Etikettarkiv: Betraktaren

Recension: Belinda Bauer – Livets och dödens villkor

Relationer i sönderfall, traumatiska upplevelser och väldigt ond, väldigt bråd död. Belinda Bauers senaste kriminalroman, Livets och dödens villkor, innehåller det mesta – men det blir aldrig för mycket.

Låt oss först konstatera att Svenska Deckarakademin nominerade boken i kategorin Bästa översatta kriminalroman 2014. Alright, jag bryr mig egentligen inte, det är inte utmärkelser och nomineringar som styr min läsning – men okej, det var en fingervisning.

livets-och-dodens-villkorJag upptäckte inte Belinda Bauer förrän efter hennes senaste bok, Betraktaren, som jag utnämnde till en av 2013 års bästa kriminalromaner; en fantastiskt skickligt skildrad psykologisk spänningsroman. Jag bestämde mig för att intervjua henne, och låt oss konstatera att hon hade väldigt mycket att säga. Det stod klart – bortom alla tvivel – att hon är en kvinna som har många berättelser i sin skalle. Och ett hysteriskt behov av att få ner dem på papper.

Så till Livets och dödens villkor. I sydvästra England går en psykopat lös. En man som tvingar unga kvinnor att klä av sig och ringa hem till sina mammor och ta farväl. Osympatiskt? Jo, det kan man säga. Det dröjer inte innan första dödsoffret skördas; hela bygden blir vaksam och många är de som engagerar sig i jakten.

Ruby Trick är tio år gammal och mobbad. Hennes föräldrar är trötta på varandra, bråkar jämt. Hennes pappa är arbetslös och misstänker att mamman träffar någon annan. Ruby börjar följa med pappan på nattliga bilfärder för det medborgargarde som bildas i byn för att skydda dess invånare. Mamman vet inget.

Och mördaren verkar ha slipat sin teknik i jakten efter nästa offer.

Berättelsen om Ruby Trick, hennes familj och den man som terroriserar omgivningarna är stark och vältecknad. Belinda Bauer visar återigen upp sin styrka i att mejsla fram personporträtt, med sin knivskarpa förmåga att sätta fingret precis där det gör som mest ont. Livets och dödens villkor är en mycket sorglig berättelse, men jag slås flera gånger av att det mitt i all svärta också är en vacker berättelse om livet. Och ja, om döden.

Som kriminalroman sett är det ett gediget hantverk. Spännande, drivet, angeläget. Men det som främst skiljer Belinda Bauer från många av sina kollegor är just förmågan att lyfta fram det som gör oss människor speciella och presentera trovärdiga karaktärer som inte bara passar in i berättelsen – utan även lyfter den till helt andra höjder än den annars skulle ha nått.

Så jag säger som såhär: har ni inte upptäckt Belinda Bauer ännu? Det är dags nu.

Köp boken hos Adlibris.

Läs Den döda zonens intervju med Belinda Bauer.

Och vinnarna är…

2013 – ett mittemellanår för deckare.
2013 – ett år för att upptäcka nya favoriter

Här sammanfattar jag året som jag upplevt det. Min läsning, mina tankar, mina åsikter. Det är såklart massor jag inte läst – så tipsa mig gärna om det är något speciellt jag borde lägga beslag på!

Årets bästa svenska deckare:
Christoffer Carlsson: Den osynlige mannen från Salem. En nostalgisk, dystervacker berättelse om ett mord. Välpolerat språk, prickfria beskrivningar och inte minst en huvudkaraktär att bry sig om. En deckare som är mer än en deckare – och som därför sticker ut från mängden på ett strålande sätt.

Årets bästa utländska deckare:
David Peace: 1977. Den andra delen i Peace mästerliga Yorkshirekvartett är en stilstudie i deckarskrivandets ädla konst. Det är skitigt så att man mår illa, det är hårdkokt så att man biter på naglarna – och framför allt, det är otroligt välskrivet (och översättningen till svenska fantastisk).

