Etikettarkiv: Intervju

Den döda zonen intervjuar: Margee Kerr

”Jag hängde över kanten, fasthakad i en sele, 117 våningar upp i luften. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.”

Scream – Chilling Adventures in the Science of Fear. Så lyder titeln på sociologen Margee Kerr’s färska bok. Boken är en studie i rädsla; vad är rädslan, varför reagerar vi som vi gör – och varför söker vissa aktivt upp rädslan? Den döda zonen intervjuar Margee för att höra berättelsen bakom boken.

Vad skrämmer dig? Vad skrämmer mig? För egen del blir jag skiträdd av skräckfilmer, ormar och höga höjder. Andra människor triggas av helt andra saker – något som Margee Kerr tar upp i sin bok.

Scream – Chilling Adventures in the Science of Fear är en resa över flera kontinenter i jakt på rädslans essens. Margee Kerr åker, bokstavligen, jorden runt för att söka svar och förklaringar till vad som faktiskt är otäckt. På vägen passar hon på att göra en del rätt läskiga grejor. Den första frågan är därför självklar.

När är den senaste gången du var skitskraj?
– Det måste ha varit när jag var uppe i CN Tower i Toronto. Jag hängde över kanten, fasthakad i en sele, 117 våningar upp i luften. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.

Margee Kerr, ScareHouse

Margee Kerr, ScareHouse

Margee Kerr har varit fascinerad av rädsla under hela sitt liv. I boken förklarar hon en del av anledningarna till att rädslan attraherar henne så starkt; känslan av att kliva utanför sitt skyddande skal och bara följa sina instinkter utan tanke på annat. Hon utvecklar för mig:
– När jag är i en säker och kontrollerad miljö gillar jag de fysiska reaktionerna; att känna mig uppfylld av energi. Men jag gillar också känslan efteråt, att ”ha gjort något”. Det är skönt att kliva ur sin tänkande hjärna ibland och bara känna sig primal.

Jag hatar att bli skrämd, fast jag älskar ju det ändå. Hur är det för din del, är det enbart kärlek från din sida?
– Nej, jag hatar också det, i vissa kontexter. Till exempel om jag går genom en skog i mörkret och börjar föreställa mig alla otäcka saker som kan ligga och vänta. Jag vet ju att det bara är min hjärna som spelar spratt, men när jag väl börjar tänka i de banorna kan jag omöjligen vända tillbaka…

Arbetet med boken, säger Margee Kerr, tog ungefär två år och involverade både resor och mer traditionell research; akademiska avhandlingar och vetenskapliga skrifter.

Jag har hört talas om en hel del tråkig research. Men det här med åka jorden runt och bli skrämd låter allt annat än tråkigt…
– Ja, det var ju fantastiskt på många sätt, men i perioder var det också tråkigt. Akademiska artiklar är inte direkt spännande, alltid. Även om innehållet kan vara väldigt fascinerande.

I boken diskuterar Margee Kerr både hjärnans faktiska reaktioner på rädsla, men också kroppens fysiska reaktioner. Hon förklarar vad som händer, i vilken följd, och varför. Och hon utför till och med experiment på besökare av spökhuset hon arbetar på.

Hur kom det sig att du började skriva boken?
– Jag började jobba på ScareHouse 2008. Sedan dess har jag försökt att förstå varför människor söker sig till skrämmande aktiviteter. Efter att jag samlat in en massa data tänkte jag att jag lika gärna kunde skriva ner allt! Att jag sedan fick möjligheten att resa runt och uppleva så många saker på egen hand var en bonus.

Under resan, som tog Margee till bland annat Japan, Colombia och Kanada, upplevde hon flera skrämmande saker; ett övergivet fängelse som sägs vara hemsökt, världens brantaste berg-och-dalbana, slumområdena i Bogotá. Jag frågar vilken av alla upplevelserna som kommer att stanna kvar hos henne längst.

– Förmodligen mitt besök till Aokigaharaskogen vid foten av Mount Fuji i Japan. Det var vackert, tyst och nästan som en helt annan värld.

screamAokigahara har kallats för ”Självmordsskogen” på grund av de många självmord som begås i området. Längs stigarna i skogen finns skyltar som påminner eventuellt självmordsbenägna om att tänka på sina familjer, inte göra något förhastat.
– Jag tror att besöket där påverkade mig så starkt eftersom jag på sätt och vis ville att det skulle göra det. Jag ville komma närmare mina egna känslor kring döden och mina egna rädslor, berättar Margee Kerr.

Människor blir skrämda av olika saker. Men en som arbetar professionellt med rädsla och att skrämma folk; är den personen mindre lättskrämd?
– Jag har faktiskt väldigt känsliga reflexer för plötsliga händelser… så om det händer något jag inte förväntar mig så hoppar jag fem meter upp i luften!

En del är rädda för clowner, andra för häxor, höjder, trånga utrymmen. Vad skrämmer dig mest?
– Ärligt talat, min egen hjärna och kropp. Och tanken på att jag inte skulle kunna göra vad jag ville på grund av fysiska begränsningar.

