Etikettarkiv: 1974

Lite tips från Bokrean

Årets bokrea är i full gång. Visserligen har den legat uppe på nätbokhandeln i ett par veckor, men det var först denna veckan som det drog igång på allvar. Och med allvar menas att man nu kan köpa faktiska böcker – inte bara förhandsbeställa.

Det pratas ju om att bokrean är starkt på gång igen – om det har jag ingen åsikt. Eftersom jag jobbat i bokbranschen en del är jag snarare rätt trött på hela reagrejen. Jag har helt enkelt suttit med lite för många realistor de senaste åren.

Men.

Detta till trots – det finns en hel del fynd att göra. Jag har hyfsad överblick, så några guldkorn och intressanta titlar måste jag tipsa om.

Tokyo år noll av David Peace (Febrigt febril deckare i efterkrigs-Tokyo)
Den sista safarin av Deon Meyer (Spännande, fascinerande, riktigt bra spänning i Sydafrika)
1974 av David Peace (Mörkt, mörkare, mörkast. Seriemördare härjar i 70-talets England)
Den nya människan av Boel Bermann (Dystopiskt om barn som inte är barn – helt omöjlig att släppa)
Skuggsida av Belinda Bauer (Skickligt framvävd mordberättelse, tät och väldigt bra)

Se där, fem spännande lästips. Och passar det bättre att köpa upp sig på sånt om inte på en bokrea?

Två böcker som jag själv är nyfiken på att köpa är annars Robert Goddards Tills sanningen segrar och Emelie Schepps Märkta för livet.

Söndagsintervjun: David Peace – om text och skrivande

”Vore det inte för Conan Doyle och serietidningar skulle jag ha slutat läsa när jag var elva år gammal.”
Välkommen in i David Peace värld.

Peace, en internationellt publicerad och hyllad författare, gjorde sina första litterära avtryck med en serie böcker för nästan femton år sedan: Yorkshirekvartetten. Mörka, nästan demoniska kriminalromaner baserade på den sanna historien om the Yorkshire Ripper, en ökänd mördare som härjade i England under slutet av sjuttiotalet. Med knivskarp, ofta poetisk och repetetiv text rönte Peace kvartett stor uppmärksamhet redan från början och han framhölls bland annat av Granta som en av de mest lovande unga författarna i Storbritannien.

davidpeaceFem böcker efter Yorkshirekvartetten är han väletablerad, kritikerhyllad och framgångsrik. Yorkshirekvartetten har filmatiserats, liksom The Damned United – en uppmärksammad bok om fotbollstränaren Brian Cloughs turbulenta tid som manager för Leeds United. Peace senaste bok (i England, anm.), Red or Dead, är en omfattande och ambitiös skildring av den legendariske fotbollstränaren Bill Shankly och hur denne skapade ett vinnande lag av Liverpool FC; en bok som släpptes under hösten 2013.

   Men det är alltså tack vare Doyle och serier som han hittade sitt intresse för att läsa och skriva. Även om det också fanns en betydligt närmare källa för inspiration, berättar Peace:
– Min far skrev romaner som aldrig blev publicerade. Men jag växte upp med att han brukade försvinna in i ett litet sovrum för att skriva varje kväll. Och kanske är det just därför jag redan när jag var åtta år gammal började skriva mina egna berättelser och förvandla dem till böcker eller serietidningar.

”But here, under this Black Gate, in these damp shadows, here you will hide. Here inside, inside here –
Here you will hide –
Hide! Hide!
From this city, out of breath, from this city, out of time. This cursed city; city of riot and city of earthquake, city of assassination and city of coups, city of bombs and city of fire, city of disease and city of hunger, this city of defeat, defeat and surrender –
This damned city; city of robbery and
city of rape, city of murder,
of murder and plague –
These things you have witnessed, these things you have documented, in the ink yoiu have spilt, on the paper you have spoiled.
Inside here, here
                           inside -”
(
Citat ur Occupied City av David Peace)

tokyo-ar-nollNär man läser David Peace står det klart att han är en författare som ägnar väldigt mycket tid och energi åt språket. Med febrig prosa och en ibland hysterisk repetition av poetiska stycken kräver läsningen total uppmärksamhet och fokus. Han pratar gärna – och ofta – om textens själ, betydelse:
– Text är tredimensionell och består av den faktiska betydelsen, det visuella uttrycket av hur tecknen ser ut på sidan och sist, men inte minst. textens ljud. Jag arbetar konstant med att synkronisera denna treenighet, säger Peace.

