Etikettarkiv: hissen

Att åka hiss

Jag kliver in i hissen för att åka upp till jobbet. En man med lycrakläder och sportcykel kliver in efter mig. Det blir lite tajt med utrymmet (hissen är liten). Just när dörrarna ska stängas kommer en tredje snubbe, han sticker in handen för att tvinga upp hissdörren. Det är viktigt att han kommer med. Han ägnar oss inte en blick.

Knappar är intryckta. Våning 3,4 och 5. Dörren stängs. Det gnisslar. Jag andas lite tungt. Funderar på om jag ska säga något. Kanske ”hej”.

Vi är tre vuxna män. I total tystnad stirrar vi rakt in i samma vägg. Ingenting annat än det dova brummandet från hissmotorn hörs i schaktet. Det är fan tajt med utrymme, alltså. Den stressade mannen med den långa armen ångrar definitivt att han klev på. Han ska bara till våning 3, men hey, trappor är jobbigt. Obehagskänslan lägrar min kropp.

Jag vill slita upp dörrarna och fly, men står stilla. Det gör de andra snubbarna också. Jag undrar vad de tänker. De ser sura ut. Jag tittar åt sidan, mot spegeln. Jag ser också jävligt sur ut.

Där står vi. Medan hissen långsamt färdas uppåt, våning för våning. Inte ett hej, inte ett hejdå, inte ett ”det här var ju lite pinigt”. Ingenting annat än tystnad.

***

Det är inte konstigt att jag skrivit ett manus som handlar om att åka hiss. För det är jäkligt weird. Särskilt när andra människor är inblandade.

Jo, just det.

Igår skickade jag in mitt manus Hissen till en handfull förlag. Nu får vi se vad de tycker. Boken handlar om Julia, som är sjukskriven på halvtid. På eftermiddagarna går hon i KBT-terapi i ett tjugovåningshus. I huset börjar hon åka hiss.

Dag efter dag åker hon i hissen. Den skänker henne någon slags inre frid. Till en början är det ingen som noterar henne, men det förändras. Sakta men säkert blir hon intresserad av tre människor som ibland delar hissen med henne. Intresset gränsar till besatthet. Samtidigt upptäcker hon att det finns en våning i huset dit ingen verkar få åka…