Etikettarkiv: Arne Dahl

Söndagsintervjun: Johanna Mo

”Jag vill dras med av en bra deckare. Förut läste jag deckare för att slappna av, för att ryckas med på det där sättet som jag gjorde när jag var yngre. Fast det har jag ju förstört nu genom att börja skriva deckare själv.”

Orden tillhör Johanna Mo. Bakom orden ligger det faktum att Mo just nu är aktuell med sin andra kriminalroman, Vänd om och var stilla, en berättelse om död, besatthet, utanförskap och sorg. Boken cirkulerar kring två mord – och utredningen av dessa. I centrum av utredningarna står kriminalkommissarie Helena Mobacke. Hennes jobb är långt ifrån enkelt. Kring henne, inuti henne, är det sorg, ångest och konflikter.

Foto Sofia RunarsdotterMobacke är en allt annat än bekymmersfri person med mycket i sitt bagage. Hennes son rycktes från livet – såren kommer aldrig att läka. Hennes privatliv är kaotiskt. Det finns en osäkerhet, panik, som lurar under ytan. Väntar på att komma fram. Vreden och sorgen bubblar fram i stötar – och leder till nyfikenhet hos läsaren.

Mobackes förflutna är minst sagt sårigt. Är det svårt som författare att veta exakt hur mycket av det mörka du ska portionera ut?
– Ja, det är svårt, och hur man än gör vill vissa ha mer och andra vill ha mindre av det. För mig är hennes förflutna lite av elefanten i rummet. Jag vill visa hur extremt påverkad hon är av det, utan att säga för mycket om det. I alla fall inte än.

Hur mycket av Mobackes framtid vet du redan nu – har du allting klart för dig redan på förhand?
– Jag vet de stora dragen i hennes utveckling, men detaljerna i den får växa fram i själva arbetet med böckerna, konstaterar Johanna Mo.

När man läser Vänd om och var stilla fastnar vissa saker direkt. Som till exempel det faktum att flera av karaktärerna är ganska otrevliga. Som läsare är just karaktärsbyggandet viktigt för bibehållet intresse, och Mo håller med. Hon förklarar:
– Karaktärerna är väldigt viktiga för mig, att hitta något i dem som jag vill skriva om. Det kan vara otrevlighet, eller att de brottas med ett specifikt problem. Genomgoda och nöjda människor skulle nog vara rätt tråkigt att skriva om.

Handlingen är förlagd till Söderort i Stockholm, med förorter som Högdalen och Älvsjö. Och just den geografiska förankringen i olika områden är något som Johanna Mo gärna lägger fokus på. Hon har själv mestadels bott i olika förorter i Söderort och säger att det därför kändes naturligt att skriva om händelser just där. Men det finns också något annat som driver henne.
– Jag är intresserad av förorten som plats och fenomen. Min mamma bodde i Skärholmen och vi åkte och hälsade på morföräldrarna där varje år. Jag tyckte det var otroligt spännande att få komma till det höga huset, att gå ner till torget och alla intryck där. Det var något helt annat än villaförorten utanför Kalmar.

– Jag vänder mig verkligen mot bilden av förorten som något i sig problematiskt och farligt. Det går naturligtvis alldeles utmärkt att bo och leva i en förort. Dessutom tycker jag inte att människor ska begränsas till var de råkar bo.

vand-om-och-var-stillaMed två delar publicerade i serien om Helena Mobacke (första boken var Döden tänkte jag mig så) är frågan vad som komma skall. Många författare ser långa serier framför sig, andra vill begränsa antalet böcker. För Johanna Mo är det inte riktigt bestämt än – även om hon har tydliga tankar kring det hon skriver.
– För mig finns ingen ultimat längd på en bokserie. Jag har ända från början tänkt mig fyra böcker. Dels för att jag ville skildra fyra stadier i en sorgeprocess. Dels för att jag ville att de fyra poliserna utöver Helena Mobacke skulle få varsin bok. Jag lockades av att låta karaktärer och ämnen växa fram över flera böcker. Det kan bli fler än fyra, det vet jag inte än.

Utöver sitt skrivande upptar texter – och arbetet med dem – en stor och central del i hennes liv. Med en bakgrund både som redaktör, översättare och lektör är det klart att man undrar:

Känner du aldrig att du hatar böcker – att det blir för mycket?
– Nej, aldrig. Jag kan tröttna på enskilda böcker, men då slutar jag bara läsa dem. Om jag nu inte jobbar med dem och måste ta mig igenom dem av det skälet, konstaterar hon.

Men om du tappar den kreativa känslan, hur gör du för att få tillbaka den?
– Jag surar ett tag, men sedan smyger den sig liksom på igen. Den där viljan att berätta.

Var och hur skapar du egentligen mest och bäst?
– Jag skapar mest och bäst när jag får arbeta sammanhängande. Eftersom jag är ganska långt ifrån att försörja mig på mitt skrivande försöker jag lösa det så att jag jobbar mycket med annat i perioder och sen unnar mig perioder då jag skriver mer. Tiden på dygnet spelar inte så stor roll.

Vänd om och var stilla är Johanna Mos fjärde publicerade bok – de två första (Får i mig mer liv än jag är van vid och Precis så illa är det) är böcker i en annan genre än kriminalromanen. Så hur skiljer sig hennes skrivande nu från skrivandet då – om alls?
– Jag skrev väldigt ostrukturerat förut. Hade vaga idéer om personer och teman och sen körde jag. Blev väldigt trevande, och krävdes extremt många omskrivningar. Särskilt mycket har det annars inte skilt sig, men jag har haft lite lättare att hitta formen för berättelsen den här gången, framför allt de delar av den som är genrespecifika.

