Etikettarkiv: Christoffer Carlsson

Bokrea 2015: Tips om bästa deckarfynden

Ingen som är bokintresserad har väl missat att Bokrean är igång. Som alltid bjuds ett digert urval av fantastiska, mindre bra och helt värdelösa böcker ut till priser som är svåra att motstå. Den döda zonen tar din hand och guidar dig ut i readjungeln – vilka är fynden inom spänning, deckare och thrillers?

Vi börjar med det bästa.

I år kan man köpa tre av fyra delar i David Peace’s väldigt mörka och hårdkokta Yorkshirekvartetten. Det är bara den fjärde och sista boken som saknas, men både 1974, 1977 och 1980 går att köpa i pocketutgåva. Priset är skämtsamt billigt, så det går inte att undgå köp. Den fjärde delen, 1983, har inte utkommit i pocket ännu. Den som verkligen vill läsa kan såklart köpa inbunden till ordinarie pris.

jag-var-dora-suarezOch när vi ändå är inne i det beckmörka så tipsar jag om Jag var Dora Suarez av Derek Raymond, en helvetisk och psykotisk berättelse. Obehagligt, om än inte lika grafiskt, blir det i Lars Keplers Stalker. En författare som aldrig väjer för det jävliga är för övrigt Sharon Bolton, vars Odödlig nu kan köpas på rean. Johanna Mo skrev att Döden tänkte jag mig så, och inte heller där väjs det för uppgivenhet och frustration.

Jag vore väl en idiot om jag inte tipsade om Gillian Flynn och Gone Girl, men förmodligen har alla redan läst den. Då tipsar jag hellre om hennes Mörka platser som handlar om ärren efter ett fasansfullt mord och varför inte en bok som har ett par år på nacken; Den sista safarin av Deon Meyer, som är en av mina absoluta favoriter i spänningsgenren. Här snackar vi Sydafrika, vildmark och elakheter.

Gillar man tempostark thrilleraction så finns det ingen anledning att väja för varken Thomas Engströms Väster om friheten eller Joakim Zanders Simmaren. Det dödas, det jagas och det är naturligtvis internationella förvecklingar och ett inferno av hemligheter. Bra grejor. Jag tycker även att alla thrillerälskare ska läsa Paranoia av Joseph Finder; filmen sög men boken är jäkligt bra.

den-osynlige-mannen-fran-salem”En jävla massa pang-pang och desperat tidsjakt” kanske inte är din grej? Då ska du läsa Elly Griffiths En orolig grav, Ian Rankins En annan mans grav (mycket gravar nu, min anm.), Christoffer Carlssons Den osynlige mannen från Salem eller varför inte Dror Mishanis Utsuddade spår. Den sistnämnde vann ju för övrigt priset som bästa översatta kriminalroman härom året och den näst-sist-nämnde vann Bästa svenska kriminalroman. Bara att läsa!

Och jag själv då? Vad kommer jag att köpa?
Jesper Ersgård: Dans med djävulen (hört bra saker)
Belinda Bauer: Ni älskar dem inte (Bauer är bäst och detta är den enda av hennes böcker jag inte har)
Daniel Akenine: 11 gram sanning (internationellt, högtempo, lovande!)

Nå. Där var lite tips från mig. Jag har säkerligen missat en hel del, men å andra sidan har jag inte koll på hela utgivningen heller. Tyvärr.

Recension: Christoffer Carlsson – Den fallande detektiven

”Christoffer Carlsson skulle kunna spåra ur och börja skriva romance mitt i berättelsen; du skulle följa med honom var som helst utan minsta tvivel.” Den döda zonen har läst Christoffer Carlssons Den fallande detektiven och blir provocerad av tingens självklarhet.

Efter dundersuccén med Den osynlige mannen från Salem har Christoffer Carlsson seglat upp som den kanske klarast lysande stjärnan på den svenska deckarhimlen. 28 år ung, doktor i kriminologi, prisbelönt författare.

