Etikettarkiv: Brittiska deckare

Trött på polisen

Att vara insnöad i en genre innebär bra saker och dåliga saker. En typiskt bra sak är att man lär sig uppskatta riktigt bra böcker inom genren. I mitt fall, kriminallitteratur. En typiskt dålig sak är att man tröttnar.

Ett exempel är den klassiskt brittiska deckargenren. En gedigen, omfångsrik och inte minst framgångsrik genre inom kriminallitteraturen. Och vad är allra mest signifikativt för de brittiska deckarna?

Utredningar.

Utredningar, utredningar, utredningar, förhör, förhör, dörrknackning och mer utredning. Bittra snutar, egensinniga utredare, käcka partners, bistra chefer och mördare som liksom bara väntar på att bli snärjda i rättvisans nät.

Dessutom: brittiska deckare är överfyllda med titlar; DC, DCI, DCS, och så vidare. Och när man, som jag, läser ett gediget antal brittiska deckare per år (och har så gjort i många år) blir det lätt lite … upprepningar. Kort och gott – polisen gör mig trött.

Så, hur åtgärda detta?

Enkelt. Byt genre, ta en paus. Börja läs något annat. Därför har jag för avsikt att snöa in på något annat. Varför inte klassiker? Eller – ännu bättre – varför inte deckarklassiker. Det låter som ett kul projekt att jämföra hur utredningar skildrades förr jämfört med nu.

Men var ska jag börja? Tipsa mig!

Recension: Sarah Hilary – No other Darkness

Sarah Hilarys debut Someone Elses Skin (på svenska Någon annans skuld) fick bra recensioner när den utkom. Den döda zonen har läst uppföljaren, No Other Darkness; en välskriven deckare som börjar lovande men faller i dvala ungefär halvvägs.

Två unga pojkar hittas döda i en hemlig underjordisk bunker i ett radhuskvarter i London. Ingen har anmält dem saknade och den rättsmedicinska undersökningen säger att de varit döda i omkring fem år. För Marnie Rome och kollegorna vid Londonpolisen väntar ett svårlagt pussel. Varför är barnen inte anmälda saknade?

no-other-darknessDet visar sig snabbt att det finns fler liknande bunkrar i området – kvarlevor från Andra världskriget. Vad väntar när de bunkrarna öppnas – och vilka är de mystiska personer som setts i området tillsammans med en av grannpojkarna?

Ian Rankin möter Belinda Bauer – men inte lika bra. Sarah Hilary skriver gediget och välnyanserat inom den typiskt brittiska deckargenren. Berättelsen innehåller en störtflod av polistitlar (precis som det ska vara), massor av polisutredning (förhör, förhör, samtal, samtal) och därtill familjeintriger och hemligheter.

Visst låter det som fantastiska förutsättningar?

Kanske är det jag som är kräsen, kanske ligger sanningen i att jag läst oerhört många brittiska deckare. Ungefär halvvägs in i boken upplever jag att farten börjar avta. Finesserna uteblir, kvar finns en typiskt gedigen och halvspännande brittisk deckare. Det funkar, absolut, som förströelseläsning. Däremot kittlar det inte mina morbida sinnen.

Kontentan: No Other Darkness är bra, men mer än så är den inte. Blurbarna på framsidan säger ”Riveting!” och ”Mesmerising”, men jag är benägen att inte hålla med.

Recension: Ian Rankin – Knutar och kors

Flickmord i Edinburgh och födelsen av en deckarikon. Knutar och kors är den första av Rankin’s storsäljande Rebus-deckare och presenterar ett mörkt och ruffigt Edinburgh. 

knutar-och-korsNär flickor försvinner och hittas mördade sprider sig skräcken i Edinburgh. För John Rebus, som hanterar ett turbulent privatliv, blir utredningen snart personlig. Det visar sig nämligen att någon börjar skicka kryptiska meddelanden till honom. Någon, som bara kan vara mördaren.

Knutar och kors var den första boken i Ian Rankin’s serie om John Rebus. Denna legendariske, och mycket framgångsrika serie, föddes någonstans och det var just här. I ett skitigt Edinburgh, långt från turismens glamour.

Att som trogen Rebus-läsare stifta nygammal bekantskap med en karaktär man läst mycket, känns speciellt. För det är självklart en yngre, hetsigare Rebus vi möter (nåväl, han är fortfarande ganska hetsig), min anmärkning. Även staden Edinburgh har genom åren genomgått ett skifte; blivit ett väldigt populärt turistmål. I Rankins första bok är det ett annat Edinburgh vi möter. Och det tilltalar.

Det vilar något befriande över att läsa tidiga Rankin. Berättelsen är rättfram, utan krusiduller. Rankin lämnar mycket utrymme till mörkret, låter det lägra sig över berättelsen.  Det är inte svårt att förstå att serien blivit så framgångsrik och populär.

För egen del är det befriande att pumpa nytt (om än gammalt) blod i en karaktär jag verkligen tycker om – men börjat tröttna på i de senaste böckerna.

Recension: Elly Griffiths – De öde fälten

En livfull Elly Griffiths berättar historien om ett lik i ett flygplan. De öde fälten är en stilsäker kriminalroman av det brittiska snittet.

