Etikettarkiv: David Peace

Nya inköp på spänningsfronten

Det är inte så ofta jag skriver om böcker här, längre. Men det borde jag göra. Just nu finns det mycket jag vill läsa på spänningsfronten.

Några av mina senaste inköp är utländska. Och alla är skrivna av manliga författare, vilket gör mig lite bekymrad.

David Peace har släppt sin nya bok, Patient X. De flesta som läst min blogg tidigare vet att Peace är min favoritförfattare. Jag har börjat läsa, men återkommer med fullständigt omdöme lite senare. Språket är, som alltid, otroligt bra. Handlingen, däremot, något oklar i nuläget.

Richard Price (som Harry Brandt) bok The Whites utkom för första gången 2015. Nu har jag lagt vantarna på den och hoppas hinna läsa inom kort. Boken ska vara en polisroman som utspelar sig i New York. Förväntansfull!

Andy Weir (The Martian) och hans Artemis står också näst på tur. Boken ligger överst i min läshög bredvid sängen – även om det ofta inte innebär att det blir nästa bok till läsning. Även om jag hört att The Martian var bättre så tycker jag att Artemis låter spännande! Och okej, det är sci-fi, men det finns ju ett spänningsmoment i berättelsen!

Undrar ni vilka svenska böcker som står på tur? Well, jag har ett antal i läshögen. Anna Tells Fyra dagar i Kabul, Helena Kubicek Boyes Innan snön faller och Anna Bågstams Ögonvittnet är tre av dem!

 

Recension: David Peace – The Damned United

Jag bryr mig varken om Brian Clough, Derby eller Leeds United. Jag gillar fotboll men känner inget för ovan nämnda ting. Ändå älskar jag David Peace bok The Damned Utd.

Han hatar Leeds United.
Han hatar spelarna.
Spelarna hatar honom.

Ändå är det han som står där vid sidlinjen och ska leda klubben till framgångar i Europa. Ändå är det han som står där, som tränare för de regerande engelska mästarna. Don Revie’s mästarlag. Leeds. Ett lag han hatar.
Med spelare som hatar honom.

the-damned-utdBrian Clough var framgångsrik som spelare, men hans karriär tog slut i förtid efter en skada. Han blev tränare. Började hos Hartlepool, gick vidare till Derby, där han blev en klubbikon, nådde stora framgångar. Han styrde saker och ting på sitt sätt. Han var kompromisslös. Lindade aldrig in sanningen i vadderade ord som passade fotbollsstjärnor bättre.

Hans skicklighet tog honom till Leeds, inte hans personlighet. När Leeds tränare Don Revie – som precis vunnit ligan med laget – tog över som Englands förbundskapten vände sig klubben till Brian Clough. Clough, som gjort sig ovän med styrelsen i Derby, som letade efter en ny klubb. Som inte ville falla undan i glömska.

Clough, som accepterade jobbet hos Leeds; ett jobb han hatade redan innan han började det.

I The Damned Utd följer vi med in i Brian Cloughs fiktiva hjärna. Vad tänker han, vad tycker han, hur hanterar han pressen, hatet, förväntningarna, familjen. Hur hanterar han spriten, resorna, pengarna och spelarna?

Det är en panikartad berättelse om viljor som möts – om en människa och hans krav på sig själv och omvärlden. Det är en fascinerande fiktiv berättelse om en sport som många har känslor kring. Det är läsvärt, mycket läsvärt. Berättelsen bär David Peace kännetecken; hysteri, upprepningar, inre turbulens.

Boken rönte stor uppmärksamhet när den släpptes 2006. Peace blev stämd av Johnny Giles, en av spelarna som porträtteras. Det hela slutade med att förlaget tvingades ändra en del av bokens innehåll och stryka sånt som av Giles klassats som grova osanningar.

Jag läser den med stor entusiasm. Det borde du också göra.

Köp The Damned Utd hos Adlibris.

Deckartips från Bokrean 2016

Imorgon slår bokrean upp sina gyllene portar (nåväl, de digitala portarna har varit öppna ett tag). Jag vill naturligtvis guida alla deckarläsare i den djungel som de facto är bokrean, därför samlar jag en handfull köptips nedan.

