lite mer perspektiv med åren.

lackbergJag är nyfiken över hur det fungerar när man nått den framgång som Camilla Läckberg gjort. När man dessutom har mängder av olika projekt. För Camilla skriver inte bara deckare. Hon skriver barnböcker, är delägare i ett smyckesföretag, tävlingsdansar. Jag undrar över vilken roll skrivandet spelar i hennes liv idag.
– Skrivandet är fortfarande allra allra viktigast. Men jag måste slåss för tiden på ett annat sätt än förut. Och jag använder nog skrivandet på ett annat sätt nu jämfört med förut.

– Samtidigt är ju det mesta jag gör ändå skrivande. Bara olika typer av skrivande, olika forum. Det ger utmaningar på olika sätt och det är bra, behövs för att hålla entusiasmen uppe.

Du vill inte bli bekväm?
– Nej, jag är för rastlös för det. Jag är en tävlingsmänniska och gillar utmaningar. Jag är rädd för att stagnera, jag kastar mig gärna in i saker, får en kick av att klara av dem. Jag menar, jag vet ju att jag kan skriva en deckare. Men kan jag komma på en låttext? Kan jag skriva en barnbok?

Du är ju en väldigt igenkänd person. Att försöka sig på nya saker går knappast obemärkt förbi?
– Så är det. Man riskerar ju att göra bort sig varenda gång. Och det gäller att man levererar, det blir ju jäkligt skämmigt annars. Det är rädslan som driver, konstaterar Läckberg med ett högt skratt och lägger snabbt till:

– Rädslan har lett till många stora upptäckter genom åren!

Vår diskussion vänder åter till Lejontämjaren och de andra Fjällbacka-deckarna. En av de frågor jag själv intresserar mig mest för är den kring bokserier och hur författare resonerar kring dem. Hur många delar skriver man, hur resonerar man inför varje ny del. Är det till exempel svårt att förnya sig när det kommer till karaktärer och miljöer? Camilla Läckberg ger sin syn på saken:
– Skriver man en serie finns det ju – och måste finnas – en igenkänningsformel. Det vore meningslöst att vara nyskapande i varje bok, även om recensenterna ibland verkar tycka att man ska vara det. Läsarna läser ju serien för att de vill tillbaka till samma miljöer och personer. De vill återvända till samma värld som de lämnade, förklarar hon.

– Och en av de största anledningarna att skriva är ju att man vill bli läst. Att ha läsare är viktigare än att få cred, tycker jag.

Hur resonerar du kring Fjällbackaserien, hur många böcker kan det bli?
– Jag kommer absolut att fortsätta att skriva serien. Men hur många böcker? Det vet jag inte, det kan bli tio, det kan bli femtio. Man förväntas ofta ha en långtidsplan. Jag fick frågan så sent som igår: hur länge tänker du skriva? Vad ska man svara… vad ska jag göra om jag inte skriver?

Vilka är de stora skillnaderna mellan dig som författare nu kontra när du debuterade med Isprinsessan, tror du?
– Jag är bättre på att ha fler bollar i luften, bättre på att hålla samman intrigen. I Isprinsessan kan man väl säga att jag hittade mitt skrivspråk och mina karaktärer. Det tog såklart lite av intrigen. Och så hade jag inte heller den rutinen av att bygga upp intrig som jag har nu.

Du är duktig på att återberätta vardagsdetaljer, skapa igenkänning. Hur ser du själv på styrkorna i ditt skrivande?
– Jag är bra på att berätta en spännande historia och tycker att jag har en bra rytmkänsla för hur länge det ska puttra på, när tempot ska ökas, hur långa tempoökningarna ska vara… när läsarna ska få vila.

lackberg2– Jag vet att jag är bra på att skapa spänning och beskriva vardagskaraktärer, jag har ett bra öga för de detaljerna, det har alltid varit min styrka. Och jag skriver på ett sätt som är lättillgängligt. Det är positivt, tycker jag. Läsande är inte ett IQ-test, även om en del verkar tycka det.

I veckan åker Camilla Läckberg till Japan för att lansera Fyrvaktaren. Som vanligt har hon många järn i elden. Det blir dags att avrunda ett samtal som skulle kunnat bli mycket längre, telefonen knastrar allt högre, kanske är det batteriet.

Vi lägger på och går båda vidare mot nästa grej på schemat. För Camilla är det intervjuer. För mig en ettårig son som börjar bli rastlös.

Foto på Camilla Läckberg: Bingo Rimér

Köp Lejontämjaren hos Adlibris

”Det mörka, dolda och onda i människan är mer spännande än det ljusa”

Vad är egentligen ondska – och vilka uttryck tar den? Den döda zonen pratar mörker, mord och mani med Caroline Eriksson, aktuell med Inga gudar jämte mig.