Det är inte utan att man blir provocerad där man rullar sina tummar i livets vakuum.

den-fallande-detektivenDen fallande detektiven tar, som många andra kriminalromaner, avstamp i att en människa hittas mördad. Mordet visar sig signalera tydliga politiska motiv – och Leo Junker och hans kollegor finner ganska tidigt indicier på att något större är på gång. Men vad?

Låter det som en standardintrig, som en rutinmässig ingång till vilken svensk kriminalroman som helst? Lugn.

Där de flesta författare fastnar i stelbenta porträtt av brott, offer och miljöer spinner Christoffer Carlsson in läsaren i ett myller av händelser, röster och historier. Tillbakablickar, uppväxtminnen, små bitar av det som formar oss till vilka vi är.

Undan för undan vävs en helhet fram genom textstycken där språket flyter, dialogerna känns urstarka, miljöerna dystert vackra. Storyn känns skrämmande aktuell med en spegling av dagens politik, dess effekter och inte minst de rörelser som växer sig allt starkare. Det är trovärdigt.

Karaktärerna – med den flerbottnade och mentalt sårige Leo Junker i huvudfokus – finner en röst, storyn ett djup. Christoffer Carlsson skulle kunna spåra ur och börja skriva romance mitt i berättelsen; du skulle följa med honom var som helst utan minsta tvivel. Så självklar är han i sin röst. Det går faktiskt inte att sätta fingret på exakt vad det är. Det är ångest, panik, kärlek, hämnd, svek, hat, mörker, ljus, det är mycket av allt. Det bara är.

Den fallande detektiven är en synnerligen välskriven kriminalroman, men också mer än så. Det är en roman som bör tilltala bredare än bara den typiska deckarläsaren. Det är välskrivet, spännande, inkapslat i en tät atmosfär.

Det ska komma fyra böcker om Leo Junker. Jag längtar redan efter nästa. Det kommer du också att göra.

Läsfeber – Hanna E Lindberg, Caroline Eriksson och Christoffer Carlsson

Jag förstår inte hur jag får tid, egentligen, men jag läser ganska bra och ganska mycket just nu. It’s a miracle! Halleluja, eller något i den stilen.

Inte nog med att jag läst ut Evil and the mask av min nya kärlek Fuminori Nakamura. Nej, nej. Igår läste jag ut Hanna E Lindbergs Sthlm Confidential, en rappt skriven och lovande debut som ger mersmak. Dessutom landade Caroline Erikssons Inga gudar jämte mig i brevlådan och vad kan jag säga? You had me att Svenska Mord. Måste börja läsa.

Med andra ord, jag har ett par recensioner att skriva. Och lite fler böcker att läsa. Och. Jag började visst tjuvläsa i Christoffer Carlssons Den fallande detektiven igår och det skulle jag inte gjort för jag känner att oj, det blir kanske svårt att släppa den och aj, vad orättvist det är att jag inte kan skriva som honom.

Ger läsningen mig feber, eller är jag febrig ändå? Hur uppfinner jag mer tid. Och varför är tiden inte oändlig, och jag känner att –

Nej, nu ska jag inte känna mer.

”Jag känner att jag berättat något som jag inte gett mig på förut”

Leo Junker är tillbaka. Christoffer Carlsson är tillbaka. Efter fjolårets succé med Den osynlige mannen från Salem har Den fallande detektiven landat i hyllorna. Den döda zonen möter upp för en lunchintervju på Kulturhuset i Stockholm.

Kring Sergels Torg har den politiska propagandan tagit fäste. Valaffischerna har redan börjat blekna i det intensiva solljuset och det ligger en doft av något – vinst eller förlust? – i luften. Jag går med långa kliv fram mot Kulturhusets entré. En skåning on a mission.

