Etikettarkiv: Förlag

Från självpublicering till förlag

Mina två första böcker självpublicerades via Type & Tell. Det har gått bra, varit både kul och spännande, men nu är det dags att prova på mer traditionell utgivning. Psykologen, min tredje spänningsroman, utkommer hos Constant reader under våren 2018.

Förväntningar. Ett spöklikt och lätt obehagligt ord. Vad tänker jag om att lämna självpublicering bakom mig – har jag några förväntningar? (Jag själv anmärker: nu är det ju inte så att jag lämnar det bakom mig helt och hållet, jag lär ju återvända)

Å ena sidan känns det kul och inspirerande att ha ett förlag som tror på mig. Å andra sidan, försvinner makten över stora delar av produktionen. Men allt är på gott och ont, förstås.

Med en förläggare/redaktör i ryggen (alltså inte inopererad, utan mer som en stödfunktion) ges större möjligheter att bearbeta texten, eftersom jag tidigare själv anlitat och bekostat en duktig redaktör. Hos ett förlag finns dessutom möjligheter för visst PR-arbete. Tänk: ”Dryg skåning med monstruösa självtvivel skriver bok om en nedbruten man som söker sanningen” eller dylikt. Fett med sälj där.

Den första skillnaden mellan förlag och självpublicering hittills? Framförhållningen. Men det var å andra sidan ingen nyhet för mig. Förlag rättar in sig i produktions- och säljcykeln kring böcker på ett annat sätt än man gör som självpublicerad.  Och det är bra, för alla parter. Men – det är en prövning för min otåliga själ.

DET ÄR TIO MÅNADER TILL BOKEN KOMMER UT! (uttalas med gäll, skrikig röst)

När jag medverkade i grymma podden Skriv en bestseller – eller en annan bok pratade jag just om tidsaspekten. Att det finns en rutin, en årsplanering, att anpassa sig till. Du kan, t.ex., inte mejla eller ringa till återförsäljarna när som helst på året och förvänta dig att de sitter med inköp just där och då.

Nå, åter till huvudfrågan. Vad kommer förlagssteget att innebära för mig? Kanske ingenting alls.

En av fördelarna med ett litet förlag lär vara att man hamnar nära produkten. På ett stort förlag finns gigantiska maskinerier, informationsavdelningar, marknad, försäljning, feta krav på avkastning. Direktörer med cigarr och drink i näven. På små förlag, med tillhörande små resurser, är det fortfarande ett lagarbete. Visst vill man göra vinst – men ingen kommer att skjuta dig om du inte spräcker miljonvallen.

Som den pessimist jag är har jag bestämt mig för att vara försiktigt optimistisk. Ni som känner mig vet å andra sidan att denna lite blyga optimism brukar gå över i ren prestationsångest ganska snart.

Allt är med andra ord precis som det ska vara.

Det ser lovande ut för mitt manus

Det ser lovande ut för ett av mina manus; det jag skrivit färdigt (okej, det blir aldrig färdigt…). I dagarna hoppas jag att det händer saker på förlagsfronten. Diskussioner har förts, allting känns bra. Men det är som alltid så att de sista detaljerna också måste falla på plats.

Eftersom jag skrivit och putsat på det aktuella manuset i snart tre år vore det oerhört skönt att få ut det under 2016, och därefter också kunna fokusera på övrigt skrivande. För det finns, såklart, fler projekt. Egentligen ser jag inget som helst problem i att arbeta med flera projekt samtidigt, även om det ibland kan göra sinnet lite kluvet.

Hur fungerar ni andra som skriver, har ni flera texter igång samtidigt eller fokuserar ni på en text i taget för att kunna ägna er helhjärtat åt den?

Allting trasigt ska bli helt

Ibland får man möjligheten att läsa en bok innan den släppts. För mig händer det lite då och då, något som inte är speciellt konstigt eftersom jag jobbat rätt mycket som lektör.

allting-trasigt-ska-bli-heltDet är alltid kul, men vissa gånger är det roligare än andra. Under förra månaden släpptes den tredje delen i Johanna Mos serie om Helena Mobacke; Allting trasigt ska bli helt. Jag hade förmånen att få läsa boken innan den gavs ut, och även att komma med synpunkter och reflektioner.

