Etikettarkiv: Gone Girl

Recension: Paula Hawkins – Kvinnan på tåget

Psykologisk spänning med bra driv gör ingen besviken. Den döda zonen har läst Paula Hawkins omtalade thrillerdebut Kvinnan på tåget.

Hopplösheten har ett namn. Det namnet är Rachel.

Rachel är en kvinna vars liv är slaget i spillror.
Hon dricker för mycket alkohol och det vet hon om.
Hon har har blivit lämnad av sin man men inte kan sluta kontakta honom om dagarna. Nätterna.
Hon är nedgången, flyr in i fantasivärldar för att lindra tristessen. Ljuger.

kvinnan-pa-tagetVarje morgon åker hon samma tåg. Inte för att hon har ett arbete, utan för att hon vill ge sken av att hon har ett. Hon har fått kicken efter för mycket krökande. Men tåget åker hon ändå, och varje dag stannar det vid samma rödljus för mötande tågtrafik. Ett stenkast bort ligger en idyllisk radhuslänga. Hennes förflutna.

Varje morgon fångar hon glimtar av ett lyckligt liv från ett av radhusen. En man, en kvinna, vackra och framgångsrika. Hon döper dem. Hon fantiserar om hur deras liv är. Hon lär känna dem. Till en dag, då hon plötsligt ser något som välter omkull allt. Ett par dagar senare är allt kaos och kvinnan i huset försvunnen.

Och Rachel vet inte vad som hänt, men är rädd för att hon är inblandad på något sätt.

Kvinnan på tåget är en omtalad thrillerdebut, blurbad och hajpad. ”Årets Gone girl”, proklameras i en recension. Och jag värjer mig, eftersom dylika stämplar och epitet brukar falla platt. Och visst, liksom Gone Girl är det en thriller, en skickligt skriven sådan. Men Kvinnan på tåget handlar om en annan slags sönderfall, en annan slags missbruk och relationer.

Det är spännande och drivet. Tempot är högt, kapitlen föredömligt korta, språket ledigt. Som läsare är det svårt att inte dras med. Som psykologisk thriller är det skarpt skrivet, det är inte heller speciellt konstigt att filmrättigheterna redan är sålda. Men det jag nästan uppskattar mest är att det också är ett porträtt av en människa som mår dåligt, som lider av en ohälsosam besatthet och ett missbruk som är svårt att kontrollera.

Kvinnan på tåget är den perfekta läsningen för dig som gillar rapp, psykologisk spänning. Det är läsning för dig som uppskattar Harlan Coben eller Gillian Flynn.

Köp boken!

Julintervjun 3: Hanna E Lindberg

STHLM Confidential var hennes debut, en berättelse om mänskligt mörker och den ständiga önskan efter något bättre. Den döda zonen kollar läget med Hanna E Lindberg.

Flyktade drömmar, jakten på kickar och en brinnande revanschlusta; Ingredienserna i Hanna E Lindbergs debut bäddar för, och erbjuder, tempofylld läsning och rapp dialog. I dagens julintervju pratar vi med en debutant som fått mersmak men som framför allt önskar sig mer tid.

sthlm-confidentialSTHLM Confidential visar upp mänskliga drifter och girighet i sin mörkaste form. Var det en medveten målsättning eller kom det under tiden du skrev?

– Jag hade en vag uppfattning innan jag började, karaktärernas personligheter och drag tog fastare form efter hand. I början var huvudpersonen alldeles för vän och snäll, hon hamnade i situationer istället för att agera. Så kunde jag givetvis inte ha det. Jag började undersöka det här hålet hon har i själen och hittade många svar där.

Boken är din debut. Hur har hela upplevelsen varit kring att debutera, har det blivit som du förväntade dig?
– Jag hade världens härligaste releasefest, men sedan blev det tyst.

– Det var en skarp kontrast. Jag är utgiven på ett litet förlag och då får man göra det mesta själv – jag räknade med att det skulle krävas mycket jobb med lanseringen, men hade nog ändå någonstans tänkt att en bok som är värd att läsas automatiskt kommer att hitta till sina läsare. Så är det inte och det tog några veckor för mig att inse det.

– Man får verkligen slita och ligga på för att nå ut. Men när det väl händer att någon gillar boken eller berättar om den är det extra fantastiskt.

Nu är ju ditt debutår snart över, men visst kommer boken i ny utgåva snart?
– Ja, den är på väg ut i danskt band, alltså mjuka pärmar. Otroligt roligt att så många vill läsa att den trycks i det formatet.