Väl inomhus händer något. Jag uppfylls plötsligt av rädslan att ha blivit dumpad, förbisedd, ignorerad. Tänk om vi missförstått varandra, tänk om det inte alls är nu vi ska ses? Min ovisshet försvinner när jag blinkar, viker runt ett hörn och skådar framåt. Där, snett framför en modellminiatyr av Stockholm utan sopor och uteliggare, står en man med en bunt papper i handen. Det skulle kunna vara en aktiehandlare med tolv exemplar av Dagens Industri i näven, men icke. Det är Christoffer Carlsson, noirförfattare av högsta klass, som står och granskar den utskrivna versionen av sin tredje Leo Junker-roman.

En hälsning och tre rulltrappor senare sitter vi ner för att käka lunch. Ingen känner igen mig. Istället för att skriva autografer hugger jag (inte med kniv) in i sällskapet. Det är lika bra att gå rakt på sak.

Foto: Anna-Lena AhlströmChristoffer, jag har hört att du är jäkligt nöjd med Den fallande detektiven.
– Ja. Det stämmer. Jag känner att vad som än händer, så har jag gjort mitt bästa. Men inte bara det. Jag känner att jag har berättat något som jag inte gett mig på förut, att jag höjt ribban för mig själv, och att berättelsen bär hela vägen.

Förklara. Vad är det du inte gjort förut?
– Det är en berättelse som på många sätt har traditionella ramar. Det är lögner, svek. Tematiken känns igen. Men handlingen centrerar också kring en starkt politisk sfär. Kring unga människor i extrempolitiska rörelser. Jag har funderat mycket på hur man kan skriva spännande med politiska ramar – och erbjuda något mer än bara spänning.

Jag vet att du också tänkt mycket kring våld, blod, den typen av detaljer?
– Jag ville gå ifrån det lite. Noirgenren drabbas ofta av någon slags glorifiering av våld. Vålds- och narkotikaromantik, kan man säga. Och det ville jag tona ner lite. Man behöver inte använda våld för att det ska bli smutsigt och obehagligt. Det handlar snarare om att tona ner det… hitta sätt att trycka på alla smärtpunkter samtidigt ändå.

– Härom dagen pratade jag med Håkan Östlundh, som sade att han tyckte att boken var otroligt obehaglig.

Boken är alltså inte en orgie i våld och helvete, åtminstone inte grafiskt sådant.
– Nej, precis. I hela boken är det kanske fem sidor där våld skildras på något sätt. Och det är såklart också svårt att tona ner sådana detaljer när man är stöpt i en viss genre, konstaterar Christoffer Carlsson. När våldet väl kommer i Den fallande detektiven är det oerhört explosivt och intensivt.

Allt eftersom lunchen fortskrider glider samtalet över allt mer till själva läsupplevelsen. För om det är något som framgår extra tydligt när man pratar med Christoffer Carlsson är det att han gillar böcker. Nej, ursäkta, ÄLSKAR böcker. Han började läsa tidigt och har egentligen aldrig slutat, jagar fortfarande de där unika ögonblicken när man totalt sveps iväg av en text. Jag frågar om han tror att hans läsning påverkat hans sätt att skriva.
– Jag var och är en passionerad läsare. Så det är klart att man vill hitta det där specifika ögonblicket när någon känner ”wow…” och inte kan slita sig. Den upplevelsen, som läsare, är det mäktigaste som finns. Att ens kunna förmedla den som författare är unikt och något jag verkligen drivs av och strävar efter.

den-fallande-detektivenHur mycket prestige ser du i skrivandet?
– Det beror på hur du menar. Skrivandet är det centrala för mig, drivkraften för allt. Och så måste det vara, annars kan jag lika gärna göra något annat. Sedan är det klart, det går inte att säga att man inte påverkas av recensioner och utmärkelser. Det är ju fantastiskt kul när någon tycker om det man skriver, så är det ju. Tyvärr fastnar väl inte alltid de positiva sakerna lika länge som de negativa.

