Etikettarkiv: Den osynlige mannen från Salem

Recension: Christoffer Carlsson – Den fallande detektiven

”Christoffer Carlsson skulle kunna spåra ur och börja skriva romance mitt i berättelsen; du skulle följa med honom var som helst utan minsta tvivel.” Den döda zonen har läst Christoffer Carlssons Den fallande detektiven och blir provocerad av tingens självklarhet.

Efter dundersuccén med Den osynlige mannen från Salem har Christoffer Carlsson seglat upp som den kanske klarast lysande stjärnan på den svenska deckarhimlen. 28 år ung, doktor i kriminologi, prisbelönt författare.

Det är inte utan att man blir provocerad där man rullar sina tummar i livets vakuum.

den-fallande-detektivenDen fallande detektiven tar, som många andra kriminalromaner, avstamp i att en människa hittas mördad. Mordet visar sig signalera tydliga politiska motiv – och Leo Junker och hans kollegor finner ganska tidigt indicier på att något större är på gång. Men vad?

Låter det som en standardintrig, som en rutinmässig ingång till vilken svensk kriminalroman som helst? Lugn.

Där de flesta författare fastnar i stelbenta porträtt av brott, offer och miljöer spinner Christoffer Carlsson in läsaren i ett myller av händelser, röster och historier. Tillbakablickar, uppväxtminnen, små bitar av det som formar oss till vilka vi är.

Undan för undan vävs en helhet fram genom textstycken där språket flyter, dialogerna känns urstarka, miljöerna dystert vackra. Storyn känns skrämmande aktuell med en spegling av dagens politik, dess effekter och inte minst de rörelser som växer sig allt starkare. Det är trovärdigt.

Karaktärerna – med den flerbottnade och mentalt sårige Leo Junker i huvudfokus – finner en röst, storyn ett djup. Christoffer Carlsson skulle kunna spåra ur och börja skriva romance mitt i berättelsen; du skulle följa med honom var som helst utan minsta tvivel. Så självklar är han i sin röst. Det går faktiskt inte att sätta fingret på exakt vad det är. Det är ångest, panik, kärlek, hämnd, svek, hat, mörker, ljus, det är mycket av allt. Det bara är.

Den fallande detektiven är en synnerligen välskriven kriminalroman, men också mer än så. Det är en roman som bör tilltala bredare än bara den typiska deckarläsaren. Det är välskrivet, spännande, inkapslat i en tät atmosfär.

Det ska komma fyra böcker om Leo Junker. Jag längtar redan efter nästa. Det kommer du också att göra.

Bästa vinterläsningen?

Det finns olika typer av spänningslitteratur. Det finns den blodiga, våldsamma typen – och så finns det den lågmälda, krypande, miljödrivna typen. Höstens och vinterns bästa deckarläsning återfinns i den sistnämnda kategorin.

Peter May har varit ett svart hål i mitt medvetande. Den skotske författaren har aldrig blivit översatt till svenska – förrän nu.

Svarthuset lyder titeln på en av höstens klart bästa kriminalromaner. Boken, som utspelar sig på ödsliga och vindpinade Isle of Lewis utanför Skottland, förför med sin karga landskapsbild, sin välmejslade och välberättade historia – och sina karaktärer. Om Peter May varit ett okänt namn i Sverige innan Svarthuset översatts finns alla möjligheter till ett genombrott nu. Det är garanterad kvalitetsläsning för den som tycker att deckargenren blivit urvattnad och stel.

Från Skottland till Sverige. Från Isle of Lewis till Salem.

Christoffer Carlssons Den osynlige mannen från Salem utsågs häromveckan till årets svenska kriminalroman av Svenska deckarakademin. Stil- och språksäkre Carlsson väver fram en fascinerande, uppgiven berättelse om ett mord – och en uppväxt. Med effektivt språk och en intressant huvudkaraktär i Leo Junker, levereras en kriminalroman som erbjuder oväntat högkvalitativ läsning. I mina ögon en av årets absolut bästa svenska kriminalromaner – alltså är det inget konstigt att den utsågs till just detta.

Som trogen läsare av spänningsromaner av alla typer, såväl pusseldeckare som thrillers och kriminalromaner, blir man extra glad när man snubblar över de riktiga guldkornen. Det är ett välkänt faktum att deckarutgivningen är stor i Sverige. I många fall för stor. Mycket av den är också likriktad, därför glädjer det lite extra när förlagen hittar – och vågar lyfta fram – de riktigt högkvalitativa böckerna. Mer sånt.

För dig som vill ha fler tips om vad man kan köpa till den luttrade deckarläsaren bör även nämnas ett par andra favoriter. Belinda Bauers Betraktaren, Thomas Engströms Väster om friheten och Gillian Flynns Gone girl. Läs dem – eller ge bort dem till någon. De kommer att uppskattas!