En av de mest intressanta delarna i Scream är resonemanget kring ”fight or flight”, alltså hur man reagerar inför obehagliga eller otäcka saker. Flyr man eller stannar man kvar och kämpar. För spökhus som specialiserar sig på ”riktiga” skådespelare, tänker jag, måste det finnas en viss risk att man slår an fel toner.
– Det kan hända, och händer ibland, att besökare instinktivt råkar slå till en skådespelare, men det är lätt att förstå när det bara är en olycklig händelse och när det är en avsiktlig sådan. Alla skådespelare på dessa ställena vet hur man håller en ”säkerhetsbubbla” runt sig.

Alla människor upplever ju rädsla olika. Men, varför är det egentligen så? Går det ens att förklara?
– Det handlar i grund och botten om individen och deras utveckling, deras upplevelser. Hur de påverkats av omgivningarna, både genetiskt och psykologiskt. En del människor har upplevt saker som stärker känslan av att det är kul att bli skrämd medan andra är tvärtom, det är en del av förklaringen.

– Men till viss del kan det helt enkelt också handla om preferenser. Det är som musik. En del människor gillar jazz, andra rock’n’roll. Det är bara så det är.

Förresten måste jag fråga; vilken är den läskigaste berg-och-dalbanan du åkt?
– Förmodligen Eejanaika, 4-d-banan på Fuji-Q highland i Japan.

Läs Den döda zonens recension av boken

Köp boken

”Jag tvingar mig igenom nio av tio dagars skrivande för att nå den där underbara känslan av viktlöshet”

Den döda zonen intervjuar Joakim Zander.

SUCCÉDEBUT! KRITIKERKÄRLEK! INTERNATIONELLT JETSET-LIV! – Joakim Zanders debutroman Simmaren har i skrivande stund sålts till 30 länder, filmrättigheterna är bokade och klara. Framgången är Här och Nu. När uppföljaren Orten släpps är många nyfikna på vad som väntar. 

Joakim Zanders debut Simmaren (2013) handlade inte om Anders Holmertz och hans framgångar som svensk elitsimmare under åttiotalet. Däremot handlade boken om hemligheter och hysterisk action – något som uppenbarligen föll läsarna i smaken. Med uppföljaren Orten är den gamla EU-påläggskalven Zander tillbaka med ännu en spännande berättelse.

Joakim, jag är inte sportjournalist och du är inte Henke Larsson. Men jag kan ändå ställa frågan: ”Hur känns det?”
– Jodå, det känns väl hyfsat? Skönt att det drar igång liksom. Jag hatar den här perioden mellan det att boken är klar och att den kommer ut. Man går bara runt och ojar sig, bättre att vara ute på banan, oavsett hur det går.

ortenDet är ingen idé att trippa på tå nu. Jag tycker att vi börjar med det negativa. Vad har varit tråkigast med att skriva Orten?
– Det som alltid är tråkigast antar jag: Att hålla på och mata dag in och dag ut. Disciplin är ju inte kul, det kan man inte säga. Men nödvändigt för annars blir det ingenting alls, konstaterar Zander med en av intervjuaren förmodad suck.

Om Simmaren skulle kunnat handla om Anders Holmertz finns det andra idrottsparaleller i nya boken, Orten. Boken utspelar sig i Bergort, som är en fiktiv plats. Men:

Titeln får mig osökt att tänka på den gamle fotbollsspelaren Göran Bergort. Finns det några paralleller där?
– Ja, alltså, jag vet inte hur jag fick ordet Bergort i huvudet från början. Jag visste tidigt att boken skulle heta Orten och letade efter ett namn på förorten som skulle passa miljön jag hittat på.

– Bergort var perfekt för det lät liksom ursvenskt, som många av Stockholmsförorterna gör. Sen är jag ju Pekingfan, så det var såklart en bonus att Orten fick dela namn med en gammal IFK Norrköping-trotjänare. Hoppas det är ok med honom också bara…

Joakim Zander berättar att själva storyn till Orten dök upp redan när han skickat iväg Simmaren till förlag för tre år sedan. Men när tankarna började formas visste han inte om han skulle bli antagen eller ej.
– Jag tänkte att jag behövde ett nytt projekt. Men de tankarna var väldigt annorlunda mot vad det faktiskt blev till sist. Det var förra sommaren och hösten som jag började jobba fundera runt Orten mer målmedvetet. Det tog ett tag tills jag faktiskt började skriva, för jag hade mycket research att göra innan jag satte igång.

Researchen i fråga har huvudsakligen handlat om radikaliseringsprocesser och hur de ser ut. Vilka mekanismer som ligger bakom.
– Jag har fått mycket hjälp av Leif Stenberg som är professor vid Center for Middle Eastern Studies i Lund. Helt ovärderligt. Jag har också spenderat många timmar med böcker och hemska Youtube-videor.

Du glider ju numera runt och är författare på heltid, så det borde ändå ha varit lättare att hitta tid?
– Ja. Jag går till jobbet varje dag för att skriva och behöver inte malla ihop det med ett heltidsjobb. Det är såklart enorm skillnad.

235323När Simmaren släpptes berättade du för mig att du varit helt oförmögen att planera vad som skulle hända i bokens handling under processen. Är det något som förändrats nu när du fått mer tid, och när du har debuten bakom dig?
– Ja, jag önskar ju det? Och till viss del har jag väl blivit bättre. Främst oroar jag mig inte lika mycket om den biten nu som jag gjorde första gången. Jag litar mer på berättelsen, på att den ska hitta rätt på något vis. Den gör ju oftast det.