Det är svårare att läsa en bok och därefter återkoppla direkt till författaren. Mer personligt, förstås. Men det känns på något sätt extra viktigt att verkligen få fram det man tänkte och tyckte, eftersom det hjälper författaren.

Jag har inte hunnit läsa slutresultatet ännu, men ser fram emot det. Berättelsen var bra redan när jag läste den, därför känns det spännande nu. Johanna Mo har ett språk som jag tycker om och för den som inte läst och upptäckt henne rekommenderar jag ett köp av den kombinerade pocketutgåva som finns av de två första delarna.

Och därefter även köpa nya boken, förstås.

Dalar och toppar i skrivandet

Jag har ingen räkmacka att bli serverad; är varken känd, cool eller snygg. Har inget häftigt yrke att luta mig tillbaka mot. Jag bara skriver. Och plågas av ovetskapen om vad som ska hända. 

Min genre är psykologisk spänning. Men när jag skriver i genren vill jag inte fastna i det träsk som man utomlands kallar Nordic Noir. Varför man kallar den Nordic Noir vet jag inte, eftersom få böcker har speciellt mycket noirkänsla över sig.

Eftersom jag försöker att skriva något som inte faller inom ovan nämnda ram, en ram som mycket av spänningsutgivningen i Sverige faller inom, riskerar jag att hamna i Den Outgivna Tomheten. Ty tryggheten är allsmäktig in i det sista, Amen.

Kravet är att leverera en jävligt bra text för få chansen. Det räcker inte att storyn sticker ut, den bekvämligheten har förlagen inte råd med när du är en okänd snubbe med tråkig bakgrund och författarambitioner.

Färdig produkt. Punkt.  Det är vad som eftersökes när du är jag. Du måste vara klockren direkt.

Och vem är det? Väldigt få.

Detta kan dras lärdomar av. Skicka inte in något innan du verkligen – och jag säger verkligen – är färdig med det. Och knappt ens då. Fixa lektörer. Fixa många lektörer, elaka lektörer, ärliga lektörer. Be dem vara sadistiska, skrika åt dig vad som är fel, vad som inte går ihop.

Gråt, skrik, ha ångest. Sen. Sen kanske du kan skicka in.

Häromdagen kände jag mig stark och trygg i min egen text (en av dem, jag har flera). Idag är samma text omgärdad av frågetecken. Mitt självförtroende har gått från bra till uselt.

Trots. Att. Jag egentligen vet:

Att min bok ÄR tillräckligt bra. Är tillräckligt annorlunda. Inte avgrundsfaller ner i den tråksvenska mallen. Att den går att sälja. Och att jag själv kan och kommer att sälja den.

Att bli klar med ett bokmanus

När man skriver sitt första bokmanus är i princip allting en del av den lärande processen. Misstagen är många, osäkerheten hög. Ivern och ambitionen för stark för att invänta starkast möjliga resultat. Åtminstone är det så det varit för mig.

Det är flera månader sedan jag ansåg att mitt manus Kontraktet var färdigskrivet. Det var bra. Det stack ut från mängden. Det var bra driv.

Ingen jävla svensk dussinspänning. Istället mörker, desperation och helvete.

Nu – i januari 2015 – inser jag att det som var färdigt då inte alls var färdigt. Åtminstone inte tillräckligt. Otåligheten segrade, varför jag var snabb med att skicka in manuset till förlag för påsyn. Feedbacken blev god, till och med väldigt god, men avtal uteblev.

Flera omskrivningar senare har min berättelse förändrats. Språket blivit bättre, tydligare. Storyn mer genomarbetad, mindre ryckig. Det jag tyckte var bra då är jag nu riktigt nöjd med. Jag har under de senaste månaderna identifierat (och fått identifierade) svagheter och luckor i berättelsen, skrivit om, förbättrat.

Men frågan är då – har otåligheten ett pris? Hur mycket skadar det ens chanser om man skickar in en version av sitt manus som de facto inte är så bra som den skulle kunna vara till ett förlag? Det tål onekligen att tänkas på. Om jag tittar i backspegeln skulle jag inte varit så snabb med att skicka in till ett par förlag. De största förlagen har en enorm mängd inkommande manus, man har helt enkelt inte råd att inte vara 100% säker på att produkten är så bra som den bara kan vara.

