Etikettarkiv: Förväntningar

Dalar och toppar i skrivandet

Jag har ingen räkmacka att bli serverad; är varken känd, cool eller snygg. Har inget häftigt yrke att luta mig tillbaka mot. Jag bara skriver. Och plågas av ovetskapen om vad som ska hända. 

Min genre är psykologisk spänning. Men när jag skriver i genren vill jag inte fastna i det träsk som man utomlands kallar Nordic Noir. Varför man kallar den Nordic Noir vet jag inte, eftersom få böcker har speciellt mycket noirkänsla över sig.

Eftersom jag försöker att skriva något som inte faller inom ovan nämnda ram, en ram som mycket av spänningsutgivningen i Sverige faller inom, riskerar jag att hamna i Den Outgivna Tomheten. Ty tryggheten är allsmäktig in i det sista, Amen.

Kravet är att leverera en jävligt bra text för få chansen. Det räcker inte att storyn sticker ut, den bekvämligheten har förlagen inte råd med när du är en okänd snubbe med tråkig bakgrund och författarambitioner.

Färdig produkt. Punkt.  Det är vad som eftersökes när du är jag. Du måste vara klockren direkt.

Och vem är det? Väldigt få.

Detta kan dras lärdomar av. Skicka inte in något innan du verkligen – och jag säger verkligen – är färdig med det. Och knappt ens då. Fixa lektörer. Fixa många lektörer, elaka lektörer, ärliga lektörer. Be dem vara sadistiska, skrika åt dig vad som är fel, vad som inte går ihop.

Gråt, skrik, ha ångest. Sen. Sen kanske du kan skicka in.

Häromdagen kände jag mig stark och trygg i min egen text (en av dem, jag har flera). Idag är samma text omgärdad av frågetecken. Mitt självförtroende har gått från bra till uselt.

Trots. Att. Jag egentligen vet:

Att min bok ÄR tillräckligt bra. Är tillräckligt annorlunda. Inte avgrundsfaller ner i den tråksvenska mallen. Att den går att sälja. Och att jag själv kan och kommer att sälja den.

Att bli klar med ett bokmanus

När man skriver sitt första bokmanus är i princip allting en del av den lärande processen. Misstagen är många, osäkerheten hög. Ivern och ambitionen för stark för att invänta starkast möjliga resultat. Åtminstone är det så det varit för mig.

Det är flera månader sedan jag ansåg att mitt manus Kontraktet var färdigskrivet. Det var bra. Det stack ut från mängden. Det var bra driv.

Ingen jävla svensk dussinspänning. Istället mörker, desperation och helvete.

Nu – i januari 2015 – inser jag att det som var färdigt då inte alls var färdigt. Åtminstone inte tillräckligt. Otåligheten segrade, varför jag var snabb med att skicka in manuset till förlag för påsyn. Feedbacken blev god, till och med väldigt god, men avtal uteblev.

Flera omskrivningar senare har min berättelse förändrats. Språket blivit bättre, tydligare. Storyn mer genomarbetad, mindre ryckig. Det jag tyckte var bra då är jag nu riktigt nöjd med. Jag har under de senaste månaderna identifierat (och fått identifierade) svagheter och luckor i berättelsen, skrivit om, förbättrat.

Men frågan är då – har otåligheten ett pris? Hur mycket skadar det ens chanser om man skickar in en version av sitt manus som de facto inte är så bra som den skulle kunna vara till ett förlag? Det tål onekligen att tänkas på. Om jag tittar i backspegeln skulle jag inte varit så snabb med att skicka in till ett par förlag. De största förlagen har en enorm mängd inkommande manus, man har helt enkelt inte råd att inte vara 100% säker på att produkten är så bra som den bara kan vara.

Har jag då – nu när min berättelse närmar sig dessa 100% – bränt broarna?

En snabb refusering

Nu vet jag hur det känns att bli refuserad. Refuseringskänslan är något jag gått och väntat på eftersom den, likt en demon, dyker upp för de flesta som skriver. Så hur känns det?

Kluvet. Och inte alls som att bli dumpad via SMS av en flickvän (jag var lite rädd för den känslan).

Å ena sidan: Jag skickade in ett manus som knappast kan beskrivas som mainstreamspänning. Läsning som inte trycker på några feelgoodknappar, som svämmar över av destruktivitet och som förmodligen är på tok för hackigt och kantigt för att snappas upp. Jag var alltså väldigt förberedd på att få en refusering. Nej, det är inga olyckliga äktenskap, problem med chefen eller jobbiga dagishämtningar i det jag skriver. Svärtan är betydligt mer kompakt än så.