Elly Griffiths har sannerligen hittat sin nisch och lärt sig bemästra den. Kriminalgåtor, skelettdelar, arkeologi och så en gnutta humor på det; några kanske skulle kalla henne en yngre och mer modern variant av Reginald Hill.

de-ode-faltenI De öde fälten ska en rik familj bygga nya hus på sina ägor. Kommersialismen är i högform, möjligheterna ofantliga. Men under byggnationen hittas något ovanligt: ett störtat flygplan från andra världskriget. Och inte nog med det: inuti planet återfinns ett skelett.

Gåtan skulle kunna få en snabb lösning, men det visar sig att skelettet är betydligt yngre än själva flygplanet och måste ha placerats där efter kraschlandningen. Byggprojektet får ta halt medan polisen, med Ruth Galloway i spetsen, utreder likfyndet. Det dröjer dock inte länge innan det börjar hända obehagligheter i grannskapet…

De öde fälten är en välskriven och tajt kriminalhistoria. Elly Griffiths känner sin Ruth Galloway, men deras relation har inte blivit slentrian, snarare tvärtom. Författaren skildrar sin huvudkaraktär med värme och känsla; för Galloway är sannerligen en karaktär med känslorna närvarande.

Som kriminalroman är det såklart inget nyskapande, stilistiskt mästerverk. Däremot är det en god fortsättning på det respekterade författarskap som Elly Griffiths har byggt upp. Berättelsen förs framåt på ett ledigt sätt och även om ingredienserna känns igen så finns det en berättarglädje som med jämna mellanrum lyser igenom.

Det må inte vara Griffiths bästa kriminalroman, men likväl god deckarläsning. Elly Griffiths har blivit mångas favorit och när man läser De öde fälten är det inte svårt att förstå varför.

Helgon eller syndare – Rankin fortsatt bra

Ian Rankin är en av mina favoriter, det är ingen hemlighet. Men liksom så många andra författare inom deckargenren, fastnar han lite vid samma karaktärer.

helgon-eller-syndareNyligen släpptes hans senaste bok, Helgon eller syndare, på Forum (Minotaur är ju tyvärr avpolletterat). En bok som jag läste på engelska när den kom ut.

Min recension av Saints of the Shadow Bible hittar ni här.

Kortfattat kan konstateras att Ian Rankin, trots alla böcker om John Rebus, inte verkar trött. Nej, Helgon eller syndare är bra läsning; mycket går dock att tillskriva det faktum att Malcolm Fox också spelar en stor roll i boken – och dynamiken mellan Fox och Rebus är väldigt intressant.

Så, ett lästips, som alltid. Rankin levererar.

Recension: Peter May – Lewismannen

”Lewismannen är en vindpinad och nostalgisk spänningsroman som erbjuder många mysiga stunder i läsfåtöljen.”

Ett lik i en torvmosse. Karga öar utanför Skottlands kust. Döden, öden, hemligheter och en frisk västlig vind. Den döda zonen har läst Lewismannen av Peter May.

Den första boken i Peter May’s Lewistrilogi Svarthuset – var mer eller mindre fenomenal (förutom ett rätt sumpigt slut). Förväntningarna var därför uppblåsta när jag tog mig an del två, Lewismannen.

lewismannenSå vad handlar boken om?
Liket av en ung man hittas i en torvmosse. Så långt allt gott. Problemen börjar när man inser att kroppen legat där sedan femtiotalet. Rätt länge. Att identifiera den döde mannen visar sig bli ett svårt uppdrag, men så småningom får man en DNA-matchning mot en person från trakten som kan vara ett syskon eller en släkting.

Problemet? Mannen som DNA-matchats med offret är åldrad och dement. Och ingen i bygden har någonsin hört talas om att han haft några syskon.

Fin Macleod, tidigare poliskommissarie, har flyttat hem till öarna igen för att restaurera föräldrarnas hus. Eftersom han själv har en koppling till den DNA-matchade mannen (mannens dotter är hans livs stora kärlek) drar han igång en egen utredning. Det är dock inte problemfritt att börja rota i människors förflutna, och att lägga pusslet visar sig bli både svårt och livsfarligt.

First thing first.
Jävlar vad det blåser!

Som regel är jag skeptisk till böcker som innehåller ständigt återkommande miljöbeskrivningar. Alltså borde jag avsky Lewismannen. Men icke. För om det finns några böcker där miljön tillför en dimension till berättelsen så är det just Peter May’s Lewistrilogi: Det är vindpinat och härjat, vackert och ödsligt. Naturens krafter bestämmer, genomsyrar hela boken.

Till detta kommer det faktum att Peter May är vass på att mejsla fram en berättelse. En stor del av bokens handling utspelar sig i en dement människas hjärna. Det är ett riskabelt drag, men funkar bra. Mina tankar dras till Belinda Bauer’s eminenta Betraktaren, som bär samma drag.