– Samtidigt, när man skriver den typen av böcker som jag gör, med en massa olika tidslinjer och personer, önskar man ju alltid att man var ännu bättre på själva pusslet…

Vad gör du om nätterna nu när du inte skriver, förresten?
– Nu skrev jag ju Orten rätt snabbt så det blev faktiskt en del skrivande på nätterna den här gången också, särskilt i slutet. Men det är ju grymt att oftast inte ha den där pressen att skriva då. Jag kan se på film istället. Och Mad Men. Älskar Mad Men.

Om vi ser på hela processen, hela arbetet. Och inte ska fokusera på det tråkiga; vad är det då som är roligast av allt. vilka ögonblick?
– Det som är roligast är ju den där enstaka dagen när man känner att man verkligen fått till det. Det rör sig kanske om tio procent av tiden, när man tycker att det man skrivit under dagen verkligen är bra. Jag tvingar mig igenom nio av tio dagars skrivande för att nå den där underbara känslan av viktlöshet. Kanske är det därför jag skriver överhuvudtaget.

Rykten säger att du lyssnar en hel del på musik när du skriver. Vad är det du lyssnar på?
– Åh, Theo Parrish, Mwuana, Silvana Imam och Max Richters Music for 18 Musicians. För att nämna några.

Många författare gillar själva redigeringsprocessen. Andra är mer snarstuckna. Hurdan är du?
– Den här gången tyckte jag det var härligt att sätta igång med redigeringen. Storyn och personerna satt och jag behövde inte stressa för att få till det utan kunde koncentrera mig på att få det riktigt bra.

Märktes det någon skillnad från förlagets sida vad gäller åsikter och tips kontra skaparfrihet mellan de två böckerna?
– Den stora skillnaden den här gången var att jag hade förläggare och agent som var ivriga att läsa tidigt. Det har man ju inte som debutant när man jobbar i isolering på ett annat sätt.

– Men de jag jobbar med skulle aldrig drömma om att styra skapandet. Vad de gör är att de talar om vad som inte funkar. Det är det allra viktigaste i författandet tror jag. Att ha folk du litar på som talar om för dig vad som inte är bra, för ofta ser du inte det själv. Men sen hur du ska få det bra måste alltid var upp till dig själv, det kan ingen hjälpa dig med.

Orten handlar en hel del om extremism. Sökandet efter tillhörighet. Varför tror du att vi människor så gärna vill känna oss som en del av något större?
– Det är ju en enorm fråga såklart. Jag tror det finns massor av anledningar och alla har vi väl det i oss på ett eller annat sätt, känslan av att man skulle vilja vara en del av rörelse eller ett större sammanhang.

– Vad gäller just jihadism och viljan från ett fåtal människor att lämna Sverige för att kämpa för IS, så grundar sig det nästan alltid i ett upplevt utanförskap i det svenska samhället. Det blir en väg bort från ett sammanhang man inte längre känner tillhörighet med.

– Det är också nästan alltid en upplevd solidaritets- och rättvisehandling. Man kopplar sitt eget utanförskap till de orättvisor som andra muslimer upplever och då känner man att det är rättfärdigat att ”slå tillbaka” och man har överseende med de obeskrivliga grymheterna som medel mot ett större mål.

Orten släpps först i Sverige men rullar också ut i 30 andra länder under nästa år. Att sätta ord på förväntningarna är svårt, säger Zander, men förhoppningen är tydlig.
– Min förhoppning är att den blir läst och uppskattad, såklart. Jag tror att den är genuint spännande, men jag hoppas också att den sätter igång lite tankar och diskussioner hos läsarna angående integration, utanförskap och radikalisering.

235328Boken är en av – nuförtiden – rätt många thrillers som ges ut av svenska författare. Thrillergenren har fått en pånyttfödelse de senaste åren och Joakim Zander läser själv en hel del. Inte bara thrillers. Han hävdar att John le Carré är ”den självklara nestorn” inom thrillergenren.
– Men jag gillar svenska spänningsförfattare som Christoffer Carlsson och Thomas Engström mycket också, konstaterar han.

Förresten, en vän till mig blandade ihop dig med just Thomas Engström. Vad kan det bero på, skriver ni liknande böcker eller påminner ni bara om varandra?
– Är vi lika? Ja vi har ju båda medelåldersskägg, gillar tupplurar och skriver thrillers, men stilmässigt rör vi väl oss i lite olika vatten? Thomas tycker att mina böcker är “socialistiska”, vilket är hans sätt att säga att karaktärerna i dem ibland uttrycker mänskliga känslor.

Nu väntar en hektisk höst. Lanseringen av Orten följs av en period med bokmässa och en liten författarturné på östkusten och södra Sverige under oktober. Någon tid att vila lär inte finnas.
– Men det är skitkul. Och någonstans mitt i det där ska jag väl börja pula med med nästa bok också, avslutar Joakim Zander med en hysterisk glimt i ögat.

