Etikettarkiv: De försvunna

Recension: Caroline Eriksson – Hon som vakar

Förväntningarna är höga när Den döda zonen läser Caroline Erikssons nya psykologiska thriller Hon som vakar. Blir det platt fall eller succé?

Att skriva om oförutsägbara karaktärer kan gå oerhört fel. Författare har misslyckats förut; tagit genvägar och förenklat personlighetsdrag, förlitat sig på ryggradskänslor som inte stämmer och tagit läsaren för given.

Med sin förra psykologiska spänningsroman De försvunna träffade Caroline Eriksson helt rätt. Jag älskade den. Och just därför är jag nervös. Kommer Hon som vakar att leva upp till mina högt ställda förväntningar?

9789137147895Boken handlar om Elena, som är författare och just har separerat från sin man. Tillvaron är mörker, och i detta mörker trevar hon förgäves efter vägledning eller någon slags hopp. Hon lider av svår skrivkramp och social fobi, isolerar sig allt mer från omvärlden och famlar efter fotfäste.

Nätterna spenderar hon ofta vaken. Och under en av dessa vakna nätter ser hon något i fönstret mittemot. Det är grannarna, den perfekta familjen Storm. Det hon ser tyder på att saker och ting inte är så idylliska som de verkar.

Författarnerven vaknar: Elena börjar skriva. Men i takt med att skrivandet lossnar blir hon allt mer besatt av familjen Storm. Vad är det egentligen som händer med dem? När familjens son en dag knackar på hennes dörr blir det uppenbart att någon är illa ute. Men vem?

Under min läsning av Hon som vakar drabbas jag vid några tillfällen av en svårbeskrivlig känsla. Först förstår jag inte vad den är, men halvvägs in i boken inser jag. Det handlar om avundsjuka. Caroline Eriksson har en fantastisk och avundsvärd förmåga att teckna karaktärer som balanserar på gränsen till galenskap.

Den paniskt kvävda panik som Elena omges av – och lever i – blir fysisk även för läsaren. Hon som vakar är en dimmig berättelse om manisk besatthet, om gråzoner och om inspiration som kan bli ödesdiger. Caroline Eriksson har gjort det igen; en psykologisk spänningsroman blir inte så mycket bättre än så här.

Köp boken hos Adlibris.

Söndagsintervjun: Caroline Eriksson

I dagarna släpps Caroline Erikssons De försvunna i pocketformat. Boken – en av fjolårets bästa svenska spänningsromaner – är en tät berättelse om rädsla, relationer och det mänskliga psyket. Den döda zonen stämmer träff med Caroline på Kulturhuset för att ta ett djupare snack om boken.
– Det finns en eller ett par scener i boken som fortfarande gör mig illa berörd att tänka på, berättar hon för bloggen.

Januariblåsten kring Sergels torg vinner inga hjärtan och några till synes vilsna asiatiska turister ser konfunderade ut där de står mitt på Plattan. Jag ser dem där ute, men sitter själv inne i värmen. Mitt emot mig: Caroline Eriksson. Vi har träffats en gång tidigare; på Appeltoffts bokhandel i Högdalen. Det vi hann börja prata om då, avslutar vi nu.

Hej Caroline. Du är aktuell med pocketsläppet av De försvunna. Hur är läget, känns allt under kontroll?
– Ja, allt känns väldigt bra. Pocket är ett mer ”tillgängligt” format, vilket gör att boken har potential att nå ut till en bredare publik. Förhoppningen är att många nya läsare i och med detta ska upptäcka berättelsen om Greta, Alex och Smilla… och tycka om den, förstås.

Foto: Martin Stenmark

Foto: Martin Stenmark

Alla som skriver har en relation till sina böcker. Så är det förstås även för Caroline, som tidigare skrivit två romaner i serien Svenska Mord. Men De försvunna markerar ett skifte i hennes författarkarriär; boken bör rimligtvis framkalla en hel del känslor hos henne?
– Jag är glad och stolt över boken. Mina två tidigare spänningsromaner var baserade på verkliga mordfall så detta var första gången jag skrev ett rakt igenom fiktivt spänningsmanus. De tidigare böckerna hade kanske inte gått riktigt så bra som vi – jag och förlaget – hoppats, så jag kände att jag slog ur underläge.

