Etikettarkiv: deckare

Bokrea 2015: Tips om bästa deckarfynden

Ingen som är bokintresserad har väl missat att Bokrean är igång. Som alltid bjuds ett digert urval av fantastiska, mindre bra och helt värdelösa böcker ut till priser som är svåra att motstå. Den döda zonen tar din hand och guidar dig ut i readjungeln – vilka är fynden inom spänning, deckare och thrillers?

Vi börjar med det bästa.

I år kan man köpa tre av fyra delar i David Peace’s väldigt mörka och hårdkokta Yorkshirekvartetten. Det är bara den fjärde och sista boken som saknas, men både 1974, 1977 och 1980 går att köpa i pocketutgåva. Priset är skämtsamt billigt, så det går inte att undgå köp. Den fjärde delen, 1983, har inte utkommit i pocket ännu. Den som verkligen vill läsa kan såklart köpa inbunden till ordinarie pris.

jag-var-dora-suarezOch när vi ändå är inne i det beckmörka så tipsar jag om Jag var Dora Suarez av Derek Raymond, en helvetisk och psykotisk berättelse. Obehagligt, om än inte lika grafiskt, blir det i Lars Keplers Stalker. En författare som aldrig väjer för det jävliga är för övrigt Sharon Bolton, vars Odödlig nu kan köpas på rean. Johanna Mo skrev att Döden tänkte jag mig så, och inte heller där väjs det för uppgivenhet och frustration.

Jag vore väl en idiot om jag inte tipsade om Gillian Flynn och Gone Girl, men förmodligen har alla redan läst den. Då tipsar jag hellre om hennes Mörka platser som handlar om ärren efter ett fasansfullt mord och varför inte en bok som har ett par år på nacken; Den sista safarin av Deon Meyer, som är en av mina absoluta favoriter i spänningsgenren. Här snackar vi Sydafrika, vildmark och elakheter.

Gillar man tempostark thrilleraction så finns det ingen anledning att väja för varken Thomas Engströms Väster om friheten eller Joakim Zanders Simmaren. Det dödas, det jagas och det är naturligtvis internationella förvecklingar och ett inferno av hemligheter. Bra grejor. Jag tycker även att alla thrillerälskare ska läsa Paranoia av Joseph Finder; filmen sög men boken är jäkligt bra.

den-osynlige-mannen-fran-salem”En jävla massa pang-pang och desperat tidsjakt” kanske inte är din grej? Då ska du läsa Elly Griffiths En orolig grav, Ian Rankins En annan mans grav (mycket gravar nu, min anm.), Christoffer Carlssons Den osynlige mannen från Salem eller varför inte Dror Mishanis Utsuddade spår. Den sistnämnde vann ju för övrigt priset som bästa översatta kriminalroman härom året och den näst-sist-nämnde vann Bästa svenska kriminalroman. Bara att läsa!

Och jag själv då? Vad kommer jag att köpa?
Jesper Ersgård: Dans med djävulen (hört bra saker)
Belinda Bauer: Ni älskar dem inte (Bauer är bäst och detta är den enda av hennes böcker jag inte har)
Daniel Akenine: 11 gram sanning (internationellt, högtempo, lovande!)

Nå. Där var lite tips från mig. Jag har säkerligen missat en hel del, men å andra sidan har jag inte koll på hela utgivningen heller. Tyvärr.

Få ett signerat ex av Den fallande detektiven

den-fallande-detektivenGenom knapptryckningar och påtryckningar har jag fått tag i ett signerat exemplar av Christoffer Carlssons högaktuella deckare Den fallande detektiven. Eftersom jag är en genomgod och sympatisk människa tänkte jag lotta ut boken till någon av er deckarfrälsta bloggläsare.

Allt du behöver göra för att kunna få det signerade exemplaret av boken är att mejla mig (martin/at/dodazonen.com) och ange ditt namn och din postadress. Mer än så behövs inte, däremot måste du agera senast söndagen den 17 augusti.

Vinnaren väljer jag ut slumpmässigt och namnet kommer att publiceras i en uppdaterad version av denna artikeln.

Lite bokreatips i sista minuten

Årets bokrea är snart slut, och nu har internetjättarna som väntat dragit igång sina ”rea på rean”-kampanjer. Det är där det går att göra sjukt bra fynd.

