Etikettarkiv: Brittiska deckare

Julintervjun 7: Sharon Bolton

Sharon Bolton är ett namn som blir allt mer bekant för svenska spänningsläsare. Hennes böcker är ofta mörka och otäcka och eftersom mörkret går väl tillsammans med den mörka vintern har Den döda zonen gjort en julintervju med henne.

Priser, nomineringar, kritikerberöm, skrämda läsare. Livet kunde säkert vara värre för Sharon Bolton, som nyligen belönades med CWA Dagger in The Library för sitt författarskap. Hon erkänner utan omsvep att det är viktigt att få beröm, nomineringar eller utmärkelser – eftersom man i det ensamma författaryrket sällan är tvärsäker på att det man själv skrivit verkligen håller.
– Vi författare arbetar så mycket i isolering. De flesta av oss skriver en bok om året och har egentligen ingen aning om huruvida det vi skriver är bra eller inte… och när vi sedan skickar in till förlag är vi mer eller mindre övertygade om att det inte är det.

– Så visst är det en skön bekräftelse när människor som vet vad de pratar om läser det vi skriver och säger att ”hey, det här är inte bara bra… vi nominerar det till ett stort pris!”

Sharon BoltonDN:s Lotta Olsson har kallat henne för beroendeframkallande, vilket är ett betyg så gott som något. Första gången jag själv hörde talas om henne var när min vän Karin, som är medveten om min fallenhet för mörka berättelser, beskrev hennes böcker Livrädd och Odödlig som oerhört otäcka.

Sharon Bolton säger själv att det mörka och otäcka i hennes böcker är en produkt av hennes egna livliga fantasi och rädsla. Men hon nämner också flera inspirationer. Författare som på olika sätt påverkat sättet hon skriver på, eller vad hon skriver.
– Stephen King hade ett enormt inflytande på mig när jag växte upp. Precis som Dean Koontz. Sedan älskar jag hederliga gamla spökhistorier, som t.ex. det MR James skrev. En annan favorit var de skrämmande mysterierna som Wilkie Collins målade upp.

Boken är faktiskt den bästa julklappen, men vilka författarskap tycker du man ska styra in folk på?
– Två av mina favoritförfattare i spänningsgenren är Gillian Flynn och Belinda Bauer. De två skulle nog vara mina första val. Belindas andra bok Darkside (Skuggsida, min anm.) är väldigt vintrig och har väldigt fina beskrivningar av snö. Terry Hayes I am Pilgrim eller de historiska kriminalromanerna av Ariana Franklin är andra bra tips. Kan man få tag i signerade exemplar av böckerna är det ju ännu bättre.

Hårt arbete både för Sharon och hennes make innebär en ganska lugn jul. Men en del firande blir det såklart ändå.
– Vi bor i en rätt social by, det kommer att vara flera olika festligheter över helgerna och sen ska vi spendera några dagar i Cheddar Gorge i sydvästra England. Visst, det är en researchresa för mig, men det är också en vacker del av landet som jag knappt känner till. Jag ser verkligen fram emot det!

bolton_en_mork_och_forvriden_flod_omslag_inbHur tycker du annars att deckaråret 2014 varit?
– Jag tror att det anses vara ett bra år. De gamla vanliga har skrivit bra deckare och thrillers, men det har också dykt upp en del starka debuter och injektioner av nytt och annorlunda. Lauren Beukes’s Broken Monsters var provocerande och jag tyckte också verkligen om Tom Rob Smiths The Farm (Gården, min anm.), som utspelar sig i Sverige.

Så förutom att skrämma skiten ur folk, vad krävs av en bra spänningsroman?
– Den måste vara komplett. Och med det menar jag att det inte ska finnas några lösa trådar utan ett tillfredsställande slut som berättigar alla eventuella krängningar och svängar som ägt rum tidigare i boken.

– Det värsta brott en spänningsförfattare kan begå är att bygga upp förväntningarna för ett härligt skruvat och oväntat slut och sedan göra läsaren besviken.

Vi som läser spänning ser allt mer av Bolton här i Sverige; hon har bland annat nominerats som årets bästa utländska deckare av Svenska Deckarakademin. Recensionerna är överlag goda och hennes rykte växer sig allt starkare. Något som gläder henne.
– Ni har en stark tradition av deckare och kriminalromaner i Sverige, med några verkligen exceptionella författare. Så att över huvud taget få något beröm i Sverige känns väldigt bra. Mina svenska läsare verkar otroligt intelligenta och charmiga!