Köp boken hos Adlibris
Foton på Joakim Zander: Emil Malmborg

Friday interview: Caroline Kepnes

Caroline Kepnes: “My drive is to create worlds and fill them up with people”

A breathtaking thriller debut; You by Caroline Kepnes introduces the sympathetic psychopath. But what’s the story behind the book? Den döda zonen / The Dead Zone decided to get the story directly from the source.

The main character of You is named Joe, but he’s certainly not your average Joe. See; Joe is in love, and the object of his desires, Guinevere, thinks he is a charming enough guy. Definitely charming enough to let him approach her.

Photo: Kathleen Szmit

Photo: Kathleen Szmit

Of course, this fact changes everything. Because, honestly, who can stop love from breaking through – sometimes you just have to give people a shove in the right direction.

You is the debut novel of Caroline Kepnes. It is, most certainly, a thriller that makes a mark on the reader. Simply put: start reading and you’re hooked.

The story is told in first person, present tense. Quite the risk if not done properly, but for Kepnes, the choice of using present tense wasn’t a particularly hard one. She explains:
– I have written many short stories in the present tense, so I’ve always been a little obsessed with the particular nature of it, the way when it works it really works and then when it doesn’t, yikes.

You like taking that risk?
– Yes. It’s always a very strong, specific instinct, to tell a story that way. For me there has to be a reason, a pull, where the story and character demand that immediacy. And it feels like home to me, I like the energy. It’s almost like virtual reality, you know?

At first, when I started reading the book, I felt a bit worried for my sympathies for Joe. But really, should I worry about liking him?
– No. I love him too, and I’m sort of well adjusted. It’s funny. I worried about that too when I was writing. In the mental health way and in in the writerly way.

Explain.
– His disgust is very endearing to me, the way he takes it to the next level. I’ve always been amused by the concept of ”deal-breakers” when it comes to relationships. It just seems so idiotic to me, to kind of quantify your feelings. I mean I understand the need, but wow. So I like the idea of this guy who is so normal and disgusted and well-read and interesting and then you find out he’s a fucking murderer. D’oh!

– And for me anyway, it’s not a deal-breaker because it’s just not that simple, is it? You still like him. I do, too.

9789137143385The process of writing a story about a clearly disturbed character – but still a likeable one – might have been a challenge, Caroline Kepnes admits, but one she took on with joy. She wrote the first few pages, she says, then had to put the story down to really get to know Joe as a character before picking up the writing again.
– It was a meticulous process in the sense that I felt like I had to know exactly who he was before I sat down again because writing those first pages, oh my God, what a rush. And then once I started again, it did just “happen” where several hours would pass and my fingers would hurt and I wouldn’t know what planet I was on. The best creative feeling in the world.

With a journalistic background, writing is nothing new for Caroline Kepnes. However, the fact that she’s now being read across the world is. And it’s a mind blowing experience, she claims.
– I’m so grateful to have people translating my stories into other languages. I mean, Sweden! It’s quite literally a dream come true to have people around the world reading your book. I still don’t even know what to say, just YES PLEASE THANK YOU.

– I was a journalist for many years. It’s dazzling, to be telling stories for a living now, just making them up. I’ve finished my second book and I’m around a hundred pages into my third. I invent these people and they talk to each other. It’s like playing with dolls, circling back to childhood, my favorite thing to do. I’m so elated to be a professional child.

I read a lot of thrillers and suspense novels. Some grab hold of you from the beginning. Others are a bit slower. Some never really get a grip. What, to you, makes a great thriller read?
That grab. It’s is so critical. I want to feel closer to someone for every page I read, if that makes sense, more deeply connected.

– I think Stephen King’s Misery is a stellar example of that, Annie and Paul, you know them more and more, what they’re capable of, the respective messes they’re in, it’s always deepening, truly building in terms of plot and character. I felt like I was in that book. And that’s what I want when I read, to be transported.

And, of course, that sense of “grab” is all important not only in thriller books. But in this particular genre, it’s almost like stepping into a movie, right?
– Yes! For thrillers and really for all books, even the ones that are not sold to suck you in. I think it’s just about the writing, the voice. That “in the book” feeling is such a unique, specific feeling, hard to articulate. I love that quality in writing.

youDuring the process of writing You, Caroline Kepnes used her mom and her aunts as a first instance of critics, as well as for inspiration in developing the story. After that, editors helped her work out certain things as well. And some things, she was reluctant, at first, to change:
– I think it happens with a lot of writers, you don’t want it to end, so you kind of skimp out on the ending and editors are wonderful for knowing, this scene is nice but it’s not moving the story forward, this description is not as good as this one. It’s a series of conversations and I think it always makes the book better.

– Editing, it’s so important. And with writing the second book, I did a whole draft on my own. More the way I did short stories before. It’s a bigger story, more travel, more characters, pursuit of life, not just love, if that makes sense. So then the editing process was bigger, mostly tightening the narrative, tracking the emotional drive. I get so in it that it’s so great to hear from the people outside of it, analytical smarty pants people.

You’ve written two, working on number three. I know the second one is where we meet Joe again. Do you reckon you’ll stick to the thriller genre now? What is your drive, your motivation with writing?
– Oh, I would love to keep going with thrillers. My drive is to create worlds and fill them up with people. I can’t tell you how gratifying it was to return to this character again, in this second book, which is very different, but then, I mean, it’s Joe narrating, so it’s also similar.