Alltså är det läge att tipsa. Vilka är de bästa sista minuten-deckarfynden man kan göra på Adlibris och Bokus? Ha i åtanke att det är kanonpriser som erbjuds just nu; det handlar om böcker som bokhandeln kanske köpt in lite för stort lager av, och nu vill sälja av.

Mina sista reatips:

Leif GW Persson: Den sanna historien om Pinocchios näsa
GW är GW. Senaste boken är en storsäljare, och 48 spänn är inget att snacka om.

Dennis Lehane: En mörk välsignelse
Jag är part i fallet, eftersom jag tycker att Lehane är en fantastisk författare. Hans spänningsromaner är alltid täta, mörka och svåra att lägga ifrån sig. 40 kronor? Jepp.

Giles Blunt: Fader död
En bok som jag själv inte läst, däremot har jag läst Blunt tidigare och det är alltid – utan undantag – bra. 49 kronor är ett tryggt köp.

Gillian Flynn: Mörka platser
För 49 kronor får man bekanta sig med omåttligt skickliga och populära Gillian Flynn. Mer än så behöver jag inte säga.

Viveca Sten: I farans riktning
Populär hos oerhört många, så om ni inte sett det förut så går alltså I farans riktning att köpa för 48 kronor nu.

Robert Goddard: Tills sanningen segrar
Ett tips enbart för att jag själv är nyfiken. 29 kronor för att upptäcka ett nytt författarskap som fått mycket beröm utomlands men inte hittat en målgrupp i Sverige.

John Grisham: Processen
Sista tipset. Grisham är ett av de absolut största namnen i thrillergenren. Han bemästrar rättegångsthrillers till fullo och för 30 kronor är köpimpulsen hög.

Cilla och Rolf Börjlind: Springfloden
Jag har inte hört någon som läst Börjlinds som inte tyckt det var bra. Så det är kanske dags nu? 49 kronor, hur som helst, är ju ett bra pris.

Star Wars – Ljudeffekterna
Okej, detta är inte ett deckartips. Men seriöst, till detta priset måste man tipsa om denna ljudeffektsbok. Gillar man Star Wars är det garanterat ett bra köp. Och priset, 36 kronor. Kom igen – vi snackar en bok som kostat flera hundra spänn.

Hannes Råstam: Fallet Thomas Quick
Jag vet, inte heller en deckare. Men en gigantisk rättsskandal och ett fall som blivit ojämförbart omskrivet de senaste åren. Skildringen av fallet är mycket läsvärd. 30 kronor? Enkel investering.

Jo Nesbö: Gengångare
Har man inte upptäckt Nesbö förut är det läge nu. Själv har jag läst flera av hans tidiga böcker, däremot har jag inte orkat hålla uppe läsningen genom hela Harry Hole-serien. Men Nesbö är skicklig, det är nästan alltid bra deckare som erbjuds.

Och vinnarna är…

2013 – ett mittemellanår för deckare.
2013 – ett år för att upptäcka nya favoriter

Här sammanfattar jag året som jag upplevt det. Min läsning, mina tankar, mina åsikter. Det är såklart massor jag inte läst – så tipsa mig gärna om det är något speciellt jag borde lägga beslag på!

Årets bästa svenska deckare:
Christoffer Carlsson: Den osynlige mannen från Salem. En nostalgisk, dystervacker berättelse om ett mord. Välpolerat språk, prickfria beskrivningar och inte minst en huvudkaraktär att bry sig om. En deckare som är mer än en deckare – och som därför sticker ut från mängden på ett strålande sätt.

Årets bästa utländska deckare:
David Peace: 1977. Den andra delen i Peace mästerliga Yorkshirekvartett är en stilstudie i deckarskrivandets ädla konst. Det är skitigt så att man mår illa, det är hårdkokt så att man biter på naglarna – och framför allt, det är otroligt välskrivet (och översättningen till svenska fantastisk).

Årets upptäckt:
Peter May: Svarthuset. En kriminalhistoria med miljöerna i fokus; kargt skotskt landskap, isolering,  sårade själar och vänskapsband som sätts på prov. Svarthuset är så bra att man till och med har överseende med det något svaga slutet. Att May har skrivit en hel serie böcker hade jag missat helt; detta var dock första översättningen till svenska.