Å andra sidan: Det gick lite väl snabbt. Det är ju sommar – jobbar förlagen ens? Eftersom jag vet en del om hur arbetet fungerar i manusgrupperna blir jag frustrerad över den snabba refuseringen. Jag vet att det förmodligen innebär att jag stupade på första läsningen. Personen som fick manuset i sina sommarsvettiga händer kände direkt att ”NEJ. NEJ. NEJ.” Och ganska starkt dessutom, eftersom jag fick nobben med ett förprogrammerat och oromantiskt meddelande.

Alltså. Kluvenheten regerar.

Så vad händer nu? Lägga sig ner och ge upp? Nej, såklart inte. Är man oxe så är man (alternativt: tycker man om att släpa sig själv i förnedringens hjulspår så gör man det).

Det filas, fixas och poleras. Som tur är har jag fått feedback från andra håll; tydlig feedback om vissa saker som därför måste åtgärdas. Och jag väntar dessutom på ett par förlagssvar till; även om jag nu börjat uppmärksamma allt fler brister och är ganska pessimistiskt inställd.

Skriva? Det är kul, det! Men jag måste verkligen sluta använda för många adjektiv.

Vårens spänningsläsning

Nu drar vårutgivningen snart igång på allvar och det är dags att börja lista vad man ska införskaffa för böcker. Det finns en hel del spännande läsning att se fram emot. Här listar jag de deckare och thrillers som jag längtar efter mest.

1. David Peace / 1983
Sista delen i Yorkshirekvartetten. Jag har sagt så mycket om denna mästerliga kvartett att det inte behövs fler ord. Förutom ett: Fantastisk.

2. Roger Hobbs / Ghostman
Magnus Utvik gav boken en femma. Crime Writers Association utnämnde boken till 2013 års bästa thriller. Mer än så behövs inte för att jag ska bli sugen.

3. Johanna Mo / Vänd om och var stilla
Religiös fanatism är ett tacksamt tema för spänning. Jag har bara hört bra saker om Johanna Mo, och skäms lite över att jag inte läst första boken, Döden tänkte jag mig så. Så det får bli ändring nu.

4. Anders de la Motte / MemoRandom
Lyssnade på en säljdragning av boken och blev direkt sugen. Minnesförlust, tidsjakt, undre världen, och så vidare. Ja, säger jag, det låter ju väldigt trevligt.

5. Malcolm Mackay / En lönnmördare tar farväl
Jag läste, och gillade, Mackays första – Lewis Winter must Die. Tyckte om tilltalet, miljöerna. Och nu är andra boken här, översatt. Funderar dock på om jag ska läsa originalet istället.

6. Anna Lihammer / Medan mörkret faller
Sverige, trettiotal, ett bestialiskt mord och en arkeolog (Lihammer) som skrivit en kriminalroman ger mig bra vibbar. Nog sagt.

Sedan finns det ju flera böcker från i vintras som jag fortfarande inte tagit mig an. Jag tänker främst på hårdkokt läsning som Jag var Dora Suarez och Mördaren i mig.

Recension: Hugh Howey – Wool

”The children were playing while Holston climbed to his death; he could hear them squealing as only happy children do.”

I en värld som är obeboelig, där atmosfären är förgiftad, har mänskligheten tagit sin tillflykt till en gigantisk underjordisk silo. Det är en hierarkisk tillvaro, regelstyrd, kontrollerad. De som äger systemen äger makten. Alla har sin uppgift, alla uppfostras till att fylla en funktion. Det finns en naturlig livsbalans; om någon dör – bestämmer ett lotteri vem som får föda barn.

woolDär regler finns existerar även bestraffningar. Följer man inte reglerna riskerar man förvisning från silon. Den dömde blir utsläppt att vandra i ett mörkt, ödsligt landskap till gifterna tar över, tränger igenom, skänker den oundvikliga sista vilan.

Men trots reglerna, riskerna, finns det människor som inte följer strömmen. Människor som ifrågasätter de som styr och omvärldens existens. Vad finns egentligen där ute? Vem har kommit på reglerna? Kan miljön utomhus ha förbättrats – kanske skulle man överleva om man skickades iväg? Kittlande frågor, men också förbjudna.

Hugh Howey skrev 2011 Wool som en e-novell för Kindle och gav ut den själv. Men eftersom intresset var skyhögt byggde han på den, ständigt, och har sedermera sålt både bokrättigheter och filmrättigheter för stora summor. Det kommer även att släppas en grafisk roman anpassad efter böckerna (ja, det har blivit fler böcker).

