Etikettarkiv: Harlan Coben

Recension: Paula Hawkins – Kvinnan på tåget

Psykologisk spänning med bra driv gör ingen besviken. Den döda zonen har läst Paula Hawkins omtalade thrillerdebut Kvinnan på tåget.

Hopplösheten har ett namn. Det namnet är Rachel.

Rachel är en kvinna vars liv är slaget i spillror.
Hon dricker för mycket alkohol och det vet hon om.
Hon har har blivit lämnad av sin man men inte kan sluta kontakta honom om dagarna. Nätterna.
Hon är nedgången, flyr in i fantasivärldar för att lindra tristessen. Ljuger.

kvinnan-pa-tagetVarje morgon åker hon samma tåg. Inte för att hon har ett arbete, utan för att hon vill ge sken av att hon har ett. Hon har fått kicken efter för mycket krökande. Men tåget åker hon ändå, och varje dag stannar det vid samma rödljus för mötande tågtrafik. Ett stenkast bort ligger en idyllisk radhuslänga. Hennes förflutna.

Varje morgon fångar hon glimtar av ett lyckligt liv från ett av radhusen. En man, en kvinna, vackra och framgångsrika. Hon döper dem. Hon fantiserar om hur deras liv är. Hon lär känna dem. Till en dag, då hon plötsligt ser något som välter omkull allt. Ett par dagar senare är allt kaos och kvinnan i huset försvunnen.

Och Rachel vet inte vad som hänt, men är rädd för att hon är inblandad på något sätt.

Kvinnan på tåget är en omtalad thrillerdebut, blurbad och hajpad. ”Årets Gone girl”, proklameras i en recension. Och jag värjer mig, eftersom dylika stämplar och epitet brukar falla platt. Och visst, liksom Gone Girl är det en thriller, en skickligt skriven sådan. Men Kvinnan på tåget handlar om en annan slags sönderfall, en annan slags missbruk och relationer.

Det är spännande och drivet. Tempot är högt, kapitlen föredömligt korta, språket ledigt. Som läsare är det svårt att inte dras med. Som psykologisk thriller är det skarpt skrivet, det är inte heller speciellt konstigt att filmrättigheterna redan är sålda. Men det jag nästan uppskattar mest är att det också är ett porträtt av en människa som mår dåligt, som lider av en ohälsosam besatthet och ett missbruk som är svårt att kontrollera.

Kvinnan på tåget är den perfekta läsningen för dig som gillar rapp, psykologisk spänning. Det är läsning för dig som uppskattar Harlan Coben eller Gillian Flynn.

Köp boken!

Recension: Harlan Coben – Stanna hos mig

”Boken måste läsas. Kräver det.”

Bladvändarthrillern.

9137138731Behärskar du den som författare, så kan man säga att ca$hen förmodligen tas. Folk älskar att läsa bladvändare – inte nödvändigtvis för att de är bra – utan för att man-bara-måste-fortsätta-läsa oavsett vad.

Och bladvändare + Harlan Coben = sant. Harlan Coben ÄR bladvändaren personifierad. Han får läsaren att vända blad så ivrigt att handlingen ibland rentav kan vara sekundär. Och nu har det kommit en ny Coben på svenska: Stanna hos mig.

Ett tema som ständigt återkommer i Cobens böcker är det kära ”jag är på flykt från något, vet inte vad, men jäklar vad illa ut jag råkar”. Det är så även i nya boken, tycka vad man tycka vill. Och – såklart – Coben levererar. Boken måste läsas. Kräver det. Förväntar sig det. Det är som om en osynlig nervkoppling sammanlänkar sidorna med din hjärna. Blad. Vändare.

Handlingen cirkulerar kring oupplösta mordfall, och om hur tillfälligheter gör att några personers vägar korsas. Personer som sedan länge lagt sina gamla liv bakom sig; eller som åtminstone försökt. Men som nu förs samman. På ett icke odramatiskt sätt.

Boken är bra. Jag har hört folk som läst boken som säger att det är en av Cobens bättre. Själv kommer jag på mig själv med att INTE tycka det. Jag avslöjar mig själv med att skumma igenom delar av boken, vilket aldrig är ett gott betyg – eller är det? För det faktum att jag inte slutar läsa, fastän jag inte riktigt tycker det är bra nog, är inte det en styrka i sig? Eller är det bara….bladvändarens hämnd?