Etikettarkiv: Dystopi

Recension: Jerker Virdborg – Skyddsrummet Luxgatan

Fragment från ett krigshärjat Sverige. Glimtar av förödelse, hysteri och sönderfall. Den döda zonen har läst Jerker Virdborgs Skyddsrummet Luxgatan och vill för en gångs skull att en bok ska vara längre.

Det finns en plats i det mänskliga medvetandet som ligger någonstans mitt emellan förvirring, panik och ett totalt lugn. Denna plats tillhör Jerker Virdborg, som återkommer med självklar trygghet gång efter gång.

skyddsrummet-luxgatanSkyddsrummet Luxgatan är en samling korta – ibland mycket korta – ögonblick ur ett sönderfallande Sverige, där någon slags krig eller konflikt pågår. Vi kastas mellan berättelserna och perspektiven, gör nerslag på platser som antingen härjats eller bara väntar på sin tur. Parallellt med dessa berättelser löper en sammanhållande story om en person i ett skyddsrum, där människorna slits mellan hopp och förtvivlan och ingen egentligen vet vad som händer på ytan.

Genom hela texten löper Virdborgs självklara röst. Orden ligger där de ska, det finns en språklig självklarhet i nästan varje mening och till detta ett avundsvärt flyt.

Dessa styrkor utgör också en del av problemet, om än ett angenämt sådant: Det är, helt enkelt, väldigt bra. Och det är, helt enkelt, lite för korthugget. Även om jag personligen tilltalas av greppet att inte berätta för mycket, så finns det enorma möjligheter att vidareutveckla några av de perspektiv som presenteras i texten. Ett par av berättelserna är helt enkelt så korta att man inte riktigt hinner komma nära inpå det som berättas.

Den som följer Den döda zonen vet att längden på en berättelse är ett ständigt återkommande ämne på bloggen, med envisa och ibland dumdristiga förbannelser och klagosång kring tjocka böcker. Med Virdborgs senaste är det dock tvärtom, och det känns på sätt och vis uppfriskande.

Skyddsrummet Luxgatan är en på många sätt aktuell berättelse om människor under press, om förhållanden som vi inte är vana vid i Sverige och om vad konflikt kan göra med mänskligheten. Det är fantastiskt bra. Men det borde varit lite längre.

Lite tips från Bokrean

Årets bokrea är i full gång. Visserligen har den legat uppe på nätbokhandeln i ett par veckor, men det var först denna veckan som det drog igång på allvar. Och med allvar menas att man nu kan köpa faktiska böcker – inte bara förhandsbeställa.

Det pratas ju om att bokrean är starkt på gång igen – om det har jag ingen åsikt. Eftersom jag jobbat i bokbranschen en del är jag snarare rätt trött på hela reagrejen. Jag har helt enkelt suttit med lite för många realistor de senaste åren.

Men.

Detta till trots – det finns en hel del fynd att göra. Jag har hyfsad överblick, så några guldkorn och intressanta titlar måste jag tipsa om.

Tokyo år noll av David Peace (Febrigt febril deckare i efterkrigs-Tokyo)
Den sista safarin av Deon Meyer (Spännande, fascinerande, riktigt bra spänning i Sydafrika)
1974 av David Peace (Mörkt, mörkare, mörkast. Seriemördare härjar i 70-talets England)
Den nya människan av Boel Bermann (Dystopiskt om barn som inte är barn – helt omöjlig att släppa)
Skuggsida av Belinda Bauer (Skickligt framvävd mordberättelse, tät och väldigt bra)

Se där, fem spännande lästips. Och passar det bättre att köpa upp sig på sånt om inte på en bokrea?

Två böcker som jag själv är nyfiken på att köpa är annars Robert Goddards Tills sanningen segrar och Emelie Schepps Märkta för livet.

Och vinnarna är…

2013 – ett mittemellanår för deckare.
2013 – ett år för att upptäcka nya favoriter

Här sammanfattar jag året som jag upplevt det. Min läsning, mina tankar, mina åsikter. Det är såklart massor jag inte läst – så tipsa mig gärna om det är något speciellt jag borde lägga beslag på!

Årets bästa svenska deckare:
Christoffer Carlsson: Den osynlige mannen från Salem. En nostalgisk, dystervacker berättelse om ett mord. Välpolerat språk, prickfria beskrivningar och inte minst en huvudkaraktär att bry sig om. En deckare som är mer än en deckare – och som därför sticker ut från mängden på ett strålande sätt.

