Etikettarkiv: Boel Bermann

Boktrailers – vad tycker ni?

Jag minns första gången jag såg en boktrailer. Jag jobbade på Spänningszonen (bokklubb) och vi satt på en säljpresentation med Norstedts. Det som presenterades var sprängstoff, en bok som skulle vända allt på ända och bli en storsäljare: Män som hatar kvinnor. Jag minns att jag tyckte att det här med boktrailer var ett rätt kul grepp, något som bröt av i presentationen. Och jag tog mig an boken med entusiasm.

Nuförtiden är boktrailers betydligt vanligare än vad det var då, även om det främst är de största förlagen (tillika de med störst marknadsföringsbudget) som använder sig av dem. Det har skapats en sorts regel, oskriven eller skriven.

Hög marknadsföringsbudget = boktrailer.

Men vad tycker vi egentligen om fenomenet. Tillför de något? Boostar de intresset för en bok eller är de helt enkelt ett säljverktyg som tagit klivet ut från säljmötena till allmänheten – lite som extramaterial, en bonus?

I dagarna är exempelvis Anders de la Motte aktuell med sin nya thriller MemoRandom. Och det finns såklart en trailer för boken.

Det är en straight forward boktrailer utan krusiduller, ett filmklipp som berättar ungefär vad den presumtiva läsaren kan förvänta sig. Den är gjord för att ge tyngd åt ett boksläpp, kanske få någon att bli extra nyfiken. Fungerar det – och är förlagen tillräckligt duktiga på att nå ut?

Med en bakgrund i bokbranschen är jag kanske inte rätt person att svara – jag har sett lite för många trailers, och alltid ur perspektivet insäljning. För mig har boktrailers varit något som höjt min uppmärksamhet för en bok, vilket naturligtvis varit bra från förlagets sida, eftersom jag jobbat med att sälja böcker.

Det jag däremot kan tycka är att förlagen – om de vill satsa på boktrailers – borde bli bättre på att använda dem. Hitta nya kanaler för att nå ut; men frågan är vilka. Sociala medier är det givna svaret; frågan är bara om människor anser att relevansen är tillräckligt hög för att skänka tid åt tittandet.

En bra boktrailer kan vara ett verktyg att sprida budskapet om en ny bok till intresserade, om det görs på rätt sätt. En dålig boktrailer, däremot, skadar förmodligen inte lika mycket som en bra bidrar, därför är det ganska riskfritt. Det enda som är tråkigt är de gånger man gör en trailer som är fullständigt intetsägande; jag har sett många sådana också. Tråkigt främst för förlagen själva, som lagt tid och pengar på skapandet.

Förresten, ni kanske undrar. Det är klart att jag har en favorittrailer. En trailer som fastnade på grund av att den använder ett kreativt och suggestivt grepp som sätter en stämning. Jag pratar om trailern för Den nya människan av Boel Bermann.

Så, vad tycker ni om boktrailers – borde förlagen satsa mer? Mindre? Bli bättre på att nå ut – och hur? Är det onödigt eller är det ett verktyg som frestar till köp?

Lite tips från Bokrean

Årets bokrea är i full gång. Visserligen har den legat uppe på nätbokhandeln i ett par veckor, men det var först denna veckan som det drog igång på allvar. Och med allvar menas att man nu kan köpa faktiska böcker – inte bara förhandsbeställa.

Det pratas ju om att bokrean är starkt på gång igen – om det har jag ingen åsikt. Eftersom jag jobbat i bokbranschen en del är jag snarare rätt trött på hela reagrejen. Jag har helt enkelt suttit med lite för många realistor de senaste åren.

Men.

Detta till trots – det finns en hel del fynd att göra. Jag har hyfsad överblick, så några guldkorn och intressanta titlar måste jag tipsa om.

Tokyo år noll av David Peace (Febrigt febril deckare i efterkrigs-Tokyo)
Den sista safarin av Deon Meyer (Spännande, fascinerande, riktigt bra spänning i Sydafrika)
1974 av David Peace (Mörkt, mörkare, mörkast. Seriemördare härjar i 70-talets England)
Den nya människan av Boel Bermann (Dystopiskt om barn som inte är barn – helt omöjlig att släppa)
Skuggsida av Belinda Bauer (Skickligt framvävd mordberättelse, tät och väldigt bra)

Se där, fem spännande lästips. Och passar det bättre att köpa upp sig på sånt om inte på en bokrea?

Två böcker som jag själv är nyfiken på att köpa är annars Robert Goddards Tills sanningen segrar och Emelie Schepps Märkta för livet.

Och vinnarna är…

2013 – ett mittemellanår för deckare.
2013 – ett år för att upptäcka nya favoriter

Här sammanfattar jag året som jag upplevt det. Min läsning, mina tankar, mina åsikter. Det är såklart massor jag inte läst – så tipsa mig gärna om det är något speciellt jag borde lägga beslag på!

Årets bästa svenska deckare:
Christoffer Carlsson: Den osynlige mannen från Salem. En nostalgisk, dystervacker berättelse om ett mord. Välpolerat språk, prickfria beskrivningar och inte minst en huvudkaraktär att bry sig om. En deckare som är mer än en deckare – och som därför sticker ut från mängden på ett strålande sätt.