Årets upptäckt:
Peter May: Svarthuset. En kriminalhistoria med miljöerna i fokus; kargt skotskt landskap, isolering,  sårade själar och vänskapsband som sätts på prov. Svarthuset är så bra att man till och med har överseende med det något svaga slutet. Att May har skrivit en hel serie böcker hade jag missat helt; detta var dock första översättningen till svenska.

Årets aha-upplevelse:
Att Ian Rankin till slut lyckas skriva en bok med John Rebus och Malcolm Fox som faktiskt blir riktigt bra. Saints of the Shadow Bible kommer på svenska nästa år – håll utkik. Den ger nytt liv till en karaktär som annars börjat bli lite sömnig.

Årets thriller:
Gillian Flynn : Gone girl. Alla hyllar den, ty det är omöjligt att värja sig. Flynn skriver en säker berättelse med svängar, kurvor och vändningar. Psykologiskt skarp och ändlöst fascinerande – årets mest spännande läsning.

Årets karaktär:
Ludwig Licht i Thomas Engströms Väster om Friheten fastnade direkt. Hopplöse Licht är en person att älska och hata på samma gång, på många sätt en typisk huvudperson i en spänningsroman, men med särdrag som för honom bortom allt hopp om räddning.

Årets mest intressanta:
Belinda Bauers Betraktaren kan inte ignoreras. En spänningsroman som väver samman olika fascinerande händelseförlopp på ett utmärkt sätt; men också en bok som ställer rätt mycket frågor till läsaren – och som genomsyras av en dyster realism som man inte kan sidsteppa.

Årets kusligaste:
Alla dessa obehagliga barn i Boel Bermanns Den nya människan, en krypande och suggestiv bok om barn som inte längre är barn, utan något helt annat.

Årets minst intressanta:
Det tar emot att säga det, men Harry Bosch börjar kännas riktigt gammal nu. Kom igen, Connelly, du kan så mycket bättre!

Jag har läst många fler spänningsromaner; men det går inte att ta upp alla som varit bra här. Jag funderar ofta på det faktum att jag sällan läser dåliga böcker; det har såklart med min selektivitet att göra – något som är både en nackdel och en fördel.

Det är allt för sällan som jag läser en för mig ny författare, samtidigt som jag ger etablerade författare chans på chans på chans.  Jag gör ofta ett medvetet, lite fegt, val när jag väljer böcker som jag på förhand tror att jag kommer gilla. Ett mål med nästa års läsning måste därför bli att chansa lite mer, var lite otrygg!

Recension: Belinda Bauer – Betraktaren

Obduktionsspänning – isolationsthriller – utanförskapsdeckare.

Jag lyckas inte komma på något nytt, innovativt ord som beskriver Belinda Bauers Betraktaren, en bok som cirkulerar kring ett dödsfall, en obduktionssal och ett sjukhus.

betraktarenPatrick är en Aspergerdiagnosticerad ung man med ärrig uppväxt, mörka minnen och sociala svårigheter. Han är nyfiken, envis och enkelspårig – det är endast sanningen han är ute efter, den absoluta sanningen om vad som händer –

när någon dör.

Finns det något där, en passage, en dörr, en öppning till något annat? Han måste få veta.

Men under en obduktionsövning stöter han på en situation som inte passar hans ordningsamma sinne. Liket som han obducerar, det är något som inte stämmer. Han känner att det är fel. Tänk om det är ett mordoffer? Måste ta reda på sanningen.

Undan för undan vecklar handlingen ut sig, ark för ark, kliniskt bläddrande. Mystiska omständigheter, olyckliga händelser, mörka hemligheter. Berättelsen väver in, vecklar ut och tar form – i centrum står Patrick och en död man som inte kan tala men ändå talar. Mannen är en gåta, och gåtor måste lösas.

Belinda Bauer är ett namn som förpliktigar, åtminstone nuförtiden. Bauer har gjort kometkarriär (gör man det?) i spänningsromanernas universum; hennes debut Mörk jord belönades med en Gold Dagger av högt ansedda CWA (Crime Writers Association) och när det visade sig att boken inte bara var en one shot har förväntningarna med rätta höjts.