Årets bästa utländska deckare:
David Peace: 1977. Den andra delen i Peace mästerliga Yorkshirekvartett är en stilstudie i deckarskrivandets ädla konst. Det är skitigt så att man mår illa, det är hårdkokt så att man biter på naglarna – och framför allt, det är otroligt välskrivet (och översättningen till svenska fantastisk).

Årets upptäckt:
Peter May: Svarthuset. En kriminalhistoria med miljöerna i fokus; kargt skotskt landskap, isolering,  sårade själar och vänskapsband som sätts på prov. Svarthuset är så bra att man till och med har överseende med det något svaga slutet. Att May har skrivit en hel serie böcker hade jag missat helt; detta var dock första översättningen till svenska.

Årets aha-upplevelse:
Att Ian Rankin till slut lyckas skriva en bok med John Rebus och Malcolm Fox som faktiskt blir riktigt bra. Saints of the Shadow Bible kommer på svenska nästa år – håll utkik. Den ger nytt liv till en karaktär som annars börjat bli lite sömnig.

Årets thriller:
Gillian Flynn : Gone girl. Alla hyllar den, ty det är omöjligt att värja sig. Flynn skriver en säker berättelse med svängar, kurvor och vändningar. Psykologiskt skarp och ändlöst fascinerande – årets mest spännande läsning.

Årets karaktär:
Ludwig Licht i Thomas Engströms Väster om Friheten fastnade direkt. Hopplöse Licht är en person att älska och hata på samma gång, på många sätt en typisk huvudperson i en spänningsroman, men med särdrag som för honom bortom allt hopp om räddning.

Årets mest intressanta:
Belinda Bauers Betraktaren kan inte ignoreras. En spänningsroman som väver samman olika fascinerande händelseförlopp på ett utmärkt sätt; men också en bok som ställer rätt mycket frågor till läsaren – och som genomsyras av en dyster realism som man inte kan sidsteppa.

Årets kusligaste:
Alla dessa obehagliga barn i Boel Bermanns Den nya människan, en krypande och suggestiv bok om barn som inte längre är barn, utan något helt annat.

Årets minst intressanta:
Det tar emot att säga det, men Harry Bosch börjar kännas riktigt gammal nu. Kom igen, Connelly, du kan så mycket bättre!

Jag har läst många fler spänningsromaner; men det går inte att ta upp alla som varit bra här. Jag funderar ofta på det faktum att jag sällan läser dåliga böcker; det har såklart med min selektivitet att göra – något som är både en nackdel och en fördel.

Det är allt för sällan som jag läser en för mig ny författare, samtidigt som jag ger etablerade författare chans på chans på chans.  Jag gör ofta ett medvetet, lite fegt, val när jag väljer böcker som jag på förhand tror att jag kommer gilla. Ett mål med nästa års läsning måste därför bli att chansa lite mer, var lite otrygg!

Recension: Boel Bermann – Den nya människan

den-nya-manniskanEn del böcker är mer omskrivna än andra. Boel Bermanns Den nya människan tillhör garanterat de mer omskrivna, åtminstone i bloggvärlden. Boken är en dystopisk berättelse om hur det 2014 slutar att födas barn i världen. Om hur barnen sedan börjar födas igen, men är helt annorlunda: känslolösa. Iakttagande.

Bokens huvudperson är Rakel. Rakel dödar ett barn. Men är det verkligen ett barn hon dödar – och är ett problem verkligen ett problem om ingen hör talas om det? Det börjar med sporadiska rapporter, men snart blir de fler. Rapporter om hur de nya barnen beter sig konstigt. Är ett direkt hot mot andra. De sätts i arbetsläger, isoleras, och de få protester som hörs inledningsvis ebbar snart ut. Världen förändras.

För Rakel förändras allt också, både yrkesmässigt och privat. Hennes sinne är överladdat, måste laddas ur. Hon vet vilket problem den nya människan kommer att bli, kämpar mot mardrömmar, ångest, panik. Och tvingas till slut göra ett val hon aldrig trodde hon skulle behöva göra.

Jag läser. Boken är skriven med ett bekvämt, lättsmält språk; uppmanar till läsning. Bermann lägger ut texten, berättelsen fascinerar och provocerar sinnet. Jag kommer på mig själv att verkligen tycka om de mörka delarna, vilja ha mer av dem. Mer dysterhet, mer panik. Det är i det uppgivna, lamslagna som boken är som allra bäst.

Den nya människan är en debut värd att uppmärksamma. Den lovar mer.