Etikettarkiv: Gillian Flynn

Recension: Paula Hawkins – Kvinnan på tåget

Psykologisk spänning med bra driv gör ingen besviken. Den döda zonen har läst Paula Hawkins omtalade thrillerdebut Kvinnan på tåget.

Hopplösheten har ett namn. Det namnet är Rachel.

Rachel är en kvinna vars liv är slaget i spillror.
Hon dricker för mycket alkohol och det vet hon om.
Hon har har blivit lämnad av sin man men inte kan sluta kontakta honom om dagarna. Nätterna.
Hon är nedgången, flyr in i fantasivärldar för att lindra tristessen. Ljuger.

kvinnan-pa-tagetVarje morgon åker hon samma tåg. Inte för att hon har ett arbete, utan för att hon vill ge sken av att hon har ett. Hon har fått kicken efter för mycket krökande. Men tåget åker hon ändå, och varje dag stannar det vid samma rödljus för mötande tågtrafik. Ett stenkast bort ligger en idyllisk radhuslänga. Hennes förflutna.

Varje morgon fångar hon glimtar av ett lyckligt liv från ett av radhusen. En man, en kvinna, vackra och framgångsrika. Hon döper dem. Hon fantiserar om hur deras liv är. Hon lär känna dem. Till en dag, då hon plötsligt ser något som välter omkull allt. Ett par dagar senare är allt kaos och kvinnan i huset försvunnen.

Och Rachel vet inte vad som hänt, men är rädd för att hon är inblandad på något sätt.

Kvinnan på tåget är en omtalad thrillerdebut, blurbad och hajpad. ”Årets Gone girl”, proklameras i en recension. Och jag värjer mig, eftersom dylika stämplar och epitet brukar falla platt. Och visst, liksom Gone Girl är det en thriller, en skickligt skriven sådan. Men Kvinnan på tåget handlar om en annan slags sönderfall, en annan slags missbruk och relationer.

Det är spännande och drivet. Tempot är högt, kapitlen föredömligt korta, språket ledigt. Som läsare är det svårt att inte dras med. Som psykologisk thriller är det skarpt skrivet, det är inte heller speciellt konstigt att filmrättigheterna redan är sålda. Men det jag nästan uppskattar mest är att det också är ett porträtt av en människa som mår dåligt, som lider av en ohälsosam besatthet och ett missbruk som är svårt att kontrollera.

Kvinnan på tåget är den perfekta läsningen för dig som gillar rapp, psykologisk spänning. Det är läsning för dig som uppskattar Harlan Coben eller Gillian Flynn.

Köp boken!

Bokrea 2015: Tips om bästa deckarfynden

Ingen som är bokintresserad har väl missat att Bokrean är igång. Som alltid bjuds ett digert urval av fantastiska, mindre bra och helt värdelösa böcker ut till priser som är svåra att motstå. Den döda zonen tar din hand och guidar dig ut i readjungeln – vilka är fynden inom spänning, deckare och thrillers?

Vi börjar med det bästa.

I år kan man köpa tre av fyra delar i David Peace’s väldigt mörka och hårdkokta Yorkshirekvartetten. Det är bara den fjärde och sista boken som saknas, men både 1974, 1977 och 1980 går att köpa i pocketutgåva. Priset är skämtsamt billigt, så det går inte att undgå köp. Den fjärde delen, 1983, har inte utkommit i pocket ännu. Den som verkligen vill läsa kan såklart köpa inbunden till ordinarie pris.

jag-var-dora-suarezOch när vi ändå är inne i det beckmörka så tipsar jag om Jag var Dora Suarez av Derek Raymond, en helvetisk och psykotisk berättelse. Obehagligt, om än inte lika grafiskt, blir det i Lars Keplers Stalker. En författare som aldrig väjer för det jävliga är för övrigt Sharon Bolton, vars Odödlig nu kan köpas på rean. Johanna Mo skrev att Döden tänkte jag mig så, och inte heller där väjs det för uppgivenhet och frustration.

Jag vore väl en idiot om jag inte tipsade om Gillian Flynn och Gone Girl, men förmodligen har alla redan läst den. Då tipsar jag hellre om hennes Mörka platser som handlar om ärren efter ett fasansfullt mord och varför inte en bok som har ett par år på nacken; Den sista safarin av Deon Meyer, som är en av mina absoluta favoriter i spänningsgenren. Här snackar vi Sydafrika, vildmark och elakheter.

