Etikettarkiv: Bokförlaget Forum

Recension: Lina Bengtsdotter – Annabelle

Nyss utnämnd till Årets svenska deckardebut under Crimetime Specsavers Award – Annabelle är en bok det pratats om. Den döda zonen läser boken och sveps med i ångestfylld nostalgi.

Det är alltid speciellt att återvända till hembygden. Känslan är svår att beskriva; minnen av framgångar, motgångar, pinsamheter och självklarheter. Känslor. Vi lämnar våra hemstäder eller byar av en anledning. Det kan vara kärlek, karriär eller bara en längtan att åka någon annan stans, prova på ett nytt liv.

Ibland hittar vi det. Ibland inte. Därför gör det också olika ont när vi återvänder, blir påminda om det vi uppnått, eller inte.

annabelleSå när jag läser Annabelle är det någonstans i denna nostalgiska ångestdimma jag hamnar. För Lina Bengtsdotter skriver om att komma tillbaka, om att konfronteras av minnena, goda som onda, och om att försöka att få perspektiv eller bara kontroll över sitt eget liv.

Annabelle är namnet på en sjuttonårig flicka som försvinner. Men vad har hänt henne; har hon blivit bortförd, mördad eller kanske bara lämnat Gullspång, den håla hon tröttnat på? Hon har alltid gått sina egna vägar och därför lägger anhöriga och polisväsende ett pussel som uppenbarligen saknar bitar.

Återvändaren, i det här fallet, är inspektör Charlie Lager. En gång lämnade hon Gullspång; sedan dess har hon inte återvänt. Nu tvingas hon, tillsammans med sin kollega, ta tag i fallet med den försvunna Annabelle. Frågan är bara om hon pallar – eller om minnena och den kvävande känsla som uppstår när hon återser hembygden – tillåter henne?

Omedelbart jag börjar läsa boken inser jag att detta är en bok jag kommer att gilla. Berättandet flyter tryggt framåt, väver fina mönster och balanserar mellan miljö, karaktär och handling på ett balanserat sätt. Karaktärerna tilltalar.

Och så är det vemodet. Jag fastnar i vemodet.

De som känner mig blir naturligtvis inte överraskade av detta. Jag läser om Annabelle, om att komma hem. Trots att jag tycker det är obekvämt vill jag stanna kvar. Faktum är att jag gärna skulle ha ännu mer vemod i berättelsen. Den slår an en ton i mig; är skarp och spännande och känslosam. Det är ett sant nöje – om än ett stundtals vemodigt nöje – att läsa Lina Bengtsdotters berättelse.

Köp boken hos Adlibris.

Recension: Mattias Edvardsson – En nästan sann historia

Hälften kriminalroman, hälften uppväxtskildring: Mattias Edvardssons En nästan sann historia är en sådan där bok du mår bra av att läsa. Det är en bok för dig som gillar böcker, en bok för dig som gillar spännande intriger och en … äh, vad fan. Det är en bok som passar de flesta!

Vad handlar det om? Mord, studentliv, förfall, självtvivel, lögner och relationskriser. Och. Inte minst: EN JAKT PÅ SANNINGEN!

en-nastan-sann-historiaVad är det? En nästan sann historia har liknats vid Donna Tartt’s Den hemliga historien. Personligen har jag inte den blekaste aning eftersom jag inte läst Tartt. Edvardssons bok är en lömsk och stundtals skönt hal berättelse om olika livsöden. Samtidigt är det en medryckande berättelse om ett mordfall.

Storyn utgår från en skrivkurs i Lund och ett mord på en känd författare. Det har gått tolv år sedan mordet när bokens huvudperson börjar återbesöka skeendena för att skriva en bok. Han tar kontakt med sina kurskompisar – inte minst den kompis som dömdes för mordet. Hur gick det egentligen till – och finns det egentligen regler för hur man ska skriva en bok?

Är det bra då? Boken var ganska uppsnackad i förlagsvärlden innan den släpptes. Det brukar kunna vara så nuförtiden, när ett förlag försöker lyfta försäljningen av en titel. Luttrad som jag är brukar jag förhålla mig skeptisk eftersom jag hatar när känslan av besvikelse sköljer över mig.

Men En nästan sann historia håller. Och den håller hela vägen. Eftersom jag själv studerat i Lund skapar det dessutom lite extra nyfikenhet – och både miljöer, karaktärer och story känns rakt igenom gedigna. Boken andas studieångest, hemligheter och existentiella dilemman och Edvardsson är skarp i sin berättelse. Det är en bok du borde läsa. Nej, det är en bok du kommer att läsa.

Köp boken hos Adlibris.

