Etikettarkiv: Harry Bosch

Att göra slut med en författare

Jag är trött i kroppen, lider av sömnbrist men känner ett molande behov av att läsa. På parkettgolvet bredvid sängen ligger Skuldens Gudar av Michael Connelly och trängs med ett par öronproppar och ett glas vatten. En solstråle träffar omslaget snett ovanifrån och för ett ögonblick ser boken ut att glöda.

”Det är vackert. Vad vackra böcker kan vara”, tänker jag. Jag funderar för en sekund på att ta upp boken och börja läsa. Men stunden passerar och skuggorna lägrar sig igen. Boken får ligga kvar och samla damm, jag har tappat intresset för en kär gammal vän.

***

Michael Connelly är otrolig. I mina ögon är han en av världens absolut främsta kriminalförfattare under de senaste tjugo åren. En författare som skrivit en hel radda med nästan-perfekta kriminalromaner.

skuldens-gudarPoeten (The Poet) ligger nära till hands när jag ska lista favoritböcker. Dockmakaren (The Concrete Blonde) är kanske ännu bättre. I lagens limo (The Lincoln Lawyer) var underhållande. Nio drakar (Nine Dragons) var alldeles utmärkt. Fågelskrämman (The Scarecrow) var spännande och nästan thrilleraktig i stilen.

Ja, ni förstår. Connelly har skrivit rätt många bra deckare. Jag kan nämna fler: Svart eko, Fallet, Dödens stadÅterkomsten… alright, jag ger mig. Ni fattar nog att han varit – och är – en av mina absoluta favoriter i genren. Så vad är då problemet, undrar ni kanske?

Problemet är att det blivit så jäkla tråkigt.

Visst introducerade han Mickey Haller när författarskapet börjat gå i stå. Och visst har denne Haller sin charm. Och visst är Harry Bosch fortfarande en gedigen karaktär. Men kom igen, så värst spännande är han inte. Skuldens gudar är den sjätte Haller-boken medan kommande Det brinnande rummet är ännu en i raden av Bosch-deckare.

Vilket nummer i ordningen? DEN TJUGOFÖRSTA! Hör ni, den TJUGOFÖRSTA!

Någonstans blev det gammalt. Någonstans slutade ekvationen att gå ihop för mig.
För jag är inte korkad. Jag förstår mycket väl att Connelly fortsätter att skriva böckerna för att de säljer bra. Grejen är inte heller den att han plötsligt blivit dålig på att skriva. Nej, skickligheten är kvar – garanterat. Men det som hänt är att karaktären Harry Bosch känns helt ointressant för mig. Jag har följt honom i så många år att jag tycker han är värd sin vila nu.

Jag känner sorg i sinnet när jag tänker på det faktum att jag förmodligen inte kommer att läsa så värst många fler Connelly-deckare. För jag gillar honom. Men det finns så mycket annat som ropar efter uppmärksamhet, så många spännande, nya karaktärer att möta. Min tid är begränsad. Jag kan inte läsa allt. Så vad ska man göra förutom att lägga åt sidan och gå vidare?

Nu är ju Connelly långt ifrån ensam i denna problematiken. Jag skulle kunna namedroppa ett helt gäng författare som håller hjältar vid liv, men ni vet nog precis lika väl som jag vilka de är. Har ni någon författare som ni gillar, men där ni gett upp på grund av att serien överlevt sig själv? Berätta!

Våga begränsa antalet böcker

Jag har sagt det förut, jag kommer säga det igen:

Våga begränsa antalet böcker i en serie.

I dagarna läste jag att Michael Connelly släpper en ny Harry Bosch-deckare. Det blir den nittonde (eller tjugoförsta, beroende på hur man räknar) i ordningen. Jag har läst tio-femton stycken och älskar Bosch. Men. Jag tycker att det får vara nog nu. Vad har hänt med nyskapandet, utmaningen, variationen? Så jäkla spännande är inte Harry, numera 60+ och även om böckerna oftast håller bra klass drabbas jag av en frustrerad känsla av upprepning.

I Mars månad släpptes Anna Janssons femtonde bok om Maria Wern.
I Maj släpps Mari Jungstedts tolfte bok om Anders Knutas.
I höst utkommer den nittonde Jack Reacher-thrillern av Lee Child.
Och så vidare.

Min poäng? Att det är tråkigt, att författarna är tråkiga, och kanske framförallt att vi läsare är tråkiga – det är ju faktiskt vi som köper böckerna. Visst förstår jag att det inte är helt okomplicerat; som läsare älskar vi att identifiera oss med dem vi läser om, vi tycker om igenkänning, rutin och trygghet. Att läsa vidare i en bokserie ger oss en känsla av stabilitet – vi vet vad vi får levererat, och vi tycker som regel att det är bra.

Jag förstår tänket bakom långa bokserier; att man som författare känner trygghet i säkrad utgivning och ekonomi, att man som förlag behöver siffror, sälj och lätta pengar (förutom att de stora författarna även kostar en del i marknadsföring). Förlagsvärlden kan inte leva på chansningar, måste säkra inflödet av pengar. Det blir tacksamt att satsa på säkra kort.