Hur menar du då?
– En negativ recension, till exempel, kan ju göra mig sur en hel dag. Alltså, inte sur på recensenten i fråga, utan mer allmänt. Medan en positiv recension gör mig skitglad i en timme, men sedan blir jag distraherad av något som tar ner mig på jorden igen.

Är du perfektionist?
– Jag kanske kan vara lite svår att jobba med i vissa faser. På slutet. Jag tänker mycket på saker man kan förbättra. Kan man göra det lite bättre? Tänk om jag gjort det där eller det där, sådana saker.

Fast jag har hört att du är oerhört behaglig att jobba med.
– Haha, jo. Skrivandet är ju det roligaste jag vet. Men jag är kanske inte så trevlig de sista veckorna. Jag är väldigt involverad i alla olika aspekter av boken. Den är ju så mycket en del av mig. Min redaktör brukar få säga till mig, när jag kommer med nya idéer i sista sekunden – att det får bli till nästa bok. Och min sambo vet hur jag blir där hemma. Jag är liksom inte ”där” de sista veckorna, utan någon annanstans.

Om vi ska nämna nästa bok – det blir fyra böcker om Leo Junker, va?
– Ja. Jag säger att det är en kvartett. Det är lite roligt det där, de flesta skriver ju trilogier. Varför har det blivit så? Tidigare har jag sagt att jag ska skriva en serie böcker, och då förutsätter alla att det ska vara en trilogi. Men nej, det är en kvartett. Och om jag någon gång skriver en femte del blir det om tjugo år…

Någonstans här flummar vårt samtal ur. Det pratas barn (Christoffer ska snart bli pappa), Star Wars, Twin Peaks, noir-böcker, mörker och död, Stephen King, svenska deckare och Leif GW Persson (”kungen”, enligt Christoffer).

När det börjar bli dags att gå återvänder plötsligt ljuden runtomkring oss; ett barn skriker, stolar dras mot golvet, bestick slamrar. Tillsammans åker vi tillbaka mot miniatyr-Stockholm. Christoffer med sitt manus i högsta hugg – jag med tusen olika tankar och massor av inspiration.

Foto på Christoffer: Anna-Lena Ahlström

Carlsson, Engström och Lindberg

Det är fredag, en fredag som går i inspirationens tecken. Efter gårdagens lunchintervju med Christoffer Carlsson som avhandlade både skrivglädje, kontrollbehov och frågan varför alla ska skriva trilogier (dyker upp på bloggen någon gång snart) är både läs- och skrivlust stor. Dessutom läste jag ut Thomas Engströms nya thriller Söder om helvetet på vägen till jobbet så jag känner mig lika rapp i sinnet som Engström är i käften/med pennan.

Notera: jag uppskattar en bra thriller. Men när det gäller Engström handlar det inte bara om skarp och välartikulerad thrillerläsning utan framför allt om Ludwig Licht, huvudkaraktären.

För även om Licht är något mer kontrollerat hopplös i Söder om helvetet jämfört med Väster om friheten så är det med honom allting börjar och slutar. Jag önskar att jag kommit på en så solid karaktär att bygga berättelser kring. Även om just ordet solid kanske inte känns klockrent i samband med den gode Licht.

Rappt berättande tilltalar mig, jag är så jävla enkel. Detta innebär att jag (efter löften om rapphet och mörker) börjat läsa Sthlm Confidential av Hanna E Lindberg. Här är det dock inte amerikansk ultrahöger som är i blickfånget utan den svenska mediebranschen. Det börjar lovande och jag hoppas att helgen innebär mer läsning.

[Aj, det värker i min skrivnerv. Nu har jag skrivit ordet rapp tre gånger.]

Få ett signerat ex av Den fallande detektiven

den-fallande-detektivenGenom knapptryckningar och påtryckningar har jag fått tag i ett signerat exemplar av Christoffer Carlssons högaktuella deckare Den fallande detektiven. Eftersom jag är en genomgod och sympatisk människa tänkte jag lotta ut boken till någon av er deckarfrälsta bloggläsare.

