Etikettarkiv: Debutanter

En dag i en författardebutants liv

”Jo Nesbö, John Grisham, fucking Robert Ludlum, jag hatar Ludlum. Helvete. Jag drabbas av tunnelseende, försöker ändå att se mig omkring.”

Skåne, sommaren 2016. Detta är en berättelse om att debutera som författare. Fast kanske främst en berättelse om vilken effekt det har på en överaktiv hjärna.

Solen skiner när jag vaknar men är försvunnen efter frukosten. Sommaren är lynnig i år, inte ens i Skåne skiner solen på beställning. Jag är trött, har sovit dåligt. Tänkt på min bok, som vanligt, haft svårt att somna. Därefter: mardrömmar om rymdvarelser som äter upp mig (de kommer i stora silverfärgade skepp, de är elaka, de har en glupande aptit på människokött!).

Idag ska jag hem till Helsingborg, staden jag bodde i under de flesta av mina 25 första år. Sundets Pärla, världens vackraste stad – på sommaren. Blåsig som ett helvete resten av året. Jag längtar, fumlar med växellådan i bilen när jag kör från Ängelholm, där jag under några dagar hälsar på min mamma.

Trafiken är ovanligt tät på E6:an söderut; turister, vägarbeten, människor i rörelse. När jag blåser förbi Hasslarp och reflexmässigt vrider huvudet åt höger ser jag det gamla nedlagda sockerbruket och tänker att det ser deprimerande men vackert ut. Industriellt. Apokalyptiskt.

Blicken riktas åter framåt, på vägen, men mina tankar är någon annan stans. Jag är redan i bokhandeln, letar efter min bok. Hittar den. Pratar med personalen, är charmig, fantastisk och presenterar mig själv på ett ödmjukt sätt.
– Det vore naturligtvis fantastiskt kul att komma hit och signera lite. Men bara om ni tycker att det är en bra idé. Javisst, jag har fått jättebra recensioner av de som läst, säger jag. Ständigt leende och självsäker. Inga hackande ord, inga flämtande andetag.

tunneln_framsidaFemton minuter senare har jag parkerat vid Stortorget och ser anrika Killbergs bokhandel framför mig (nåväl, först tittar jag på Magnus Stenbock-statyn, Kärnan och Rådhuset, eftersom jag älskar att befinna mig på Stortorget).

En parkeringsvakt går sömnigt förbi bredvid mig, verkar fullt upptagen med att fågelskåda. Jag vill skrika att ”Jag har betalat! Titta!” men håller tyst. Nervositeten har gjort sitt intåg. Det är säkert ett år sedan jag var här senast, tänker jag, medan jag kliver in över tröskeln. Väljer rätt ingång (vänster, till höger ligger pappershandeln).

Två meter senare skriker jag för mig själv. ”Var fan är min bok?” Paniken griper tag i mig. Jag andas häftigt, skannar av hyllorna alldeles för snabbt. Ser inget, ser fan ingenting. Allra minst min bok. Pulsen, i öronen, den brusar. Jag är en misslyckad sopa. Ingen vill ha mig, jag kan inte skriva.

När jag desperat rundar en hylla på måfå ser jag ordet SPÄNNING. Mina ögon är snabba, snabbare än min hjärna, men fastnar till slut på något jag känner igen. Det är min bok.

Hela lokalen släcks ner, blir kolsvart. En strålkastare riktas mot mig och en trumpetfanfar ljuder genom lokalen. Jag sjunger, nej skriker, Halleluja! Nu ska jag vara cool. Jag är författare, eller, jag har gett ut en bok. Men när en kvinna ur personalen plötsligt kommer fram och frågar mig om jag behöver hjälp är coolheten bortblåst.
”Öh, nä, alltså. Öh, jag ville bara se om ni hade min bok här”, säger jag, eller åtminstone tror jag att det är vad jag säger.

Kvinnan som står framför mig verkar inte förstå ett ord. Hennes ögon är frågetecken, hennes fötter redan på väg åt ett annat håll.
”Mmm, okej?” Hon är inte imponerad, utbrister inte att ”Wow! Är det du som skrivit den boken? Fy fan vad bra du är!” utan vänder sig bara om, går vidare. Tänker att det är mycket löst patrask som kommer in i affären nuförtiden.

Jag fumlar med något, känner mig skamsen men glad över att boken finns där. I en tät inre Öresundsdimma fumlar jag vidare till pocketnyheterna där jag hittar Therese Bohmans Den andra kvinnan. Jag plockar ner den, rör mig mot kassadisken. Snubblar framåt; Bohmans bok i en hand – min egen bok (medhavd, om någon vill ha den?) i den andra.