Men någonstans önskar jag att det inte fungerade. Att folk tröttnade efter sjunde delen fabriksproducerad spänning. Att författarna vågade mer, bejakade den kreativa drivkraft de rimligen har. Att förlagen ställde högre kvalitetskrav. Att vi läsare faktiskt visar att vi vill ha något nytt.

Jag tycker om bokserier. Att känna igen, följa med i en karaktärs utveckling, få en djupare insikt i dess personlighet. Men för mig går den magiska gränsen vid fyra böcker: En kvartett är det perfekta formatet för den som vill följa en huvudperson.

En kvartett skapar dynamik till berättelsen; det finns en början, ett oundvikligt slut och fyra böcker ger utrymme att berätta. En (kanske på förhand?) begränsad serielängd gör även slutet ovisst. Om man läser spänning är det nämligen inte speciellt spännande om man vet att nästa bok i serien kommer ett år senare.

Eller?

Bosch – pilotavsnitt

Hade missat – det har gjorts ett pilotavsnitt för en TV-serie med Harry Bosch i huvudrollen. Namnet? Kort och gott: BOSCH.

I rollen som Bosch ser vi Titus Welliver (som känns igen från diverse olika filmer och serier) – ett val som känns ovanligt bra. Brukar ju kunna kännas lite sådär när karaktärer man läst om överförs till film/serie. Welliver har åtminstone den rätta utstrålningen, sedan får vi väl se hur manus och skådespeleri känns i övrigt.

En annan anledning till att se optimistiskt på serien är att Michael Connelly själv varit rätt involverad i arbetet av det som förhoppningsvis blir en hel serie.

Om det blir en hel serie eller inte beror på hur pilotavsnittet, som sänds online under februari månad, tas emot. Om det blir en första säsong ska den, enligt uppgift, vara baserad på boken City of Bones (Dödens stad).

Källa: michaelconnelly.com

Och vinnarna är…

2013 – ett mittemellanår för deckare.
2013 – ett år för att upptäcka nya favoriter

Här sammanfattar jag året som jag upplevt det. Min läsning, mina tankar, mina åsikter. Det är såklart massor jag inte läst – så tipsa mig gärna om det är något speciellt jag borde lägga beslag på!

Årets bästa svenska deckare:
Christoffer Carlsson: Den osynlige mannen från Salem. En nostalgisk, dystervacker berättelse om ett mord. Välpolerat språk, prickfria beskrivningar och inte minst en huvudkaraktär att bry sig om. En deckare som är mer än en deckare – och som därför sticker ut från mängden på ett strålande sätt.

Årets bästa utländska deckare:
David Peace: 1977. Den andra delen i Peace mästerliga Yorkshirekvartett är en stilstudie i deckarskrivandets ädla konst. Det är skitigt så att man mår illa, det är hårdkokt så att man biter på naglarna – och framför allt, det är otroligt välskrivet (och översättningen till svenska fantastisk).

Årets upptäckt:
Peter May: Svarthuset. En kriminalhistoria med miljöerna i fokus; kargt skotskt landskap, isolering,  sårade själar och vänskapsband som sätts på prov. Svarthuset är så bra att man till och med har överseende med det något svaga slutet. Att May har skrivit en hel serie böcker hade jag missat helt; detta var dock första översättningen till svenska.

Årets aha-upplevelse:
Att Ian Rankin till slut lyckas skriva en bok med John Rebus och Malcolm Fox som faktiskt blir riktigt bra. Saints of the Shadow Bible kommer på svenska nästa år – håll utkik. Den ger nytt liv till en karaktär som annars börjat bli lite sömnig.

Årets thriller:
Gillian Flynn : Gone girl. Alla hyllar den, ty det är omöjligt att värja sig. Flynn skriver en säker berättelse med svängar, kurvor och vändningar. Psykologiskt skarp och ändlöst fascinerande – årets mest spännande läsning.

Årets karaktär:
Ludwig Licht i Thomas Engströms Väster om Friheten fastnade direkt. Hopplöse Licht är en person att älska och hata på samma gång, på många sätt en typisk huvudperson i en spänningsroman, men med särdrag som för honom bortom allt hopp om räddning.

Årets mest intressanta:
Belinda Bauers Betraktaren kan inte ignoreras. En spänningsroman som väver samman olika fascinerande händelseförlopp på ett utmärkt sätt; men också en bok som ställer rätt mycket frågor till läsaren – och som genomsyras av en dyster realism som man inte kan sidsteppa.

Årets kusligaste:
Alla dessa obehagliga barn i Boel Bermanns Den nya människan, en krypande och suggestiv bok om barn som inte längre är barn, utan något helt annat.

Årets minst intressanta:
Det tar emot att säga det, men Harry Bosch börjar kännas riktigt gammal nu. Kom igen, Connelly, du kan så mycket bättre!