Allt du behöver göra för att kunna få det signerade exemplaret av boken är att mejla mig (martin/at/dodazonen.com) och ange ditt namn och din postadress. Mer än så behövs inte, däremot måste du agera senast söndagen den 17 augusti.

Vinnaren väljer jag ut slumpmässigt och namnet kommer att publiceras i en uppdaterad version av denna artikeln.

Skrivtips från Christoffer Carlsson

Han skrev fjolårets bästa svenska kriminalroman – Den osynlige mannen från Salem. Resan mot framgången som författare började tidigt, sitt skrivande har han hela tiden utvecklat. Christoffer Carlsson har läst. Och skrivit. Länge. Mycket. Om och om igen. Han skyller sin relation till böcker, text och skrivande på geografin, säger att det var den som fick honom att börja, fastna i en ny värld:

Foto: Anna-Lena Ahlström– Där jag bodde, i den geografiska gråzonen som var avståndet mellan Halmstad och Simlångsdalen, fanns det inte så mycket att göra, så jag började läsa berättelser och snart skriva egna. Det var en fantastisk upplevelse, konstaterar Christoffer.

När det gäller att ge tips till andra som skriver finns det mycket klyschor, menar han. Tips som är vanliga, trista och tråkiga – men ändå sanna. Att man ska läsa mycket, skriva ännu mer. Att man ska läsa böcker som man själv tycker är bra…och reflektera över just varför de är bra.

– Glöm inte att läsa böcker du tycker är dåliga också, påpekar han, och konstaterar att man ibland lär sig mer av böcker man inte gillar.

Så om han själv ska ge några råd, några fler än just de standardmässiga – vilka skulle det vara? Jag frågar. Han svarar.

– Mina tips blir en repetition av något jag skrev en gång: ”10 punkter om att skriva skönlitteratur”. Om jag inte minns fel publicerades det i pocketutgåvan av Den Enögda Kaninen som extramaterial, men det är det ingen som kommer ihåg i alla fall. Och det är 10 punkter som jag själv, tror jag, hade mått bra av att ha läst när jag en gång började skriva.

Håll till godo. Christoffer Carlssons tio punkter:

  1. Skriv. Det låter självklart, men det är det inte: du måste ta dig tid att skriva. Gör det till en naturlig del av ditt liv, lika naturlig som att borsta tänderna eller äta.
  2. Skriv om det du kan något om, men skriv ännu hellre om något du vill utforska, som gör dig nyfiken, som du ännu inte känner till.
  3. Jaga bort uttryck som ”plötsligt”, ”stick i stäv”, ”som handen i handsken”, ”käpp i hjulet”, ”hungrig som en varg” och så vidare. Jaga bort dem som om de vore råttor, för det är vad de är. Talesätt, klyschor, och så vidare hör inte hemma här.
  4. Kontrollera dina karaktärer som om de vore dina trälar.
  5. Ljug. Men gör det elegant.
  6. Inled dina scener senare än du tror. De första raderna som inleder ett kapitel, avsnitt, eller en scen är ofta överflödiga.
  7. Den mest kraftfulla repliken eller observationen är ibland den kyligt återhållna.
  8. Undvik informationsfetisher. Ingen läsare vill se hur mycket information du samlat på dig under din ”research” – hen vill bara ha den information som är nödvändig för att förstå vad som händer.
  9. Ingenting är heligt. Text är bara text och var beredd att ta bort och skriva om. Men, kom ihåg att en text aldrig blir färdig. En text blir bara tillräckligt färdig för ett givet syfte, och det är gott nog.
  10. Läsaren är smartare än du tror, och du bör inte behandla henne som din publik, vän, fiende eller examinator – du bör behandla henne som en tillfällig älskare.