2015 är snart här. Vad tror och hoppas du att nästa år kommer att betyda för ditt skrivande?
– Att jag hittar tillbaka till berättarglädjen. 2014 har mest handlat om marknadsföring och inte så mycket om skrivande annat än pressutskicken till recensenter och bloggare.

hannaelindberg-sthlm-confidentialFår vi följa Solveig Berg något mer eller hur ser du på en fortsättning med henne?
– Ja, i någon form. Många har frågat hur det kommer att gå för henne och undrat om hon kommer att få mer försonande drag. Vi får väl se. Jag kommer att borra djupare i karaktärerna i nästa bok.

I nästa vecka är det jul. Hur ser planerna ut inför helgerna?
– Jag jobbar som matredaktör och storhelgerna är högsäsong. Efter nyår blir det semester och förhoppningsvis en del lästid. Jag packar med mig Sara Stridsberg och Mara Lee.

Vilken tycker du är den perfekta bokklappen till den som är ute efter spänning i bokform?
Gone Girl av Gillian Flynn till någon som ännu inte läst den. Annars tyckte jag om Monika Fagerholms Lola uppochner. Annorlunda och poetiskt gestaltad spänning.

Slutligen. Vilken är den bästa bokklapp du någonsin fått, själv?
– Joyce Carol Oates bok om skrivande, den fick mig att våga sätta igång på riktigt istället för att bara gå runt och ”ha en idé till en bok”.

Foto: Linda Alfvegren

Camilla Läckberg: ”Att ha läsare är viktigare än att få cred”

Idag släpps den senaste Fjällbacka-deckaren, nummer nio i raden. Lejontämjaren är en berättelse om mörka familjehemligheter, svikna förtroenden och försvunnen barndom. Den döda zonen har intervjuat Camilla Läckberg i samband med släppet. 

Det är ingen fager bild som målas upp i inledningen av nya boken Lejontämjaren; en ung flicka som varit spårlöst försvunnen dyker plötsligt upp som från ingenstans. Det hon fått uthärda är inget annat än ren ondska.

lejontamjarenVi spolar tillbaka tiden ungefär tio år. Det är kallt, isigt utomhus, varmt inne. Platsen är Gamla Brogatan i centrala Stockholm och en julfest i bokförlaget Forums dåvarande lokaler. Själv är jag bjuden av den enkla anledning att jag läser manus åt förlaget.

Där och då står jag och diskuterar böcker med Camilla Läckberg. Vi hittar direkt en gemensam grund: Båda är mer eller mindre besatta av seriemördarböcker. En grund god som någon, tänker jag. Men finns fascinationen för genren kvar än idag?

– Ja! Jag är fortfarande förtjust i den typen av berättelser, berättar Camilla över en något svajig telefonlinje. Hon förklarar varför.

– Det är alltid lite mer teatraliskt, lite coolare, lite mer utstuderat i böckerna än i verkligheten. I verkligheten är det sällan så raffinerat som i fiktionen. Se på böcker som Bensamlaren eller Poeten. De är som pussel, små detaljer hela tiden, som för allting framåt. Jäkligt bra.

Vilken var den senaste riktigt otäcka bok du läste?
– Med risk för att låta precis som alla andra. Gone girl av Gillian Flynn. Den var briljant, jag läste den under varenda lilla paus jag kunde hitta när jag var på bokturné i Australien och Nya Zeeland.

Däremot blir det inte så mycket läsning nu som det kunde bli förr om åren, berättar Camilla.
– Man kan väl säga att mitt läsande tog en tvärdykning med 90% när jag fick mitt första barn. Men jag får läsa igen när jag pensionerar mig. Fast när jag väl läser gillar jag samma saker som förut.

Vet du, det slog mig direkt att Lejontämjaren är en rätt mörk berättelse. Det lurar smuts och helvete under ytan?
– Det är kul att du säger det. För jag kände det själv, det är mörkt och skitigt. Det brukar alltid finnas en känsla i varje bok jag skriver… en känsla som jag själv känner väldigt tydligt. Det är svårt att förklara hur det är.

– När jag skrev Predikanten, till exempel, då kände jag högsommaren. Högtrycksvärme, en svettig, pressande känsla. Fyrvaktaren, å andra sidan, var spöklik. En dimmig känsla som hängde över allt.

Och Lejontämjaren…?
– Är som en brun gammal äcklig ingrodd filt. Det kanske låter lite hokus pokus, men jag har en väldigt tydlig känsla i kroppen.