Hade du förlagsavtal för boken?
– Nej, jag skrev den helt och hållet på vinst och förlust. Men hela tiden var jag sjukt driven av min egen tro på själva idén och min passion för genren psykologisk spänning. Processen var inte helt enkel utan till stor del präglad av motgångar, prestationsångest och osäkerhet. Men så fick jag ett lyriskt sms från min förläggare och den stunden glömmer jag aldrig. Allt slit var liksom värt det då.

Du är ute på en del signeringar kring boken. Vilken är den vanligaste frågan du får?
– Hur fick du idén? Hur lång tid tog det att skriva boken? ‘

Okej. Det är ju fullt förståeliga frågor. Men annars då, vad är läsarna nyfikna på?
– De vanligaste reaktionerna har annars med huvudkaraktären Greta att göra. Många upplever henne som svår, konstig och irriterande i början. ”Men när boken är slut förstod jag henne och efter läsningen bär jag henne med mig”.

– Så, håll ut, vill jag säga till dem som möjligen får lite kli av Greta inledningsvis. Ge henne och berättelsen en chans; saker och ting är kanske inte riktigt som de verkar. Eller så är de det, men det finns en förklaring…

forsvunna-pocketMaten börjar kallna och samtalet glider över på frågan om varför man skriver spänning. Vi konstaterar i någon slags enighet att många som skriver spänning förmodligen själva har lite hang-ups. Jag nämner att jag tidigare intervjuat den brittiska författaren Belinda Bauer, som nämnde sin egen rädsla som den största drivkraften. Och Caroline instämmer resonemanget:
– Jag tror på den tanken, att man som spänningsförfattare i någon mån drivs av sina egna fasor. Jag är i grunden en väldigt ängslig person, lättskrämd och med makaber fantasi. Dessutom är jag sjukt intresserad av människor och relationer. Lägger man ihop det ena med det andra är det egentligen rätt självklart att psykologisk spänning är genren för mig.

Vet du… ja, det vet du: Karaktärerna i De försvunna är inte helt enkla. De är trubbiga, problemtyngda och rätt så opålitliga, för att säga det minsta. Det måste vara utmanande som författare att befolka en bok med den typen av karaktärer?
– Till att börja med är det sen utmaning att få läsaren att engagera sig i en huvudkaraktär som beter sig på ett sätt som kan upplevas som konstigt eller rentav stötande. Så är ju fallet med Greta i De försvunna. Hon fjäskar inte direkt för läsaren.

Och så är väl verkligheten också?
– Ja, exakt. Alla vi möter kan inte vara på ett sätt vi gillar eller identifierar oss själva med. Vi får lov att acceptera varandra ändå. På det sättet kan läsning vara en övning i empati och det är en förmåga vi verkligen behöver mer av i dagens värld.

– En annan utmaning med att skriva om mörker och destruktiva relationer, som den mellan Greta och Alex i De försvunna, är att det stundtals är tungt för mig som författare att gå in i. Det behövs inte särskilt mycket för att jag ska bli påverkad. Och det finns en eller ett par scener i boken som fortfarande gör mig illa berörd att tänka på; jag är en väldigt känslig person.

När jag läste De försvunna slogs jag direkt av naturens, eller omgivningarnas, betydelse för handling. Att det under flera passager är som att miljöerna driver handlingen framåt, eller åtminstone väldigt starkt påverkar skeendet. Boken innehåller mycket suggestiva miljöer, mycket mörker. Skogar. Sjöar. Stugor. Ödslighet. Jag frågar Caroline hur hon resonerat kring just miljöerna.
– Många läsare har precis som du lyft fram miljöskildringarna och dessutom kopplat ihop miljön med den kusliga stämningen i boken. Det gör mig jäkligt glad faktiskt, miljöskildringar är annars något jag upplever kan vara knepigt att få till på ett bra sätt. Det blir lätt trist, både att skriva om och läsa. I De Försvunna är naturen och miljön naturligt sammanflätade med storyn eftersom de är centrala för stämningen och det har varit tacksamt att jobba med den kulissen, Inte minst eftersom jag själv lätt känner mig ängslig i den typen av setting.