Med nya boken Inga gudar jämte mig tar sig Caroline Eriksson an ännu ett historiskt svenskt mord (eller, i detta fall flera). Den första boken i serien Svenska Mord, Djävulen hjälpte mig, avhandlade Yngsjömordet. I den nya boken vänder hon blicken mot Silbodalsmorden i 1860-talets Värmland i en berättelse om stark gudstro, maktfullkomlighet och ett nätverk av lögner och hemligheter.

Caroline, jag är väldigt nyfiken. Inga gudar jämte mig är den andra boken i serien Svenska Mord. Hur kom det sig att du började skriva böcker om gamla mord egentligen? Har du en hemlig fascination för döden?
– Till att börja med: det är inte morden i sig som intresserar mig, utan psykologin bakom brotten samt relationerna mellan de inblandade, konstaterar Caroline Eriksson. Hon berättar att det är denna nyfikenhet som fascinerat henne när hon skrivit båda böckerna.

inga-gudar-jamte-mig– Från början fanns inte tanken på att skriva en serie, berättar Caroline, som hittade inspirationen till Djävulen hjälpte mig när hon läste om Yngsjömordet och blev så gripen av det tragiska triangeldramat att hon började göra djupare research.

– När jag upptäckte att det inte skrivits någon roman om fallet – åtminstone inte på 100 år – väcktes idén att själv ge mig på projektet. Under arbetet med den boken snubblade jag sedan över information om Silbodalsmorden och vips var idén till serien Svenska Mord ett faktum, konstaterar hon.

Den här nyfikenheten kring psykologi, påverkan och relationer. Var kommer den ifrån?
– Oj, det är svårt att svara på. Jag har nog alltid varit sån. Jag tänker att allt – livet och tillvaron – i grund och botten handlar om relationer. Hur vi mår i oss själva och hur vi fungerar eller inte fungerar tillsammans med andra.

– Som med så mycket annat är det mörka, dolda och ”onda” i människan mer spännande och dramatiskt än det ljusa och glättiga, tycker jag. Skuggsidan av det mänskliga psyket får konsekvenser – ibland ödesdigra – för vår samvaro. Så är ju fallet med båda de mordhistorier jag skrivit om hittills.

En av de drivande faktorerna till att skriva böckerna har varit viljan att försöka förstå, berättar Caroline. Förstå vilka de här människorna var, vilka tankar, känslor och erfarenheter de hade.

– Och framförallt… hur det kunde gå så illa, fyller hon i.

Men att förstå ondskan och mekanismerna som ligger bakom den är ju allt annat än ett lätt uppdrag. Hur har du tagit dig an det arbetet?
– När det gäller själva mordfallet har jag gjort research med hjälp av allehanda arkivhandlingar, böcker, samt resor till de aktuella platserna. Utifrån detta har jag sedan byggt storyn i böckerna. Handlingsförloppet är till 95% baserat på kända fakta.

– När det däremot gäller karaktärernas tidigare erfarenheter, personligheter och motiv har jag tagit mig friheten att fylla i efter eget huvud. Där har jag utgått från det jag tror mig kunna förstå om den mänskliga naturen, baserat bland annat på en magisterexamen i socialpsykologi.

– När det gäller ondska som fenomen…well, där finns mycket att diskutera. Vad är ondska? Är det ens ett relevant begrepp? Och hur definierar vi isåfall en ond handling?

Hur menar du?
– Runt om i världen och genom historien har människor begått fruktansvärda handlingar mot varandra. När vi läser eller hör om sådant kan vi välja två olika strategier för att hantera det; man kan slå ifrån sig eller försöka förstå.

– Mycket av det jag ser på nyheterna – sådant som pågår här och nu – vill jag helst slå ifrån mig, stänga av. Men i fallet med Silbodalsmorden och dessförinnan Yngsjömordet har jag valt att iallafall försöka förstå, förklarar Caroline.

Du förstår säkert att jag inte kan undvika nästa fråga. Vad är ondska, enligt dig?
– Någon har sagt att ”det vore en förolämpning mot mänskligheten att påstå att den är mänsklig” och det ligger väl något i det.

– Det finns i huvudsak två förklaringsmodeller till ondska. Antingen ser vi ondska som resultatet av inre faktorer, alltså att människan gör ont för att hon ÄR ond. Förr i tiden eller i extremreligiösa sammanhang kan detta uttryckas som att människor är besatta av en demon eller liknande. Ett mer nutida perspektiv,  fortfarande med betoning på inre faktorer, är att ondska är medfött, ärftligt, genetiskt betingat.

