Etikettarkiv: Hårdkokta deckare

Vad är egentligen hårdkokt?

Det råder brist på hårdkokt svensk spänning. Åtminstone är det känslan jag får när jag likt en hungrig varg sonderar bokterrängen i jakt på föda. Men vad klassificeras egentligen som hårdkokt?

Det är knappast någon hemlighet att jag främst läser vad jag själv kallar hårdkokt spänning. Varför är det så? Enkelt. Jag tilltalas av en lagom dos våld, mörker och uppgivenhet. Jag tilltalas av ett rättfram språk, av författare som inte lindar in berättelsen i skyddande lager av bomull.

Men hur avgör man om något är hårdkokt eller ej? Är det miljöerna – blir en spänningsroman hårdkokt endast om den utspelar sig i den undre världen? Är det dialogen? Handlingen? Mängden våld?

Eller är det rentav läsaren som definierar vad som är vad.

Min tolkning ser ni ovan. En hårdkokt spänningsroman, för mig, är en roman som inte väjer för den våldsamma och ibland mörka verklighet som omger oss – och framför allt ofta omger brottslighet. För mig är hårdkokt när en roman inte lindar in brottsligheten i någon slags vardagspussel. Det enda jag inte kan bestämma mig kring är karaktärernas vikt i helheten.

Vad gör egentligen en hårdkokt karaktär?

Blir det automatiskt hårdkokt om en huvudkaraktär svär i varannan mening, röker, dricker och är man? Eller blir det bara stereotypiskt? Vad tycker ni? Och: har ni några tips på vad ni tycker är hårdkokta svenska deckare – utöver Jens Lapidus? Jag går nämligen snabbt in återvändsgränder när jag försöker sondera den svenska spänningsterrängen.

Tips tas emot med glädje!

Recension: James Lee Burke – Black Cherry Blues

Sliten före-detta snut, gammal alkis, dras in i en mordhistoria som blir personlig. Låter det gjort? Låter det blasé? Tänk om! James Lee Burke’s Black Cherry Blues är en guldgruva i genren.

James Lee Burke, född 1936, debuterade som författare 1965 med boken Half of paradise. Han har flera framgångsrika bokserier bakom sig – Black Cherry Blues är den tredje boken i hans serie om Dave Robicheaux.

black-cherry-bluesDet är en stundtals jävligt mörk men ständigt spännande berättelse om hur en ex-snut (Robicheaux) som försöker dra sig tillbaka och leva ett stilla liv, dras in i en mordutredning som förvandlas till liv och död.

För boken fick Burke motta en Edgar Award. Den handlar om Dave Robicheaux, som lever ett stilla liv med sin adoptivdotter i Louisianas träskmarker; hyr ut båtar, fiskar kräftor. Men en dag rullar en gammal bekant in i hans liv: Dixie Lee Pugh, en pundig före detta countrystjärna som svängt fel många gånger i livet.

Robicheaux försöker styra förbi Dixie Lee Pugh och hans urspårade liv, men när hans gamle vän blir halvt ihjälslagen blir han involverad vare sig han vill eller inte. När sedan ett par hårdföra snubbar plötsligt hittas rejält misshandlade på ett hotellrum riktas sökljusen mot Robicheaux själv – och för en man som tänkt slå sig till ro förvandlas vardagen till en kamp för att rentvå sig själv – och hitta svaret på vem som försöker sätta dit honom.

Black Cherry Blues är oupphörligt spännande och det är inte någon överraskning att jag fick boken rekommenderad till mig när jag eftersökte bra, hårdkokt spänning.

Ibland för tankarna mig till Lee Child’s Jack Reacher-böcker. Jag tänker att Child läst James Lee Burke och funnit inspiration. Men där Child ofta är överdrivet tuf erbjuder James Lee Burke en mycket smutsigare, mer sårbar och realistisk vardag. En desperat kamp mot demoner och elaka människor.

Jag har för avsikt att läsa mer klassisk spänning och inte fastna i det nya. Black Cherry Blues är ett utmärkt exempel på hur man kan hitta läsglädje i något med lite år på nacken.

Recension: Arimasa Osawa – Shinjuku Shark

En hårdkokt polisroman i Tokyos undre värld. Shinjuku Shark är den första delen i en mycket framgångsrik serie böcker av Arimasa Osawa. Den döda zonen är kluven.