När man är Sveriges mest säljande författare och har en lång rad böcker bakom sig – deckare, barnböcker, kokböcker – är en enskild bokrelease inte speciellt pulshöjande. Camilla Läckberg är inte orolig för recensionerna längre. Men en sak som fortfarande finns kvar är tankarna kring hur läsarna ska ta emot en ny bok.
– Där är jag fortfarande lite nervös. Men annars är jag rätt cool nuförtiden. Recensioner kommer och går, det är som i olika cykler. Ibland är man populär, ibland inte. Ibland är det inne att dissa Läckberg, ibland inte, säger hon med ett skratt.

Men läser du recensioner fortfarande?
– Nej, det gör jag faktiskt inte. Det är klart, om jag trillar över en recension så läser jag kanske den. Men förut lusläste jag verkligen varenda recension. Tog åt mig varje ord. Man får lite mer perspektiv med åren.

lackbergJag är nyfiken över hur det fungerar när man nått den framgång som Camilla Läckberg gjort. När man dessutom har mängder av olika projekt. För Camilla skriver inte bara deckare. Hon skriver barnböcker, är delägare i ett smyckesföretag, tävlingsdansar. Jag undrar över vilken roll skrivandet spelar i hennes liv idag.
– Skrivandet är fortfarande allra allra viktigast. Men jag måste slåss för tiden på ett annat sätt än förut. Och jag använder nog skrivandet på ett annat sätt nu jämfört med förut.

– Samtidigt är ju det mesta jag gör ändå skrivande. Bara olika typer av skrivande, olika forum. Det ger utmaningar på olika sätt och det är bra, behövs för att hålla entusiasmen uppe.

Du vill inte bli bekväm?
– Nej, jag är för rastlös för det. Jag är en tävlingsmänniska och gillar utmaningar. Jag är rädd för att stagnera, jag kastar mig gärna in i saker, får en kick av att klara av dem. Jag menar, jag vet ju att jag kan skriva en deckare. Men kan jag komma på en låttext? Kan jag skriva en barnbok?

Du är ju en väldigt igenkänd person. Att försöka sig på nya saker går knappast obemärkt förbi?
– Så är det. Man riskerar ju att göra bort sig varenda gång. Och det gäller att man levererar, det blir ju jäkligt skämmigt annars. Det är rädslan som driver, konstaterar Läckberg med ett högt skratt och lägger snabbt till:

– Rädslan har lett till många stora upptäckter genom åren!

Vår diskussion vänder åter till Lejontämjaren och de andra Fjällbacka-deckarna. En av de frågor jag själv intresserar mig mest för är den kring bokserier och hur författare resonerar kring dem. Hur många delar skriver man, hur resonerar man inför varje ny del. Är det till exempel svårt att förnya sig när det kommer till karaktärer och miljöer? Camilla Läckberg ger sin syn på saken:
– Skriver man en serie finns det ju – och måste finnas – en igenkänningsformel. Det vore meningslöst att vara nyskapande i varje bok, även om recensenterna ibland verkar tycka att man ska vara det. Läsarna läser ju serien för att de vill tillbaka till samma miljöer och personer. De vill återvända till samma värld som de lämnade, förklarar hon.

– Och en av de största anledningarna att skriva är ju att man vill bli läst. Att ha läsare är viktigare än att få cred, tycker jag.

Hur resonerar du kring Fjällbackaserien, hur många böcker kan det bli?
– Jag kommer absolut att fortsätta att skriva serien. Men hur många böcker? Det vet jag inte, det kan bli tio, det kan bli femtio. Man förväntas ofta ha en långtidsplan. Jag fick frågan så sent som igår: hur länge tänker du skriva? Vad ska man svara… vad ska jag göra om jag inte skriver?

Vilka är de stora skillnaderna mellan dig som författare nu kontra när du debuterade med Isprinsessan, tror du?
– Jag är bättre på att ha fler bollar i luften, bättre på att hålla samman intrigen. I Isprinsessan kan man väl säga att jag hittade mitt skrivspråk och mina karaktärer. Det tog såklart lite av intrigen. Och så hade jag inte heller den rutinen av att bygga upp intrig som jag har nu.