Det är en tät liten bok. Visste du redan från början att det skulle bli det?
– Ja, jag visste att den skulle bli relativt kort. Jag ville att historien skulle vara avskalad och tät, precis som du säger. Den skulle utspela sig under en kort tidsperiod och hålla ett högt tempo. Sådan var ambitionen.

– Samtidigt ville jag ha psykologiskt djup och komplexitet. De försvunna är ju berättad nästan helt och hållet ur en enda persons perspektiv, i jag-form.

Foto: Martin Stenmark

Foto: Martin Stenmark

Det är ju en icke helt okomplicerad berättelse om en människas psyke…
– Exakt. Den borrar ner sig rätt mycket i Gretas inre tankar, minnen och mörker. Då är det också bra att boken är kort så att läsaren ”orkar med”. De flesta som läst boken tycker att den håller ett högt tempo. Men så finns det de som tycker att den är långsam i vissa partier.

Hur kommer det sig, tror du?
– Jag tror att det beror på hur man ser på den psykologiska fördjupningen av karaktärerna, om man tycker den är spännande och angelägen eller inte. Och för mig är den definitivt det.

Vi glömmer bort att äta och inser att lunchen lider mot sitt slut. För en stund pratar vi om spänningsgenren generellt, kring hur man bäst presenterar sin egen bok och diskuterar huruvida det korta, lilla romanformatet är på stark frammarsch (vi hoppas båda det). Tiden flyr snabbt och innan vi vet ordet av måste vi skiljas åt.

Vad har du på gång framöver då?
– Det är pocketsläppet, och sedan är det också de första utlandssläppen i USA och Tyskland. Men annars kommer våren att handla mycket om att skriva det som ska bli nästa bok. Också den blir en psykologisk spänningsroman, i samma anda som De försvunna.

När vi skiljs åt irrar jag ner över plattan på Sergels torg igen. Inga turister finns kvar, men snålblåsten är både lojal och envis. I huvudet har jag tusen tankar och bra inspiration. Och en känsla av att det är rätt trevligt att intervjua författare.

Köp De försvunna hos Adlibris

Recension: Caroline Eriksson – De försvunna

Kritikerhyllad och utlandssåld, supersuccé och rubrikfest. Caroline Erikssons spänningsroman De försvunna har tagits emot med öppna armar. Den döda zonen tar nummerlapp i hyllningskön och börjar stampa otåligt.

9789137145785Ibland blir man knockad av något man läser. Det händer inte jätteofta, men det händer. Och det händer när jag läser Caroline Erikssons De försvunna. Jag tar smällen mot huvudet, men det är en smärta jag njuter av.

För det bör sägas direkt:

De försvunna är en av de bästa svenska spänningsromaner jag läst på länge. Punkt.

Boken tar sin början i en familjeutflykt. Greta, Alex och Smilla ger sig ut med båten, deras mål: en liten ö i mitten av en djup och mörk sjö. Frid och fröjd? Himmel eller –

helvete?

För när Alex och dottern Smilla försvinner spårlöst står Greta kvar ensam. Och undrar: hur kan någon försvinna spårlöst från en liten ö? Varför kommer de inte bara tillbaka?

Det tar inte lång tid; snart tappar hon greppet fullständigt och när allt går fel finns bara mörkret kvar att hålla i handen. Och det är inte första gången de två umgås.

Minnen och vanföreställningar sveper över Gretas sinne. Undan för undan kommer vi henne närmare. Undan för undan förstår vi att inget är okomplicerat; inte Gretas liv, inte hennes familjerelationer, inte hennes förhållande med Alex.

De försvunna är en kompakt och tät psykologisk spänningsroman om tillit, kärlek och svek. Caroline Eriksson visade redan i sina tidigare romaner Djävulen hjälpte mig och Inga gudar jämte mig att hon behärskar konsten att beskriva psyken i sönderfall. Med sin tredje roman tar hon denna skicklighet till sin spets.

Mörkret är stundtals kompakt, paniken närvarande överallt. Ändå slår det aldrig över; berättelsen balanserar på kanten till stupet. Är nära, nära, men faller inte.

Jag läser boken med ångestfylld glädje. Det är en tät dimma. Jag tänker att det finns hopp för den svenska spänningslitteraturen, att allt inte är slentrian, evighetslånga bokserier och trötta mordgåtor. Caroline Eriksson är skitbra. Och jag ser redan fram emot nästa bok.

Köp boken!