Betraktaren är en fascinerande berättelse om ett dödsfall. Men det är inte i själva dödsfallet det intressanta ligger, utan i allting runtomkring: i karaktärerna, men framför allt i den molande känslan av ensamhet och tomhet som genomsyrar mycket av berättelsen. Det är vackert, ledsamt, och oerhört effektivt.

Belinda Bauer målar personporträtt som trots sparsmakat språk blir mer livfulla än de flestas. Jag blir hänförd – och jag blir nedstämd. Så bra är det – och spänningsromaner som slår an känslosträngar på riktigt är vi inte bortskämda med.

Det stora problemet nu är att mina förväntningar på Bauers nästa bok kommer att vara skyhöga.

Köp boken hos Adlibris

Plusmeny: Min intervju med Belinda Bauer

Söndagsintervjun: Belinda Bauer

Belinda Bauer har slutat läsa.

– Det mesta av min läsning skedde innan jag fyllt arton. Jag läste allt Stephen King skrev, till exempel. Och jag tror att han varit en stor inspiration för mitt skrivande om vanliga människor. Varsel var min favoritbok.

Kurt Vonnegut, WIlbur Smith, Enid Blyton. Belinda Bauer säger att hon läste allting hon kom över under sin uppväxt. Och att hon trodde att hon aldrig skulle sluta läsa. Men så plötsligt blev hon författare.

Och slutade läsa.

Hon säger att hon saknar det, men å andra sidan har hon fullt upp med att skriva. Fyra spänningsromaner har utgivits hittills, fler är på väg. Kritikerna tycker om henne, läsarna har fallit för henne – och redan med sin första bok Mörk Jord belönades hon med en CWA Gold dagger.

belinda_bauer_foto_c_johnny_ring_0

Det krävs ingen omfattande research för att förstå att Belinda Bauer har ett ständigt, omättligt, driv för att berätta historier. Naturligtvis finns det då mycket som är ogjort innan ett berättelsehungrigt sinne kan finna ro. Bauer säger att hon helt enkelt inte kan låta bli när hon kommer på en bra idé.

– Jag tänker på det hela tiden. Hela tiden. Till slut blir jag tvungen att skriva ner det så att andra människor ska kunna ta del av det. Jag har egentligen ingen kontroll över mina idéer och ibland är det tufft att komma på något som man vet kommer kräva riktigt mycket research.

Belinda Bauers senaste bok, Betraktaren (originaltitel: Rubbernecker), är en berättelse inte bara om död, utan om utanförskap, frustration och att inte bli förstådd. Det är en bok hon haft i åtanke under flera år, då hon funderat mycket på känslan av hjälplöshet som man plågas av när man är sjuk. Tanken på denna hjälplöshet, kombinerad med att befinna sig på ett sjukhus, i folk man inte känners våld, triggade något hos henne.

– Men jag hittade aldrig riktigt rätt story för att få in den där känslan. Men så kom jag på idén om en medicinstudent som genomför en obduktion – och tror att kroppen han obducerar faktiskt är ett mordoffer. Och så lyckades jag väva samman det.

– Som allt jag skriver är Betraktaren både sorglig och rolig – ibland rentav på samma sida – eftersom det känns som verkligheten för mig. Jag älskar att utforska och upptäcka alla aspekter av mänskligt beteende och psykologi och tycker om att bjuda in folk till att göra detsamma, genom mina böcker.

Betraktaren är en bok full av medicinska detaljer; det är anatomi, beteende och inte minst obduktioner. Tanken som slog mig direkt var research – det måste ha krävts en del?
– När jag fick idén för boken tänkte jag ”Åh, nej, nu måste jag göra massor av medicinsk research!”. Men det fanns inget alternativ, för jag visste att berättelsen skulle vara så cool att berätta.

betraktaren– Jag gör en del av researchen innan jag börjar skriva, men det blir också en hel del under skrivandets gång eftersom jag aldrig vet vad mina karaktärer ska ta sig till…

– För Betraktaren gjorde jag väldigt mycket research eftersom just medicin inte är ett av mina starka områden. Jag visste att jag var tvungen att vara korrekt, för det finns så många som har någon slags av utbildning inom området. Jag läste böcker om anatomi, såg videoklipp, läste berättelser från studenter, och så vidare.