Samejima är polis i Shinjuku-distriktet, Tokyos mest hektiska område. Yakuzans närvaro är ständig, polisen under press, människorna oräkneliga. Här finns allt; sexklubbar, rockklubbar, affärer, restauranger. Mörkt och ljust, neon och gatlyktor.

shinjuku-sharkHan kallas för Shinjuku Shark, han går sin egen väg och är beryktad till och med bland de organiserade gängen. För Samejima är det rättvisan framför allt, han struntar i vad folk tycker om honom; har många ovänner, färre vänner.

När det plötsligt börjar mördas poliser i Shinjuku sätts poliskåren på hårda prov. Medierna vädrar blod. Människor hör av sig med tips. Samejima har ett eget spår i utredningen, men överordnade kräver att han faller in i ledet och följer den centrala utredningen. Nu tvingas Samejima välja väg; och båda vägarna är kantade av faror. Vem är vän, vem är fiende?

Shinjuku Shark är på många sätt en traditionell polisroman. Arimasa Osawa beskriver polisarbetet bra, ger en tydlig bild av den hektiska atmosfär som råder i Tokyos hjärta. Storyn är tämligen rakt på sak; en polismördare måste fångas – vilket sätt är bäst, det okonventionella eller det traditionella? Det funkar bra.

Karaktären Samejima känns intressant men är inte nyskapande i egentlig mening. Det finns gott om ensamvargar i kriminallitteraturen. Ett problem är att jag upplever språket som kantigt, vilket kan ha med översättningen att göra; eller att det är väldigt dialogtung handling.

Jag är kluven. Med jämna mellanrum blixtrar berättelsen till och något som retar mina sinnen dyker upp; men lika snabb försvinner det i ett virrvarr av konversationer. Det är som om ett frestande bete pendlar framför min mun; jag vill så gärna nappa och förlora mig helt. Men det där ögonblicket inträffar liksom aldrig.

Ändå ger boken mersmak. Det är något med huvudkaraktären, med den hårdkokta undre världen i Tokyo som kittlar. Men det vill till att bok två i serien är starkare, annars kommer jag att tappa tålamodet.

Recension: Boston Teran – God is a Bullet

Det känns som att bli sparkad i huvudet.
Jag känner efter om något gått sönder, om näsan sitter kvar, om ögonbrynet spruckit.
Intensiteten ger mig huvudvärk, det bultar, värker, plågar.
Det snurrar, jag vacklar, men kan inte sluta.

Boston Teran skrev God is a bullet under slutet av 1990-talet. För några månader sedan nämndes den för mig av en vän. Du som älskar mörka berättelser måste läsa den, var uppmaningen. Och när en annan vän kort därefter rekommenderade samma bok – av samma anledning – kände jag behovet, nej, tvånget, att beställa så fort det gick.

Att läsa böcker som rekommenderats är vanskligt. Det kan gå åt helvete, du kan förlora din respekt för människors karaktär, boksmak, intelligens. Vänskaper kan förstöras; kanske har du blivit fullständigt missuppfattad som läsare, ett nederlag stort som något. Särskilt när man driver en deckarblogg.

Men God is a bullet visade sig vara ett säkert kort.

god-is-a-bullet (1)Det haglar, stormar, vrider och vänder av mörker, hat, våld och desperation. Det är knark, ondska, förbannelser och bara ett helvete som är ett helvete, inget annat. Det tar aldrig slut.

Utgångspunkten för handlingen ligger i ett fasansfullt inbrott och en kidnappning av en ung flicka. Men det är bara introduktionen till den depraverade värld som utgör Boston Terans skapelse. I huvudrollerna ser vi ett hopplöst omaka par; pundaren Case Hardin och mjukispolisen Bob Hightower. De två förenas genom sin gemensamma motivation i en jakt som sakta men säkert accelererar, mullrar och till slut rundsparkar mig i ansiktet. Det är allt annat än friktionsfritt, det är kantigt och problematiskt redan från början.

Berättandet är exakt. Dialogen är slipad, storyn som hämtad från en mardröm. Det lämnas inga luckor eller utrymmen för eftertanke och tveksamhet. Så stark är berättelsen, den slingrar sitt dödsgrepp runt läsaren.

Det är miserabelt mörkt, ljuspunkterna är få. Men trots detta mörker blir boken aldrig svårläst. Det är flyt, spänning och fascination rakt igenom. Det är en bok som lätt kvalificerar sig bland det mest hårdkokta jag läst – och som garanterat kommer att bli en referenspunkt för framtida läsning.