Så, ur denna treenighet – vilken aspekt är viktigast?
– Betydelsen måste alltid vara viktigast och kräver mest arbete. I sin fantastiska uppsats Politics & the English Language, skrev George Orwell ”låt betydelsen välja ordet och inte tvärtom”. Så utseende och läte bör bara förstärka betydelsen och inte dölja den.

– Och av dessa två aspeketer är textens läte mest stimulerande att jobba med – och utseendet den mest frustrerande, på grund av de begränsade valmöjligheterna vad gäller produktionen av en bok. Och dess kostnader, förstås.

Du upplever texten som väldigt central och ägnar den mycket tid och omsorg. Är det ett komplicerat förhållande?
– Alla förhållanden är komplicerade, enligt mig. Jag skriver, skriver, skriver, konstant. Eller läser, läser, läser och tänker, tänker, tänker på att skriva. Men jag måste poängtera att det inte är en börda, det är en fröjd. Det är bara en börda när jag inte kan skriva. Eller läsa. Eller tänka.

Går det att sätta ord på den känsla som infinner sig när du uppnår total samklang mellan de olika delarna?
– Det är en både mental och fysisk känsla. Det är oerhört svårt att beskriva den, men det existerar nästan en total empati och smärta mellan subjekt, text och författare.

För att underhålla sin relation till texten kräver David Peace rutiner. Han poängterar tydligt att platsen för skrivandet är central – liksom platsen för en människas uppväxt. Peace, som är bosatt i Tokyo, Japan, återvände mellan 2009 och 2011 till sin hemstad Ossett i Yorkshire, England, bara för att upptäcka att han tappade skapandet totalt. Han var tvungen att återvända till Tokyo.
– Jag återvände till den rutin jag haft tidigare. För att simplifiera det: tricket för att upprätthålla en bra relation till texten är total isolering och fullständig hängivenhet.

Jag har läst att du har en särskild lägenhet, där du enbart ägnar dig åt att skriva, ingenting annat?
– Ja, det stämmer. Jag har ett separat rum på ett separat ställe. Men under lång tid skrev jag helt enkelt i ett avskilt rum i huset där jag bor. Sedan fick jag möjligheten att skaffa ett rum i en annan del av Tokyo – och det var där jag skrev Occupied City.

– Den platsen gav jag dock upp när jag återvände till England 2009 och nu, när jag skrev min senaste bok, Red or Dead, gjorde jag det i ett annat, separat rum, på en annan, separat plats.

Vad är det med Tokyo som får dig att kunna skapa?
– Jag tror helt enkelt att det är lättare för mig att vara disciplinerad, lättare att hitta rutinen som jag behöver, i Tokyo. Det finns färre distraktioner här än i England. Men en stor del av denna tystnad är förstås på grund av min fattigdom i det japanska språket! Tokyo gav mig distansen och tystnaden i vilken jag hittar utrymmet och koncentrationen för att skriva.

– Det var här i Tokyo jag lärde mig att bli hängiven min text, konstaterar Peace.

I flera intervjuer kan man läsa om just denna vikt av isolering, rentav avskärmning från resten av samhället. David Peace har ofta påpekat hur många störande moment som finns i vårt samhälle. Moment som han själv försöker att undvika: TV, film, serier, ytlig underhållning. För en oinvigd kan det då te sig något paradoxalt att man hittar den ro och avskildhet som krävs just i en stad som Tokyo – en till synes hypermodern och långt teknologiskt framskriden stad. Och kanske är det så att isolering och avskärmning bara fungerar till viss del, inser Peace själv och konstaterar:
– Det är inte svårt att fly iväg, isolera sig. Men å andra sidan har jag två tonårsbarn, vilket innebär att jag vet betydligt mer om Breaking Bad och One Direction än jag skulle behöva …

Slutligen. Om du får ge ett råd, men bara ett, till alla som skriver – eller vill skriva. Publicerar – eller vill publicera. Vilket är det?
– Var ihärdig.

Intervjun fortsätter i del två

Foto på David Peace: Naoya Sanuki