Vid kassan lägger jag Bohmans bok på disken. Jag ser fram emot att läsa den. Min egen håller jag i handen. Kassörskan tittar på mig. Tittar därefter på boken i min hand. Höjer blicken, tittar på mig igen. Färgen stiger på mina kinder. Att jag alltid rodnar när någon tittar på mig. Jag måste säga något bra.
”Ja, alltså. Jag hade med mig denna boken. Det är min, alltså, det är jag som skrivit den”, hasplar jag ur mig. Det var inte det jag ville säga.
”Aha, jag förstår. Det är inte så vanligt att kunderna har med sig böcker in i affären”, säger kvinnan som står i kassan.

Jag ger mig själv en mental snyting eftersom jag misslyckas med att säga något charmerande och säljande. Tar böckerna, småspringer ut ur affären för att få frisk luft. Sundsluften, den bästa luften i världen. Vatten, tång och avgaser.

_MG_6165Nästa anhalt är Stadsbiblioteket. Jag älskar bibliotek, därför känner jag mig varm i kroppen när jag går in. Men värmen försvinner direkt; jag måste hitta min bok.

Hylla efter hylla, jag inser att jag letar på fel ställe. Min bok är inte lyrik. Min bok är inte konsthistoria. Jag hittar spänningshyllan. Jo Nesbö, John Grisham, fucking Robert Ludlum, jag hatar Ludlum. Helvete. Jag drabbas av tunnelseende, försöker ändå att se mig omkring.

En ung bibliotekarie ställer tillbaka böcker i hyllorna. Jag hoppas att hon frågar mig något, men det gör hon inte. Jag tänker fråga henne något istället, men hon vänder ryggen till och jag vågar inte störa henne. Vill inte tränga mig på. Jag är en oviktig författare. Jag är inte ens en författare,  varför skulle de veta vilken min bok är (kanske för att jag mejlat dem två gånger och bett dem köpa in den!!!).

Ur dimman frigör sig en dator. Äntligen någon jag kan prata med. Oket på mina axlar lättar när jag skriver in Tunneln i slutet av ljuset och får svar direkt. Biblioteket har köpt in tre ex. Alla är utlånade. Det går en rysning genom min kropp och jag känner för en stund att jag inte är värdelös. Sedan börjar jag undra över vilka som lånat boken, tänker att de kommer bli besvikna när de läser den.

Längre bort står en annan bibliotekarie – äldre än den första – och jag vill fråga om de brukar ha författarkvällar. Jag borde presentera mig själv, verka intressant. Få henne att säga till sina kollegor att ”Den där killen, oj oj, honom måste vi bjuda in när vi har författarkväll nästa gång.” Tyvärr kommer en gammal dam i vägen, står liksom bredvid mig och tittar mot samma bibliotekarie. Vem är jag att förneka en gammal dam hjälp i hyllnavigeringen? Jag lämnar biblioteket.

Sista anhalt Väla Centrum och Akademibokhandeln. Jag är mentalt utpumpad, trött och suddig i sinnet. Men jag måste.

Väla Centrum är helt ombyggt mot när jag var yngre. Jag hittar inte, går vilse i affärslabyrinterna bland familjer med mjukglass i händerna och H&M-påsar hängande på barnvagnarna. Jag känner mig som ett jagat villebråd, inträngd i ett hörn. Till slut hittar jag ändå bokhandeln och går in. Skannar hyllorna, hittar inte min bok. Skit. Det står kunder (jävla kunder!) i kö vid kassorna, så jag vågar inte gå fram och prata med personalen.

Tio minuter senare är kön försvunnen och jag cirklar mitt byte som en hungrig gepard, men långsammare. Ska jag? Ska jag inte? Jag ska. Jag måste.

Jag kliver fram till en av kvinnorna i kassan och hälsar på överdrivet grov skånska för att det ska framgå att jag är en lokal förmåga. Det hjälper inte; kvinnan är uppenbarligen inte från Helsingborg. Jag lägger fram mitt ärende ändå. Får ett trevligt standardsvar, som om jag är en av alla aspirerande författare som kommer in i butiken och stör personalen.
”Vi kan inte köpa in hur som helst och så. Men du kan ringa min kollega, hon är inte här idag, men ring gärna henne!”
Jag får ett nummer. Jag kommer förmodligen inte att ringa, för jag inser att det inte är någon mening. Hon pratar vidare. ”Vi brukar börja med att författaren kommer hit med egna böcker och signerar.”
Jag säger inget om att jag bor i Stockholm. Men jag tackar så vänligt jag bara kan och tänker att jag kanske ringer den där kvinnan ändå. Ska inte stänga några dörrar. Det är viktigt att synas. Det är viktigt att höras.

När jag kommer ut till bilen är jag mentalt utpumpad. Det ringer i mina öron och jag upplever en blandning av frustration och glädje. Vet inte vad jag ska känna. Jag är skitglad att min bok var utlånad på biblioteket, skitglad över att boken fanns i hyllan inne i stan. Samtidigt inser jag hur svårt det är att synas i mängden; särskilt som debutant. Ännu mer som självpublicerad debutant.

