Etikettarkiv: Carl-Johan Vallgren

Recension: Lucifer – Skuggpojken

”Ett stabilt hantverk”

Ett försvinnande, en jakt, en hemlighet, en vänskap, ett missbruk. Med Skuggpojken tar Carl-Johan Vallgren – Lucifer – steget in i spänningsvärlden med en bok som mer än flirtar med noir-genren

Pseudonymer, det nya svarta – eller? Åsikterna går isär: är det nödvändigt – eller bara onödigt? För mig är det enkelt: jag tycker i grund och botten inte att de behövs. Men om en pseudonym medför att en författare känner sig mer bekväm, mer fri i sitt skrivande, så tycker jag det är helt okej.

skuggpojkenCarl-Johan Vallgren använder sig av pseudonymen Lucifer. Ljusbäraren. Värst mycket ljus återfinner vi dock inte i Skuggpojken, Lucifers thrillerdebut. Istället är det en värld av ensamhet, missbruk och saknad vi slungas in i – huvudstupa. Historien tar sin början när en pojke försvinner spårlöst från en tunnelbanestation i Stockholm. Händelsen sätter naturligtvis djupa spår i den försvunne pojkens familj och släkt; spår som bärs vidare år efter år.

Många år efter den lilla pojkens försvinnande försvinner så även hans bror under mystiska omständigheter. Här kommer Danny Katz in i bilden. Katz, med ett tungt förflutet och ärrigt sinne, får i uppdrag att hitta – och följa – spåren. Det är startskottet för en tät story där sanningen hela tiden ligger någonstans i periferin och lurar.

Vallgren – Lucifer – verkar trivas i genren. Det finns en berättarglädje i storyn och däri ligger också de problem som återfinns: ambitionen, viljan, omfånget, slukar ibland berättelsen. Kasten blir lite för tvära; geografiskt, händelsemässigt. Men detta är egentligen bisaker i en intressant story. Skuggpojken är uppbyggd på klassiskt thrillervis, med starka influenser av noir-genren; hopplöshet, mörker, missbruk. Det är inget nytt, inget revolutionerande. Men det är fängslande. Och det är ett stabilt hantverk.

Köp boken hos Adlibris

”Det är förstås en aning nervöst”

Med Skuggpojken tar Carl-Johan Vallgren steget in i thrillergenren med en noir-berättelse han längtat efter att skriva. Från Augustpris till nybörjarnerver – skiftet går inte obemärkt förbi.
– Det är förstås en aning nervöst. Men jag hoppas att det inte ska göra så stor skillnad i själva mottagandet. En text måste ju kunna stå för sig själv, säger Vallgren – Lucifer – till Den döda zonen.

Det har varit en del pseudonymdiskussioner i bokbranschen denna höst. En av dem det pratats om är Lucifer. Carl-Johan Vallgren. Och frågan jag ställer är: Varför just Lucifer?
– Jag gillar namnet helt enkelt, Ljusbringaren eller Ljusbäraren, som upplyser människorna om deras sanna väsen. Riktar ljuset mot ondskan, hatet och de mänskliga tillkortakommandena. Och så har jag ju lekt med Lucifer som berättare tidigare, i Dokument rörande spelaren Rubashov på nittiotalet, berättar Vallgren.

luciferSkuggpojken tar sitt avstamp i mörkret. Både kroppsligt och mentalt – läsaren lockas, bjuds in till en värld av misär, saknad och missbruk. Inledningen cirkulerar kring ett försvinnande, en upplevelse som sätter avtryck i flera människors psyken – och som inleder en kedja händelser som ska spinna vidare under årtionden.

Boken behandlar ensamhet, desperation och väldigt mycket kring samhällets baksida. Vad kan du säga om hur berättelsen växte fram?
– Jag hade länge funderat på att skriva något i Noirgenren, och efter Havsmannen häromåret var det dags. Det du nämner, ensamhet, desperation, tillhör ju genren. Alltså handlade en hel del om att bygga Noir-stämningar kring själva plotten, mycket regn, mycket depp, mycket mörker och huvudkaraktärer som befinner sig på andra sidan lagen eller på samhällets botten.

Bokens inledning tar också färg och stämning av en riktigt mörk låt; ”Hurt” av Nine Inch Nails. Berätta!
– ”Hurt” är en fantastisk rå och osentimental sång om missbruk som jag tyckte kunde få sätta tonen till inledningen av romanen. Den passar bra på Danny Katz, min hjälte och huvudperson, konstaterar Vallgren.

Att ta klivet in i en ny genre är en stor omställning. Men en omställning som ger stora möjligheter – och som framför allt öppnar upp för ett kraftigt flöde av skaparglädje och inspiration. Det har naturligtvis lett till en något annorlunda skrivprocess gentemot tidigare:
– Den har varit snabbare, mer lustfylld, med ett rakare berättande, utan så mycket ornament. Det krävdes nya tricks för att hela tiden hålla storyn i rörelse, skapa fallhöjd, och syresätta plotten genom en snabbare andning.

– Tanken var hela tiden att jag skulle hålla mig till genrens konventioner – inte att spränga dem, utan istället se hur mycket jag kunde ladda storyn litterärt, språkligt, stilistiskt, spänningsmässigt. Och sen var det väldigt roande att bygga intrig; ett hederligt och underskattat hantverk som bäst kommer till uttryck i en spänningsroman.
Var har du hittat din inspiration inom genren?
– Jag tror inte att jag har så många litterära inspirationskällor, jag vill snarare att det ska eka lite av Chandler än att det skall likna Chandler. Film har varit viktigare i så fall, det kusliga och gåtfulla hos David Lynch till exempel.
Slutligen – vad är på gång härnäst för din del?
– Det är så spännande att skriva i en ny genre att jag kommer att fortsätta i några böcker till. Jag vill veta mer om mina huvudpersoner, vad kommer till exempel att hända med Danny Katz härnäst?
Foto: Caroline Andersson