But you’re not all that into putting labels on things, really, are you?
– No, I have never been all that conscious of them. I think of books as books. I like so many different styles of writing, going back to that ”thing” we speak of, I love a good thriller, and I am thrilled by other styles as well. I just want to make more.

So what are you working on right now, then?
– Right now, I’m working on a new book. I’ve never done so much research for anything before and it’s just a joyous learning, creative experience, all around.

– It’s a thriller, I think, but as just mentioned, I never label them when I write, you know? To me it’s just this new world I go to every day. And what a gift, to have the time to go there.

With those words of wisdom, our talk is over and I leave Caroline Kepnes to her writing again.

Buy the book (swedish).

Intervju: Jacob Härnqvist och mörkret

”Många tror fortfarande att vi lever i ett slags folkhem där polisen och myndigheterna fattar de bästa besluten för oss.”

I de flesta deckare måste någon dö. Men ofta sopas våldet undan så gott det går – texten putsas och görs mer tilltalande för den deckarläsande allmänheten. Men varför är det så? Den döda zonen har intervjuat Jacob Härnqvist, aktuell med hårdkokta spänningsromanen Dog City Blues.

I Härnqvists bok möter vi före detta polisen Leo Skantze, en man som trillat djupt ner i avgrunden, sakta kravlat sig upp igen, men nu riskerar att tappa fotfästet på nytt i en destruktiv och våldsam jakt på vad som kan vara sanningen.

Det läggs inga fingrar emellan och jag bestämmer mig för att prata med författaren för att undersöka den onda spiral som Dog City Blues erbjuder.

jacobHJacob. Jag läste nyligen ut din bok. Det är rätt tydligt redan från början vart berättelsen är på väg: in bland våldets och mörkrets katakomber. Hur har du resonerat själv kring våldet i din berättelse?
– Jag har förstås funderat över våldet. Våld är komplext, kanske för att det är en slags kommunikationsform. Det är ett maktspel, precis som mänskliga interaktioner i stort. Så för mig är våld en slags dialog. Därför ville jag löpa linan ut i våldssekvenserna lika mycket som i dialogerna och inte bara sammanfatta och rusa vidare.

Verkligt våld är ju rätt otrevligt. Men i bokform kan det fungera. Hur resonerar du?
– Jag vill förmedla hur det faktiskt känns att bli utsatt för våld. Jag har själv blivit överfallen, rånad och misshandlad och vet hur det är att undra om det är nu jag ska dö.

– Bland annat har jag blivit fasthållen av fyra personer och nertryckt i marken medan en femte genomsökte mina kläder i jakt på pengar. Jag har blivit pressad på pengar av korrupta poliser i ett nerpissat café i Nairobi.

– Samtidigt använder jag våldet för att hindra läsaren från att koppla av. Mer traditionella svenska deckare går ju oftast inte lika långt. Dom flesta svenska deckare blir ju lästa i hängmattan och på stranden. Av folk som tänker på annat, som vill vara i trygga händer.

Du erbjuder inte den tryggheten?
– Nej, det finns inga trygga händer och det är ingen mening för mig att låtsas tro det när jag skriver. Därför är det smått fantastiskt att boken blev utgiven.

Grejen är, det funkar för mig. Men jag tänker: antingen gillar man det, eller så hatar man det. Det finns många läsare som verkligen har svårt för våldsamma berättelser.
– Precis som jag trodde tycker en del att våldet är helt besinningslöst och onödigt medan andra tycker att det fyller en funktion. Jag är kluven själv. Ibland har jag verkligen gillat att jag går så långt som jag gör eftersom ingen annan vågar. Eller vill. Och ibland har jag själv tänkt att det är över gränsen. En gång mådde jag själv lite illa av att läsa det.

dog-city-bluesJacob Härnqvist är en stor anhängare av noir-genren och berättar att han gärna, som så många andra noir-läsare, läser Raymond Chandler. Andra favoriter som nämns är Jim Thompson, Derek Raymond, Andrew Vachs och James Crumley.  Vad gäller svensk kriminallitteratur är det däremot mer sparsmakat med förebilder.
– Jag ser ju att de kanske är duktiga på vad de gör, men det är för mycket underhållning för mig. Det är för trevligt. Eller försöker vara trevligt. Jag har alltid uppskattat författare som inte försöker nånting alls. Som bara är som dom är.

– Påfallande många av mina favoritförfattare har varit kriminella, kommer jag på nu. Och en del har suttit i fängelse. Vissa av misstag, påstår dom… jag dras till folk som skriver självupplevt, tror jag.

Du nämner att mycket svensk spänningsutgivning är för underhållande. Hur menar du då, hur tycker du själv att en bra spänningsroman ska vara?
– Jag är inte ute efter spänning så mycket som en ton eller atmosfär. Det ultimata är börja undra hur det egentligen står till med författaren, inte med skurken. Jag gillar känslan av oro.

