Etikettarkiv: Gillian Flynn

Gone Girl filmatiseras

Jag hade ju helt glömt att skriva något om det i bloggen, men häromdagen fångade jag upp nyheten att Gone Girl (ja, ni vet, Gillian Flynns succéstämplade och allmänt kärleksbombade bok) filmatiseras och har premiär nästa höst. Spännande, bra, kul, roligt, och allt sånt där.

Fast sen såg jag att Ben Affleck skulle spela en av huvudrollerna.

Och, alltså, Affleck. Han kanske är en bra skådis nuförtiden. Verkligen, han kanske är det. Men för mig är han fortfarande fast i Armageddon och äter hästformade kex och tycker att livet är bra orättvist. Så det känns ju…sådär.

Men vad vet jag – mer än att mina förväntningar liksom automatiskt tonades ner tolv och ett halvt snäpp. Ah, well.

Plusmeny: Min recension av Gone Girl.

Recension: Gillian Flynn – Gone girl

”Oupphörligt fascinerande”

När en bok blir hyllad av i princip allt och alla är det svårt att förhålla sig. Det är omöjligt att läsa utan att påverkas av det man sett; de lösryckta citaten (”Årets deckare”, ”läsfest”, och så vidare). Och till en början känner jag hur det påverkar negativt; hur jag hakar upp mig på småsaker, nästan letar fel för att bekräfta att jag minsann inte är så lättcharmad.

Men det släpper, naturligtvis. Om det är hög kvalitet vinner alltid upplevelsen – någonstans suddas det andra ut, kvar är bara texten.

gone-girlVid första anblicken är Gone girl en thriller med standardupplägg; en kvinna försvinner, hennes man står kvar och ska svara på alla frågor. Han dras in i en härva av skuldbeläggande och lögner. Men där många thrillers stannar och inte gräver djupare än så, ger sig Gillian Flynn ut på en upptäcksfärd i förhållanden och människors psyken. Boken förvandlas till en skarpsinnig psykologisk thriller, med svängar, kurvor och turbulens.

Det är i detta Gillian Flynn är som mest skicklig – hon lyckas förvandla läsupplevelsen från standardmässig till oupphörligt fascinerande. Gone girl är spännande läsning, helt enkelt en bra och välskriven thriller. Efter en tveksam inledning där jag trevar efter känslor för huvudpersonerna slungas jag in i bokens kärna – och i sjuttiofem procent av boken är det thrillerläsning av allra yppersta klass; svår att överträffa.

Därför är det en bok att rekommendera, en bok att komma ihåg och ett författarskap att börja lusläsa allting av.

Gillian Flynn, here I come

Jag är inte så bra på det där med tålamod, tycker i grund och botten att det är en överskattad egenskap. Ibland är det förstås bra, annars bara tråkigt. När det gäller läsning är det lite samma sak, jag vill läsa – nu, helst igår – och blir mest frustrerad över det faktum att livet inte riktigt tillåter den mängd läsning jag skulle må bra av.

Men. En del saker måste läsas.

Gillian Flynn’s Gone girl är en av dem. Visst, jag är hälsosamt skeptisk. När en bok blivit sönderhyllad av allt och alla är det naturligt. Särskilt också eftersom ”de flesta” som läser deckare inte har samma smak som jag. Men Lotta Olsson i DN brukar veta vad hon snackar om, henne litar jag på. Nästan lika mycket som på mig själv.

Så nu har jag den. Boken. Gillian Flynn, here I come. Vi får väl se om vi blir vänner eller ej.