Etikettarkiv: Ian Rankin

Recension: Ian Rankin – Katt och råtta

En död missbrukare och ett pentagram. Levande ljus och någon som återvänder för att skicka en hälsning till den döde – Katt och råtta är ännu ett fall för John Rebus.

katt-och-rattaNär pundare dör i Edinburgh brukar det inte bli någon större grej av det. Men när de hittas döda, omgärdade av nedbrunna stearinljus med ett pentagram målat på väggen? Då väcker det åtminstone John Rebus intresse. Härjar det djävulsdyrkare i staden?

När Rebus kort efter att kroppen påträffats kontaktas av en kvinna som uppges vara den dödes flickvän blir frågetecknen allt fler, kvinnan säger att hennes pojkvän varnat henne – sagt åt henne att fly; att någon skulle döda honom. Men vem? Varför?

Utredningen svänger åt olika håll i Edinburghs samhällsstruktur: från pojkar som säljer sina kroppar på gatan, till korrupta affärsmän och dunkla affärsverksamheter med dolda agendor. Vem kan han egentligen lita på?

Katt och råtta (publicerad för första gången på engelska 1991) är den andra boken om John Rebus; den har tidigare inte översatts till svenska men är nu en del i Modernistas satsning på Ian Rankins tidiga böcker.

Boken är rappt skriven, en tilltalande och lättflytande kriminalroman som passar bra för helgläsning eller till semestern. För oss som läst alla ”senare” Rebus-deckare men missat de första är det intressant att få en tillbakablick till hur den envise, egensinnige och cyniske Rebus utvecklats.

Däremot föredrar jag att läsa de senare böckerna, rent kvalitetsmässigt, eftersom det finns en större tyngd i karaktären då. I de första böckerna håller Rankin fortfarande på att lära känna sin karaktär.

Köp boken hos Adlibris.

Läs min recension av första Rebus-boken, Knutar och kors.

Recension: Ian Rankin – Knutar och kors

Flickmord i Edinburgh och födelsen av en deckarikon. Knutar och kors är den första av Rankin’s storsäljande Rebus-deckare och presenterar ett mörkt och ruffigt Edinburgh. 

knutar-och-korsNär flickor försvinner och hittas mördade sprider sig skräcken i Edinburgh. För John Rebus, som hanterar ett turbulent privatliv, blir utredningen snart personlig. Det visar sig nämligen att någon börjar skicka kryptiska meddelanden till honom. Någon, som bara kan vara mördaren.

Knutar och kors var den första boken i Ian Rankin’s serie om John Rebus. Denna legendariske, och mycket framgångsrika serie, föddes någonstans och det var just här. I ett skitigt Edinburgh, långt från turismens glamour.

Att som trogen Rebus-läsare stifta nygammal bekantskap med en karaktär man läst mycket, känns speciellt. För det är självklart en yngre, hetsigare Rebus vi möter (nåväl, han är fortfarande ganska hetsig), min anmärkning. Även staden Edinburgh har genom åren genomgått ett skifte; blivit ett väldigt populärt turistmål. I Rankins första bok är det ett annat Edinburgh vi möter. Och det tilltalar.

Det vilar något befriande över att läsa tidiga Rankin. Berättelsen är rättfram, utan krusiduller. Rankin lämnar mycket utrymme till mörkret, låter det lägra sig över berättelsen.  Det är inte svårt att förstå att serien blivit så framgångsrik och populär.

För egen del är det befriande att pumpa nytt (om än gammalt) blod i en karaktär jag verkligen tycker om – men börjat tröttna på i de senaste böckerna.

Helgon eller syndare – Rankin fortsatt bra

Ian Rankin är en av mina favoriter, det är ingen hemlighet. Men liksom så många andra författare inom deckargenren, fastnar han lite vid samma karaktärer.

helgon-eller-syndareNyligen släpptes hans senaste bok, Helgon eller syndare, på Forum (Minotaur är ju tyvärr avpolletterat). En bok som jag läste på engelska när den kom ut.

Min recension av Saints of the Shadow Bible hittar ni här.

Kortfattat kan konstateras att Ian Rankin, trots alla böcker om John Rebus, inte verkar trött. Nej, Helgon eller syndare är bra läsning; mycket går dock att tillskriva det faktum att Malcolm Fox också spelar en stor roll i boken – och dynamiken mellan Fox och Rebus är väldigt intressant.

Så, ett lästips, som alltid. Rankin levererar.

Bokrea 2015: Tips om bästa deckarfynden

Ingen som är bokintresserad har väl missat att Bokrean är igång. Som alltid bjuds ett digert urval av fantastiska, mindre bra och helt värdelösa böcker ut till priser som är svåra att motstå. Den döda zonen tar din hand och guidar dig ut i readjungeln – vilka är fynden inom spänning, deckare och thrillers?