Friday interview: Caroline Kepnes

Caroline Kepnes: “My drive is to create worlds and fill them up with people”

A breathtaking thriller debut; You by Caroline Kepnes introduces the sympathetic psychopath. But what’s the story behind the book? Den döda zonen / The Dead Zone decided to get the story directly from the source.

The main character of You is named Joe, but he’s certainly not your average Joe. See; Joe is in love, and the object of his desires, Guinevere, thinks he is a charming enough guy. Definitely charming enough to let him approach her.

Photo: Kathleen Szmit

Photo: Kathleen Szmit

Of course, this fact changes everything. Because, honestly, who can stop love from breaking through – sometimes you just have to give people a shove in the right direction.

You is the debut novel of Caroline Kepnes. It is, most certainly, a thriller that makes a mark on the reader. Simply put: start reading and you’re hooked.

The story is told in first person, present tense. Quite the risk if not done properly, but for Kepnes, the choice of using present tense wasn’t a particularly hard one. She explains:
– I have written many short stories in the present tense, so I’ve always been a little obsessed with the particular nature of it, the way when it works it really works and then when it doesn’t, yikes.

You like taking that risk?
– Yes. It’s always a very strong, specific instinct, to tell a story that way. For me there has to be a reason, a pull, where the story and character demand that immediacy. And it feels like home to me, I like the energy. It’s almost like virtual reality, you know?

At first, when I started reading the book, I felt a bit worried for my sympathies for Joe. But really, should I worry about liking him?
– No. I love him too, and I’m sort of well adjusted. It’s funny. I worried about that too when I was writing. In the mental health way and in in the writerly way.

Explain.
– His disgust is very endearing to me, the way he takes it to the next level. I’ve always been amused by the concept of ”deal-breakers” when it comes to relationships. It just seems so idiotic to me, to kind of quantify your feelings. I mean I understand the need, but wow. So I like the idea of this guy who is so normal and disgusted and well-read and interesting and then you find out he’s a fucking murderer. D’oh!

– And for me anyway, it’s not a deal-breaker because it’s just not that simple, is it? You still like him. I do, too.

9789137143385The process of writing a story about a clearly disturbed character – but still a likeable one – might have been a challenge, Caroline Kepnes admits, but one she took on with joy. She wrote the first few pages, she says, then had to put the story down to really get to know Joe as a character before picking up the writing again.
– It was a meticulous process in the sense that I felt like I had to know exactly who he was before I sat down again because writing those first pages, oh my God, what a rush. And then once I started again, it did just “happen” where several hours would pass and my fingers would hurt and I wouldn’t know what planet I was on. The best creative feeling in the world.

With a journalistic background, writing is nothing new for Caroline Kepnes. However, the fact that she’s now being read across the world is. And it’s a mind blowing experience, she claims.
– I’m so grateful to have people translating my stories into other languages. I mean, Sweden! It’s quite literally a dream come true to have people around the world reading your book. I still don’t even know what to say, just YES PLEASE THANK YOU.

– I was a journalist for many years. It’s dazzling, to be telling stories for a living now, just making them up. I’ve finished my second book and I’m around a hundred pages into my third. I invent these people and they talk to each other. It’s like playing with dolls, circling back to childhood, my favorite thing to do. I’m so elated to be a professional child.

I read a lot of thrillers and suspense novels. Some grab hold of you from the beginning. Others are a bit slower. Some never really get a grip. What, to you, makes a great thriller read?
That grab. It’s is so critical. I want to feel closer to someone for every page I read, if that makes sense, more deeply connected.

– I think Stephen King’s Misery is a stellar example of that, Annie and Paul, you know them more and more, what they’re capable of, the respective messes they’re in, it’s always deepening, truly building in terms of plot and character. I felt like I was in that book. And that’s what I want when I read, to be transported.

And, of course, that sense of “grab” is all important not only in thriller books. But in this particular genre, it’s almost like stepping into a movie, right?
– Yes! For thrillers and really for all books, even the ones that are not sold to suck you in. I think it’s just about the writing, the voice. That “in the book” feeling is such a unique, specific feeling, hard to articulate. I love that quality in writing.

youDuring the process of writing You, Caroline Kepnes used her mom and her aunts as a first instance of critics, as well as for inspiration in developing the story. After that, editors helped her work out certain things as well. And some things, she was reluctant, at first, to change:
– I think it happens with a lot of writers, you don’t want it to end, so you kind of skimp out on the ending and editors are wonderful for knowing, this scene is nice but it’s not moving the story forward, this description is not as good as this one. It’s a series of conversations and I think it always makes the book better.