Ändå tänker jag: allting är grunden till något. I vår kommer min bok hos Månpocket. Då kommer den att synas överallt. Och kanske kommer jag att ha övat på en säljpitch till dess. Jag börjar vänja mig vid att vara besatt av min egen bok. Kanske hör det liksom till hela författargrejen, att alltid gå och undra. Eller? Upplys mig gärna!

Och just det: Köp min bok hos Adlibris eller Bokus! Tack!

Att sälja sin bok är inte lätt

När jag jobbade med bokförsäljning (bokklubbar och nätbokhandel) lärde jag mig snabbt hur svårt eller lätt det kan vara att sälja en bok.

Allt handlar om utrymme och surr. Syns du inte, finns du inte. Om ingen pratar om dig, finns du knappt. För att trigga köpimpulsen hos människor ska du rimligtvis vara både synlig och omtalad; en kombination som är svår för en okänd debutant. Ibland räcker det inte med att du får utrymme; själv försökte jag febrilt att sälja David Peace fantastiska Yorkshirekvartett, till ingen större nytta.

tunneln_framsidaÄn svårare är det förstås för dig som självpublicerar. Såhär: det finns många fördelar med självpublicering, bland annat har man i princip all makt själv. Men den negativa aspekt som i högsta grad är närvarande är att du inte har någon som backar dig.

Ingen som säljer in dig till bokhandeln.
Ingen som pratar om dig på pressträffar.
Ingen som jobbar in intervjuer.
(Även om dessa tjänster till viss del finns att köpa in)

Ingen jävel kommer att göra dig relevant. Och däri ligger svårigheten; det är inte helt lätt att jobba in sin bok i media eller bokhandel. Det krävs något speciellt; en blandning av skicklighet, fingertoppskänsla och goda kontakter. Frågan är:

Hur sticker din bok ut?

Det är en fördel om man kan knyta upp sin bok kring ett speciellt ämne, höja angelägenheten. I bästa fall nappar någon, i värsta fall ingen. Men har du något att prata om är det en stor fördel. Extra stor fördel är det om du dessutom pratar om det på ett intressant sätt.

Det är också viktigt att som författare inse att bokhandel och media inte är allt. Dagens medieklimat kring böcker ser annorlunda ut: till exempel finns en uppsjö av bokbloggare som man kan knyta kontakt med. Själv har jag haft stor glädje av att se bloggare skriva om min bok; och blivit överraskad av att de flesta faktiskt tyckt om den!

När jag jobbade med bokförsäljning raljerade jag ofta över hur kort levnadstid en bok har; men det var framför allt i relation till förlagens arbete och hur länge den existerar på säljlistan och i bokhandelns fokus.

En bok lever naturligtvis länge. Min egen bok, Tunneln i slutet av ljuset, har funnits på marknaden i tre veckor. För att den ska sälja måste jag arbeta långsiktigt och envist. Jag måste förlänga livslängden för boken och kanske är det lättare när man självpublicerar; du har den inställningen redan från början. Du vet att ingen kommer att smälla upp feta marknadsföringskampanjer med ditt ansikte i photoshoppade förstoringar. Du vet att du måste prata med läsarna, att du måste jobba brett.

Att sälja en bok kräver inte bara uppmärksamhet och prat. Det kräver att någon är beredd att trycka på köpknappen eller gå in på bokhandeln och fråga efter boken. Det kräver pengar. Motivation. Trösklar som måste övervinnas. Och hur gör man det bäst?

Fortsättning lär följa.

Under tiden: Köp min bok hos Adlibris eller Bokus!

Upptäck självpubliceringens möjligheter hos Type & Tell!

Recension: Caroline Kepnes – Du

En tempofylld och befriande sinnesskruvad stalker-thriller med färgstarka karaktärer. Caroline Kepnes Du är svår att lägga åt sidan. 

”You had me at hello” är en känd kommentar ur den småsliskiga filmen Jerry Maguire. Den kommentaren passar inte in i min recension av Caroline Kepnes debutthriller.
”You had me at sinnesrubbad intelligent stalker som jobbar i bokhandel,” däremot. En helt annan story.

9789137143385Joe och Guinevere: det perfekta paret. Åtminstone är det vad Joe är övertygad om efter deras första flirtiga möte i hans bokhandel. Deras samtal, deras blickar, ja… allt pekar på att de är som gjorda för varandra. Problemet är bara att Guinevere inte insett det ännu.

Detta är dock inget problem för Joe; han är både intelligent och företagsam. Och störd. Metodiskt – och kärleksfullt – börjar han att kartlägga Guineveres liv. Hennes vänner, hennes killar, hennes studier. Han bekymras av det bekräftelsebehov hon visar upp men förlåter henne eftersom han älskar henne. Och hon honom. Snart.