1983David PeaceYorkshirekvartetten
Vad? Nej, de är inte nya. Nej, de är inte aktuella. Men ja, de är jävligt bra. Gillar man hårdkokt och mörk ångest-spänning blir det inte bättre. KÖP! 1974, 1977, 1980, 1983.

Jens LapidusSTHLM Delete
Vad? Den undre världen. Ruggigt bra. Rappt och drivet. Genrens bästa svenska författare.

Anna LihammerÄn skyddar natten
Vad? Historisk kriminalroman av yppersta klass. Rasbiologi, 30-tal, you name it. Det är verkligen bra.

Belinda BauerLivets och dödens villkor
Vad? Brittisk suveränitet. Belinda Bauer är en av mina absoluta favoriter; mästerlig på personporträtt och psykologiska detaljer. Inte hennes bästa bok, men likväl jäkligt bra.

Denise MinaGarnethill
Vad? Första boken i Garnethill-serien. Denise Mina är en egen liten institution i brittisk kriminallitteratur.

Derek RaymondJag var Dora Suarez
Vad? Alright, jag tipsade om den även ifjol. Men seriöst, inte ens trettio spänn? Mörker och blodtörst när det är som ruffigast.

Niklas LindrothUndertryck
Vad? Drömforskning. Ett ärrat psyke. Sår som aldrig läker. Det finns många spännande ingredienser i Undertryck. En intressant debut.

Anders De la MotteUltiMatum
Vad? Okej, jag är inte jättefrälst i titlarna. Men det här är rappt och bra skrivet. Spänning från sida ett till slutet.

Det finns såklart så mycket mer att fynda från årets bokrean, men här är ändå en snabb guide till en del av pärlorna. Tipsa gärna om ni har några egna fynd!

Dubbelt nominerad i Massolit Book Blog Awards

En rolig nyhet på måndagen: Den döda zonen är dubbelt nominerad i Massolit Book Blog Awards! Bloggen nomineras i kategorierna Årets nischade bokblogg samt Årets bokbloggsinlägg.

Det är förstås skitkul att bli nominerad. Extra roligt måste jag säga att nomineringen av min intervju med David Peace är. Jag lägger ner en hel del tid på just intervjuer mellan varven, därför är det fantastiskt trevligt när det uppskattas och uppmärksammas.

Hela syftet med Den döda zonen är att lyfta fram olika genrer inom spänningslitteraturen, att ge lästips och med jämna mellanrum även rikta strålkastarnas ljus mot många av de otroligt duktiga författare som skapar det vi läser för att låta dem berätta om sitt skrivande, sin inspiration och sina lästips.

rosta_pa_mig_rosaDet är, såklart, idel skitduktiga och bra bloggar som är nominerade i de tre kategorierna. Utöver Den döda zonen är även Feministbiblioteket och Breakfast Book Club nominerade som Årets nischade bokblogg – så in och läs även där, det är de värda!

Läs mer om priset och övriga nominerade på Massolit Book Blog Awards. Och – hey – glöm inte att rösta, såklart!

Bokrea 2015: Tips om bästa deckarfynden

Ingen som är bokintresserad har väl missat att Bokrean är igång. Som alltid bjuds ett digert urval av fantastiska, mindre bra och helt värdelösa böcker ut till priser som är svåra att motstå. Den döda zonen tar din hand och guidar dig ut i readjungeln – vilka är fynden inom spänning, deckare och thrillers?

Vi börjar med det bästa.

I år kan man köpa tre av fyra delar i David Peace’s väldigt mörka och hårdkokta Yorkshirekvartetten. Det är bara den fjärde och sista boken som saknas, men både 1974, 1977 och 1980 går att köpa i pocketutgåva. Priset är skämtsamt billigt, så det går inte att undgå köp. Den fjärde delen, 1983, har inte utkommit i pocket ännu. Den som verkligen vill läsa kan såklart köpa inbunden till ordinarie pris.

jag-var-dora-suarezOch när vi ändå är inne i det beckmörka så tipsar jag om Jag var Dora Suarez av Derek Raymond, en helvetisk och psykotisk berättelse. Obehagligt, om än inte lika grafiskt, blir det i Lars Keplers Stalker. En författare som aldrig väjer för det jävliga är för övrigt Sharon Bolton, vars Odödlig nu kan köpas på rean. Johanna Mo skrev att Döden tänkte jag mig så, och inte heller där väjs det för uppgivenhet och frustration.

