Etikettarkiv: Andreas Norman

Kära återseenden och förhandsläsning

Jag läste ut manuset som jag skrev om i mitt förra blogginlägg; en brittisk deckare som med allra största sannolikhet kommer att bli utgiven. Mer om det vid senare tillfälle.

the-calling-of-the-graveIgår började jag läsa The Calling of the Grave av Simon Beckett. Beckett är en av mina favoritförfattare i den brittiska deckargenren, men jag har inte läst något av honom på ett par år. Beckett’s huvudkaraktär är doktor David Hunter, som är expert på att analysera kvarlevor. Beckett, som skrivit tre böcker före The Calling of the Grave, är just nu aktuell med en stand-alone: Stone Bruises. Det lutar alltså åt att det kommer att bli lite Beckett-läsning framöver.

Böckerna om Hunter är alltid välskrivna och spännande; de funkade dock aldrig riktigt i Sverige (Minotaur gav ut två stycken) eftersom det är oerhört svårt för utländsk spänning att etsa sig fast på svenska marknaden om det inte är ohyggligt bra.

Efter läsningen av The Calling of the Grave har jag ett par andra böcker på lut. Bland dessa är en förhandsläsning av en thriller som utkommer i sommar. Det ska bli spännande att läsa; det känns som att thrillergenren har vuxit på sistone. Både i Sverige och utomlands. Många nya, duktiga, thrillerförfattare dyker upp och uppvisar precis det driv som krävs i genren.

Jag diskuterade förresten ett par thrillers häromdagen med en vän. Därför tänkte jag ta tillfället i akt att faktiskt tipsa om Andreas Normans En rasande eld – som efter lite trevande och akademiska första 50-60 sidor verkligen tar fart och blir en thriller av högsta klass (se min recension här).

”Vi är nära ett samhälle där individen blivit helt transparent”

Signalspaning, läckor, internationell storpolitik, hemligheter och myndighetsaction. Detta är ingredienserna i Andreas Normans En rasande eld. En bok som dessutom – ursäkta ordvalet – känns rasande aktuell.
– Det som händer nu är att internet, själva nätets arkitektur, ifrågasätts. Vi är nära ett samhälle där individen blivit helt transparent, säger Andreas Norman till Den döda zonen.

I En rasannormande eld möter vi Carina Dymek – ambitiös, framgångsrik, ett namn för framtiden på Utrikesdepartementet. Efter ett möte i Bryssel konfronteras Dymek av en för henne okänd man, som säger sig ha material han vill att hon ska titta på. Utan att hon egentligen vet varför, tar hon emot en USB-sticka, något som ska visa sig få stora effekter för både henne och hennes omedelbara omgivning. När högre ort förstår att Dymek tagit emot hemligstämplat material dras en hänsynslös jakt på sanningen igång. Men frågan är om det verkligen är sanningen som eftersöks – eller något helt annat?

Boken behandlar allt från utrikespolitik och hemliga allianser till IT-säkerhet och hackernätverk. Högaktuella ämnen. Hur mycket research krävdes, generellt, och hur mycket kom från din egen kunskap?
– Jag har ju flera år arbetat på det som kallades Counter-Terrorism Unit på säkerhetspolitiska enheten på UD, och totalt varit diplomat i över tio år. Så jag hade privilegiet att inte behöva göra så mycket research, utan mest fundera på hur jag skulle gestalta det som varit min vardag: korridorerna på UD, arbetet med terrorismbekämpning, berättar Andreas.

– Men jag gjorde också intervjuer med folk som arbetade med IT-säkerhet, eftersom det är en viktig del av boken som jag ville få helt trovärdig.

Med erfarenheterna från sitt arbete som diplomat och inom UD fanns det naturligtvis mängder av situationer och händelser att föra över i en berättelse. Något som är dubbelsidigt, menar Andreas. Bara för att det finns mycket material och inspiration att ta av, så innebär det inte ett oproblematiskt arbete. Särskilt när man hela tiden stöter på saker som tilltalar skrivnerven:
– Jag tänkte många gånger: helsike, det här måste jag skriva om. Jag hade tillgång till mängder av spännande men ofta ytterst hemligstämplad information, kontakter med Säpo och utländska säkerhetstjänster, jag flög fram och tillbaka till Bryssel och representerade Sverige i olika slutna möten på EU-nivå – allt det där var vardag.

-Men  frågan var, hur skulle jag skapa en medryckande, intensiv berättelse som skildrade alltsammans?

en-rasande-eldResultatet blev En rasande eld. På många sätt är det en traditionell thriller, med starka inslag av jakt, konspirationer och desperation. Men på flera lager är boken oerhört knivskarp i sin analys av nutiden – och ger en både skrämmande och kittlande bild av hur myndigheter arbetar, hur vi i västvärlden ständigt är på vår vakt, på jakt, efter kunskap och insikt. Även om den tillhör privatpersoner.
-Underrättelsetjänster vill alltid ha koll på allt. Särskilt de som sysslar med signalspaning (som FRA, amerikanska NSA och brittiska GCHQ) har länge haft en ambition att i princip kunna övervaka, eller åtminstone kunde scanna av all information, menar Norman, och fortsätter:

– Den här ambitionen att vilja veta allt, kunna övervaka allt, kommer inte försvinna. Det som är den stora skillnaden idag jämfört med för femtio år sedan är att den tekniska utvecklingen har varit extremt snabb, och att internet har blivit en så integrerad del av våra liv. Detta gör det möjligt att tränga in i människors kommunikation i en omfattning och med en detaljnivå som är hisnande.