Du är duktig på att återberätta vardagsdetaljer, skapa igenkänning. Hur ser du själv på styrkorna i ditt skrivande?
– Jag är bra på att berätta en spännande historia och tycker att jag har en bra rytmkänsla för hur länge det ska puttra på, när tempot ska ökas, hur långa tempoökningarna ska vara… när läsarna ska få vila.

lackberg2– Jag vet att jag är bra på att skapa spänning och beskriva vardagskaraktärer, jag har ett bra öga för de detaljerna, det har alltid varit min styrka. Och jag skriver på ett sätt som är lättillgängligt. Det är positivt, tycker jag. Läsande är inte ett IQ-test, även om en del verkar tycka det.

I veckan åker Camilla Läckberg till Japan för att lansera Fyrvaktaren. Som vanligt har hon många järn i elden. Det blir dags att avrunda ett samtal som skulle kunnat bli mycket längre, telefonen knastrar allt högre, kanske är det batteriet.

Vi lägger på och går båda vidare mot nästa grej på schemat. För Camilla är det intervjuer. För mig en ettårig son som börjar bli rastlös.

Foto på Camilla Läckberg: Bingo Rimér

Köp Lejontämjaren hos Adlibris

Flynn är fantastisk

Så jag tog upp Dark Places för att läsa den.

Av oklar anledning trodde jag att jag läst den, men det måste ha varit i ett sinnesförvirrat ögonblick som jag fick för mig en sådan sak. Om jag läst den förut skulle jag komma ihåg det. Det inser jag nu.

Gillian Flynn är fantastisk. Sjukt hypead, naturligtvis. Uppmärksamheten kring Gone Girl, som blev hennes breda genombrott i Sverige, var massiv. Modernista har onekligen gjort ett bra kap när man signade kontrakt på Flynns spänningsromaner.

När jag läser Dark Places slås jag gång på gång av hur välberättad historien är. Jag blir imponerad, för det är inte bara i spänningsmomentet som Flynn är mästerlig, utan i varenda jävla aspekt av berättelsen. Språket, storyn, karaktärerna, drivet, ovissheten, mörkret. Jag försöker men ser inga brister i Dark Places. Med Gone Girl kunde jag ju faktiskt klaga på att boken var för tjock och inledningen lite trög.

På måndag får jag en ny bokleverans. Och i den ligger Sharp Objects. Jag längtar redan.

Bortom bokklyschorna del 1

När man har arbetat med böcker i några år har man sett det mesta när det kommer till bokpresentationer. Jag lever i symbios med bokpresentationerna; det råder någon slags hatkärlek mellan oss. Mest kärlek, i ärlighetens namn. Bokpresentationerna är mitt verktyg. Min uppgift är att ta fram det centrala, intressanta eller konkreta ur en lång text och göra den kort. Jag upphör inte att fascineras av dessa presentationer, även om de väldigt sällan överraskar mig.

En viktig del i mitt arbete är att berätta om böcker i väldigt kortfattad text. För att kunna korta ner längre texter behöver man hållpunkter. Något att gripa tag i, luta sig mot. När man arbetar med böcker som man i många fall inte själv läst är sagan (boktexten, min anm.) allt man har. Det gäller att läsa, läsa, fundera och sedan svara på frågan: Hur ska jag sälja in denna boken till en potentiell kund? Vad är det intressanta, vad är det viktigaste att förmedla?

Noterbart viktig talang: Förmågan att mynta klichéartade uttryck.

Här kommer därför en liten lathund, eller guide, till vad som egentligen menas med ett antal uttryck i bokpresentationer, baksidestexter eller framför allt säljtexter. Jag håller mig främst till spänningsgenren, då den är min hemvist och största måltavla för fascination – och för att jag själv svänger mig med massor av dessa härliga uttryck på en daglig basis.

1. ”XX är en tät berättelse om…”

En tät berättelse är naturligtvis inte en berättelse om en ubåt eller om pengar. En tät berättelse är en text som är motsatsen till spretig. En tät berättelse innehåller väl genomarbetad text, ofta framknådad av utmärkta redaktörer. En tät berättelse är också något som håller ditt intresse uppe, som inte tillåter ditt fokus att vandra åt olika håll. En tät berättelse är ofta spännande att läsa och ger ett solitt intryck – det är bra grejor, helt enkelt.

Exempel: Gone Girl av Gillian Flynn

2. ”XX är en pusseldeckare …”

Nej, det är inte en deckare om att lägga pussel. En pusseldeckare är en klassisk utredningsdeckare. Ett brott begås, någon utreder det. Det är förhör, obduktioner, dörrknackning, alibin. Visualisera ett stort pussel utspritt på ett bord; varje pusselbit är en ledtråd som leder fram till gåtans/brottets lösning. Det är väldigt centralt att det finns någon med nån slags polistitel inblandad i boken, gärna poliskommissarie, polisinspektör eller något liknande.