Gillar man tempostark thrilleraction så finns det ingen anledning att väja för varken Thomas Engströms Väster om friheten eller Joakim Zanders Simmaren. Det dödas, det jagas och det är naturligtvis internationella förvecklingar och ett inferno av hemligheter. Bra grejor. Jag tycker även att alla thrillerälskare ska läsa Paranoia av Joseph Finder; filmen sög men boken är jäkligt bra.

den-osynlige-mannen-fran-salem”En jävla massa pang-pang och desperat tidsjakt” kanske inte är din grej? Då ska du läsa Elly Griffiths En orolig grav, Ian Rankins En annan mans grav (mycket gravar nu, min anm.), Christoffer Carlssons Den osynlige mannen från Salem eller varför inte Dror Mishanis Utsuddade spår. Den sistnämnde vann ju för övrigt priset som bästa översatta kriminalroman härom året och den näst-sist-nämnde vann Bästa svenska kriminalroman. Bara att läsa!

Och jag själv då? Vad kommer jag att köpa?
Jesper Ersgård: Dans med djävulen (hört bra saker)
Belinda Bauer: Ni älskar dem inte (Bauer är bäst och detta är den enda av hennes böcker jag inte har)
Daniel Akenine: 11 gram sanning (internationellt, högtempo, lovande!)

Nå. Där var lite tips från mig. Jag har säkerligen missat en hel del, men å andra sidan har jag inte koll på hela utgivningen heller. Tyvärr.

Läsning, skrivande och intervju med Caroline Eriksson på gång

Har varit lite av ett vakuum den senaste veckan, men inte på grund av inaktivitet. Inom ett par dagar kommer ni kunna läsa en intervju med Caroline Eriksson, aktuell med Inga gudar jämte mig. I intervjun pratar vi om vad ondska egentligen är. Så håll ögonen öppna!

Givetvis läser jag flera böcker samtidigt. Gillian Flynn’s Sharp Objects är en av böckerna jag läser, Chelsea Cain’s One Kick en annan och Eva Dolan’s Lång väg hem en tredje. Dessutom har jag börjat läsa Buthler & Öhrlunds senaste, Erövraren.

Vad gäller mitt eget skrivande är det i rådande stund redigering som gäller. Men snart är det absolut färdigt, och då väntar jag med spänning på vad som ska hända. Dessutom har jag flera idéer i skallen; det råder sannerligen inte brist på saker att sätta ord på.

Alltså. Mycket är att vänta. Vi hörs snart.

Flynn är fantastisk

Så jag tog upp Dark Places för att läsa den.

Av oklar anledning trodde jag att jag läst den, men det måste ha varit i ett sinnesförvirrat ögonblick som jag fick för mig en sådan sak. Om jag läst den förut skulle jag komma ihåg det. Det inser jag nu.

Gillian Flynn är fantastisk. Sjukt hypead, naturligtvis. Uppmärksamheten kring Gone Girl, som blev hennes breda genombrott i Sverige, var massiv. Modernista har onekligen gjort ett bra kap när man signade kontrakt på Flynns spänningsromaner.

När jag läser Dark Places slås jag gång på gång av hur välberättad historien är. Jag blir imponerad, för det är inte bara i spänningsmomentet som Flynn är mästerlig, utan i varenda jävla aspekt av berättelsen. Språket, storyn, karaktärerna, drivet, ovissheten, mörkret. Jag försöker men ser inga brister i Dark Places. Med Gone Girl kunde jag ju faktiskt klaga på att boken var för tjock och inledningen lite trög.

På måndag får jag en ny bokleverans. Och i den ligger Sharp Objects. Jag längtar redan.

Och vinnarna är…

2013 – ett mittemellanår för deckare.
2013 – ett år för att upptäcka nya favoriter

Här sammanfattar jag året som jag upplevt det. Min läsning, mina tankar, mina åsikter. Det är såklart massor jag inte läst – så tipsa mig gärna om det är något speciellt jag borde lägga beslag på!

Årets bästa svenska deckare:
Christoffer Carlsson: Den osynlige mannen från Salem. En nostalgisk, dystervacker berättelse om ett mord. Välpolerat språk, prickfria beskrivningar och inte minst en huvudkaraktär att bry sig om. En deckare som är mer än en deckare – och som därför sticker ut från mängden på ett strålande sätt.