Det finns en risk i att skriva en psykologisk thriller i första person presens. Det blir lätt pladdrigt. Och visst finns det passager i Du som känns aningen pladdriga, men där andra böcker tappar i styrka av den känslan är så inte fallet här. Istället ger det tyngd och innehåll till karaktärerna Joe och Guinevere, ty de är inte helt okomplicerade där de lever på varsitt håll i storstadsdjungeln.

Vad Caroline Kepnes lyckats allra bäst med är att porträttera en skurk som varken vet eller tycker att han själv är en skurk (psykfall, någon?). Men det mest fascinerande konststycket är att hon lyckas få delar av den sjukliga besattheten både igenkännbar och sympatisk.

Möjligen är detta en oroväckande indikation på min personlighet, men jag är oerhört svag för denna typ av berättelser när de lyckas.

Alltså läser jag hänfört vidare, sida efter sida, vävs in i Joe och Guineveres öden. Det bästa beviset på att en författare gjort ett bra jobb är när det är svårt att lägga ifrån sig boken. För mig är det omöjligt att sluta läsa Du när jag väl börjat. Detta måste vara en av de bästa psykologiska thrillers som ges ut i Sverige i år.

Köp boken hos Adlibris.

Julintervjun 3: Hanna E Lindberg

STHLM Confidential var hennes debut, en berättelse om mänskligt mörker och den ständiga önskan efter något bättre. Den döda zonen kollar läget med Hanna E Lindberg.

Flyktade drömmar, jakten på kickar och en brinnande revanschlusta; Ingredienserna i Hanna E Lindbergs debut bäddar för, och erbjuder, tempofylld läsning och rapp dialog. I dagens julintervju pratar vi med en debutant som fått mersmak men som framför allt önskar sig mer tid.

sthlm-confidentialSTHLM Confidential visar upp mänskliga drifter och girighet i sin mörkaste form. Var det en medveten målsättning eller kom det under tiden du skrev?

– Jag hade en vag uppfattning innan jag började, karaktärernas personligheter och drag tog fastare form efter hand. I början var huvudpersonen alldeles för vän och snäll, hon hamnade i situationer istället för att agera. Så kunde jag givetvis inte ha det. Jag började undersöka det här hålet hon har i själen och hittade många svar där.

Boken är din debut. Hur har hela upplevelsen varit kring att debutera, har det blivit som du förväntade dig?
– Jag hade världens härligaste releasefest, men sedan blev det tyst.

– Det var en skarp kontrast. Jag är utgiven på ett litet förlag och då får man göra det mesta själv – jag räknade med att det skulle krävas mycket jobb med lanseringen, men hade nog ändå någonstans tänkt att en bok som är värd att läsas automatiskt kommer att hitta till sina läsare. Så är det inte och det tog några veckor för mig att inse det.

– Man får verkligen slita och ligga på för att nå ut. Men när det väl händer att någon gillar boken eller berättar om den är det extra fantastiskt.

Nu är ju ditt debutår snart över, men visst kommer boken i ny utgåva snart?
– Ja, den är på väg ut i danskt band, alltså mjuka pärmar. Otroligt roligt att så många vill läsa att den trycks i det formatet.

2015 är snart här. Vad tror och hoppas du att nästa år kommer att betyda för ditt skrivande?
– Att jag hittar tillbaka till berättarglädjen. 2014 har mest handlat om marknadsföring och inte så mycket om skrivande annat än pressutskicken till recensenter och bloggare.

hannaelindberg-sthlm-confidentialFår vi följa Solveig Berg något mer eller hur ser du på en fortsättning med henne?
– Ja, i någon form. Många har frågat hur det kommer att gå för henne och undrat om hon kommer att få mer försonande drag. Vi får väl se. Jag kommer att borra djupare i karaktärerna i nästa bok.

I nästa vecka är det jul. Hur ser planerna ut inför helgerna?
– Jag jobbar som matredaktör och storhelgerna är högsäsong. Efter nyår blir det semester och förhoppningsvis en del lästid. Jag packar med mig Sara Stridsberg och Mara Lee.

Vilken tycker du är den perfekta bokklappen till den som är ute efter spänning i bokform?
Gone Girl av Gillian Flynn till någon som ännu inte läst den. Annars tyckte jag om Monika Fagerholms Lola uppochner. Annorlunda och poetiskt gestaltad spänning.

Slutligen. Vilken är den bästa bokklapp du någonsin fått, själv?
– Joyce Carol Oates bok om skrivande, den fick mig att våga sätta igång på riktigt istället för att bara gå runt och ”ha en idé till en bok”.

Foto: Linda Alfvegren