Årets bästa utländska deckare:
David Peace: 1977. Den andra delen i Peace mästerliga Yorkshirekvartett är en stilstudie i deckarskrivandets ädla konst. Det är skitigt så att man mår illa, det är hårdkokt så att man biter på naglarna – och framför allt, det är otroligt välskrivet (och översättningen till svenska fantastisk).

Årets upptäckt:
Peter May: Svarthuset. En kriminalhistoria med miljöerna i fokus; kargt skotskt landskap, isolering,  sårade själar och vänskapsband som sätts på prov. Svarthuset är så bra att man till och med har överseende med det något svaga slutet. Att May har skrivit en hel serie böcker hade jag missat helt; detta var dock första översättningen till svenska.

Årets aha-upplevelse:
Att Ian Rankin till slut lyckas skriva en bok med John Rebus och Malcolm Fox som faktiskt blir riktigt bra. Saints of the Shadow Bible kommer på svenska nästa år – håll utkik. Den ger nytt liv till en karaktär som annars börjat bli lite sömnig.

Årets thriller:
Gillian Flynn : Gone girl. Alla hyllar den, ty det är omöjligt att värja sig. Flynn skriver en säker berättelse med svängar, kurvor och vändningar. Psykologiskt skarp och ändlöst fascinerande – årets mest spännande läsning.

Årets karaktär:
Ludwig Licht i Thomas Engströms Väster om Friheten fastnade direkt. Hopplöse Licht är en person att älska och hata på samma gång, på många sätt en typisk huvudperson i en spänningsroman, men med särdrag som för honom bortom allt hopp om räddning.

Årets mest intressanta:
Belinda Bauers Betraktaren kan inte ignoreras. En spänningsroman som väver samman olika fascinerande händelseförlopp på ett utmärkt sätt; men också en bok som ställer rätt mycket frågor till läsaren – och som genomsyras av en dyster realism som man inte kan sidsteppa.

Årets kusligaste:
Alla dessa obehagliga barn i Boel Bermanns Den nya människan, en krypande och suggestiv bok om barn som inte längre är barn, utan något helt annat.

Årets minst intressanta:
Det tar emot att säga det, men Harry Bosch börjar kännas riktigt gammal nu. Kom igen, Connelly, du kan så mycket bättre!

Jag har läst många fler spänningsromaner; men det går inte att ta upp alla som varit bra här. Jag funderar ofta på det faktum att jag sällan läser dåliga böcker; det har såklart med min selektivitet att göra – något som är både en nackdel och en fördel.

Det är allt för sällan som jag läser en för mig ny författare, samtidigt som jag ger etablerade författare chans på chans på chans.  Jag gör ofta ett medvetet, lite fegt, val när jag väljer böcker som jag på förhand tror att jag kommer gilla. Ett mål med nästa års läsning måste därför bli att chansa lite mer, var lite otrygg!

Recension: Boel Bermann – Den nya människan

den-nya-manniskanEn del böcker är mer omskrivna än andra. Boel Bermanns Den nya människan tillhör garanterat de mer omskrivna, åtminstone i bloggvärlden. Boken är en dystopisk berättelse om hur det 2014 slutar att födas barn i världen. Om hur barnen sedan börjar födas igen, men är helt annorlunda: känslolösa. Iakttagande.

Bokens huvudperson är Rakel. Rakel dödar ett barn. Men är det verkligen ett barn hon dödar – och är ett problem verkligen ett problem om ingen hör talas om det? Det börjar med sporadiska rapporter, men snart blir de fler. Rapporter om hur de nya barnen beter sig konstigt. Är ett direkt hot mot andra. De sätts i arbetsläger, isoleras, och de få protester som hörs inledningsvis ebbar snart ut. Världen förändras.

För Rakel förändras allt också, både yrkesmässigt och privat. Hennes sinne är överladdat, måste laddas ur. Hon vet vilket problem den nya människan kommer att bli, kämpar mot mardrömmar, ångest, panik. Och tvingas till slut göra ett val hon aldrig trodde hon skulle behöva göra.

Jag läser. Boken är skriven med ett bekvämt, lättsmält språk; uppmanar till läsning. Bermann lägger ut texten, berättelsen fascinerar och provocerar sinnet. Jag kommer på mig själv att verkligen tycka om de mörka delarna, vilja ha mer av dem. Mer dysterhet, mer panik. Det är i det uppgivna, lamslagna som boken är som allra bäst.

Den nya människan är en debut värd att uppmärksamma. Den lovar mer.

Nymänniskoläsning

Varit sugen på att läsa Boel Bermanns Den nya människan. I morse var det dags att börja.

Första intryck: Bra. Inbjudande och bekvämt språk. Ser fram emot att kollektivtrafiksläsa på vägen hem idag.

Min vana trogen sitter jag dock med flera böcker samtidigt; dels läser jag en Ian Rankin-bok, men samtidigt försöker jag också få fason på lite serieläsning. Jag köpte nyligen Avengers vs. X-men, men kommer liksom aldrig riktigt igång, trots suget.

Om ett par dagar lär jag dessutom lägga vantarna på 1980 av David Peace. Och då kommer den att stjäla all fokus, eftersom min abstinens är så pass stor.