– Editing, it’s so important. And with writing the second book, I did a whole draft on my own. More the way I did short stories before. It’s a bigger story, more travel, more characters, pursuit of life, not just love, if that makes sense. So then the editing process was bigger, mostly tightening the narrative, tracking the emotional drive. I get so in it that it’s so great to hear from the people outside of it, analytical smarty pants people.

You’ve written two, working on number three. I know the second one is where we meet Joe again. Do you reckon you’ll stick to the thriller genre now? What is your drive, your motivation with writing?
– Oh, I would love to keep going with thrillers. My drive is to create worlds and fill them up with people. I can’t tell you how gratifying it was to return to this character again, in this second book, which is very different, but then, I mean, it’s Joe narrating, so it’s also similar.

But you’re not all that into putting labels on things, really, are you?
– No, I have never been all that conscious of them. I think of books as books. I like so many different styles of writing, going back to that ”thing” we speak of, I love a good thriller, and I am thrilled by other styles as well. I just want to make more.

So what are you working on right now, then?
– Right now, I’m working on a new book. I’ve never done so much research for anything before and it’s just a joyous learning, creative experience, all around.

– It’s a thriller, I think, but as just mentioned, I never label them when I write, you know? To me it’s just this new world I go to every day. And what a gift, to have the time to go there.

With those words of wisdom, our talk is over and I leave Caroline Kepnes to her writing again.

Buy the book (swedish).

Recension: Caroline Kepnes – Du

En tempofylld och befriande sinnesskruvad stalker-thriller med färgstarka karaktärer. Caroline Kepnes Du är svår att lägga åt sidan. 

”You had me at hello” är en känd kommentar ur den småsliskiga filmen Jerry Maguire. Den kommentaren passar inte in i min recension av Caroline Kepnes debutthriller.
”You had me at sinnesrubbad intelligent stalker som jobbar i bokhandel,” däremot. En helt annan story.

9789137143385Joe och Guinevere: det perfekta paret. Åtminstone är det vad Joe är övertygad om efter deras första flirtiga möte i hans bokhandel. Deras samtal, deras blickar, ja… allt pekar på att de är som gjorda för varandra. Problemet är bara att Guinevere inte insett det ännu.

Detta är dock inget problem för Joe; han är både intelligent och företagsam. Och störd. Metodiskt – och kärleksfullt – börjar han att kartlägga Guineveres liv. Hennes vänner, hennes killar, hennes studier. Han bekymras av det bekräftelsebehov hon visar upp men förlåter henne eftersom han älskar henne. Och hon honom. Snart.

Det finns en risk i att skriva en psykologisk thriller i första person presens. Det blir lätt pladdrigt. Och visst finns det passager i Du som känns aningen pladdriga, men där andra böcker tappar i styrka av den känslan är så inte fallet här. Istället ger det tyngd och innehåll till karaktärerna Joe och Guinevere, ty de är inte helt okomplicerade där de lever på varsitt håll i storstadsdjungeln.

Vad Caroline Kepnes lyckats allra bäst med är att porträttera en skurk som varken vet eller tycker att han själv är en skurk (psykfall, någon?). Men det mest fascinerande konststycket är att hon lyckas få delar av den sjukliga besattheten både igenkännbar och sympatisk.

Möjligen är detta en oroväckande indikation på min personlighet, men jag är oerhört svag för denna typ av berättelser när de lyckas.

Alltså läser jag hänfört vidare, sida efter sida, vävs in i Joe och Guineveres öden. Det bästa beviset på att en författare gjort ett bra jobb är när det är svårt att lägga ifrån sig boken. För mig är det omöjligt att sluta läsa Du när jag väl börjat. Detta måste vara en av de bästa psykologiska thrillers som ges ut i Sverige i år.

Köp boken hos Adlibris.

Helgon eller syndare – Rankin fortsatt bra

Ian Rankin är en av mina favoriter, det är ingen hemlighet. Men liksom så många andra författare inom deckargenren, fastnar han lite vid samma karaktärer.

helgon-eller-syndareNyligen släpptes hans senaste bok, Helgon eller syndare, på Forum (Minotaur är ju tyvärr avpolletterat). En bok som jag läste på engelska när den kom ut.

Min recension av Saints of the Shadow Bible hittar ni här.

Kortfattat kan konstateras att Ian Rankin, trots alla böcker om John Rebus, inte verkar trött. Nej, Helgon eller syndare är bra läsning; mycket går dock att tillskriva det faktum att Malcolm Fox också spelar en stor roll i boken – och dynamiken mellan Fox och Rebus är väldigt intressant.

Så, ett lästips, som alltid. Rankin levererar.