– Naturligtvis finns det många spionprojekt i branschen. Det som händer nu är att internet, själva nätets arkitektur, ifrågasätts. Kan vi lita på att våra bankaffärer är krypterade? Kan vi lita på att vi kan tala ostört över mejl? Vi är nära ett samhälle där individen blivit helt transparent.

En som verkligen får uppleva detta är bokens huvudperson, Carina Dymek, som hamnar i en situation hon inte behärskar, där hon hela tiden tvingas upptäcka att en del intressen inte har några begränsningar i sin ambition att följa sina intressen. Hon tvingas också inse att det bakom kulisserna hela tiden pågår ett spel om människors egenintressen, personliga sfär och integritet.

Var hittade du inspirationen till Carina Dymek?
– Carina är en på många sätt typisk tjej inom UD och Regeringskansliet. Driven, högpresterande, karriärsinriktad och samtidigt med en liten dålig självkänsla som får henne att arbeta ännu hårdare. UD är i vissa delar en gammal, lite macho kanslivärld, där kvinnor många gånger får kämpa hårdare för att synas.

Din bok lyckas väva in många händelseförlopp och aktioner på olika nivåer. Vad tycker du själv kännetecknar en välskriven thriller?
– Framför allt ett språk som får mig att vakna till, som berör mig, som är coolt, starkt, smidigt, uttrycksfullt. Jag blir så trött när författare använder klichéer, man måste bekämpa klichéer! En riktigt bra thriller har (och det gäller väl för många bra böcker generellt) en egen värld som jag som läsare kan kliva in i, blir fascinerad av och vilja vara kvar i.

– För min del får berättelsen gärna handla om brännande politiska frågor, etiska dilemman, storpolitik. Där har du en grymt bra thriller, enligt mig.

Klart är, hur som helst, att skrivandet kommer att uppta allt mer tid i Andreas Normans liv. UD är historia och just nu skrivs det på en uppföljare, en bok där en av de mer framträdande birollsinnehavarna i En rasande eld får kliva fram ännu mer i rampljuset.
– Den kommer att fokusera mer på säkerhetspolisen Bente Jensen. I berättelsen tvingas hon omvärdera hela sitt liv, och rädda sig själv. Det blir en bok om lögner och hämnd, om signalspaning och kontraspionage, om kärlek och hat, om livet som ”expat” utomlands, avslutar Norman.

Foto: Caroline Andersson

Recension: Andreas Norman – En rasande eld

”Fullspäckad och trovärdig”

Det är nära, nära, att jag ger upp Andreas Normans En rasande eld innan jag nått sidan femtio. Jag kämpar med faktatung läsning, fullmatad av information kring UD och internationell politik. Känner att det är välskrivet, men vet att boken är nästan femhundra sidor tjock.

en-rasande-eldMen så händer något. Det tungrodda förvandlas, nästan på ett ögonblick, till något helt annat. Jag börjar få grepp om karaktärerna, deras funktion, förhållanden och börjar kunna bena ut händelserna, få dem att äntligen samspela med varandra. Men framförallt blir det spännande.

En rasande eld är en thriller som utspelar sig på hög nivå. Det är samspel, medspel, motspel mellan olika nationers intressen. Det svänger och kränger i handlingen. Berättelsen tar avstamp hos huvudpersonen Carina Dymek, som är en av UD:s påläggskalvar – driven, kunnig, skicklig. När Dymek efter ett möte i Bryssel blir kontaktad av en man som ger henne ett USB-minne förstår hon inte varför. Och hon förstår inte vilken kedjereaktion av händelser det drar igång.

Vi lever i en tid med kontinuerligt, obarmhärtigt informationsflöde. En tid där storebror ser det mesta du gör, där debatten kring detta precis dragit igång. Det som gör En rasande eld bra är således inte bara att boken är fullspäckad och trovärdig – utan att den levererar både spänning och ger en otäckt aktuell bild av det övervakningssamhälle vi lever i.

När avgör ni om boken är bra?

När man skriver en bok är det viktigt att slå an tonen direkt. Vad kan läsaren förvänta sig? Hur snabbt bestämmer en läsare sig för om boken är bra och intressant eller inte?

Själv kan jag oftast känna det snabbt. Jag brukar skämtsamt läsa de första två meningarna i en bok högt och ge min omgivning ett omdöme på stört; det är såklart lite överdrivet, men det finns en poäng där. Jag känner direkt om språket är bra, om drivet finns där, om berättaren får något sagt eller bara pratar.

Exempel. Jag har precis börjat läsa Andreas Normans thriller En rasande eld. Tonen sätts direkt; det är UD och politik på hög nivå, massor av information och kunskap. Jag förstår direkt att det är vad man kallar ”initierat”. Hatar man politik lär man inte läsa boken. Tycker man det är fascinerande fortsätter man. Har jag bestämt mig ännu? Nej.

Jag befinner mig mitt emellan. Det känns ganska intressant, men det måste bli spännande också om jag ska behålla intresset. Jag är ju ändå en ganska kräsen thriller- och deckarläsare. Jag räknar alltid med att det blir spännande, eller att händelseförloppet tar fart efter minst 50 sidor. Om inte, så ligger boken illa till.

Hur snabbt bestämmer ni er för om en bok är bra eller inte? Efter en sida, tio sidor eller när ni läst ut boken?