Vi börjar med det bästa.

I år kan man köpa tre av fyra delar i David Peace’s väldigt mörka och hårdkokta Yorkshirekvartetten. Det är bara den fjärde och sista boken som saknas, men både 1974, 1977 och 1980 går att köpa i pocketutgåva. Priset är skämtsamt billigt, så det går inte att undgå köp. Den fjärde delen, 1983, har inte utkommit i pocket ännu. Den som verkligen vill läsa kan såklart köpa inbunden till ordinarie pris.

jag-var-dora-suarezOch när vi ändå är inne i det beckmörka så tipsar jag om Jag var Dora Suarez av Derek Raymond, en helvetisk och psykotisk berättelse. Obehagligt, om än inte lika grafiskt, blir det i Lars Keplers Stalker. En författare som aldrig väjer för det jävliga är för övrigt Sharon Bolton, vars Odödlig nu kan köpas på rean. Johanna Mo skrev att Döden tänkte jag mig så, och inte heller där väjs det för uppgivenhet och frustration.

Jag vore väl en idiot om jag inte tipsade om Gillian Flynn och Gone Girl, men förmodligen har alla redan läst den. Då tipsar jag hellre om hennes Mörka platser som handlar om ärren efter ett fasansfullt mord och varför inte en bok som har ett par år på nacken; Den sista safarin av Deon Meyer, som är en av mina absoluta favoriter i spänningsgenren. Här snackar vi Sydafrika, vildmark och elakheter.

Gillar man tempostark thrilleraction så finns det ingen anledning att väja för varken Thomas Engströms Väster om friheten eller Joakim Zanders Simmaren. Det dödas, det jagas och det är naturligtvis internationella förvecklingar och ett inferno av hemligheter. Bra grejor. Jag tycker även att alla thrillerälskare ska läsa Paranoia av Joseph Finder; filmen sög men boken är jäkligt bra.

den-osynlige-mannen-fran-salem”En jävla massa pang-pang och desperat tidsjakt” kanske inte är din grej? Då ska du läsa Elly Griffiths En orolig grav, Ian Rankins En annan mans grav (mycket gravar nu, min anm.), Christoffer Carlssons Den osynlige mannen från Salem eller varför inte Dror Mishanis Utsuddade spår. Den sistnämnde vann ju för övrigt priset som bästa översatta kriminalroman härom året och den näst-sist-nämnde vann Bästa svenska kriminalroman. Bara att läsa!

Och jag själv då? Vad kommer jag att köpa?
Jesper Ersgård: Dans med djävulen (hört bra saker)
Belinda Bauer: Ni älskar dem inte (Bauer är bäst och detta är den enda av hennes böcker jag inte har)
Daniel Akenine: 11 gram sanning (internationellt, högtempo, lovande!)

Nå. Där var lite tips från mig. Jag har säkerligen missat en hel del, men å andra sidan har jag inte koll på hela utgivningen heller. Tyvärr.

Vikten av god karaktär

Jag läser Peter May’s Lewismannen, den andra delen av Isle of Lewis-trilogin, när det slår mig; det jag redan vet men som ändå återkommer med jämna mellanrum. Vikten av karaktären. Karaktärsvikten –
inte karaktärs-svikten.

lewismannenFör det är en av de viktigaste egenskaperna hos en god bok. Karaktärerna måste kännas sanna. Och inte bara det, de måste kännas sammanlänkade med berättelsen.

Många författare är skitbra på just detta. Att se till så att en figur, människa (oftast), blir ett med handlingen. Peter May är duktig på det. Belinda Bauer är överjävligt duktig på det. Ian Rankin har gjort det till religion.

I princip kan en karaktär vara hur hopplös som helst, hur alkoholiserad som helst, hur otrevlig som helst, hur urbota hysterisk som helst. Så länge det rimmar med handlingen och texten i övrigt. Och det är något vi alla vet, men ändå glömmer bort med jämna mellanrum.

Det är något som alla författare vet, men som ibland går förlorat när förlagen har för bråttom att trycka ut en ny bok i en serie, eller en bok som egentligen skulle behövt ligga till nästa resa. Karaktär.

Fasthet?

Och varje gång jag tänker på det – det sker ju ibland – inser jag magin i det skrivna ordet. När man kan sjunka djupt in i en bok, när man kan känna på en person, se en person, förstå vad som driver denna. Utan att se ett foto på personen i fråga, utan att föra ett samtal.

Det är fantastiskt.