Camilla Läckberg: ”Att ha läsare är viktigare än att få cred”

Idag släpps den senaste Fjällbacka-deckaren, nummer nio i raden. Lejontämjaren är en berättelse om mörka familjehemligheter, svikna förtroenden och försvunnen barndom. Den döda zonen har intervjuat Camilla Läckberg i samband med släppet. 

Det är ingen fager bild som målas upp i inledningen av nya boken Lejontämjaren; en ung flicka som varit spårlöst försvunnen dyker plötsligt upp som från ingenstans. Det hon fått uthärda är inget annat än ren ondska.

lejontamjarenVi spolar tillbaka tiden ungefär tio år. Det är kallt, isigt utomhus, varmt inne. Platsen är Gamla Brogatan i centrala Stockholm och en julfest i bokförlaget Forums dåvarande lokaler. Själv är jag bjuden av den enkla anledning att jag läser manus åt förlaget.

Där och då står jag och diskuterar böcker med Camilla Läckberg. Vi hittar direkt en gemensam grund: Båda är mer eller mindre besatta av seriemördarböcker. En grund god som någon, tänker jag. Men finns fascinationen för genren kvar än idag?

– Ja! Jag är fortfarande förtjust i den typen av berättelser, berättar Camilla över en något svajig telefonlinje. Hon förklarar varför.

– Det är alltid lite mer teatraliskt, lite coolare, lite mer utstuderat i böckerna än i verkligheten. I verkligheten är det sällan så raffinerat som i fiktionen. Se på böcker som Bensamlaren eller Poeten. De är som pussel, små detaljer hela tiden, som för allting framåt. Jäkligt bra.

Vilken var den senaste riktigt otäcka bok du läste?
– Med risk för att låta precis som alla andra. Gone girl av Gillian Flynn. Den var briljant, jag läste den under varenda lilla paus jag kunde hitta när jag var på bokturné i Australien och Nya Zeeland.

Däremot blir det inte så mycket läsning nu som det kunde bli förr om åren, berättar Camilla.
– Man kan väl säga att mitt läsande tog en tvärdykning med 90% när jag fick mitt första barn. Men jag får läsa igen när jag pensionerar mig. Fast när jag väl läser gillar jag samma saker som förut.

Vet du, det slog mig direkt att Lejontämjaren är en rätt mörk berättelse. Det lurar smuts och helvete under ytan?
– Det är kul att du säger det. För jag kände det själv, det är mörkt och skitigt. Det brukar alltid finnas en känsla i varje bok jag skriver… en känsla som jag själv känner väldigt tydligt. Det är svårt att förklara hur det är.

– När jag skrev Predikanten, till exempel, då kände jag högsommaren. Högtrycksvärme, en svettig, pressande känsla. Fyrvaktaren, å andra sidan, var spöklik. En dimmig känsla som hängde över allt.

Och Lejontämjaren…?
– Är som en brun gammal äcklig ingrodd filt. Det kanske låter lite hokus pokus, men jag har en väldigt tydlig känsla i kroppen.

När man är Sveriges mest säljande författare och har en lång rad böcker bakom sig – deckare, barnböcker, kokböcker – är en enskild bokrelease inte speciellt pulshöjande. Camilla Läckberg är inte orolig för recensionerna längre. Men en sak som fortfarande finns kvar är tankarna kring hur läsarna ska ta emot en ny bok.
– Där är jag fortfarande lite nervös. Men annars är jag rätt cool nuförtiden. Recensioner kommer och går, det är som i olika cykler. Ibland är man populär, ibland inte. Ibland är det inne att dissa Läckberg, ibland inte, säger hon med ett skratt.

Men läser du recensioner fortfarande?
– Nej, det gör jag faktiskt inte. Det är klart, om jag trillar över en recension så läser jag kanske den. Men förut lusläste jag verkligen varenda recension. Tog åt mig varje ord. Man får lite mer perspektiv med åren.

lackbergJag är nyfiken över hur det fungerar när man nått den framgång som Camilla Läckberg gjort. När man dessutom har mängder av olika projekt. För Camilla skriver inte bara deckare. Hon skriver barnböcker, är delägare i ett smyckesföretag, tävlingsdansar. Jag undrar över vilken roll skrivandet spelar i hennes liv idag.
– Skrivandet är fortfarande allra allra viktigast. Men jag måste slåss för tiden på ett annat sätt än förut. Och jag använder nog skrivandet på ett annat sätt nu jämfört med förut.

– Samtidigt är ju det mesta jag gör ändå skrivande. Bara olika typer av skrivande, olika forum. Det ger utmaningar på olika sätt och det är bra, behövs för att hålla entusiasmen uppe.