Jag vore väl en idiot om jag inte tipsade om Gillian Flynn och Gone Girl, men förmodligen har alla redan läst den. Då tipsar jag hellre om hennes Mörka platser som handlar om ärren efter ett fasansfullt mord och varför inte en bok som har ett par år på nacken; Den sista safarin av Deon Meyer, som är en av mina absoluta favoriter i spänningsgenren. Här snackar vi Sydafrika, vildmark och elakheter.

Gillar man tempostark thrilleraction så finns det ingen anledning att väja för varken Thomas Engströms Väster om friheten eller Joakim Zanders Simmaren. Det dödas, det jagas och det är naturligtvis internationella förvecklingar och ett inferno av hemligheter. Bra grejor. Jag tycker även att alla thrillerälskare ska läsa Paranoia av Joseph Finder; filmen sög men boken är jäkligt bra.

den-osynlige-mannen-fran-salem”En jävla massa pang-pang och desperat tidsjakt” kanske inte är din grej? Då ska du läsa Elly Griffiths En orolig grav, Ian Rankins En annan mans grav (mycket gravar nu, min anm.), Christoffer Carlssons Den osynlige mannen från Salem eller varför inte Dror Mishanis Utsuddade spår. Den sistnämnde vann ju för övrigt priset som bästa översatta kriminalroman härom året och den näst-sist-nämnde vann Bästa svenska kriminalroman. Bara att läsa!

Och jag själv då? Vad kommer jag att köpa?
Jesper Ersgård: Dans med djävulen (hört bra saker)
Belinda Bauer: Ni älskar dem inte (Bauer är bäst och detta är den enda av hennes böcker jag inte har)
Daniel Akenine: 11 gram sanning (internationellt, högtempo, lovande!)

Nå. Där var lite tips från mig. Jag har säkerligen missat en hel del, men å andra sidan har jag inte koll på hela utgivningen heller. Tyvärr.

Recension: Hannah Michell – The defections

”Boken genomsyras av en dov känsla av uppgivenhet.” Den döda zonen har läst Hanna Michell’s The Defections, en både spännande och fascinerande roman som utspelar sig i ett ödesmättat Korea där rädslan dominerar.

I Korea är gränserna tydliga –
du blir bedömd för hur du ser ut, ditt arv –
allting formar blickarna, kraven: Hur du klär dig, vilken hårfärg du har.
Är dina ögon gröna, din hud blek? Blir du bespottad eller respekterad?

Mia Kim är van vid blickarna, orden, frågorna. Hon är ett halvblod; hennes pappa från Korea, hennes mamma från England. Det var inte kärlek som skapade henne, det var svek och otrohet, och nu får hon leva i ett hem som ständigt påminner henne om detta. Hennes styvmor ser henne som ett missfoster, sörjer det andra, riktiga, barn hon en gång hade men inte längre har. Mias far är invalidiserad, omöjlig att kommunicera med.

Mia jobbar vid brittiska ambassaden som översättare. Det är ett svek mot hennes släkt; hennes far var politiskt engagerad när han var yngre, hennes farbror driver en skola för Nordkoreanska avhoppare – erbjuder mat, husrum, utbildning.

9781782062554_200_the-defections   Det är kanske kärleken men förmodligen lusten som sätter igång allt.

Mia blir intresserad av en diplomat vid namn Thomas. Hennes attraktion gränsar snabbt till besatthet, och hon vet hur man spelar roller för att få det man vill ha. Thomas, som förnekar att han är olyckligt gift, har en brokig diplomatisk bakgrund och kämpar ständigt mot sina inre demoner, demoner som hotat sluka honom förut.

