Etikettarkiv: Edinburgh

Recension: Ian Rankin – Knutar och kors

Flickmord i Edinburgh och födelsen av en deckarikon. Knutar och kors är den första av Rankin’s storsäljande Rebus-deckare och presenterar ett mörkt och ruffigt Edinburgh. 

knutar-och-korsNär flickor försvinner och hittas mördade sprider sig skräcken i Edinburgh. För John Rebus, som hanterar ett turbulent privatliv, blir utredningen snart personlig. Det visar sig nämligen att någon börjar skicka kryptiska meddelanden till honom. Någon, som bara kan vara mördaren.

Knutar och kors var den första boken i Ian Rankin’s serie om John Rebus. Denna legendariske, och mycket framgångsrika serie, föddes någonstans och det var just här. I ett skitigt Edinburgh, långt från turismens glamour.

Att som trogen Rebus-läsare stifta nygammal bekantskap med en karaktär man läst mycket, känns speciellt. För det är självklart en yngre, hetsigare Rebus vi möter (nåväl, han är fortfarande ganska hetsig), min anmärkning. Även staden Edinburgh har genom åren genomgått ett skifte; blivit ett väldigt populärt turistmål. I Rankins första bok är det ett annat Edinburgh vi möter. Och det tilltalar.

Det vilar något befriande över att läsa tidiga Rankin. Berättelsen är rättfram, utan krusiduller. Rankin lämnar mycket utrymme till mörkret, låter det lägra sig över berättelsen.  Det är inte svårt att förstå att serien blivit så framgångsrik och populär.

För egen del är det befriande att pumpa nytt (om än gammalt) blod i en karaktär jag verkligen tycker om – men börjat tröttna på i de senaste böckerna.

Recension: Peter May – Svarthuset

”En vindpinad och livfull berättelse”

Svarthuset, första delen i Peter Mays Lewistrilogi är en bok att hänföras av, en vindpinad och livfull berättelse i karga miljöer.

svarthusetIsle of Lewis kan uppfattas som en rätt obetydlig del av de brittiska öarna; en ö präglad av starka traditioner, religion och stolthet över sin historia. Gaeliska dominerar fortfarande språkbilden, kyrkan är oerhört stark. Ön är den största av de öar väster om fastlandet som bär namnet Yttre Hebriderna och präglas av hårda vindar som skoningslöst bearbetar kustlinjen, skär genom det trädlösa landskapet.

När ett brutalt mord skakar ön visar det sig att det kan finnas tänkbara kopplingar till ett annat mord på fastlandet, i Edinburgh. Fin Macleod växte upp på Lewis men kunde inte fly fort nog. Nu arbetar han inom poliskåren i Edinburgh, men plågas av hemska minnen och personlig förlust. Tillbaka från en sjukskrivning tvingas han tillbaka till Isle of Lewis för att söka sanningen, något som blir betydligt mer komplicerat än man kan tro. Men för Fin är resan inte bara en möjlighet att lösa ett fall, han vill inte erkänna att den också ger honom en anledning att fly hemmets kaos.

När Fin ankommer till Lewis överröses han av minnen, träffar bekanta han inte sett på länge, som han helst velat undvika. Han förstår snart att det ligger många sanningar dolda ute på öarna, bland klipporna, i de mörka husen, i traditionerna och ritualerna. Han är inte förberedd på att tvingas välja sida– vilka är egentligen hans vänner, och vad händer med relationer som inte underhålls?

Svarthuset är en synnerligen välskriven och atmosfärisk mordberättelse. Jag känner en magnetisk kraft dra mig in i bokens handling, känner hur jag sjunker allt djupare och i det närmaste slukas. Bokens miljöer rör sig från mörka skrymslen till öppna fält, över klippor som skoningslöst bearbetas av vindbyar och regn. Miljön samspelar med karaktärerna i att bilda en oerhört solid stomme för berättelsen, som ständigt söker och hittar ny kraft i grunden. Att Peter May har skrivit flertalet böcker förut var en nyhet för mig – men med tanke på det skickliga hantverk som Svarthuset utgör är det inte överraskande.

Mitt enda problem nu är att jag vill läsa mer. Och risken är att jag inte orkar vänta till nästa del i trilogin översatts.

Köp boken hos Adlibris

Recension: Ian Rankin – Standing in another man’s grave

”Rankin är framgångsrik av en anledning”

Ian Rankin. A9-mördaren. Mystiska SMS. Försvunna kvinnor. Skottland. Trots detta: Naturlig skepsis. 

rankinEn pensionerad polis kan inte lägga av och gör comeback – har vi hört den förut? Ian Rankin kan inte släppa John Rebus, som är åter i Standing in Another man’s Grave. Hjältar som lever för länge brukar bli rätt träiga och trots att jag (nästan) älskar Ian Rankin kände jag inte direkt hurra hurra, jag tror detta blir överjävligt bra när jag skulle börja läsa.

Sedan snubblar man rakt in i det faktum att Ian Rankin är framgångsrik av en anledning. En anledning som varken stavas utseende, PR, bakgrund eller timing. En anledning som stavas skicklighet. Ian Rankin är jävligt skicklig. Han kan sina pusseldeckare, han kan sin dialog, han kan sin story.

Handlingen cirkulerar kring försvunna kvinnor och en mor som hittat kopplingar som aldrig polisen gjort. Kopplingar som leder Rebus in på snåriga motorvägar, ut på ödsliga hedar, in på sunkiga pubbar och ner i Edinburghs undre värld. Han gillar inte det han upptäcker.

Men det gör jag. Jag blir trött när författare mjölkar sina huvudpersoner, bok efter bok, utan att hålla stilen. Därför undkommer Rankin utan större problem. Visst, handlingen skulle kunna ha mer driv, mer blod, mer svett och ångest – men det gör inget. Jag läser så gärna ändå och det kommer du som gillar brittiska deckare också att göra.

För dig som hellre läser på svenska: Minotaur ger ut boken i september.