Wool är en fascinerande, dystopisk, berättelse om både en dyster framtid och om mänskligheten. Om maktbegär, informationsägande och hemligheter, men även om en till synes omöjlig kärlek. Hugh Howey målar upp en dyster bild av tillvaron, men fyller den med glimtar av hopp, även om det personligen inte är hoppet utan snarare eländet jag är ute efter.

Howey har en ambition att berätta väldigt mycket – ibland för mycket – en del passager känns direkt överflödiga. Medan storyn i sig själv är väldigt stark blir Howey nästan överambitiös i sin berättelse om livet i silon, vilket medför att den starka storyn tappar i kraft och angelägenhet. Det är naturligtvis nödvändigt att måla en tydlig bild över tillvaron, men när en berättelse tappar i fart riskerar den att tappa även läsaren.

Stundtals är det spännande, stundtals är det transportsträcka. Det är lätt att förstå varför Wool blivit så omtalad – men jag känner mig likväl kluven när jag läst ut boken. Det är en tankekittlande läsupplevelse som dock inte lämnar mig hungrig efter nästa del, även om det finns många öppna spår att följa till fortsättningen. Så även om jag tycker om själva grundtanken är ändå känslan att det är för mycket av det goda.

Boken kommer att ges ut på svenska under 2014 av Norstedts.

Köp boken hos Adlibris

Recension: Peter May – Svarthuset

”En vindpinad och livfull berättelse”

Svarthuset, första delen i Peter Mays Lewistrilogi är en bok att hänföras av, en vindpinad och livfull berättelse i karga miljöer.

svarthusetIsle of Lewis kan uppfattas som en rätt obetydlig del av de brittiska öarna; en ö präglad av starka traditioner, religion och stolthet över sin historia. Gaeliska dominerar fortfarande språkbilden, kyrkan är oerhört stark. Ön är den största av de öar väster om fastlandet som bär namnet Yttre Hebriderna och präglas av hårda vindar som skoningslöst bearbetar kustlinjen, skär genom det trädlösa landskapet.

När ett brutalt mord skakar ön visar det sig att det kan finnas tänkbara kopplingar till ett annat mord på fastlandet, i Edinburgh. Fin Macleod växte upp på Lewis men kunde inte fly fort nog. Nu arbetar han inom poliskåren i Edinburgh, men plågas av hemska minnen och personlig förlust. Tillbaka från en sjukskrivning tvingas han tillbaka till Isle of Lewis för att söka sanningen, något som blir betydligt mer komplicerat än man kan tro. Men för Fin är resan inte bara en möjlighet att lösa ett fall, han vill inte erkänna att den också ger honom en anledning att fly hemmets kaos.

När Fin ankommer till Lewis överröses han av minnen, träffar bekanta han inte sett på länge, som han helst velat undvika. Han förstår snart att det ligger många sanningar dolda ute på öarna, bland klipporna, i de mörka husen, i traditionerna och ritualerna. Han är inte förberedd på att tvingas välja sida– vilka är egentligen hans vänner, och vad händer med relationer som inte underhålls?

Svarthuset är en synnerligen välskriven och atmosfärisk mordberättelse. Jag känner en magnetisk kraft dra mig in i bokens handling, känner hur jag sjunker allt djupare och i det närmaste slukas. Bokens miljöer rör sig från mörka skrymslen till öppna fält, över klippor som skoningslöst bearbetas av vindbyar och regn. Miljön samspelar med karaktärerna i att bilda en oerhört solid stomme för berättelsen, som ständigt söker och hittar ny kraft i grunden. Att Peter May har skrivit flertalet böcker förut var en nyhet för mig – men med tanke på det skickliga hantverk som Svarthuset utgör är det inte överraskande.

Mitt enda problem nu är att jag vill läsa mer. Och risken är att jag inte orkar vänta till nästa del i trilogin översatts.

Köp boken hos Adlibris

Believe the hype – or don’t

Hur ska man förhålla sig till en bok som lovordats till den grad att man själv längtat –

och längtat –

och längtat.

svarthusetLiksom bestämt sig för att det är en bok man kommer att älska? Peter Mays Svarthuset är en sådan – snacket i branschen har varit gott och boken har även vunnit pris som årets bästa kriminalroman. Internationella recensioner skriker ut kärlek.

Dessutom: Den utspelar sig i de Yttre Hebriderna (älskar namnet, älskar enskildheten, älskar det vindpinade). Bara en sådan sak.

Så, vad ska jag tro, tycka? Hur mycket ska jag hoppas – och hur kommer förväntningarna att påverka läsupplevelsen? Vi får se. Min läsning börjar på måndag.

Hur förhåller ni er till förväntningar, hyllningar, uppsnack? Berätta gärna!