Etikettarkiv: Graeme Cameron

Recension: Graeme Cameron – Normal

Den blurbas av Lee Child och erbjuder en spännande och svårsläppt historia. Normal av Graeme Cameron är en psykologisk thriller som surfar vidare på psykopatvågen inom spänningslitteraturen.

normalNär jag läser Normal tänker jag på tre saker.

För det första misstänker jag att författaren, i likhet med mig, har The Collector av John Fowles som en av sina favoritböcker. Det är bara en känsla. Och kanske en likhet, även om Cameron inte tangerar Fowles’ geni och författande.

För det andra tänker jag att Graeme Cameron förmodligen gillar TV-serien The Fall, som av en händelse råkar vara en av mina favoritserier. Kanske är det så att han inspirerats, kanske inte.

För det tredje tänker jag att boken är ännu en i genren psykologiska thrillers – en genre som fått en pånyttfödelse den sista tiden (tack Gone Girl för det).

Bokens berättare är en helt vanlig person. Nå, vanlig på så sätt att han lever ett – till det yttre – ordnat och NORMALT liv. Så är det förstås inte, för i källaren under sitt hus samlar han på unga kvinnor, som han kidnappar och håller fångna. Han är kalkylerat ond, medveten om sin ondska och har en stark drivkraft.

Allting är för honom helt självklart. Fram till en dag, då han träffar en person som förändrar allt.

Normal är vad som i bokvärlden kallas för en bladvändare; en rapp och spännande thriller som är svår att lägga ifrån sig. Det handlar förstås inte om någon större litterär händelse utan boken är vad man förväntar sig: underhållande.

Skeendet berättas utifrån huvudkaraktären och ibland är det riktigt vasst, stundtals ganska humoristiskt. Men ibland blir det pladdrigt, dock aldrig så pass pladdrigt att man tappar intresset. Karaktärerna är intressanta men känns aningen stereotypiska i sitt agerande – och som rutinerad thrillerläsare blir jag inte speciellt överraskad.

Ändå: Normal är lättmotiverad och underhållande läsning. Det är en bok som rider på vågen med den sympatiske psykopaten, även om den inte når upp till samma nivåer som Paula Hawkins Kvinnan på tåget eller Caroline Kepnes Du.

 

Psykopater är grejen

Jag noterar att psykopater är grejen i allt fler böcker. Vi träffar dem i allt från Flynn till Kepnes, Cameron till Buthler & Öhrlund, Kepler till Ahnhem. Listan kan lätt göras längre.

Psykopaten har fått ett uppsving.

normalBörjar psykopatthrillern bli den nya svennebanan-deckaren? Är det i så fall bra eller dåligt? Jag läser Caroline Kepnes Du, Graeme Camerons Normal och tänker att, well, det är ju trevligt med en morbid sadist som man kan känna sympati för. Vad blir nästa steg?

Som författare måste det vara en hårfin linje att balansera; att skapa en romankaraktär som är störd i huvudet, men ändå spännande att läsa om.

I mina ögon finns det två vägar som är intressanta att utforska:

  1. Den sympatiske psykopaten.
  2. Den fullständigt vedervärdige psykopaten.

Mellanting göre sig ej besvär, försvinner lätt i glömska och blandas ut med vardag och tristess. Om det är något jag önskar kunna behärska är det konsten att skriva en psykologisk thriller med en genomrutten huvudperson som ändå är älskvärd och mänsklig.

Så kanske är det det jag gör. Jag ber att få återkomma i detta högintressanta ämne.

Vad tycker du? Vad gör en bra psykopatthriller – och vilka är dina bästa tips?