Modernista ger ut första Rebus-boken

Nu kommer kanske någon snedgooglare att komma hit i tron att detta inlägg handlar om rebusar och andra ordlekar, men nej. Det handlar om kommissarie Rebus, Ian Rankins bidrag till världens kriminallitteratur. Ian Rankin har skrivit nitton böcker om den minst sagt envise och egensinnige John Rebus, och en del kanske tycker att det är för många.

Personligen har jag en mycket god relation till Rankin och Rebus; jag tycker om böckerna, som nästan alltid är väldigt välskrivna och spännande. Rankin vet hur man skriver en story och bemästrar kriminalromanens värld. Däremot tycker jag att det är trevligt när han ger andra karaktärer än John Rebus utrymme; Malcolm Fox, t.ex.

Hur som helst. Modernista ger i oktober månad ut Ian Rankins första Rebus-bok. Som jag har förstått det kommer förlaget att ge ut de tidiga böckerna. Först ut är alltså Knutar och kors.

För övrigt bör också noteras att samma förlag gör ett omtag på Denise Minas Garnethill-trilogi. Garnethill borde utkomma i dagarna.

Och vinnarna är…

2013 – ett mittemellanår för deckare.
2013 – ett år för att upptäcka nya favoriter

Här sammanfattar jag året som jag upplevt det. Min läsning, mina tankar, mina åsikter. Det är såklart massor jag inte läst – så tipsa mig gärna om det är något speciellt jag borde lägga beslag på!

Årets bästa svenska deckare:
Christoffer Carlsson: Den osynlige mannen från Salem. En nostalgisk, dystervacker berättelse om ett mord. Välpolerat språk, prickfria beskrivningar och inte minst en huvudkaraktär att bry sig om. En deckare som är mer än en deckare – och som därför sticker ut från mängden på ett strålande sätt.

Årets bästa utländska deckare:
David Peace: 1977. Den andra delen i Peace mästerliga Yorkshirekvartett är en stilstudie i deckarskrivandets ädla konst. Det är skitigt så att man mår illa, det är hårdkokt så att man biter på naglarna – och framför allt, det är otroligt välskrivet (och översättningen till svenska fantastisk).

Årets upptäckt:
Peter May: Svarthuset. En kriminalhistoria med miljöerna i fokus; kargt skotskt landskap, isolering,  sårade själar och vänskapsband som sätts på prov. Svarthuset är så bra att man till och med har överseende med det något svaga slutet. Att May har skrivit en hel serie böcker hade jag missat helt; detta var dock första översättningen till svenska.

Årets aha-upplevelse:
Att Ian Rankin till slut lyckas skriva en bok med John Rebus och Malcolm Fox som faktiskt blir riktigt bra. Saints of the Shadow Bible kommer på svenska nästa år – håll utkik. Den ger nytt liv till en karaktär som annars börjat bli lite sömnig.

Årets thriller:
Gillian Flynn : Gone girl. Alla hyllar den, ty det är omöjligt att värja sig. Flynn skriver en säker berättelse med svängar, kurvor och vändningar. Psykologiskt skarp och ändlöst fascinerande – årets mest spännande läsning.

Årets karaktär:
Ludwig Licht i Thomas Engströms Väster om Friheten fastnade direkt. Hopplöse Licht är en person att älska och hata på samma gång, på många sätt en typisk huvudperson i en spänningsroman, men med särdrag som för honom bortom allt hopp om räddning.

Årets mest intressanta:
Belinda Bauers Betraktaren kan inte ignoreras. En spänningsroman som väver samman olika fascinerande händelseförlopp på ett utmärkt sätt; men också en bok som ställer rätt mycket frågor till läsaren – och som genomsyras av en dyster realism som man inte kan sidsteppa.

Årets kusligaste:
Alla dessa obehagliga barn i Boel Bermanns Den nya människan, en krypande och suggestiv bok om barn som inte längre är barn, utan något helt annat.

Årets minst intressanta:
Det tar emot att säga det, men Harry Bosch börjar kännas riktigt gammal nu. Kom igen, Connelly, du kan så mycket bättre!

Jag har läst många fler spänningsromaner; men det går inte att ta upp alla som varit bra här. Jag funderar ofta på det faktum att jag sällan läser dåliga böcker; det har såklart med min selektivitet att göra – något som är både en nackdel och en fördel.

Det är allt för sällan som jag läser en för mig ny författare, samtidigt som jag ger etablerade författare chans på chans på chans.  Jag gör ofta ett medvetet, lite fegt, val när jag väljer böcker som jag på förhand tror att jag kommer gilla. Ett mål med nästa års läsning måste därför bli att chansa lite mer, var lite otrygg!