Har jag då – nu när min berättelse närmar sig dessa 100% – bränt broarna?

En snabb refusering

Nu vet jag hur det känns att bli refuserad. Refuseringskänslan är något jag gått och väntat på eftersom den, likt en demon, dyker upp för de flesta som skriver. Så hur känns det?

Kluvet. Och inte alls som att bli dumpad via SMS av en flickvän (jag var lite rädd för den känslan).

Å ena sidan: Jag skickade in ett manus som knappast kan beskrivas som mainstreamspänning. Läsning som inte trycker på några feelgoodknappar, som svämmar över av destruktivitet och som förmodligen är på tok för hackigt och kantigt för att snappas upp. Jag var alltså väldigt förberedd på att få en refusering. Nej, det är inga olyckliga äktenskap, problem med chefen eller jobbiga dagishämtningar i det jag skriver. Svärtan är betydligt mer kompakt än så.

Å andra sidan: Det gick lite väl snabbt. Det är ju sommar – jobbar förlagen ens? Eftersom jag vet en del om hur arbetet fungerar i manusgrupperna blir jag frustrerad över den snabba refuseringen. Jag vet att det förmodligen innebär att jag stupade på första läsningen. Personen som fick manuset i sina sommarsvettiga händer kände direkt att ”NEJ. NEJ. NEJ.” Och ganska starkt dessutom, eftersom jag fick nobben med ett förprogrammerat och oromantiskt meddelande.

Alltså. Kluvenheten regerar.

Så vad händer nu? Lägga sig ner och ge upp? Nej, såklart inte. Är man oxe så är man (alternativt: tycker man om att släpa sig själv i förnedringens hjulspår så gör man det).

Det filas, fixas och poleras. Som tur är har jag fått feedback från andra håll; tydlig feedback om vissa saker som därför måste åtgärdas. Och jag väntar dessutom på ett par förlagssvar till; även om jag nu börjat uppmärksamma allt fler brister och är ganska pessimistiskt inställd.

Skriva? Det är kul, det! Men jag måste verkligen sluta använda för många adjektiv.

Det här med att skicka in manus till förlag

Det brinner i sinnet. I dagarna skickade jag för första gången in manus till ett förlag. Sedan dess har tankarna snurrat. Runt, runt och lite i sidled. Det förvirrar mig, fascinerar mig.

Jag är ingen nybörjare, inte överallt. Massor av människor har läst mina texter. Men då har det handlat om journalistik, sälj eller information. Förutsättningarna och villkoren för de typerna av texter skiljer sig från de som omgärdar ett bokmanus. Sammanhangen i vilka man läser är helt annorlunda, liksom förväntningarna inför läsningen.

Men det som skiljer mest är skapandet av texten. Där det tidigare varit ett jobb, ibland rentav maskinellt och rutinmässigt, är det nu ett resultat av min egen hjärnas skapande, vilket i sig är otäckt. När någon läser det jag skrivit nu är det en självständig del av mig de läser. För trots att det är fiktiva händelser och personer i centrum är det ändå resultatet av min ohämmade fantasi, min personliga stil att skriva. Mina ord, bra som dåliga.

Vi vill alla bli bekräftade på olika sätt.

Jag slits mellan två känslor efter att ha skickat in manus till förlag.
Först, en känsla av befrielse. En befrielse från den stress som råttgnagt i mitt sinne, frustrationen kring att inte vara färdig, att inte ha skickat något, att fortfarande febrilt fundera kring om det någonsin kommer att bli ett färdigt manus eller inte.

Därefter, och i relation med den första känslan: en känsla av ofärdighet trots färdigheten. Tankar på saker som jag nog borde justerat lite, insikter om svagheter, tveksamheter och textsnuttar som kunde ha formulerats annorlunda.

Denfascinerar mig, slitningen mellan dessa två krafter. Det är en dragkamp som aldrig kommer att avgöras; jag är övertygad om att man aldrig blir riktigt klar. Det handlar om att bli tillräckligt klar – och om att acceptera att man är det.