Etikettarkiv: God is a bullet

Recension: Boston Teran – God is a Bullet

Det känns som att bli sparkad i huvudet.
Jag känner efter om något gått sönder, om näsan sitter kvar, om ögonbrynet spruckit.
Intensiteten ger mig huvudvärk, det bultar, värker, plågar.
Det snurrar, jag vacklar, men kan inte sluta.

Boston Teran skrev God is a bullet under slutet av 1990-talet. För några månader sedan nämndes den för mig av en vän. Du som älskar mörka berättelser måste läsa den, var uppmaningen. Och när en annan vän kort därefter rekommenderade samma bok – av samma anledning – kände jag behovet, nej, tvånget, att beställa så fort det gick.

Att läsa böcker som rekommenderats är vanskligt. Det kan gå åt helvete, du kan förlora din respekt för människors karaktär, boksmak, intelligens. Vänskaper kan förstöras; kanske har du blivit fullständigt missuppfattad som läsare, ett nederlag stort som något. Särskilt när man driver en deckarblogg.

Men God is a bullet visade sig vara ett säkert kort.

god-is-a-bullet (1)Det haglar, stormar, vrider och vänder av mörker, hat, våld och desperation. Det är knark, ondska, förbannelser och bara ett helvete som är ett helvete, inget annat. Det tar aldrig slut.

Utgångspunkten för handlingen ligger i ett fasansfullt inbrott och en kidnappning av en ung flicka. Men det är bara introduktionen till den depraverade värld som utgör Boston Terans skapelse. I huvudrollerna ser vi ett hopplöst omaka par; pundaren Case Hardin och mjukispolisen Bob Hightower. De två förenas genom sin gemensamma motivation i en jakt som sakta men säkert accelererar, mullrar och till slut rundsparkar mig i ansiktet. Det är allt annat än friktionsfritt, det är kantigt och problematiskt redan från början.

Berättandet är exakt. Dialogen är slipad, storyn som hämtad från en mardröm. Det lämnas inga luckor eller utrymmen för eftertanke och tveksamhet. Så stark är berättelsen, den slingrar sitt dödsgrepp runt läsaren.

Det är miserabelt mörkt, ljuspunkterna är få. Men trots detta mörker blir boken aldrig svårläst. Det är flyt, spänning och fascination rakt igenom. Det är en bok som lätt kvalificerar sig bland det mest hårdkokta jag läst – och som garanterat kommer att bli en referenspunkt för framtida läsning.

Att vandra rakt in i en spoiler-fälla

En text kan säga så mycket. Jag är militant motståndare mot spoilers; läser i princip aldrig baksidestexter eller bokpresentationer – av den enkla anledningen att nivån varierar kraftigt. Och inte minst för att många förlag har den fula ovanan att berätta lite för mycket lite för snabbt. Oftast lyckas jag undvika dessa oönskade upplysningar, men ibland går det åt helvete.

Genom åren har jag blivit slipad, skicklig på konsten att undvika spoilers. Jag sätter min tillit till genrebestämningen, magkänslan, snappar upp korta one-liners på omslag. Ibland är jag karaktärssvag, skummar igenom de två första meningarna i bokpresentationen. Jag litar väldigt mycket på personliga rekommendationer från folk som vet vad jag tycker om för böcker.

Just nu läser jag flera böcker samtidigt, vilket är långt ifrån optimalt. En av böckerna är God is a bullet av Boston Teran. Anledningen till att det tar tid att läsa ut boken är att jag har ett motstånd mot det. Jag vet nämligen ungefär vad som ska hända. Varför? Jag vandrade rakt in i en spoiler-fälla. The worst kind.

Min aldrig sinande kunskapstörst ledde mig till att nyfiket googla vem författaren/författarna bakom namnet Boston Teran är (det finns en hel del undringar om detta). Jag snubblade då över en artikel som avhandlade just mysteriet kring författarens identitet. Det var en välskriven, intressant artikel som gav mig stort nöje och viss insikt. Ända tills jag marscherade rätt in i väggen och knäckte näsbenet på en spoiler. Artikelförfattaren hade nämligen visat vänligheten (obs! ironi!) att berätta vad God is a bullet faktiskt handlade om – och vad som hände. Kul, jättekul, särskilt om man vill råna mig på min läslust.

Nu är, som väl är, boken oerhört bra, vilket gör att jag kan ha överseende med att jag vet ungefär vad som ska hända. Men i de flesta andra fall skulle jag nog bara lägga ner och gå vidare. Spoilers, alltså. Ve och fasa.

I mitten av ett stiltje

Det har varit påsk, en högtid som – ja, vad?
Firas? Inte –
Eller mycket.

Stiltje om dagarna, men mycket i hjärnan, mycket som händer – bra, dåligt – jobbigt, krävande. Mycket tacksamhet, mycket oro – en del läsning.

Världsbokdagen.
Jag har läst, idag, eller –
Jag läser ju varje dag, eller –
Okej, jag försöker.

För någon månad sedan nämndes namnet Boston Teran för mig. Jag hade orerat om hur mycket jag älskar David Peace, och om hur bokvärlden saknar tillräckligt mörker. Någon, eller några, nämnde då boken God is a Bullet av just Boston Teran.

Så nu läser jag den, och jag inser att nej – bokvärlden saknar inte mörker. Bokvärlden har massor av mörker, det gäller bara att hitta det. Teran (som för övrigt är en pseudonym) rotar in sig i det djupaste av onda i en bok som är svår att lägga ifrån sig.

Alltså, jag läser. Men hinner inte läsa –
Så jag tänker på att läsa. Men hinner inte tänka –
Men orden är ändå där, någonstans. Och de hittar tillbaka till mig när jag som mest anar det.