Årets aha-upplevelse:
Att Ian Rankin till slut lyckas skriva en bok med John Rebus och Malcolm Fox som faktiskt blir riktigt bra. Saints of the Shadow Bible kommer på svenska nästa år – håll utkik. Den ger nytt liv till en karaktär som annars börjat bli lite sömnig.

Årets thriller:
Gillian Flynn : Gone girl. Alla hyllar den, ty det är omöjligt att värja sig. Flynn skriver en säker berättelse med svängar, kurvor och vändningar. Psykologiskt skarp och ändlöst fascinerande – årets mest spännande läsning.

Årets karaktär:
Ludwig Licht i Thomas Engströms Väster om Friheten fastnade direkt. Hopplöse Licht är en person att älska och hata på samma gång, på många sätt en typisk huvudperson i en spänningsroman, men med särdrag som för honom bortom allt hopp om räddning.

Årets mest intressanta:
Belinda Bauers Betraktaren kan inte ignoreras. En spänningsroman som väver samman olika fascinerande händelseförlopp på ett utmärkt sätt; men också en bok som ställer rätt mycket frågor till läsaren – och som genomsyras av en dyster realism som man inte kan sidsteppa.

Årets kusligaste:
Alla dessa obehagliga barn i Boel Bermanns Den nya människan, en krypande och suggestiv bok om barn som inte längre är barn, utan något helt annat.

Årets minst intressanta:
Det tar emot att säga det, men Harry Bosch börjar kännas riktigt gammal nu. Kom igen, Connelly, du kan så mycket bättre!

Jag har läst många fler spänningsromaner; men det går inte att ta upp alla som varit bra här. Jag funderar ofta på det faktum att jag sällan läser dåliga böcker; det har såklart med min selektivitet att göra – något som är både en nackdel och en fördel.

Det är allt för sällan som jag läser en för mig ny författare, samtidigt som jag ger etablerade författare chans på chans på chans.  Jag gör ofta ett medvetet, lite fegt, val när jag väljer böcker som jag på förhand tror att jag kommer gilla. Ett mål med nästa års läsning måste därför bli att chansa lite mer, var lite otrygg!

Var utspelar sig boken?

Om jag skulle skriva en bok – var och när skulle den utspela sig?

Frågan (hittad hos Annika) är intressant, mycket på grund av att jag själv sällan läser böcker som utspelar sig i Sverige (jag söker inte vardag när jag läser, jag söker något annat – som jag inte hittar i Hagfors, Fjällbacka eller Linköping).

Som läsare vill jag kunna fly in i en annan värld, en värld som inte påminner om min egen. Jag har tagit upp det förut, att exempelvis deckare som utspelar sig i Sverige oftast inte triggar något hos mig; jag flyr hellre någon annanstans än där jag redan är, har varit eller inte vill vara. Om jag bott i Skottland skulle jag säkert ha samma problematik – och kanske älska deckare som utspelar sig i Sverige.

Men om jag själv skulle skriva (vem vet, det kanske jag gör?), är det lika enkelt? Nej. För en läsupplevelse blir oftast bättre när författaren vet vad den skriver om; både vad gäller geografisk men också rent faktamässig utgångspunkt. Så rent rimligt skulle jag skriva något som utspelade sig i Sverige – men det vore inte helt osannolikt att det skulle inkludera avstickare till andra länder och platser. Det enda jag vet är att jag inte skulle skriva något historiskt – snarare hysteriskt.

Jag kommer säkerligen att återkomma till dessa ämnen vad det lider.

När blir en bokserie för lång?

Jag har läst fjorton Jack Reacher-thrillers, tio Harry Bosch-deckare, fem böcker med John Rebus i huvudrollen. Deckargenren är den mest förlåtande genren när det kommer till serier med samma huvudperson; visst förekommer det även i andra genrer, men just deckare och thrillers står i särklass. Så var går gränsen – när blir en bokserie för lång?

För några år sedan hade jag förmånen att intervjua Lee Child, mannen bakom Jack Reacher. Jag frågade:  Hur många böcker Reacherböcker blir det? Svaret jag fick var lika ärligt som väntat: Jag fortsätter så länge folk köper böckerna.