Finns det någon svensk spänning du hört extra gott om?
– Jag längtar verkligen efter att få läsa Tove Alsterdal. Jag har träffat henne ett par gånger och vet att hon vinner priser, men hon har inte publicerats på engelska ännu. Jag hoppas att det händer under 2015!

För Sharon väntar som vanligt en ny bok under nästa år. Hon berättar att den kommande boken, Little Black Lies, är en stand-alone som utspelar sig på Falklandsöarna, där tre vänners liv slits sönder av en tragedi. Kort efter att berättelsen tar sin början försvinner ett litet barn och antas mördat. Samtliga av de tre vännerna erkänner att de mördat barnet; två av dem ljuger uppenbarligen. Men vem och varför?

Återstår att se, alltså.

Foto på Sharon Bolton: Michael Webberley

Recension: Elly Griffiths – The Zig-Zag Girl

Mord, magi och mysterier. Elly Griffiths senaste spänningsroman The Zig-Zag Girl är en fristående berättelse som utspelar sig i magiska kretsar under 1950-talet. Den döda zonen gläds över att Griffiths framgångsrikt blåser nytt liv i sitt författarskap.

Under andra världskriget ingick Edgar Stephens i det så kallade ”Magic gang”, en löst sammansatt grupp magiker, varietéartister och tankeläsare vars enda uppgift var att producera falsk propaganda för det brittiska imperiet. Efter kriget slog han sig till ro och inledde en bana inom poliskåren.

the-zig-zag-girlNär en kvinna hittas död, sågad i tre bitar i vad som liknar det klassiska Zig-Zag Girl-tricket, vida känt i trollkarlskretsar, ringer varningsklockorna. Kvinnan arbetade som hjälpreda åt Max Mephisto, Edgars vän från krigstiden. För att lösa mordet kontaktar han Mephisto och tillsammans ger de sig ut på en mördarjakt med magisk inriktning.

Det visar sig att mördaren har en plan och att den planen involverar hela det gamla gänget. Det är bara en tidsfråga innan nästa mord kommer att ske.

The Zig-Zag Girl är ett klassiskt mordmysterie kryddat med tidsjakt. Det ligger en tydlig Who Dunnit-känsla över storyn och alltså är det inget nytt under solen. Ändå gläds jag. Jag brukar tycka att författare som skriver långa bokserier ska ge sig på något annat, och för Elly Griffiths visar det sig vara livgivande. När hon för stunden överger sina habila Ruth Galloway-deckare känns skrivandet både inspirerat och drivet.

Det är svårt att motstå böcker som rör sig i magins cirklar kring 1950-talet eftersom det ligger ett fantasieggande skimmer över berättelsen. Griffiths gör det bra och trovärdigt, snärjer, målar, förför läsaren. Som mordberättelse är det välberättat men det är ändå helheten och framför allt känslan av ett författarskap som får nytt liv som består.

The Zig-Zag Girl är inte revolutionerande läsning. Men det är välskrivet och bär Elly Griffiths kännetecknande humor mellan och i textraderna. Boken erbjuder behaglig och fängslande mysterieläsning som passar perfekt för vintermörkret!

Köp boken hos Adlibris

Bonusmaterial: Den döda zonen intervjuar Elly Griffiths (2013)

Lewismannen är snart här

Akta er för snart kommer Lewismannen. Ja, boken, alltså.

Peter May var en av fjolårets riktigt mysiga bekantskaper i deckarvärlden. Hans Svarthuset (The Black house) var riktigt, riktigt bra – och en av mina personliga favoriter under hela årets utgivning. Eftersom jag var besviken på bokens slut blev det dock inte mer läsning ur hans Isle of Lewis-trilogi, men jag känner att jag väntat länge nog nu.

lewismannenUnder oktober utkommer så trilogins andra del, Lewismannen (The Lewis Man), på svenska. Och då blir det till att ladda upp för läsning. Förhoppningsvis är boken bra, även om jag är klart skeptisk till att den kan nå upp till förra bokens höjder.

Den som lever får se, som man säger.

Fotnot: Min recension av Svarthuset.