Årets bästa utländska deckare:
David Peace: 1977. Den andra delen i Peace mästerliga Yorkshirekvartett är en stilstudie i deckarskrivandets ädla konst. Det är skitigt så att man mår illa, det är hårdkokt så att man biter på naglarna – och framför allt, det är otroligt välskrivet (och översättningen till svenska fantastisk).

Årets upptäckt:
Peter May: Svarthuset. En kriminalhistoria med miljöerna i fokus; kargt skotskt landskap, isolering,  sårade själar och vänskapsband som sätts på prov. Svarthuset är så bra att man till och med har överseende med det något svaga slutet. Att May har skrivit en hel serie böcker hade jag missat helt; detta var dock första översättningen till svenska.

Årets aha-upplevelse:
Att Ian Rankin till slut lyckas skriva en bok med John Rebus och Malcolm Fox som faktiskt blir riktigt bra. Saints of the Shadow Bible kommer på svenska nästa år – håll utkik. Den ger nytt liv till en karaktär som annars börjat bli lite sömnig.

Årets thriller:
Gillian Flynn : Gone girl. Alla hyllar den, ty det är omöjligt att värja sig. Flynn skriver en säker berättelse med svängar, kurvor och vändningar. Psykologiskt skarp och ändlöst fascinerande – årets mest spännande läsning.

Årets karaktär:
Ludwig Licht i Thomas Engströms Väster om Friheten fastnade direkt. Hopplöse Licht är en person att älska och hata på samma gång, på många sätt en typisk huvudperson i en spänningsroman, men med särdrag som för honom bortom allt hopp om räddning.

Årets mest intressanta:
Belinda Bauers Betraktaren kan inte ignoreras. En spänningsroman som väver samman olika fascinerande händelseförlopp på ett utmärkt sätt; men också en bok som ställer rätt mycket frågor till läsaren – och som genomsyras av en dyster realism som man inte kan sidsteppa.

Årets kusligaste:
Alla dessa obehagliga barn i Boel Bermanns Den nya människan, en krypande och suggestiv bok om barn som inte längre är barn, utan något helt annat.

Årets minst intressanta:
Det tar emot att säga det, men Harry Bosch börjar kännas riktigt gammal nu. Kom igen, Connelly, du kan så mycket bättre!

Jag har läst många fler spänningsromaner; men det går inte att ta upp alla som varit bra här. Jag funderar ofta på det faktum att jag sällan läser dåliga böcker; det har såklart med min selektivitet att göra – något som är både en nackdel och en fördel.

Det är allt för sällan som jag läser en för mig ny författare, samtidigt som jag ger etablerade författare chans på chans på chans.  Jag gör ofta ett medvetet, lite fegt, val när jag väljer böcker som jag på förhand tror att jag kommer gilla. Ett mål med nästa års läsning måste därför bli att chansa lite mer, var lite otrygg!

Howey, Flynn och Peace

Av någon outgrundlig anledning har jag börjat läsa tre böcker ungefär samtidigt. Först började jag att läsa Wool av Hugh Howey; en dystopisk berättelse om när mänskligheten bor i en underjordisk silo; men börjar ifrågasätta tillvaron. Bra, fängslande, spännande – även om jag har lite svårt för klistermärket på bokens framsida: ”The next Hunger Games!”, något som nästan ger mig en allergisk reaktion.

Därefter började jag läsa Mörka platser av Gillian Flynn. Känns psykologiskt, skarpt. Och jag vill absolut läsa mer. Men sedan började jag läsa Occupied City av David Peace och fastnade även i den; Peace får mig att dra efter andan, drabbas av yrsel och en svårhanterlig känsla av perfektion. Där står jag idag, och stirrar, på tre böcker. Läser lite här, lite där. Och känner hur jag slits itu av min läsvilja.

Men vilken tur, då – det är ju jultider nu. När annars ska man få tid över till att läsa? Svar: Aldrig. Så nu jäklar. Mitt mål är att läsa ut minst två av dessa tre böcker innan min ledighet är över. Återstår att se hur det går.

