Etikettarkiv: Anders de la Motte

Deckartips från Bokrean 2016

Imorgon slår bokrean upp sina gyllene portar (nåväl, de digitala portarna har varit öppna ett tag). Jag vill naturligtvis guida alla deckarläsare i den djungel som de facto är bokrean, därför samlar jag en handfull köptips nedan.

1983David PeaceYorkshirekvartetten
Vad? Nej, de är inte nya. Nej, de är inte aktuella. Men ja, de är jävligt bra. Gillar man hårdkokt och mörk ångest-spänning blir det inte bättre. KÖP! 1974, 1977, 1980, 1983.

Jens LapidusSTHLM Delete
Vad? Den undre världen. Ruggigt bra. Rappt och drivet. Genrens bästa svenska författare.

Anna LihammerÄn skyddar natten
Vad? Historisk kriminalroman av yppersta klass. Rasbiologi, 30-tal, you name it. Det är verkligen bra.

Belinda BauerLivets och dödens villkor
Vad? Brittisk suveränitet. Belinda Bauer är en av mina absoluta favoriter; mästerlig på personporträtt och psykologiska detaljer. Inte hennes bästa bok, men likväl jäkligt bra.

Denise MinaGarnethill
Vad? Första boken i Garnethill-serien. Denise Mina är en egen liten institution i brittisk kriminallitteratur.

Derek RaymondJag var Dora Suarez
Vad? Alright, jag tipsade om den även ifjol. Men seriöst, inte ens trettio spänn? Mörker och blodtörst när det är som ruffigast.

Niklas LindrothUndertryck
Vad? Drömforskning. Ett ärrat psyke. Sår som aldrig läker. Det finns många spännande ingredienser i Undertryck. En intressant debut.

Anders De la MotteUltiMatum
Vad? Okej, jag är inte jättefrälst i titlarna. Men det här är rappt och bra skrivet. Spänning från sida ett till slutet.

Det finns såklart så mycket mer att fynda från årets bokrean, men här är ändå en snabb guide till en del av pärlorna. Tipsa gärna om ni har några egna fynd!

Recension: Anders de la Motte – MemoRandom

Det är lika bra att etablera det direkt: Tempot är högt uppskruvat. Anders de la Mottes MemoRandom är en thriller som utspelar sig i Stockholms övre och undre värld. Berättelsen har ett stundtals furiöst tempo, det är cliffhangerläsning, adrenalinpumpande kurvtagningar och dramatik på nästan varje sida.

Och det funkar. För det mesta.
Ibland sladdar det till, spårar åt sidan, riskerar att falla ur ramen. Men riktningen styrs alltid upp igen, farten återupptas. Riktningen: Framåt. Alltid framåt.

memorandomMöt David Sarac: polisman, informatörshanterare. Mästare i den delikata konsten att hantera organiserade brottslingar och deras information. Efter en olycka skadas han allvarligt och tappar minnet. Små bitar, fragment, av minnesbilder – ord, meningar, bilder – återvänder till hans sinne, men strukturen lyser med sin frånvaro.

Samtidigt går det upp för honom att den information han söker i sitt suddiga inre är av värde för många andra. Pusslet i hans hjärna är nyckeln till något större, med inblandning i hierarkier som inte drar sig för något i sin ambition att komma åt, eller undanhålla, sanningen.

Anders de la Motte är ett bekant namn i spänningsgenren. Sitt genombrott fick han med Geim-trilogin och MemoRandom är starten på en ny serie. Det står bortom alla tvivel att de la Motte kan komponera en intressant och fängslande historia. Språket är rappt, okomplicerat och medryckande – den filmiska känslan påtaglig.

Ibland kränger det lite mycket av den höga farten. Ibland drar det iväg för snabbt. Ibland tappar man tråden, vilket gör att den rätta udden går förlorad. Men som helhet är MemoRandom ett säkert tips för den som gillar thrillers – läsaren bjuds på adrenalinpumpande läsning från start till mål.

Köp boken: Adlibris, Bokus

Woodrell och de la Motte

Daniel Woodrell och Anders de la Motte. Gemensam nämnare?
Den döda zonen.

Att Daniel Woodrell är skicklig på att skriva socialrealistiskt mörk amerikansk litteratur är ingen nyhet. Hans genre brukar kallas Country Noir, och är precis vad den låter som. Jag håller just nu på att läsa The Maid’s Version, hans senaste roman – som spinner runt en explosion i ett samhälle i Missouri 1929 – och livet kring katastrofen, skulden, ryktesspridningen och efterverkningarna. Det är, som alltid när Woodrell är inblandad, både vackert och vemodigt.

Woodrell kom tidigare ut på svenska hos Natur och Kultur, men vad jag vet lade de ner utgivningen av hans böcker. Förmodligen sålde de helt enkelt för dåligt, vilket är djupt tragiskt med tanke på den höga kvalitet hans böcker håller.

Från Woodrell till de la Motte. Tvära kast. Jag har läst ut MemoRandom. Där Woodrell är socialrealistisk är de la Motte medryckande och pulshöjande. MemoRandom är en thriller som bjuder på förvirring, förvecklingar och rappt berättande i parti och minut. Tempostarkt men tätt. Till de la Motte får jag återkomma, både med recension och intervju – så håll ögonen öppna efter det!

Så vilket blir nästa läsprojekt efter Woodrell? Jag har en hög böcker som söker, skriker efter min uppmärksamhet. En inte allt för avancerad gissning är att jag snart läser David Peace igen. Den översatta versionen av 1983 är nämligen ute vilken dag som helst.

Boktrailers – vad tycker ni?