Du vill inte bli bekväm?
– Nej, jag är för rastlös för det. Jag är en tävlingsmänniska och gillar utmaningar. Jag är rädd för att stagnera, jag kastar mig gärna in i saker, får en kick av att klara av dem. Jag menar, jag vet ju att jag kan skriva en deckare. Men kan jag komma på en låttext? Kan jag skriva en barnbok?

Du är ju en väldigt igenkänd person. Att försöka sig på nya saker går knappast obemärkt förbi?
– Så är det. Man riskerar ju att göra bort sig varenda gång. Och det gäller att man levererar, det blir ju jäkligt skämmigt annars. Det är rädslan som driver, konstaterar Läckberg med ett högt skratt och lägger snabbt till:

– Rädslan har lett till många stora upptäckter genom åren!

Vår diskussion vänder åter till Lejontämjaren och de andra Fjällbacka-deckarna. En av de frågor jag själv intresserar mig mest för är den kring bokserier och hur författare resonerar kring dem. Hur många delar skriver man, hur resonerar man inför varje ny del. Är det till exempel svårt att förnya sig när det kommer till karaktärer och miljöer? Camilla Läckberg ger sin syn på saken:
– Skriver man en serie finns det ju – och måste finnas – en igenkänningsformel. Det vore meningslöst att vara nyskapande i varje bok, även om recensenterna ibland verkar tycka att man ska vara det. Läsarna läser ju serien för att de vill tillbaka till samma miljöer och personer. De vill återvända till samma värld som de lämnade, förklarar hon.

– Och en av de största anledningarna att skriva är ju att man vill bli läst. Att ha läsare är viktigare än att få cred, tycker jag.

Hur resonerar du kring Fjällbackaserien, hur många böcker kan det bli?
– Jag kommer absolut att fortsätta att skriva serien. Men hur många böcker? Det vet jag inte, det kan bli tio, det kan bli femtio. Man förväntas ofta ha en långtidsplan. Jag fick frågan så sent som igår: hur länge tänker du skriva? Vad ska man svara… vad ska jag göra om jag inte skriver?

Vilka är de stora skillnaderna mellan dig som författare nu kontra när du debuterade med Isprinsessan, tror du?
– Jag är bättre på att ha fler bollar i luften, bättre på att hålla samman intrigen. I Isprinsessan kan man väl säga att jag hittade mitt skrivspråk och mina karaktärer. Det tog såklart lite av intrigen. Och så hade jag inte heller den rutinen av att bygga upp intrig som jag har nu.

Du är duktig på att återberätta vardagsdetaljer, skapa igenkänning. Hur ser du själv på styrkorna i ditt skrivande?
– Jag är bra på att berätta en spännande historia och tycker att jag har en bra rytmkänsla för hur länge det ska puttra på, när tempot ska ökas, hur långa tempoökningarna ska vara… när läsarna ska få vila.

lackberg2– Jag vet att jag är bra på att skapa spänning och beskriva vardagskaraktärer, jag har ett bra öga för de detaljerna, det har alltid varit min styrka. Och jag skriver på ett sätt som är lättillgängligt. Det är positivt, tycker jag. Läsande är inte ett IQ-test, även om en del verkar tycka det.

I veckan åker Camilla Läckberg till Japan för att lansera Fyrvaktaren. Som vanligt har hon många järn i elden. Det blir dags att avrunda ett samtal som skulle kunnat bli mycket längre, telefonen knastrar allt högre, kanske är det batteriet.

Vi lägger på och går båda vidare mot nästa grej på schemat. För Camilla är det intervjuer. För mig en ettårig son som börjar bli rastlös.

Foto på Camilla Läckberg: Bingo Rimér

Köp Lejontämjaren hos Adlibris

Förhandsläser Läckbergs nya

Det är flera år sedan jag läste Camilla Läckberg senast. Det är ju överhuvudtaget sällan som jag läser svenska kriminalromaner – min avsikt är att bli mycket bättre på det.

lejontamjarenSå nu har jag fått möjligheten att förhandsläsa Läckbergs nya; Lejontämjaren. Boken släpps den 17 november och något överraskad konstaterar jag ganska tidigt att det ryms mycket mörker och svärta i berättelsen, ett tydligt plus i min bok.

Jag minns ett samtal som ägde rum för säkert tio år sedan. Jag och Camilla samtalade, under Bokförlaget Forums julfest, om ondska och seriemördare. Vi konstaterade att båda hade en fallenhet för att läsa just den typen av böcker. Detta är något jag hoppas kunna prata med henne om snart igen eftersom en intervju är inplanerad.