Krasst, enkelt och fullständigt logiskt ur en författares och ett förlags synvinkel. Ja, så vida man inte reflekterar över saker som variation och inspiration. Någonstans borde det gå en gräns även för den som skriver – upprepningarna kommer, hantverket blir rutin, variationen begränsas. Jag inbillar mig att Lee Child gärna skulle skriva något annat, men att det varken ges tid eller utrymme – det ska ju komma ut en Reacherthriller om året – och miljonerna rullar in, ett trevligt incitament för att köra vidare.

Min åsikt? Det borde ta stopp efter sex, sju böcker. Jag förespråkar trilogier, kvartetter, kvintetter. Begränsat antal, begränsat tidsspann, begränsad repetition. Koncentrerad spänning och förväntan, sorg när det är slut. Jag älskar exempelvis Yorkshirekvartetten av David Peace; jag vet att det är fyra böcker – och jag är mycket nöjd med vetskapen att det stannar där. Jag vet att det finns ett slut.

Så varför är vi deckarläsare så förlåtande? Vi vänjer oss, vi blir bekväma, vi serveras, vi gillar igenkänning. Och vi gillar när det är välskrivet; många författare är oerhört skickliga på att hålla sig precis på rätt sida gränsen. Det blir möjligen urvattnat – men det är ändå tillräckligt bra för ännu en köpimpuls hos kunden. Jag är precis sådan som läsare. Ett exempel: Jag tycker att Michael Connelly har skrivit för många Harry Bosch-deckare. Men jag köper ändå varje ny som kommer. Jag tycker att Ian Rankin kanske ska gå vidare från Rebus – men jag köper och läser ändå.

Vad tycker ni? Har ni några författare som egentligen borde ha gått vidare – men där ni ändå läser, i lojalitet, igenkänning och tradition?

Konsten att sälja in en thriller

Konsten att sälja in en thriller är speciell. Du måste slå an en sträng på den potentiella läsarens läsnerv. Du måste kittla, du måste fresta, du måste utlova rejält med action och/eller gåtor som ska lösas. Du måste klarlägga vilken genre boken rör sig i. Missas detta riskerar boken hamna i genremässig limbo, där förvirrade läsare förväntar sig ett drabbande livsöde, ett mäktigt epos eller en initierad skildring av något (vad som helst). Du måste förklara att det är adrenalinpumpande, högkalibrig, knivskarp eller fullmatad läsning som erbjuds.

Du måste, för att locka läsare, ge en anledning till varför man ska lämna vardagstristessen för att spendera flera timmar i en bok man inte vet något om. Detta gäller naturligtvis alla genrer, men inte lika starkt som thrillers. Här snackar vi spänna musklerna, sålla agnarna från vetet och aktivera köpknappen. Du måste besvara läsarens febrila fråga: VAD HANDLAR DET OM?!?!?

Så, hur göra för att sälja in en thriller på den Stora Marknaden?

Här följer de mest effektiva uttrycken du bör svänga dig med om du vill att din bok ska sälja som en riktigt bra thriller bör. Observera att du gärna får blanda flera av dem; men någonstans går smärtgränsen – låt oss säga max tre uttryck per bok:

”Nu börjar en intensiv kamp mot klockan – kan de hitta mördaren/rånaren/gisslantagaren/etc innan det är försent?”

”Tillsammans är de sanningen på spåren”

”Men det visar sig att de inte är de enda som är sanningen på spåren”

”Det blir en pulshöjande kamp mot klockan… och mot de egna demonerna”.

”Under ytan döljer sig sanningar som någon till varje pris vill dölja. Men vem? Och varför?”

”Tvingas han inse att det inte finns någonstans han är säker”

”Hon trodde att hon var säker. Men tvingas inse att det förflutna alltid hinner ikapp.”

”Men vad hon inte vet är att någon följer varje steg hon tar…”

”… visar sig ha kopplingar till ett terrornätverk, som måste stoppas till vilket pris som helst”

”… är en på ytan lugn och idyllisk stad. Till en dag, då plötsligt…”

”… och snart förvandlas jägaren till villebråd”

”Ett fall sedan många år bortglömt och nedlagt. Men så en dag…”

”Jakten på sanningen leder dem in i maktens korridorer…”

Listan kan naturligtvis göras längre – kanske har ni någon egen favorit, ett uttryck eller en mening som ni tycker är ett måste om man ska sälja in en thriller?