Jag minns första gången jag såg en boktrailer. Jag jobbade på Spänningszonen (bokklubb) och vi satt på en säljpresentation med Norstedts. Det som presenterades var sprängstoff, en bok som skulle vända allt på ända och bli en storsäljare: Män som hatar kvinnor. Jag minns att jag tyckte att det här med boktrailer var ett rätt kul grepp, något som bröt av i presentationen. Och jag tog mig an boken med entusiasm.

Nuförtiden är boktrailers betydligt vanligare än vad det var då, även om det främst är de största förlagen (tillika de med störst marknadsföringsbudget) som använder sig av dem. Det har skapats en sorts regel, oskriven eller skriven.

Hög marknadsföringsbudget = boktrailer.

Men vad tycker vi egentligen om fenomenet. Tillför de något? Boostar de intresset för en bok eller är de helt enkelt ett säljverktyg som tagit klivet ut från säljmötena till allmänheten – lite som extramaterial, en bonus?

I dagarna är exempelvis Anders de la Motte aktuell med sin nya thriller MemoRandom. Och det finns såklart en trailer för boken.

Det är en straight forward boktrailer utan krusiduller, ett filmklipp som berättar ungefär vad den presumtiva läsaren kan förvänta sig. Den är gjord för att ge tyngd åt ett boksläpp, kanske få någon att bli extra nyfiken. Fungerar det – och är förlagen tillräckligt duktiga på att nå ut?

Med en bakgrund i bokbranschen är jag kanske inte rätt person att svara – jag har sett lite för många trailers, och alltid ur perspektivet insäljning. För mig har boktrailers varit något som höjt min uppmärksamhet för en bok, vilket naturligtvis varit bra från förlagets sida, eftersom jag jobbat med att sälja böcker.

Det jag däremot kan tycka är att förlagen – om de vill satsa på boktrailers – borde bli bättre på att använda dem. Hitta nya kanaler för att nå ut; men frågan är vilka. Sociala medier är det givna svaret; frågan är bara om människor anser att relevansen är tillräckligt hög för att skänka tid åt tittandet.

En bra boktrailer kan vara ett verktyg att sprida budskapet om en ny bok till intresserade, om det görs på rätt sätt. En dålig boktrailer, däremot, skadar förmodligen inte lika mycket som en bra bidrar, därför är det ganska riskfritt. Det enda som är tråkigt är de gånger man gör en trailer som är fullständigt intetsägande; jag har sett många sådana också. Tråkigt främst för förlagen själva, som lagt tid och pengar på skapandet.

Förresten, ni kanske undrar. Det är klart att jag har en favorittrailer. En trailer som fastnade på grund av att den använder ett kreativt och suggestivt grepp som sätter en stämning. Jag pratar om trailern för Den nya människan av Boel Bermann.

Så, vad tycker ni om boktrailers – borde förlagen satsa mer? Mindre? Bli bättre på att nå ut – och hur? Är det onödigt eller är det ett verktyg som frestar till köp?

Boksläpp, intervjuer och läsning

Det är lite olika saker på gång. Men mycket tar lite extra lång tid eftersom jag precis börjat nytt jobb (att man alltid förtränger hur mycket tid och mental insats ett jobbyte kräver!).

I nästa vecka kommer Anders de la Motte’s thriller MemoRandom att dyka upp i hyllor och nätbutiker. Så vad passar då bättre än en intervju med herr de la Motte själv? Precis, ingenting – så håll ögonen öppna i samband med släppet.

Ett annat boksläpp som är aktuellt är Clare Donoghue’s kriminalroman Never look back. Jag har läst boken och – framför allt – jag har intervjuat Clare. Intervjun kommer ni att kunna läsa här på Den döda zonen under nästa vecka. Boken? Det är en bra psykologisk kriminalroman som förmodligen lär få bra mottagande. Så vitt jag vet har inget svenskt förlag nappat ännu.

Se där, lite saker som är på gång alltså!

Vårens spänningsläsning

Nu drar vårutgivningen snart igång på allvar och det är dags att börja lista vad man ska införskaffa för böcker. Det finns en hel del spännande läsning att se fram emot. Här listar jag de deckare och thrillers som jag längtar efter mest.

1. David Peace / 1983
Sista delen i Yorkshirekvartetten. Jag har sagt så mycket om denna mästerliga kvartett att det inte behövs fler ord. Förutom ett: Fantastisk.

2. Roger Hobbs / Ghostman
Magnus Utvik gav boken en femma. Crime Writers Association utnämnde boken till 2013 års bästa thriller. Mer än så behövs inte för att jag ska bli sugen.

3. Johanna Mo / Vänd om och var stilla
Religiös fanatism är ett tacksamt tema för spänning. Jag har bara hört bra saker om Johanna Mo, och skäms lite över att jag inte läst första boken, Döden tänkte jag mig så. Så det får bli ändring nu.

4. Anders de la Motte / MemoRandom
Lyssnade på en säljdragning av boken och blev direkt sugen. Minnesförlust, tidsjakt, undre världen, och så vidare. Ja, säger jag, det låter ju väldigt trevligt.

5. Malcolm Mackay / En lönnmördare tar farväl
Jag läste, och gillade, Mackays första – Lewis Winter must Die. Tyckte om tilltalet, miljöerna. Och nu är andra boken här, översatt. Funderar dock på om jag ska läsa originalet istället.

6. Anna Lihammer / Medan mörkret faller
Sverige, trettiotal, ett bestialiskt mord och en arkeolog (Lihammer) som skrivit en kriminalroman ger mig bra vibbar. Nog sagt.

Sedan finns det ju flera böcker från i vintras som jag fortfarande inte tagit mig an. Jag tänker främst på hårdkokt läsning som Jag var Dora Suarez och Mördaren i mig.