Det låter omfattande.
– Ja, jag träffade en expert inom området komapatienter och åkte till obduktionsrummet på Cardiffs universitet för att lära mig om procedurer och för att ta in doften i rummet och faktiskt känna på en kropp.

– Efter all denna research kanske jag använde ungefär tio procent av det. Tillräckligt för att intressera den insatte men inte för mycket för att tråka ut läsarna med all min nyvunna kunskap!

Belinda Bauer har fått mycket beröm för sina karaktärer. Och just karaktärer är centrala för att ge en berättelse liv, skapa intresse och känslor hos läsaren. För Bauer är alltså just persongalleriet av största vikt och hon menar att en stor del av hennes böcker skapas genom dess karaktärer.

– Storyn utvecklas genom dem. Det händer ofta att en person överraskar mig och tar boken, berättelsen, till en helt annan nivå. Det kan vara en relation i boken som utvecklas eftersom det visar sig kännas rätt för personerna i relationen.

– Jag tror att karaktärerna har så stort inflytande på mig för att jag ser dem som riktiga människor och det är så jag förväntar mig att de uppträder. Mina karaktärer existerar ofta innan de börjar berätta mina historier och – om de har tur – så får de vara med hela vägen till slutet och även bortom det; jag tänker ofta på vad de gör nuförtiden…

Det är inte svårt att uppfatta Belinda Bauers nästan maniska kärlek för berättelsen. Kanske är det också därför hon har fått så bra kritik, som hennes böcker blivit så omtyckta. Det märks, helt enkelt, att hon tycker om att berätta. Så, min fråga är: en person som är så driven av att berätta, går det ens att fokusera på att bara skapa en bok i taget?

– Jag har ofta olika idéer på gång samtidigt, men jag skriver oftast inte på mer än en sak i taget, särskilt nu när jag ligger i förlagets tidsplanering. Men jag arkiverar idéer och karaktärer…till och med lösryckta rader dialog som jag kommer på. Jag släpper aldrig en intressant idé.

Du verkar vara konstant produktiv. Men när är du som MEST produktiv?
– Precis innan deadline! Det tar mig ungefär åtta månader att skriva en bok, så jag försöker helt enkelt att påbörja skrivandet ungefär åtta månader innan det är dags för deadline. En del böcker går såklart smidigare än andra att skriva, förstås. Men min förläggare har bra tålamod. Och jag jag levererar för det mesta innan deadline. Men inte alltid!

Belinda berättar att hon just avslutat sin femte bok, The Facts of Life and Death och nu ska påbörja skrivandet på en sjätte, som hon tror kommer att heta The Shut-Eye. Dessutom, säger hon, pågår just nu research för boken som ska skrivas efter den. Ingen rast, ingen ro, helt enkelt.

Till sist. Fem snabba frågor!

1. ”Hämnd är en rätt som bör serveras…”
– Med choklad, som allting annat.

2. TV eller biobesök?
– Biobesök

3. ”Jag föredrar att ett bokmord …”
– Reflekterar den verkliga tragedin och sorgen som följer med döden. Inte Hollywoodversionen.

4. Den perfekta planen eller den perfekta karaktären?
– Butlern gjorde det, men inte av anledningen du förväntar dig…

5. ”Jag är ingenting utan…”
– Mina hundar.

Foto på Belinda Bauer: Johnny Ring

Köp Betraktaren hos Adlibris

Bortom bokklyschorna del 1

När man har arbetat med böcker i några år har man sett det mesta när det kommer till bokpresentationer. Jag lever i symbios med bokpresentationerna; det råder någon slags hatkärlek mellan oss. Mest kärlek, i ärlighetens namn. Bokpresentationerna är mitt verktyg. Min uppgift är att ta fram det centrala, intressanta eller konkreta ur en lång text och göra den kort. Jag upphör inte att fascineras av dessa presentationer, även om de väldigt sällan överraskar mig.

