Etikettarkiv: Bokbloggsjerka

Vilket land?

Annika ställer frågan kring vilket land som dominerar i läsningen. Faktum är att det finns två svar:

Ett som gäller för den kontinuerliga läsning jag gör här och nu.

Ett som gäller för mina favoritförfattarskap över tid.

Eftersom vi befinner oss här och nu känns det mest rimligt att se på den läsning jag gjort senaste året. Vilka författarskap är det då som sticker ut?

David Peace (Storbritannien)

Michael Connelly (USA)

Deon Meyer (Sydafrika)

Albert Sanchez Piñol (Spanien/Katalonien)

Daniel Woodrell (USA)

Alltså, engelskspråkiga länder, främst. Inte Sverige.

Jag har tidigare diskuterat det faktum att jag främst läser för att fly verkligheten – vilket gör att Sverige inte är ett av de stora länderna i min läsning.

Jag gillar traditionellt sett den brittiska skolan, både för deckare och annan skönlitteratur. Läser mängder av brittiska deckare, samt att flera av mina all-time favoritböcker skrevs av brittiska författare som Doris Lessing (nå, flyttade dit), Hanif Kureishi och John Fowles. Nå, det är väl det närmaste ett svar vi kommer denna gång.

Serie eller standalone?

Intressant fråga hos Annika, kring vilken läsning som föredras: stand-alones eller böcker som är en del i en serie. Eftersom jag läser väldigt många deckare känns det som att nästan allting är i serie (ty det verkar ha blivit en förutsättning för att bli utgiven som deckarförfattare).

Men jag är inte förtjust. Så jag vet inte.

Trots att det bästa jag läst de senaste åren är just en serie (Yorkshirekvartetten, ska sluta tjata om den). Trots att jag älskar Michael Connellys deckare med Harry Bosch i huvudrollen. Den enkla anledningen till att jag är ickeförtjust är, som jag skrivit tidigare, att de flesta författare inte nöjer sig med 2,3 eller 4 böcker med samma karaktärer. Nej, det skrivs ju ofta 11,12,13, och så vidare. Tröttsamt och fantasilöst.

För ja, jag älskar Harry Bosch. Men nej, jag skulle inte sörja om Michael Connelly dumpade honom och faktiskt förnyade sig (nu säger ni: men Mickey Haller då?).

Mitt svar: Jag läser helst serier. Men i så fall max fyra delar, inte mer. Och bara när det gäller deckare, för annars föredrar jag stand-alones.

Var utspelar sig boken?

Om jag skulle skriva en bok – var och när skulle den utspela sig?

Frågan (hittad hos Annika) är intressant, mycket på grund av att jag själv sällan läser böcker som utspelar sig i Sverige (jag söker inte vardag när jag läser, jag söker något annat – som jag inte hittar i Hagfors, Fjällbacka eller Linköping).

Som läsare vill jag kunna fly in i en annan värld, en värld som inte påminner om min egen. Jag har tagit upp det förut, att exempelvis deckare som utspelar sig i Sverige oftast inte triggar något hos mig; jag flyr hellre någon annanstans än där jag redan är, har varit eller inte vill vara. Om jag bott i Skottland skulle jag säkert ha samma problematik – och kanske älska deckare som utspelar sig i Sverige.

Men om jag själv skulle skriva (vem vet, det kanske jag gör?), är det lika enkelt? Nej. För en läsupplevelse blir oftast bättre när författaren vet vad den skriver om; både vad gäller geografisk men också rent faktamässig utgångspunkt. Så rent rimligt skulle jag skriva något som utspelade sig i Sverige – men det vore inte helt osannolikt att det skulle inkludera avstickare till andra länder och platser. Det enda jag vet är att jag inte skulle skriva något historiskt – snarare hysteriskt.

Jag kommer säkerligen att återkomma till dessa ämnen vad det lider.

Jerkadags: Författarnamn

Annika kör som vanligt en bokbloggsjerka, och jag är som alltid på.

Veckans fråga är en svår nöt att knäcka: Finns det någon karaktär som bär upp sitt namn exeptionellt bra?

Och tankeverksamheten går igång, snurrar, spinner, arbetar febrilt. Knakar, sprakar och det enda jag kommer på…

…är John Rebus, Ian Rankins huvudperson. Att lösa ett mordfall, är det inte lite som att lösa en rebus, fast med blod, inälvor, mördare och allmän ondska? Mm, möjligen lite gubbvarning på den jämförelsen. Men mer än så kan jag inte komma på. Och vad ska man säga; hellre ett desperat svar än inget svar alls?

Bokbloggsjerka 16-19 augusti

Eftersom jag fick blodad tand av förra veckans bokbloggsjerka hakar jag på igen. Denna vecka lyder frågan som följer: Finns det någon författare som i ditt tycke kommer undan med de så förhatliga klichéerna?

Mitt svar är lika kort som enkelt: Ja, det finns det. Många.

Eftersom jag mestadels läser deckare och thrillers finns det gott om förhatliga (och älskade!) klichéer som jag ofta stöter på. Jag tror att just dessa genrer är de mest förlåtande, att författarna här kommer undan med – och nästan förutsätts använda – fler klichéer än övrig litteratur. Exempel är ju det typiska paret av huvudrollsinnehavare i deckare; ofta en man och en kvinna. Mannen äldre, kvinnan yngre (och tämligen attraktiv). Eller för den delen; den klassiskt nersupne polisutredaren som har ett trassligt förhållande till sina barn, sin exfru och sin omgivning – men som ändå alltid lyckas styra upp allt och lösa fallet. Klichéer, naturligtvis. Men klichéer som uppenbarligen fungerar mycket bra.

Rent handlingsmässigt finns det ju också mängder av klichéer som funkar i deckar- och thrillergenren. Den ständiga tidsjakten, den ständiga upptäckten att någon är ute efter dig, den ständiga upptäckten att ett liv som ”på ytan var lugnt och stillsamt” faktiskt är något helt annat. Mer om det i ett kommande blogginlägg.

Bokbloggsjerka – första gången

Eftersom det är kul att hitta nya bloggar, och eftersom jag nyligen återupplivat min blogg är det väl värt att ta del av den bokbloggsjerka som Annikas litteratur- och kulturblogg tydligen kör varje vecka. Kul koncept, och poängen är alltså att hitta nya bloggar, ny läsning, ny inspiration – vilket låter utmärkt!

Veckans fråga är enkel – Vad läser du just nu?

Svaret är, i mitt fall, aldrig bara en bok. Jag är hopplös och läser alltid flera böcker samtidigt. Visserligen brukar en av böckerna få fokus, men jag kan inte hålla mig, det finns för mycket jag vill läsa.

Så, just nu? Jag har börjat läsa ”En rasande eld” av Andreas Norman, eftersom jag vill prova på den svenska thrillergenren. Det kommer en del svenska thrillers i höst, så nu värmer jag upp. Sedan har jag dessutom fortfarande femtio sidor kvar i Cormac McCarthys utmärkta roman ”Blodets meridian”. Krävande läsning, bra läsning, men läsning som tagit tid. Nästa projekt är en ny Ian Rankin-deckare.