Etikettarkiv: deckare

Bokbloggsjerka 16-19 augusti

Eftersom jag fick blodad tand av förra veckans bokbloggsjerka hakar jag på igen. Denna vecka lyder frågan som följer: Finns det någon författare som i ditt tycke kommer undan med de så förhatliga klichéerna?

Mitt svar är lika kort som enkelt: Ja, det finns det. Många.

Eftersom jag mestadels läser deckare och thrillers finns det gott om förhatliga (och älskade!) klichéer som jag ofta stöter på. Jag tror att just dessa genrer är de mest förlåtande, att författarna här kommer undan med – och nästan förutsätts använda – fler klichéer än övrig litteratur. Exempel är ju det typiska paret av huvudrollsinnehavare i deckare; ofta en man och en kvinna. Mannen äldre, kvinnan yngre (och tämligen attraktiv). Eller för den delen; den klassiskt nersupne polisutredaren som har ett trassligt förhållande till sina barn, sin exfru och sin omgivning – men som ändå alltid lyckas styra upp allt och lösa fallet. Klichéer, naturligtvis. Men klichéer som uppenbarligen fungerar mycket bra.

Rent handlingsmässigt finns det ju också mängder av klichéer som funkar i deckar- och thrillergenren. Den ständiga tidsjakten, den ständiga upptäckten att någon är ute efter dig, den ständiga upptäckten att ett liv som ”på ytan var lugnt och stillsamt” faktiskt är något helt annat. Mer om det i ett kommande blogginlägg.

Jag googlar: Snuthäck

Ett ord som dyker upp med jämna mellanrum i översatta deckare är Snuthäck.

T.ex. ”Han parkerade snuthäcken vid vägkorsningen”, eller dylikt. Varje gång jag stöter på ordet fnissar jag lite, men undrar också över vad tusan en snuthäck är för något. Jag förstår att det rimligtvis är en bil. Men kan det döljas en alternativ förklaring bakom ordet? Är det helt enkelt snuten i frågas häck? Och i så fall, har den några specifika egenskaper som utmärker att den är just en snuthäck?

Så jag googlade.

Antal resultat: Ungefär 7610 stycken. Första resultatet är från synonymer.se och bekräftar min misstanke.

Snuthäck: (vard.) polisbil, polispiket, Svarta Maja; polisstation

Jag noterar också att det finns någon som säljer en Porsche, som ska vara en gammal snuthäck. Vet ej om det är positivt eller negativt, dock? Kanske extra trimmad?

Nu kvarstår bara ett par frågor:

Vem använder ordet snuthäck? Jag har inte noterat om det är en och samma översättare som använder det; eller om det möjligen finns en speciell grupp i vårt samhälle som använder just det ordet ofta? Varför inte säga polisbil? Om det är slang: funkar inte snutbil bättre än snuthäck? Och. Vad är Svarta Maja? En googling ger att det är ett smeknamn på en piketbuss från 40- och 50-talet. Vilket också får mig att anta att ordet snuthäck härrör från den tiden. Eller?

Jag tillägger också gärna att jag inte har något emot ordet. Jag diggar det. Jag vill använda ordet oftare. Håll ögonen öppna!

Varför läser jag nästan bara utländska deckare?

Innan semestern hade jag en diskussion med en kollega; diskussionen handlade om svenska kontra utländska deckare. Och om det faktum att jag nästan bara läser utländsk spänningslitteratur.

Varför är det så?

Tycker jag inte att svensk spänning är bra? Eller är det något annat – och vad är i så fall detta ”andra”?

Diskussionen hamnade någonstans kring miljöer, karaktärer och igenkänning. Jag är inte primärt ute efter igenkänning, men andra kanske prioriterar det högt? Många kanske ser igenkänning som primärt och handlingen som sekundärt. Eller måste något vara överordnat det andra över huvud taget?

Personligen tycker jag om att använda fantasin. Att läsa en bok är för mig att fly in i fantasins värld. Och för mig är det mer fantasieggande att läsa böcker som utspelar sig på platser jag aldrig varit – eller kanske bara besökt vid ett fåtal tillfällen. Eller att läsa om karaktärsdrag som jag inte själv har, vardagssituationer som jag inte själv hamnar i. Jag vill fly, och jag vill att böckerna ska erbjuda mig den flyktväg jag söker.

Men är det så enkelt?

När jag var liten var det enklare; jag tyckte alltid att namnen var spännande. Namnen på personerna och namnen på städerna. Kort och gott, en person som hade ett utländsk-klingande namn och bodde i, låt säga, New York, var helt enkelt mer intressant än en person som hette Anders och bor i Malmö. Jag undrar ibland om detta inte hängt med till vuxen ålder.

En annan sak vår diskussion cirkulerade kring var likriktning. Min åsikt är att mycket svensk kriminallitteratur är likriktad. Det är i stort sett alltid liknande miljöer, persongallerier och vardagliga dilemman. Samma temperament (eller brist på det) och samma tempo. Något jag mer än gärna kritiserar. Fast egentligen; det handlar snarare om att genren i sig är likriktad – det är knappast den svenska deckarutgivningens fel. Problematiserar jag något som inte är ett problem? Är det tryggheten i genren som gör att folk återkommer?

Som synes är detta en komplicerad fråga som jag garanterat återkommer till. Vad tycker ni? Varför läser ni svenska deckare framför utländska, eller tvärtom?

Recension: Deon Meyer – Den sista safarin

”Deon Meyer skriver med en frustrerad puls”

Sydafrika. Böcker härifrån är inte den svenska deckarutgivningens vanligaste fenomen. Deon Meyer är en, för många, ny och angenäm bekantskap. Jag har slagit pannan i hans böcker flera gånger, nu senast med Den sista safarin.