En viktig del i mitt arbete är att berätta om böcker i väldigt kortfattad text. För att kunna korta ner längre texter behöver man hållpunkter. Något att gripa tag i, luta sig mot. När man arbetar med böcker som man i många fall inte själv läst är sagan (boktexten, min anm.) allt man har. Det gäller att läsa, läsa, fundera och sedan svara på frågan: Hur ska jag sälja in denna boken till en potentiell kund? Vad är det intressanta, vad är det viktigaste att förmedla?

Noterbart viktig talang: Förmågan att mynta klichéartade uttryck.

Här kommer därför en liten lathund, eller guide, till vad som egentligen menas med ett antal uttryck i bokpresentationer, baksidestexter eller framför allt säljtexter. Jag håller mig främst till spänningsgenren, då den är min hemvist och största måltavla för fascination – och för att jag själv svänger mig med massor av dessa härliga uttryck på en daglig basis.

1. ”XX är en tät berättelse om…”

En tät berättelse är naturligtvis inte en berättelse om en ubåt eller om pengar. En tät berättelse är en text som är motsatsen till spretig. En tät berättelse innehåller väl genomarbetad text, ofta framknådad av utmärkta redaktörer. En tät berättelse är också något som håller ditt intresse uppe, som inte tillåter ditt fokus att vandra åt olika håll. En tät berättelse är ofta spännande att läsa och ger ett solitt intryck – det är bra grejor, helt enkelt.

Exempel: Gone Girl av Gillian Flynn

2. ”XX är en pusseldeckare …”

Nej, det är inte en deckare om att lägga pussel. En pusseldeckare är en klassisk utredningsdeckare. Ett brott begås, någon utreder det. Det är förhör, obduktioner, dörrknackning, alibin. Visualisera ett stort pussel utspritt på ett bord; varje pusselbit är en ledtråd som leder fram till gåtans/brottets lösning. Det är väldigt centralt att det finns någon med nån slags polistitel inblandad i boken, gärna poliskommissarie, polisinspektör eller något liknande.

Exempel: I mörkrets skugga av Peter Robinson

3. ”XX är en tempostark thriller …”

Tänk på Bruce Willis. Tänk på Bourne-filmerna. Tänk på film över huvudtaget. En tempostark thriller är en filmisk berättelse som i vissa fall faktiskt gör sig bättre på, tja, filmduken. Det kan vara en varningsklocka; om man bara kan lyfta fram tempot är det förmodligen något annat som saknas, även om undantag finns.

Dåligt exempel: Det mesta av Robert Ludlum (som ju faktiskt är bättre som Bourne-film)

4. ”XX är en nervkittlande spänningsroman …”

Alright, läser du detta kan det finnas en psykopat i boken – eller åtminstone någon central figur med starka psykopatiska drag. En nervkittlande bok är ofta en thriller eller psykologisk thriller. Det är oklart vilka nerver som kittlas – och hur – men kontentan är att det förmodligen är rätt spännande mellan varven. Ofta får man ett par härliga twists and turns av handlingen på köpet. Boken är ofta kommersiell och vem vet, kanske filmatiseras den snart?

Exempel: Paranoia av Joseph Finder

5. ”… en knivskarp berättelse om …”

Det säger sig själv, något som är knivskarpt innehåller minst ett mord, gärna flera (ej nödvändigtvis med kniv). Just begreppet knivskarp är fantastiskt användbart inom spänningsgenren, men trots det vill man vara ganska restriktiv med användandet av ordet, eftersom det ofta – med rätt – tolkas som något positivt. Så, om man läst boken och gillar den – eller om man har stor anledning att tro att den är rätt okej, då kan man använda knivskarp. Det kan vara frågan om riktigt bra personporträtt, eller bara en, så att säga, ”vass” story.

Exempel: Betraktaren av Belinda Bauer

Det finns massor och åter massor med fler uttryck som man kan läsa i bokpresentationer och säljtexter – varje exempel är fantastiskt på sitt sätt. Räkna med en återkomst till detta ämne framöver.