Noirgenren är ju, sorgligt nog, inte jättekommersiellt gångbar i Sverige. Men varför är det så, tror du?
– Många tror fortfarande att vi lever i ett slags folkhem där polisen och myndigheterna fattar de bästa besluten för oss. Vi har aldrig haft samma tradition som jänkarna att ifrågasätta våra auktoriteter. Dom liberala vapenlagarna i USA är ju inte utformade för att man ska skydda sig mot brottslingar, utan mot staten. Inte konstigt att den hårdkokta deckaren föddes där. Den speglar vanliga människors oro.

– Det handlar om samhällskritik och moraliska frågeställningar, och noir är en etablerad kulturyttring där precis som i Frankrike och Italien. Icke så med svenska deckare.

Förklara hur du menar?
– I svenska deckare finns nästan alltid en mysfaktor, vilket gör dem rätt ointressanta för min del. Brott och mord är inte mysigt.

– Men i många svenska deckare sker mordet på en semesterort, polisen som utreder har lite problem med chefen, man växlar utredningen med blöjbyte. Författaren satsar alltså hårt på bredast möjliga igenkänning: semestern, jobbet, familjen. Det är fogliga böcker skrivna av fogliga människor för andra fogliga människor.

Hur föddes idén att skriva Dog City Blues?
– Jag ville skriva en rak och snabb noirthriller. För att få bra tryck i storyn behövdes en stark motor och det var så grundpremissen kom till, alltså att Leo ska fria en person från misstankar och själv drabbas av alla möjliga motgångar längs vägen.

– Att polisen är ett av problemen föll sig bara naturligt. Vem som helst kan ju googla på polisbrutalitet och bli sittande ett rätt bra tag framför skärmen.

Ja, du går rätt hårt åt poliskåren…
– Genom åren har jag fått höra många berättelser om polisbrutalitet, både av de som drabbats själva och de som tagit emot polisens våldsoffer. Jag återger dom här berättelserna i boken, rakt av.

Och det blev lite uppmärksammat, eller hur?
– Jag blev intervjuad tillsammans med biträdande polischefen här i stan (Malmö, min anm.), för att höra hur vi såg på polisens arbete och hur det påverkar bilden av stan.

– Under intervjun sa sa den biträdande polischefen uttryckligen att han inte gillade hur jag framställde polisen. Han och jag fick läsa artikeln före tryck, och en timme efter att jag fått den beslutade tidningen att inte publicera den. Jag har inte fått någon bra förklaring. Både journalisten och chefredaktören svamlade rätt ordentligt när jag ringde och frågade.

Avslutningsvis, hur ser det annars ut just nu kring ditt skrivande?
– Just nu gör jag uppläsningar och föredrag lite här och var. Och jobbar på nästa bok i serien. Och pillar på idéer till några andra böcker med helt annat upplägg. Men fortfarande noir.

Snabbkollen med Anna Lihammer

Kritikerrosad debut – nu är Anna Lihammers andra kriminalroman, Än skyddar natten, släppt. Den döda zonen gör en snabb lägeskoll med en glad författare.

Hej Anna! Än skyddar natten är släppt nu och har mottagits med öppna armar. Berätta!
– Det var nästan mera nervöst att komma ut med en andra del än vad det var när Medan mörkret faller släpptes. Därför är jag så glad att mottagandet varit så positivt. Det är verkligen en speciell känsla att sitta ensam med något så länge som man gör med ett bokmanus och sedan släppa det ifrån sig.

AnnaLihammerhalvfigur-FotoJohannaJeanssonI boken får vi åter igen möta Hell och Gustavsson. Bägge karaktärerna blev mycket omtyckta efter första boken, hur har du jobbat med dem inför denna andra bok?
– Hell och Gustavsson är ju två sinsemellan ganska olika karaktärer, i synnerhet på ytan. De har olika bakgrund och olika förutsättningar i det samhälle de lever i.

– Samtidigt kämpar de båda två på sitt eget sätt för att bli respekterade som individer i en tid när det var långt ifrån självklart och försöker finna något slags lycka på sina egna villkor. Hell och Gustavsson är inte heller helt och hållet bekväma med varandra. De känner inte varandra fullt ut och är inte heller personer som så lätt släpper andra människor inpå livet. Ibland skaver de även på varandra.

– I den här andra delen så har det gått ungefär ett år sedan Medan mörkret faller slutar. Deras liv har gått vidare, det har hänt saker som påverkar dem och det fortsätter att hända saker under bokens gång.

an-skyddar-nattenDetta är ju som bekant del två i en serie. Men hur pass mycket koll har du på vad som komma skall i framtida delar; har du en hel serie uttänkt eller tar du det bok för bok?
– De stora dragen är uttänkta – ramverket om man så vill – och vad jag vill säga. Men under vägens gång händer det många saker och resultatet har blivit och kommer nog att bli helt annorlunda emot vad jag planerat.

– Det är ju en av de mest spännande sakerna med skrivande, att det är en process som nästan lever sitt eget liv. Det kan vara en liten sak som tar en helt annorlunda vändning eller en stor och som författare sugs man ibland in i berättelsen.

Och samma fråga egentligen, kring Hell och Gustavsson. Är du redan säker på deras karaktärsdrag och utveckling i stora drag, eller hur utvecklar du dem?
– Jag tror att jag har en bild av hur de är, men sedan blir det precis som i verkliga livet så att saker händer. Trauman, relationer, upplevelser, erfarenheter som får dem att förändras. Saker de är med om som kanske får dem att göra saker de ångrar eller får dem att göra saker som egentligen inte är likt dem. Jag vill helt enkelt ge dem möjlighet att förändras och utvecklas.