Bortom bokklyschorna del 1

När man har arbetat med böcker i några år har man sett det mesta när det kommer till bokpresentationer. Jag lever i symbios med bokpresentationerna; det råder någon slags hatkärlek mellan oss. Mest kärlek, i ärlighetens namn. Bokpresentationerna är mitt verktyg. Min uppgift är att ta fram det centrala, intressanta eller konkreta ur en lång text och göra den kort. Jag upphör inte att fascineras av dessa presentationer, även om de väldigt sällan överraskar mig.

En viktig del i mitt arbete är att berätta om böcker i väldigt kortfattad text. För att kunna korta ner längre texter behöver man hållpunkter. Något att gripa tag i, luta sig mot. När man arbetar med böcker som man i många fall inte själv läst är sagan (boktexten, min anm.) allt man har. Det gäller att läsa, läsa, fundera och sedan svara på frågan: Hur ska jag sälja in denna boken till en potentiell kund? Vad är det intressanta, vad är det viktigaste att förmedla?

Noterbart viktig talang: Förmågan att mynta klichéartade uttryck.

Här kommer därför en liten lathund, eller guide, till vad som egentligen menas med ett antal uttryck i bokpresentationer, baksidestexter eller framför allt säljtexter. Jag håller mig främst till spänningsgenren, då den är min hemvist och största måltavla för fascination – och för att jag själv svänger mig med massor av dessa härliga uttryck på en daglig basis.

1. ”XX är en tät berättelse om…”

En tät berättelse är naturligtvis inte en berättelse om en ubåt eller om pengar. En tät berättelse är en text som är motsatsen till spretig. En tät berättelse innehåller väl genomarbetad text, ofta framknådad av utmärkta redaktörer. En tät berättelse är också något som håller ditt intresse uppe, som inte tillåter ditt fokus att vandra åt olika håll. En tät berättelse är ofta spännande att läsa och ger ett solitt intryck – det är bra grejor, helt enkelt.

Exempel: Gone Girl av Gillian Flynn

2. ”XX är en pusseldeckare …”

Nej, det är inte en deckare om att lägga pussel. En pusseldeckare är en klassisk utredningsdeckare. Ett brott begås, någon utreder det. Det är förhör, obduktioner, dörrknackning, alibin. Visualisera ett stort pussel utspritt på ett bord; varje pusselbit är en ledtråd som leder fram till gåtans/brottets lösning. Det är väldigt centralt att det finns någon med nån slags polistitel inblandad i boken, gärna poliskommissarie, polisinspektör eller något liknande.

Exempel: I mörkrets skugga av Peter Robinson

3. ”XX är en tempostark thriller …”

Tänk på Bruce Willis. Tänk på Bourne-filmerna. Tänk på film över huvudtaget. En tempostark thriller är en filmisk berättelse som i vissa fall faktiskt gör sig bättre på, tja, filmduken. Det kan vara en varningsklocka; om man bara kan lyfta fram tempot är det förmodligen något annat som saknas, även om undantag finns.

Dåligt exempel: Det mesta av Robert Ludlum (som ju faktiskt är bättre som Bourne-film)

4. ”XX är en nervkittlande spänningsroman …”

Alright, läser du detta kan det finnas en psykopat i boken – eller åtminstone någon central figur med starka psykopatiska drag. En nervkittlande bok är ofta en thriller eller psykologisk thriller. Det är oklart vilka nerver som kittlas – och hur – men kontentan är att det förmodligen är rätt spännande mellan varven. Ofta får man ett par härliga twists and turns av handlingen på köpet. Boken är ofta kommersiell och vem vet, kanske filmatiseras den snart?

Exempel: Paranoia av Joseph Finder

5. ”… en knivskarp berättelse om …”

Det säger sig själv, något som är knivskarpt innehåller minst ett mord, gärna flera (ej nödvändigtvis med kniv). Just begreppet knivskarp är fantastiskt användbart inom spänningsgenren, men trots det vill man vara ganska restriktiv med användandet av ordet, eftersom det ofta – med rätt – tolkas som något positivt. Så, om man läst boken och gillar den – eller om man har stor anledning att tro att den är rätt okej, då kan man använda knivskarp. Det kan vara frågan om riktigt bra personporträtt, eller bara en, så att säga, ”vass” story.

Exempel: Betraktaren av Belinda Bauer

Det finns massor och åter massor med fler uttryck som man kan läsa i bokpresentationer och säljtexter – varje exempel är fantastiskt på sitt sätt. Räkna med en återkomst till detta ämne framöver.