Spänningsmässigt är Lewismannen ingen kioskvältare.
Den spänning som finns har mestadels tyngdpunkten på historiska händelser. Men det är välgjort och blir därför både relevant och medryckande. Jag läste att Lotta Olsson i DN tyckte att Lewismannen var bättre än föregångaren, Svarthuset. Där håller jag inte riktigt med. I mina ögon var Svarthuset i princip en fulländad bok (nå, förutom slutet). Lewismannen är förvisso väldigt bra, men jag blir inte lika euforisk denna gången.

Med detta sagt kan konstateras: Peter May är en författare som behärskar sin genre. Lewismannen är en vindpinad och nostalgisk spänningsroman som erbjuder många mysiga stunder i läsfåtöljen.

Mellandagsintervjun: Simon Beckett

Karaktärerna och de dödliga detaljerna; två av de starkaste kännetecknen i Simon Becketts framgångsrika författarskap. När 2014 går mot sitt slut passar Den döda zonen på att intervjua Beckett, just nu aktuell med den lika psykologiska som välskrivna thrillern Gården.

Simon Beckett är född, uppvuxen och bosatt i Sheffield, England; en stad som – enligt Simon själv – är ”mycket grönare än vad folk tror”. Hans böcker utspelar sig dock på andra platser, i strävan att förhålla sig objektivt till miljöerna där historierna utspelar sig.

beckettHans bakgrund är spretig. Efter sina universitetsstudier arbetade han under en tid med fastighetsförvaltning innan livet tog honom till Spanien, där han arbetade som lärare i Engelska. Efter vistelsen i Spanien försökte han att livnära sig som musiker, innan pennan tog över. Journalistiken blev hans hem.

Sitt stora genombrott fick han med sina kriminalromaner med rättsantropologen David Hunter i huvudrollen. Den senaste boken, Gården (Stone Bruises, min anm.) är dock en så kallad standalone-thriller och faller utanför serien om Hunter.

Hur kom du på idén att skriva Gården?
– Jag fick faktiskt idén till boken redan innan jag skrev min första Hunter-deckare, Dödens kemi (Chemistry of Death). Jag försökte mig på att skriva den i flera omgångar, men det var alltid något som inte riktigt funkade så det slutade alltid med att jag lade den åt sidan.

Fram till nu, det vill säga?
– Ja, jag hade inte tänkt skriva den nu heller, egentligen, utan det bara blev så när jag satt och researchade för en ny Hunter-deckare. Jag kom på mig själv med att börja tänka på berättelsen igen, och det var lite motvilligt som jag började skriva på den.

Hur menar du?
– Egentligen förväntade ju folk sig att jag skulle skriva en ny bok om Hunter, så det var svårt. Fast allt eftersom att idéerna och tankarna föll på plats blev det omöjligt att motstå. Så jag tog en paus från min serie – och jag tror att det har varit helt rätt beslut.

gardenSimon Beckett erkänner att det kändes skönt och befriande att kunna skriva något som inte krävde så mycket research som hans Hunter-serie gör. Däremot är han osäker på om det är lättare eller svårare att skriva i en serie eller att skriva en fristående bok.
– Det har ju sina fördelar och nackdelar. Men visst var det skönt att skriva en bok som jag haft i skallen under så lång tid. Jag behövde inte skapa en helt ny story eller nya karaktärer, eftersom jag utvecklat det under längre tid.

– Men. Å andra sidan. Att hitta och ersätta passager som inte fungerar i en äldre berättelse är knappast lätt heller, konstaterar Beckett.

Det har annars varit ett ganska hektiskt år för honom. En knäskada har hållit honom hemma, men det är med glädje han sett Gården nå bokhandeln och läsarna. Mottagandet har varit gott. Jag frågar hur han förhåller sig till kritik, såväl negativ som positiv.
– Jag gillar såklart positiv kritik bättre än negativ. Och tacksamt nog har Gården fått mestadels god kritik. Men jag försöker ändå att hålla mig lite på avstånd från kritiken, även om den är bra. I slutändan är en recension bara en persons upplevelse och uppfattning av boken. Det är inte hälsosamt att bli allt för besatt av kritik.

Vilka är de vanligaste frågorna du brukar få när du träffar läsare?
– Den vanligaste frågan är när nästa David Hunter-bok kommer ut. Många är också nyfikna på om det kommer att bli någon TV-serie av böckerna. Jag brukar svara att jag skriver så fort jag bara kan – och att det funnits en hel del intresse från TV, men inget konkret ännu.

Jag skulle vilja fråga om du håller på United eller Wednesday (stadens två stora fotbollslag)?
– United, tyvärr. Med tanke på hur de presterat den sista tiden…

Han har aldrig sett sig själv som en utpräglad kriminalförfattare, säger han. Istället skyller han på sin fantasi, som gärna funderar på de mörkare aspekterna av livet. När det gäller sin egen läsning började han inte läsa kriminalromaner förrän i tjugoårsåldern, då han fick Raymond Chandler rekommenderad. Om han själv ska rekommendera något för att få in en läsare på spänningsbanan är det en thriller han nämner:
– Thomas Harris’s När lammen tystnar. Det var länge sedan jag själv läste den, men den är både intelligent, spännande och oförutsägbar. Allt jag letar efter hos en bok!

Foto på Simon Beckett: Hilary Beckett