Efter din kritikerrosade debut är det många som fått upp ögonen för dig. Men har du själv märkt något av detta inför släppet av denna andra boken?
– Nej, inte direkt, tror jag. Men kanske att mottagandet av den blev mera intensivt än jag förväntade mig. Jag tycker det är väldigt roligt – och spännande – att följa reaktionerna på det jag skriver.

Köp boken hos Adlibris

Mellandagsintervjun: Simon Beckett

Karaktärerna och de dödliga detaljerna; två av de starkaste kännetecknen i Simon Becketts framgångsrika författarskap. När 2014 går mot sitt slut passar Den döda zonen på att intervjua Beckett, just nu aktuell med den lika psykologiska som välskrivna thrillern Gården.

Simon Beckett är född, uppvuxen och bosatt i Sheffield, England; en stad som – enligt Simon själv – är ”mycket grönare än vad folk tror”. Hans böcker utspelar sig dock på andra platser, i strävan att förhålla sig objektivt till miljöerna där historierna utspelar sig.

beckettHans bakgrund är spretig. Efter sina universitetsstudier arbetade han under en tid med fastighetsförvaltning innan livet tog honom till Spanien, där han arbetade som lärare i Engelska. Efter vistelsen i Spanien försökte han att livnära sig som musiker, innan pennan tog över. Journalistiken blev hans hem.

Sitt stora genombrott fick han med sina kriminalromaner med rättsantropologen David Hunter i huvudrollen. Den senaste boken, Gården (Stone Bruises, min anm.) är dock en så kallad standalone-thriller och faller utanför serien om Hunter.

Hur kom du på idén att skriva Gården?
– Jag fick faktiskt idén till boken redan innan jag skrev min första Hunter-deckare, Dödens kemi (Chemistry of Death). Jag försökte mig på att skriva den i flera omgångar, men det var alltid något som inte riktigt funkade så det slutade alltid med att jag lade den åt sidan.

Fram till nu, det vill säga?
– Ja, jag hade inte tänkt skriva den nu heller, egentligen, utan det bara blev så när jag satt och researchade för en ny Hunter-deckare. Jag kom på mig själv med att börja tänka på berättelsen igen, och det var lite motvilligt som jag började skriva på den.

Hur menar du?
– Egentligen förväntade ju folk sig att jag skulle skriva en ny bok om Hunter, så det var svårt. Fast allt eftersom att idéerna och tankarna föll på plats blev det omöjligt att motstå. Så jag tog en paus från min serie – och jag tror att det har varit helt rätt beslut.

gardenSimon Beckett erkänner att det kändes skönt och befriande att kunna skriva något som inte krävde så mycket research som hans Hunter-serie gör. Däremot är han osäker på om det är lättare eller svårare att skriva i en serie eller att skriva en fristående bok.
– Det har ju sina fördelar och nackdelar. Men visst var det skönt att skriva en bok som jag haft i skallen under så lång tid. Jag behövde inte skapa en helt ny story eller nya karaktärer, eftersom jag utvecklat det under längre tid.

– Men. Å andra sidan. Att hitta och ersätta passager som inte fungerar i en äldre berättelse är knappast lätt heller, konstaterar Beckett.

Det har annars varit ett ganska hektiskt år för honom. En knäskada har hållit honom hemma, men det är med glädje han sett Gården nå bokhandeln och läsarna. Mottagandet har varit gott. Jag frågar hur han förhåller sig till kritik, såväl negativ som positiv.
– Jag gillar såklart positiv kritik bättre än negativ. Och tacksamt nog har Gården fått mestadels god kritik. Men jag försöker ändå att hålla mig lite på avstånd från kritiken, även om den är bra. I slutändan är en recension bara en persons upplevelse och uppfattning av boken. Det är inte hälsosamt att bli allt för besatt av kritik.

Vilka är de vanligaste frågorna du brukar få när du träffar läsare?
– Den vanligaste frågan är när nästa David Hunter-bok kommer ut. Många är också nyfikna på om det kommer att bli någon TV-serie av böckerna. Jag brukar svara att jag skriver så fort jag bara kan – och att det funnits en hel del intresse från TV, men inget konkret ännu.

Jag skulle vilja fråga om du håller på United eller Wednesday (stadens två stora fotbollslag)?
– United, tyvärr. Med tanke på hur de presterat den sista tiden…

Han har aldrig sett sig själv som en utpräglad kriminalförfattare, säger han. Istället skyller han på sin fantasi, som gärna funderar på de mörkare aspekterna av livet. När det gäller sin egen läsning började han inte läsa kriminalromaner förrän i tjugoårsåldern, då han fick Raymond Chandler rekommenderad. Om han själv ska rekommendera något för att få in en läsare på spänningsbanan är det en thriller han nämner:
– Thomas Harris’s När lammen tystnar. Det var länge sedan jag själv läste den, men den är både intelligent, spännande och oförutsägbar. Allt jag letar efter hos en bok!