Du läser onekligen mycket böcker. Om vi ser på deckargenren – vad är egentligen det vanligaste och största misstaget författare eller aspirerande författare gör när de skriver en bok?
– Det är egentligen samma misstag som gäller för allt berättande. Att för mycket skrivs ut.

Om du ska rekommendera tre deckare som folk måste läsa… vilka blir det, och varför?
Misterioso av Arne Dahl. För att det är den första i hans A-serie. Jag tycker han är extremt komplett som deckarförfattare. Han har full kontroll över sin text, både över intrigen och språket.

Skuld av Karin Alvtegen. Jag gillar hur hon väljer ett stort och allmängiltigt ämne och sen utforskar det.

Midvinterblod av Mons Kallentoft. Jag tycker han skriver spännande, men framför allt att han har lyckats hitta en egen ton.

Till sist. Avsluta följande meningar!
Jag heter Johanna Mo och jag…
är författare. Jag övar på att kalla mig det.

Den bästa TV-serien jag vet är… Homeland.

Ett bra bokmord är… mångbottnat.

Jag är rädd för… tunnelbanan.

Jag skriver deckare för att… jag vill.

Foto på Johanna Mo: Sofia Runarsdotter

Den svenska enkelspårigheten?

”… när och om man träffar rätt har man vunnit mycket – och gett nytt liv till en genre som med jämna mellanrum andas med konstgjord andning.”

Jag har fördomar och åsikter precis som alla andra. Jag läser mest utländska deckare, ett faktum jag medvetet försöker att åtgärda. Jag är den förste att erkänna att det finns väldigt bra svenska deckare. Men jag är också snabb med att kritisera, framför allt vad jag upplever som enkelspårighet.

Min bild av den svenska deckarscenen färgas av författare som skriver långa serier. Camilla Läckberg, Mari Jungstedt, Arne Dahl, Anna Jansson, Åke Edwardson, med flera. Skickliga skribenter, naturligtvis. Många av dessa deckarprofiler lider dock av ett problem framför andra: de älskar (eller gör de?) att skriva om en och samma karaktär eller grupp karaktärer.

Givetvis är min syn förenklad: de skulle inte skriva böcker om de inte sålde / de skulle inte ha samma stöd från sina förlag; alltså är läsarna och förlagen minst lika skyldiga. Vi läsare verkar älska långa bokserier. Förlagen behöver något att luta sig mot. Det handlar om igenkänning, bekvämlighet, relationer. Vi älskar att bygga relationer med karaktärer vi läser om, vi tycker det är bekvämt att sälja in det.

Det finns många som inte ser detta som ett problem.

Jag kan leva mig in i rollen som författare. Hittar man en karaktär, serie eller nisch som fungerar är det svårt att överge den. Förlaget pressar, läsarna pressar, och det är bekvämt att skriva om en karaktär man känner till. Du får ekonomisk trygghet, säkrad framtid, berömmelse. Men är det utvecklande / När slutar det att kittla / När vill man skriva något nytt? Vad är viktigast: att sälja eller att skriva; går det ens att säga att en sak är viktigare än den andra?

För den som läser mycket böcker – deckare – blir det repetetivt och förutsägbart. Vill man ha tillfällig underhållning köper man det / men söker man något nytt får man leta vidare. Jag är ständigt på jakt efter nyskapande, fräsch kriminallitteratur och blir alltid upprymd, nästan euforisk, när jag hittar det. Det är modigt att våga sticka ut från mängden. Kanske tar man en för stor risk, kanske köper ingen böckerna. Men när och om man träffar rätt har man vunnit mycket – och gett nytt liv till en genre som med jämna mellanrum andas med konstgjord andning.

Det finns också en annan naturlig följdfråga: är det ett svenskt problem eller ett genreproblem? Vi behöver inte leta länge för att hitta samma företeelse utomlands. Connelly, Rankin, Robinson, listan kan göras lång. Är det snarare så att en viss typ av deckare dras med problemet långa bokserier?

Årets bästa kriminalroman 2013 – nomineringarna klara

Igår offentliggjorde Svenska Deckarakademin nomineringarna för Årets bästa kriminalroman 2013. Vinnaren annonseras den 23 november.

De nominerade då.

Årets bästa svenska kriminalromaner:

Christoffer Carlsson: Den osynlige mannen från Salem
Arne Dahl: Blindbock
Håkan Nesser: Levande och döda i Winsford
Johan Theorin: Rörgast
Katarina Wennstam: Stenhjärtat

Bästa till svenska översatta kriminalroman:

S. J. Bolton: Odödlig, översättning: Karl G. och Lilian Fredriksson
Gillian Flynn: Gone Girl, översättning: Ulla Danielsson
Dror Mishani: Utsuddade spår, översättning: Nils Larsson
Jo Nesbø: Polis, översättning: Per Olaisen
Ferdinand von Schirach: Fallet Collini, översättning: Lena Hammargren

Skamligt nog (för detta är faktiskt en deckarblogg) har jag bara läst en endaste nominerad bok; Gone Girl. Illa. Men jag kanske kan komma undan med att jag just nu håller på att läsa Christoffer Carlsson och att Theorin, Bolton, Mishani och von Schirach faktiskt ligger på eller omkring nattduksbordet där hemma.

Vem ska vinna, vad säger ni. Och vilka saknas? Själv tycker jag att David Peace borde varit med i kategorin bästa översatta; mycket också på grund av den fantastiska översättningen.