Exempel: I mörkrets skugga av Peter Robinson

3. ”XX är en tempostark thriller …”

Tänk på Bruce Willis. Tänk på Bourne-filmerna. Tänk på film över huvudtaget. En tempostark thriller är en filmisk berättelse som i vissa fall faktiskt gör sig bättre på, tja, filmduken. Det kan vara en varningsklocka; om man bara kan lyfta fram tempot är det förmodligen något annat som saknas, även om undantag finns.

Dåligt exempel: Det mesta av Robert Ludlum (som ju faktiskt är bättre som Bourne-film)

4. ”XX är en nervkittlande spänningsroman …”

Alright, läser du detta kan det finnas en psykopat i boken – eller åtminstone någon central figur med starka psykopatiska drag. En nervkittlande bok är ofta en thriller eller psykologisk thriller. Det är oklart vilka nerver som kittlas – och hur – men kontentan är att det förmodligen är rätt spännande mellan varven. Ofta får man ett par härliga twists and turns av handlingen på köpet. Boken är ofta kommersiell och vem vet, kanske filmatiseras den snart?

Exempel: Paranoia av Joseph Finder

5. ”… en knivskarp berättelse om …”

Det säger sig själv, något som är knivskarpt innehåller minst ett mord, gärna flera (ej nödvändigtvis med kniv). Just begreppet knivskarp är fantastiskt användbart inom spänningsgenren, men trots det vill man vara ganska restriktiv med användandet av ordet, eftersom det ofta – med rätt – tolkas som något positivt. Så, om man läst boken och gillar den – eller om man har stor anledning att tro att den är rätt okej, då kan man använda knivskarp. Det kan vara frågan om riktigt bra personporträtt, eller bara en, så att säga, ”vass” story.

Exempel: Betraktaren av Belinda Bauer

Det finns massor och åter massor med fler uttryck som man kan läsa i bokpresentationer och säljtexter – varje exempel är fantastiskt på sitt sätt. Räkna med en återkomst till detta ämne framöver.

Årets bästa kriminalroman 2013 – nomineringarna klara

Igår offentliggjorde Svenska Deckarakademin nomineringarna för Årets bästa kriminalroman 2013. Vinnaren annonseras den 23 november.

De nominerade då.

Årets bästa svenska kriminalromaner:

Christoffer Carlsson: Den osynlige mannen från Salem
Arne Dahl: Blindbock
Håkan Nesser: Levande och döda i Winsford
Johan Theorin: Rörgast
Katarina Wennstam: Stenhjärtat

Bästa till svenska översatta kriminalroman:

S. J. Bolton: Odödlig, översättning: Karl G. och Lilian Fredriksson
Gillian Flynn: Gone Girl, översättning: Ulla Danielsson
Dror Mishani: Utsuddade spår, översättning: Nils Larsson
Jo Nesbø: Polis, översättning: Per Olaisen
Ferdinand von Schirach: Fallet Collini, översättning: Lena Hammargren

Skamligt nog (för detta är faktiskt en deckarblogg) har jag bara läst en endaste nominerad bok; Gone Girl. Illa. Men jag kanske kan komma undan med att jag just nu håller på att läsa Christoffer Carlsson och att Theorin, Bolton, Mishani och von Schirach faktiskt ligger på eller omkring nattduksbordet där hemma.

Vem ska vinna, vad säger ni. Och vilka saknas? Själv tycker jag att David Peace borde varit med i kategorin bästa översatta; mycket också på grund av den fantastiska översättningen.

Gone Girl filmatiseras

Jag hade ju helt glömt att skriva något om det i bloggen, men häromdagen fångade jag upp nyheten att Gone Girl (ja, ni vet, Gillian Flynns succéstämplade och allmänt kärleksbombade bok) filmatiseras och har premiär nästa höst. Spännande, bra, kul, roligt, och allt sånt där.

Fast sen såg jag att Ben Affleck skulle spela en av huvudrollerna.

Och, alltså, Affleck. Han kanske är en bra skådis nuförtiden. Verkligen, han kanske är det. Men för mig är han fortfarande fast i Armageddon och äter hästformade kex och tycker att livet är bra orättvist. Så det känns ju…sådär.

Men vad vet jag – mer än att mina förväntningar liksom automatiskt tonades ner tolv och ett halvt snäpp. Ah, well.

Plusmeny: Min recension av Gone Girl.