Mia blir en livboj att gripa tag om, men allt halare, svårare att klamra sig fast vid. Deras relation bygger på åtrå – och osäkerhet inför varandra och sig själva.

Så en dag får Thomas ett delikat uppdrag, en chans att återupprätta gamla synder, räta ut sin karriär och röra sig framåt igen. Det ryktas om en infiltratör. Det blir Thomas uppgift att kartlägga den som pekas ut, ta reda på så mycket som möjligt.

Den misstänkta läckan är Mia. Och ett redan skakigt och riskabelt förhållande blir än mer komplicerat. Yttre omständigheter pressar från alla håll, och det virrvarr som skapas blir allt mer okontrollerbart. Något kommer att brista. Men vem, och vad?

Jag snubblade över The Defections i ett boktips från David Peace. Boken är Hannah Michell’s debut. Det är en roman om arv, rädsla, hemligheter och svek. Om ett för oss främmande land, både fascinerande och spännande, med öppet blödande sår hos befolkningen. Det är berättelsen om flera människor och deras historia; det vävs samman på ett skickligt sätt. Boken genomsyras av en dov känsla av uppgivenhet, både inför kärleken och människors öde.

Boken är svår att lägga åt sidan. Det är snabb läsning, angenäm sådan. En ödesmättad röd tråd löper genom texten som öppnar ögonen inför ett författarskap som förhoppningsvis återkommer.

Recension: David Peace – 1983

Män som hatar kvinnor, män som hatar män, män som hatar sig själva.
M
än som hatar. Allt.

1983 – den fjärde och avslutande delen i David Peace Yorkshirekvartett – cementerar det mörker som de tidigare böckerna, 1974, 1977 och 1980, presenterat. Vi möter inga evangeliska revolutioner, inga ljusets bärare, inget förlorat hopp som överraskande återvänder. Vi är fastnaglade i det helvete som är livet, ett liv som förstörts för så många, av så många. Av The Yorkshire Ripper. Av polisen. Av presskåren. Av politikerna. Av korruption och av mänskligt förfall, girighet och ondska.

1983Yorkshirekvartetten genomsyras av sveken mot samhället och individen. Fram träder en grumlig, grådaskig bild av ett samhälle styrt av egenintresse, outtalade pakter, kåranda, hemligheter och svek.

1983 är The Yorkshire Ripper fångad, fälld och i poliskårens ögon ett avslutat kapitel. Allting frid och fröjd – vore det inte för att ännu en ung flicka försvinner – och det faktum att mannen som blivit dömd för ripperns mord vill dra tillbaka sitt erkännande.

Med tre människors röster tecknar David Peace den kaotiska upplösningen av ett fall som engagerat ett land, en region, mängder av människor. Det är tre vitt skilda röster, alla med sina egna motiv och bakgrunder, men alla tre rör sig frenetiskt mot samma punkt i berättelsen. Där berättelserna kolliderar sker det våldsamt, Peace väver och snirklar fram trådar som inte alltid är röda, lyfter fram händelser ur det förgångna, belyser förlopp som inte kommit upp till ytan i de tidigare böckerna.

Den avslutande delen i en serie brukar vara befriande, en aha-upplevelse. Är det så det borde vara, eller är det så vi förväntar oss att det ska vara? Vi förväntar oss en känsla av att allting ska bli löst, lagt åt sidan – att alla frågor ska besvaras. Men Peace gör det inte bekvämt för oss. Dels är 1983 en komplicerad bok, strukturellt ibland svår att nysta ut – och dels är det en berättelse som aldrig kommer eller kan kännas bekväm. Det finns helt enkelt inget lyckligt slut, ingen lycka alls.

Jag känner en obehaglig känsla i kroppen när jag slår igen boken, när jag inser att jag läst ut hela kvartetten. En blandning av vemod, eftersom böckerna är bland det absolut bästa jag någonsin läst, men också inslag av hopplöshet och en insikt om att ja, världen kan verkligen vara för jävlig. Och David Peace kan konsten att berätta om den jävligheten som få andra.