Fotnot: Denna text publicerades först på Boktipset.se

Recension: Christoffer Carlsson – Den osynlige mannen från Salem

”… ett kriminalpaket man inte kan motstå”

– Jag är rätt sugen på att läsa Christoffer Carlssons senaste. Han är kriminolog, förresten. Borde kunna bli rätt bra.

– Att han är kriminolog betyder inte att han kan skriva.

(dialog på mitt jobb)

*

Det är ingen hemlighet: jag inte är överförtjust i svensk kriminallitteratur. Visst, det finns riktiga guldkorn bland dussinutgivningen, men de är svåra att hitta; mitt tålamod brukar inte vara speciellt omfattande.

den-osynlige-mannen-fran-salemDet finns, generellt sett, en samling svenska deckarförfattare som skriver bra – om de tillåter sig själv, tillåts. Tyvärr är det största problemet bekvämligheten, att många lockas in i en trygghet, en kommersiell vagga som filar bort kanterna, spetsarna, ur det som skrivs. Det vågas för lite. Och det är inte bara författarnas fel, det är förlagens, läsarna, kunderna. Massmarknaden.

Därför är böcker som Den osynlige mannen från Salem en välsignelse, ett ljus i den grå zonen.

För där risken ofta är att en författare trampar omkring i sankmark och lera hittar Christoffer Carlsson vägar ut. Det handlar om flera saker. Om en berättelse – atmosfärisk, uppgiven. Om ett språk – sparsmakat, stilfullt, lågmält. Om en helhet som paketerar små stilistiska drag, miljöbeskrivningar och karaktärer till ett kriminalpaket man inte kan motstå.

Den osynlige mannen från Salem börjar med ett dödsfall. Därifrån färdas berättelsen genom nutid och dåtid, väver samman personers öden, händelser och tecknar sakta men säkert en skiss av depression, missbruk, mani och sorg. Det låter nedstämt, visst, men Christoffer Carlsson skriker inte, vrålar inte, utan målar upp världen (både omvärlden och den inre) med varsamma drag. Det sticker aldrig i ögonen, snarare smyger det sig in en känsla av dov frustration som genomsyrar hela berättelsen.

Berättelsen, storyn, är genomarbetad, polerad, skön att läsa trots (eller kanske tack vare?) den övervägande uppgivna stämning som råder. Det är lika delar kriminalberättelse som uppväxtskildring och Leo Junker, huvudpersonen, ger ett sympatiskt men söndrigt intryck. De absoluta styrkorna ligger i den ständigt närvarande, ofta återhållna, destruktiviteten och de välavvägda berättelserna om vänskap, uppväxt och hur människor glider isär.

Deckarakademin utsåg boken till årets bästa svenska kriminalroman och den är även nominerad till det prestigefyllda priset Glasnyckeln. Det skulle inte förvåna mig om den vinner även det priset, det skulle den nämligen vara värd.

Och Christoffer Carlsson då. Han är kriminolog. Och ja, han kan skriva.

Plusmeny: Min intervju med Christoffer Carlsson

”Jag skulle just gå in på en session om terrorism och extremism, när telefonen ringde”

Christoffer Carlsson befann sig på kriminologikonferens i USA när han nåddes av nyheten – att hans Den osynlige mannen från Salem blivit utsedd till årets svenska kriminalroman av Svenska Deckarakademin; en prestigfylld utnämning – och en kvalitetsstämpel. Något annat än nöjd kan man förstås inte vara.

– Nej, det känns jättehäftigt. Och jag är väldigt glad och stolt. Det är fint att den första berättelsen om Leo (Junker, min anm.) får ett så varmt mottagande hos både kritiker och läsare, berättar Christoffer, jetlaggad efter en intensiv resa. Själva beskedet tog han emot mitt i ett hektiskt schema.

– Jag skulle just gå in på en session om terrorism och extremism, när telefonen ringde. Jag var ju tvungen att gå in på sessionen som skulle börja, så jag hann inte riktigt ta in det förrän jag satt inne på sessionen. Sedan, när den första forskaren började presentera sin studie, så bara ”… vann jag? Herregud, vad häftigt.”

Foto: Anna-Lena AhlströmVi spolar tillbaka lite. Hallänningen (bor dock i Stockholm) Christoffer Carlsson har skrivit tre kriminalromaner. Han arbetar som kriminolog, ett yrke som folk i allmänhet vet ganska lite om – och det vi vet färgas av vad vi ser i medierna. Och med medierna menar jag Leif GW Persson. Därför – frågan är berättigad:

Är du en GW in disguise?

– Haha, Leif GW Perssons vardag är väldigt annorlunda än en ”vanlig” kriminologs. En kriminolog är enkelt uttryckt någon som forskar om brott: en brottsforskare.

– Det innebär inte att vi utreder enskilda brott. Snarare handlar en kriminologs arbete om att med vetenskapliga metoder undersöka frågor som: vad är det som gör att människor begår brott? Varför begår män fler brott än kvinnor? Vad händer med en person när hen utsätts för brott? Finns det diskriminering i rättsväsendet, och hur ser den i så fall ut? Och så vidare.