I Den sista safarin den-sista-safarinmöter vi Sydafrika. Vi möter korruptionen, brottsligheten, fördomarna, rasismen, hettan, uppgivenheten och förhoppningarna. En kvinna tycker sig se sin försvunna bror i ett TV-inslag. Efterlyst för ett brott. Hon måste ta reda på om det verkligen är han – och anlitar Lemmer, kåkfarare (och livvakt; fåordig sådan) för att ge sig ut på jakt. Det dröjer inte länge förrän saker börjar hända henne. Såklart.

Deon Meyer skriver med en frustrerad puls. Det finns mycket i berättelsen, det finns mycket som vill fram – och det finns mycket som kommer fram. Många ord, många miljöer, mycket information. Och en resa till Afrika som läsaren finner både obehaglig och fascinerande. Vi rör oss i tjuvskyttarnas värld, vi rör oss i kretsar där pengar ordnar allt.

Det är välskrivet – mycket välskrivet. Det är spännande. Meyer har en styrka som många saknar, en styrka som är nödvändig när man som Sydafrikansk författare vill nåt ut i världen: han vet hur man berättar. Han vet hur man beskriver.

Mitt enda problem med boken är att klassificera den. Deckare, spänningsroman eller thriller? Äh, vi kör på alla tre.

Konsten att skriva en thriller

För ett par månader sedan skrev jag en gästkrönika till en annan blogg; den tänkte jag nu återpublicera här, något förändrad. Titeln? Konsten att skriva en thriller.

Genom åren har jag läst hundratals deckare och thrillers – få saker kan nämligen fängsla mig lika mycket som en riktigt välskriven sådan. Min läsning har lärt mig urskilja vilka teman och ingredienser som nästan uteslutande finns med i en deckare eller thriller. Jag tänkte här, lite informellt, ta upp några av dessa. Var så goda, ni kommer säkert att känna igen er!

1. Ond bråd död. Denna första ingrediens är såklart den viktigaste. Folk måste dö. Hur många spelar mindre roll, viktigare är däremot sättet de dör på. Ju mer utstuderat, desto bättre.

2. Sårade själar. Poliser, utredare, privatdetektiver och CIA-agenter är ofta känsliga. De har, i många fall, blivit utsatta för något som satt spår för evigt. Någon de älskar har dött, deras fru har lämnat dem, deras barn har blivit kidnappade, eller de har förlorat sin själ till alkohol- och pillermissbruk. De har aldrig ett okomplicerat familjeliv

3. Oväntade vändningar. En thriller är inte komplett utan en plötslig twist. Med en bra vändning kan man i presentationstexten inkludera saker som: ”De trodde att de var sanningen på spåren – men det visar sig att de haft helt fel” eller ”Det visade sig att sanningen var något helt annat än han trodde”.

4. Ett radarpar som både hatar och älskar varandra. Många deckare består av den klassiska uppsättningen man och kvinna. Ofta dras mannen med vissa sociala problem, till exempel att han blir våldsam när han är full. Oftast tycker han om musik. Kvinnan är ofta tuff, fast ändå sårbar och jordnära. Relationen mellan karaktärerna är viktig. Det börjar ofta väldigt illa, men gradvis växer ett ömsesidigt tycke fram. Mannen skall vara äldre än kvinnan. Naturligtvis.

5. Tidsjakt. Ingen thriller är komplett utan kampen mot klockan. Tiden måste jagas – hela tiden – överallt – oförtrutet. Mördaren måste hittas innan han slår till igen. Bovarna måste fångas innan de spränger en bomb – igen. Kidnapparna måste hittas innan de gör allvar av sina hot. Och så vidare.

6. Omvända perspektiv. Någon gång under berättelsens gång måste förutsättningarna ändras. Den som jagar måste bli jagad. Mördaren måste få upp spåret på polisen. Detektiven måste bli lite för engagerad i fallet, och till slut slukas. Det måste förekomma hot, helst mot huvudpersonens nära och kära.

7. Ett öppet slut. Ingen deckare eller thriller ger ett trovärdigt intryck om den inte lovar mer läsning. Läsaren måste finna en trygghet i att det potentiellt kan komma tio böcker till med samma huvudpersoner. Komplicerade relationer måste utvecklas, fler lik måste hittas, fler utredningar måste få plötsliga vändningar och mer tid måste jagas!

Se där, en rad viktiga ingredienser i nästan varje framgångsrik deckare och thriller. Jag har naturligtvis missat flera – kanske kan ni bidra med några? Fritt fram!

Att återuppliva en deckarblogg

För flera år sedan hade jag en blogg. Den började som en deckarblogg, men blev med tiden mer allmänt hållen. Jag broderade ut, vidgade vyerna, böckerna fick konkurrens av andra intressen och texterna blev allt mindre om böcker – allt mer om annat.

Att blogga känns inte så 2013. Kanske är det därför jag är redo att återuppliva bloggen. I nytt format, på ny plats, förvisso, men ändå – återupplivad. Jag har aldrig varit speciellt trendig, så att starta en bokblogg nu är väl egentligen helt naturligt om man är jag.

Men förresten, bokblogg är nog fel benämning. Deckarblogg passar bättre. Man ska inte gapa över för mycket, ha för höga mål, ambitioner som inte matchar ens kompetens. Så nu får det blir deckare. Spänning. Thrillers. Ond bråd död, blod, massmördare, ångest och panik. I bokform.

Jag kommer att recensera, fundera, reflektera, humorisera (?) och raljera. Allt på en och samma plats: här.

Välkomna.