Jag har läst många fler spänningsromaner; men det går inte att ta upp alla som varit bra här. Jag funderar ofta på det faktum att jag sällan läser dåliga böcker; det har såklart med min selektivitet att göra – något som är både en nackdel och en fördel.

Det är allt för sällan som jag läser en för mig ny författare, samtidigt som jag ger etablerade författare chans på chans på chans.  Jag gör ofta ett medvetet, lite fegt, val när jag väljer böcker som jag på förhand tror att jag kommer gilla. Ett mål med nästa års läsning måste därför bli att chansa lite mer, var lite otrygg!

När blir en bokserie för lång?

Jag har läst fjorton Jack Reacher-thrillers, tio Harry Bosch-deckare, fem böcker med John Rebus i huvudrollen. Deckargenren är den mest förlåtande genren när det kommer till serier med samma huvudperson; visst förekommer det även i andra genrer, men just deckare och thrillers står i särklass. Så var går gränsen – när blir en bokserie för lång?

För några år sedan hade jag förmånen att intervjua Lee Child, mannen bakom Jack Reacher. Jag frågade:  Hur många böcker Reacherböcker blir det? Svaret jag fick var lika ärligt som väntat: Jag fortsätter så länge folk köper böckerna.

Krasst, enkelt och fullständigt logiskt ur en författares och ett förlags synvinkel. Ja, så vida man inte reflekterar över saker som variation och inspiration. Någonstans borde det gå en gräns även för den som skriver – upprepningarna kommer, hantverket blir rutin, variationen begränsas. Jag inbillar mig att Lee Child gärna skulle skriva något annat, men att det varken ges tid eller utrymme – det ska ju komma ut en Reacherthriller om året – och miljonerna rullar in, ett trevligt incitament för att köra vidare.

Min åsikt? Det borde ta stopp efter sex, sju böcker. Jag förespråkar trilogier, kvartetter, kvintetter. Begränsat antal, begränsat tidsspann, begränsad repetition. Koncentrerad spänning och förväntan, sorg när det är slut. Jag älskar exempelvis Yorkshirekvartetten av David Peace; jag vet att det är fyra böcker – och jag är mycket nöjd med vetskapen att det stannar där. Jag vet att det finns ett slut.

Så varför är vi deckarläsare så förlåtande? Vi vänjer oss, vi blir bekväma, vi serveras, vi gillar igenkänning. Och vi gillar när det är välskrivet; många författare är oerhört skickliga på att hålla sig precis på rätt sida gränsen. Det blir möjligen urvattnat – men det är ändå tillräckligt bra för ännu en köpimpuls hos kunden. Jag är precis sådan som läsare. Ett exempel: Jag tycker att Michael Connelly har skrivit för många Harry Bosch-deckare. Men jag köper ändå varje ny som kommer. Jag tycker att Ian Rankin kanske ska gå vidare från Rebus – men jag köper och läser ändå.

Vad tycker ni? Har ni några författare som egentligen borde ha gått vidare – men där ni ändå läser, i lojalitet, igenkänning och tradition?

Recension: Michael Connelly – Fallet

”En utmärkt kriminalroman”

Hur gammal är egentligen Harry Bosch?

Ovan är den första frågan som föds i min hjärna när jag slår upp Michael Connellys senast översatta deckare: Fallet (Han är väl strax över sextio, antar jag).

Connelly är en av de stora deckarförfattarna, hans produktion 9113045202– gedigen, kvalitén – nästan uteslutande hög. För några år sedan hade han en svacka, men han fick en kick när han drog igång med ”nya” karaktären Mickey Haller i I lagens limo, Inspirationen har spillt över till böckerna om Bosch. Men man kan tycka lite vad man vill om att Connelly binder samman Bosch och Haller, fast det är en helt annan historia.

Fallet, så (på engelska The Drop).

En politikers son dör – faller från en hotellbalkong. Mord? Självmord? Mycket pekar på det senare. Bosch får fallet, trots att politikern i fråga har ett horn i sidan till just Bosch, som är måttligt intresserad. Samtidigt brottas Bosch med ett äldre fall, där DNA-prover visar att en dömd våldtäktsman förmodligen är oskyldig. Det är fullt upp, och pressen ökar från alla håll. Tempot drivs sakta men säkert upp, och utredningarna bränner till allt mer.

Låter det som en standardmässig Harry Bosch-deckare? Korrekt; här döljer sig inget nytt koncept, recept, innovativt tänk. Det är Los Angeles, det är the Valley, det är korruption, ärrade brottslingar och utredningar som måste gås igenom noggrant. Det är trovärdigt, som alltid.

Man kan som regel klassa Michael Connellys böcker på tre betygsnivårer: Riktigt bra, bra och halvhyfsat. Fallet hamnar någonstans mellan de två första. Connelly känns fortfarande hungrig, det ges fortfarande nya bilder av Harry Bosch, nya insikter i hans personlighet. Och som alltid är polisarbetet klanderfritt utan att för den skull vara långtråkigt. En utmärkt kriminalroman.