– Såna frågor undersöker en kriminolog, och då med den metod som är lämpligast. Vissa använder kriminalstatistik, andra gör exempelvis intervjuer. Dessutom är kriminologer ofta också lärare, kombinerat med sin forskning. Alla gör det inte, men en del av oss, bland annat jag, gör det.

Som kriminolog får man sin dagliga dos av rättsfall, kriminalitet och ondska. En intressant fråga är hur miljöskadad man då blir som författare och läsare? Christoffer menar att han personligen inte är speciellt påverkad av sitt yrke, åtminstone i läsandet. Något han tillskriver det faktum att han började läsa kriminalromaner och deckare långt innan han blev kriminolog. Extra kräsen anser han sig alltså inte vara:

– Jag är tvärtom otroligt lättköpt som läsare: ge mig en spännande plot och intressanta karaktärer så är jag hooked. Jag läser ju kriminalromaner för att bli underhållen, inte för att få en autentisk bild av brott och brottslingar. Och, bör jag tillägga, det är jag verkligen inte ensam om.

Så vilken tycker du personligen är årets bästa kriminalroman?

– Jag tycker om alla de som nominerades med mig, men jag har faktiskt inte läst Håkan Nessers, så den kan jag väl inte uttala mig om. Jag tycker däremot att Den sanna historien om Pinocchios näsa (Leif GW Persson, min anm.) är väldigt bra. Och Gone Girl (Gillian Flynn), givetvis. Och Polis (Jo Nesbø). Svårt att välja en! Äh fan, jag säger Den sanna historien om Pinocchios näsa. Boken börjar med ett avsnitt som heter ”Den bästa dagen i Evert Bäckströms liv”. Då vet man att det kommer bli åka av.

Med Den osynlige mannen från Salem påbörjar Christoffer Carlsson en ny serie, med Leo Junker i huvudrollen. Boken är Carlssons tredje, men han tycker på många sätt att den känns som hans första. Mycket kanske grundar sig i att det just är första delen i en ny serie, men riktigt så enkelt är det inte heller. Det finns något annat, en förvandling, eller mognad, både i sättet att skriva och som person.

– De två föregående böckerna jag skrivit, när jag läser dem tänker jag på dem som en ung mans böcker, en författare som försöker finna sin egen röst. Och haha, okej, jag är fortfarande ung, men inte lika ung! Och jag tror att det märks. Så Den Osynlige… är helt enkelt en bättre bok.

Boken inleds med att en kvinna hittas ihjälskjuten på ett härbärge i Stockholm. Ett iskallt mord, förvisso, men varken speciellt våldsamt eller bombastiskt. I spänningslitteraturens värld (liksom i verkligheten) finns det naturligtvis en uppsjö olika sätt att ta livet av folk. En del gillar det blodigt, andra mer diskret. Så vilket tillvägagångssätt gör sig egentligen bäst i bokform?

– Oj, du, det beror på berättelsen. Vad som helst kan fungera, allt ifrån ett klassiskt Döden på Nilen-mysterium där personen dött med någon konstig sorts gift, till att en missbrukare skjuts till döds på en gata i Stockholm. Det beror helt på berättelsen.

– Själv är jag svag för de mer hårdkokta, The Wire-liknande brotten. Men några av mina häftigaste läsupplevelser (t ex Sherlock Holmes) har ju varit långt ifrån hårdkokta.

För tillfället skriver Christoffer på nästa bok i serien om Leo Junker (den blir enligt uppgift skitbra). Vad som händer i den står skrivet i stjärnorna (för oss andra), men en sak är säker. I och med utnämningen till årets kriminalroman är det många som kommer att hålla ett extra öga på vad som komma skall!

Inledningens makt

När jag väl fastnar i en bok är det svårt för mig att lägga ner den innan den är färdigläst. Men då krävs det verkligen att jag fastnat.

En av de saker jag älskar att fascineras av är böckers inledningar. Jag brukar, på skoj, läsa de första meningarna i varje bok jag får i handen – för att utvärdera om det är något jag skulle gilla eller inte.

Så, märk av min glädje när jag börjar läsa Christoffer Carlssons nya bok; Den osynlige mannen från Salem och fastnar direkt. Det är en rätt grym känsla när något i tonläget, ordvalen och tilltalet direkt säger ”Läs mig!”.

Hur brukar ni ”provläsa” böcker? Läser ni helst baksidestexten eller kanske, som jag, de inledande meningarna?

Inledande meningarna i Den osynlige mannen (copyright Christoffer Carlsson):

SVERIGE MÅSTE DÖ. Orden står skrivna över tunnelväggen i svarta, tjocka versaler och från en affär i närheten hörs musik, någon som sjunger don’t make me bring you back to the start och utanför tunneln skiner solen varm och vit men härinne är det svalt, stilla.”