Modernista ger ut första Rebus-boken

Nu kommer kanske någon snedgooglare att komma hit i tron att detta inlägg handlar om rebusar och andra ordlekar, men nej. Det handlar om kommissarie Rebus, Ian Rankins bidrag till världens kriminallitteratur. Ian Rankin har skrivit nitton böcker om den minst sagt envise och egensinnige John Rebus, och en del kanske tycker att det är för många.

Personligen har jag en mycket god relation till Rankin och Rebus; jag tycker om böckerna, som nästan alltid är väldigt välskrivna och spännande. Rankin vet hur man skriver en story och bemästrar kriminalromanens värld. Däremot tycker jag att det är trevligt när han ger andra karaktärer än John Rebus utrymme; Malcolm Fox, t.ex.

Hur som helst. Modernista ger i oktober månad ut Ian Rankins första Rebus-bok. Som jag har förstått det kommer förlaget att ge ut de tidiga böckerna. Först ut är alltså Knutar och kors.

För övrigt bör också noteras att samma förlag gör ett omtag på Denise Minas Garnethill-trilogi. Garnethill borde utkomma i dagarna.

Revolutionens barn – Peter Robinson

Jag brukar ju lektörsläsa åt ett par förlag, närmare bestämt Minotaur och Forum. Nu hade jag faktiskt missat att en av de senaste böckerna jag lektörsläste kommit ut på svenska. Det handlar om Peter Robinsons senaste, Revolutionens barn.

Egentligen har jag aldrig varit någon större fan av Robinson, även om jag lärt mig att uppskatta hans detaljerade berättarstil. Som bekant har jag en fallenhet för betydligt mörkare och blodigare berättelser, men undantag finns alltid.

För er som gillar kriminalromaner av det klassiskt brittiska stuket är boken ett säkert köp.

Köp boken hos Adlibris.

Min personliga recension av boken återfinns här.

Kära återseenden och förhandsläsning

Jag läste ut manuset som jag skrev om i mitt förra blogginlägg; en brittisk deckare som med allra största sannolikhet kommer att bli utgiven. Mer om det vid senare tillfälle.

the-calling-of-the-graveIgår började jag läsa The Calling of the Grave av Simon Beckett. Beckett är en av mina favoritförfattare i den brittiska deckargenren, men jag har inte läst något av honom på ett par år. Beckett’s huvudkaraktär är doktor David Hunter, som är expert på att analysera kvarlevor. Beckett, som skrivit tre böcker före The Calling of the Grave, är just nu aktuell med en stand-alone: Stone Bruises. Det lutar alltså åt att det kommer att bli lite Beckett-läsning framöver.

Böckerna om Hunter är alltid välskrivna och spännande; de funkade dock aldrig riktigt i Sverige (Minotaur gav ut två stycken) eftersom det är oerhört svårt för utländsk spänning att etsa sig fast på svenska marknaden om det inte är ohyggligt bra.

Efter läsningen av The Calling of the Grave har jag ett par andra böcker på lut. Bland dessa är en förhandsläsning av en thriller som utkommer i sommar. Det ska bli spännande att läsa; det känns som att thrillergenren har vuxit på sistone. Både i Sverige och utomlands. Många nya, duktiga, thrillerförfattare dyker upp och uppvisar precis det driv som krävs i genren.

Jag diskuterade förresten ett par thrillers häromdagen med en vän. Därför tänkte jag ta tillfället i akt att faktiskt tipsa om Andreas Normans En rasande eld – som efter lite trevande och akademiska första 50-60 sidor verkligen tar fart och blir en thriller av högsta klass (se min recension här).

Facts of Life and Death – Belinda Bauers nya bok

facts-of-life-and-deathMina bokhyllor är fulla. Jag har lovat att inte köpa fler böcker. Men jag sviker mitt löfte, gång på gång. Ibland är det nämligen omöjligt att hålla sig.

För nu är nämligen Belinda Bauers nya kriminalroman släppt.
Ja, Belinda Bauer som i en av mina favoritförfattare inom kriminalgenren. Hennes stora fördel är det psykologiska spelet, hennes förmåga att tränga in i hjärnan – själen – hos människorna vi läser om. En skicklighet som jag avundas / beundrar.

Den nya boken har titeln Facts of Life and Death och eftersom den verkar handla om en seriemördare är jag rätt såld redan i förväg.

Hade jag sagt att jag inte skulle beställa fler böcker? Nej, det hade jag väl inte sagt, och än mindre lovat?