Foto på Simon Beckett: Hilary Beckett

Julintervjun 7: Sharon Bolton

Sharon Bolton är ett namn som blir allt mer bekant för svenska spänningsläsare. Hennes böcker är ofta mörka och otäcka och eftersom mörkret går väl tillsammans med den mörka vintern har Den döda zonen gjort en julintervju med henne.

Priser, nomineringar, kritikerberöm, skrämda läsare. Livet kunde säkert vara värre för Sharon Bolton, som nyligen belönades med CWA Dagger in The Library för sitt författarskap. Hon erkänner utan omsvep att det är viktigt att få beröm, nomineringar eller utmärkelser – eftersom man i det ensamma författaryrket sällan är tvärsäker på att det man själv skrivit verkligen håller.
– Vi författare arbetar så mycket i isolering. De flesta av oss skriver en bok om året och har egentligen ingen aning om huruvida det vi skriver är bra eller inte… och när vi sedan skickar in till förlag är vi mer eller mindre övertygade om att det inte är det.

– Så visst är det en skön bekräftelse när människor som vet vad de pratar om läser det vi skriver och säger att ”hey, det här är inte bara bra… vi nominerar det till ett stort pris!”

Sharon BoltonDN:s Lotta Olsson har kallat henne för beroendeframkallande, vilket är ett betyg så gott som något. Första gången jag själv hörde talas om henne var när min vän Karin, som är medveten om min fallenhet för mörka berättelser, beskrev hennes böcker Livrädd och Odödlig som oerhört otäcka.

Sharon Bolton säger själv att det mörka och otäcka i hennes böcker är en produkt av hennes egna livliga fantasi och rädsla. Men hon nämner också flera inspirationer. Författare som på olika sätt påverkat sättet hon skriver på, eller vad hon skriver.
– Stephen King hade ett enormt inflytande på mig när jag växte upp. Precis som Dean Koontz. Sedan älskar jag hederliga gamla spökhistorier, som t.ex. det MR James skrev. En annan favorit var de skrämmande mysterierna som Wilkie Collins målade upp.

Boken är faktiskt den bästa julklappen, men vilka författarskap tycker du man ska styra in folk på?
– Två av mina favoritförfattare i spänningsgenren är Gillian Flynn och Belinda Bauer. De två skulle nog vara mina första val. Belindas andra bok Darkside (Skuggsida, min anm.) är väldigt vintrig och har väldigt fina beskrivningar av snö. Terry Hayes I am Pilgrim eller de historiska kriminalromanerna av Ariana Franklin är andra bra tips. Kan man få tag i signerade exemplar av böckerna är det ju ännu bättre.

Hårt arbete både för Sharon och hennes make innebär en ganska lugn jul. Men en del firande blir det såklart ändå.
– Vi bor i en rätt social by, det kommer att vara flera olika festligheter över helgerna och sen ska vi spendera några dagar i Cheddar Gorge i sydvästra England. Visst, det är en researchresa för mig, men det är också en vacker del av landet som jag knappt känner till. Jag ser verkligen fram emot det!

bolton_en_mork_och_forvriden_flod_omslag_inbHur tycker du annars att deckaråret 2014 varit?
– Jag tror att det anses vara ett bra år. De gamla vanliga har skrivit bra deckare och thrillers, men det har också dykt upp en del starka debuter och injektioner av nytt och annorlunda. Lauren Beukes’s Broken Monsters var provocerande och jag tyckte också verkligen om Tom Rob Smiths The Farm (Gården, min anm.), som utspelar sig i Sverige.

Så förutom att skrämma skiten ur folk, vad krävs av en bra spänningsroman?
– Den måste vara komplett. Och med det menar jag att det inte ska finnas några lösa trådar utan ett tillfredsställande slut som berättigar alla eventuella krängningar och svängar som ägt rum tidigare i boken.

– Det värsta brott en spänningsförfattare kan begå är att bygga upp förväntningarna för ett härligt skruvat och oväntat slut och sedan göra läsaren besviken.

Vi som läser spänning ser allt mer av Bolton här i Sverige; hon har bland annat nominerats som årets bästa utländska deckare av Svenska Deckarakademin. Recensionerna är överlag goda och hennes rykte växer sig allt starkare. Något som gläder henne.
– Ni har en stark tradition av deckare och kriminalromaner i Sverige, med några verkligen exceptionella författare. Så att över huvud taget få något beröm i Sverige känns väldigt bra. Mina svenska läsare verkar otroligt intelligenta och charmiga!

Finns det någon svensk spänning du hört extra gott om?
– Jag längtar verkligen efter att få läsa Tove Alsterdal. Jag har träffat henne ett par gånger och vet att hon vinner priser, men hon har inte publicerats på engelska ännu. Jag hoppas att det händer under 2015!

För Sharon väntar som vanligt en ny bok under nästa år. Hon berättar att den kommande boken, Little Black Lies, är en stand-alone som utspelar sig på Falklandsöarna, där tre vänners liv slits sönder av en tragedi. Kort efter att berättelsen tar sin början försvinner ett litet barn och antas mördat. Samtliga av de tre vännerna erkänner att de mördat barnet; två av dem ljuger uppenbarligen. Men vem och varför?

Återstår att se, alltså.

Foto på Sharon Bolton: Michael Webberley