– I den andra förklaringsmodellen ses ondska som något som främst beror på yttre faktorer, det vill säga människan gör ont för att hon lever under onda omständigheter. Som socialpsykolog känner jag mig mest hemma i det senare synsättet.

carolineerikssonCaroline Eriksson berättar att hon tror att de flesta under ”fel” omständigheter kan göra sig skyldiga till onda handlingar, även om bilden är komplex och mänsklig ondska handlar om en kombination av både arv och miljö. Hon säger att hon är kluven till själva begreppet ondska.
– Det blir lätt att man avfärdar vissa människor eller handlingar som ”onda” istället för att försöka förstå och tränga bakom. Det blir ett sätt att slå ifrån sig, att sätta etiketter på andra och slippa skärskåda sig själv. Att vi människor är kapabla att begå fruktansvärda handlingar mot varandra kan det inte råda någon tvekan om. Men vad är en ond handling? Handlar det om utfall eller om avsikt och uppsåt?

Det framgår tydligt att tankarna kring detta ämne är många. Frågorna likaså. Vem avgör till exempel vad som är en ond handling? Caroline Eriksson menar att hon inte kommit fram till några tvärsäkra svar, utan att bilden snarare blir mer och mer komplex.
– För mig personligen är det som är svårast att förstå, att överhuvudtaget ta in, den totala likgiltighet och avsaknad av empati, ibland till och med hånfullhet, som en del visar inför  såväl sina offer som offrens efterlevande.

– Man inte bara bryter det osynliga kontraktet mellan oss människor: att inte skada varandra, man har helt upphört att betrakta sina offer som mänskliga varelser. Övertygelsen att man handlar rätt är starkare än respekten för människoliv. Jag vet inte om det är ondska. Vet bara att det skrämmer mig oerhört.

Huvudkaraktären i Inga gudar jämte mig är kyrkoherde Anders Lindbäck. En man som styrs och agerar utiifrån tron om vad som är rätt och fel – och vad som är Guds ord. I sina egna ögon gör han välgärningar. Han är välsignad med talets gåva och kan påverka. Å ena sidan ville han hjälpa de utsatta. Men å andra sidan var han också otroligt egoistisk och maktgalen.

Hur beskriver man bäst vem Anders Lindbäck var?
– Han var i mångt och mycket en motsägelsefull person, en dubbelnatur som levde ett dubbelliv. Som präst predikade han sträng moral samtidigt som han levde ihop med två kvinnor och antagligen hade ännu fler kvinnohistorier vid sidan om.

– Han var å ena sidan en man med starkt socialt patos som ställde upp för de fattiga och sjuka. Samtidigt var det just dem han förgiftade, på ett till synes ganska raffinerat och kallhamrat sätt. Det är just den dubbelheten som fascinerar mig med honom. Jag kan inte förstå, blir nyfiken, måste försöka förstå.

Så vilka är dina slutsatser. Om det finns några?
– Jag ser honom som en trasig själ. En underdog som mot alla odds rest sig ur dyn, han ser sig själv som en selfmade man och är stolt över det. Samtidigt jagar han hela tiden andras uppskattning, måste få sitt värde bevisat i andras ögon. På så vis kan nog många i vår tid av prestationsbaserad självkänsla känna igen sig i och relatera till honom.

Skulle du säga att han var ond?
– Jag har överhuvudtaget svårt att sätta etiketten ”ond” på någon. Inte minst när det gäller en människa som varit död i snart 150 år …

– Anders Lindbäck hävdade själv att motivet till giftmorden var barmhärtighet, alltså en sorts missriktad godhet. Hans samtid trodde inte på den förklaringen. Man menade att uppsåtet måste ha varit betydligt mer egoistiskt och illvilligt än han lät påskina. Men tänk om det faktiskt var som Lindbäck sa? Tänk om han inte ljög för att skyla över eller framstå i bättre dager utan verkligen drevs av det han själv upplevde vara goda avsikter? Den tesen var en av de saker jag ville utforska när jag skrev boken. Här ställs ju verkligen resonemanget ovan om vad som egentligen är en ond handling på sin spets.

caroline2– Rakt igenom svarta gestalter gör sig sällan bra i litteraturen. Jag hoppas och tror att de som uppskattar porträttet av Anders Lindbäck i min bok gör det av samma anledning som jag intresserat mig för hans öde: på grund av dubbelheten.

Caroline Erikssons böcker om Svenska Mord har blivit uppskattade av läsarna och fått mycket fin kritik. Så frågan är om det blir någon tredje bok i serien.

– I dagsläget är det inte klart om eller när det blir en fortsättning på serien. Men jag har en idé  och vi får väl se vad det blir av den, avslutar hon vår intervju.

Foto på Caroline Eriksson: Caroline Andersson