Tunneln på Bokrea och intervju i HD

Ingen kan undgå att notera årets Bokrea. Den smälls som vanligt upp lite i förtid på nätbokhandeln och i år är Tunneln i slutet av ljuset med.

Jag fastnar i rean varje år. Som kund, alltså. Köper onödiga böcker eller helt enkelt böcker jag fantiserat om att läsa under en längre tid.

Men i år är jag faktiskt delaktig i bokrean som författare. Tunneln i slutet av ljuset ingår nämligen exklusivt i Adlibris rea. Kul – och en bra chans att köpa boken till ett kanonpris! Återstår att se vad jag själv kommer att göra för inköp, men några lär det bli.

Under förra veckan kunde man läsa en intervju med mig i Helsingborgs Dagblad. Jag pratade om Tunneln, men också om hur jag började skriva, nämligen tack vare (eller på grund av) den ångest som gjorde att jag inte kunde sova om nätterna.

Tyvärr är artikeln ”låst”, men för den nyfikne kostar det ändå bara en krona att läsa intervjun här.

Trött på polisen

Att vara insnöad i en genre innebär bra saker och dåliga saker. En typiskt bra sak är att man lär sig uppskatta riktigt bra böcker inom genren. I mitt fall, kriminallitteratur. En typiskt dålig sak är att man tröttnar.

Ett exempel är den klassiskt brittiska deckargenren. En gedigen, omfångsrik och inte minst framgångsrik genre inom kriminallitteraturen. Och vad är allra mest signifikativt för de brittiska deckarna?

Utredningar.

Utredningar, utredningar, utredningar, förhör, förhör, dörrknackning och mer utredning. Bittra snutar, egensinniga utredare, käcka partners, bistra chefer och mördare som liksom bara väntar på att bli snärjda i rättvisans nät.

Dessutom: brittiska deckare är överfyllda med titlar; DC, DCI, DCS, och så vidare. Och när man, som jag, läser ett gediget antal brittiska deckare per år (och har så gjort i många år) blir det lätt lite … upprepningar. Kort och gott – polisen gör mig trött.

Så, hur åtgärda detta?

Enkelt. Byt genre, ta en paus. Börja läs något annat. Därför har jag för avsikt att snöa in på något annat. Varför inte klassiker? Eller – ännu bättre – varför inte deckarklassiker. Det låter som ett kul projekt att jämföra hur utredningar skildrades förr jämfört med nu.

Men var ska jag börja? Tipsa mig!

Nytt år, nya våndor

Vips blev det 2017. Ännu ett skrivande år väntar. Och förhoppningsvis även lite läsning. Först ut är ljudböcker!

Jag sitter med i juryn för Stora Ljudbokspriset i år; första gången i en jury. Det är kul att återknyta bekantskapen med ljudboksformatet. Det är några år sedan jag lyssnade på ljudböcker senast, därför överraskar det mig att jag kommit in i det snabbt igen.

Men jag är en kräsen lyssnare. Uppläsaren är livsviktig.

På skrivfronten händer i vanlig ordning en hel del. Mördarens väg har varit hos redaktör Annika. Jag har gått igenom allt hon skickade i retur (det var en del, puh!), och igår skickade jag tillbaka manus till henne för en sista (möjligen) genomgång och bearbetning. Texten känns bra.

Samtidigt jobbar jag, som alltid, med lite annat. Mitt projekt Blodsmak med Sara Olsson finns kvar. Vi har skrivit färdigt, väntar på svar från förlag. Och för mitt projekt Psykologen går det sakta men säkert framåt. Jag har haft de första 140 sidorna ute på läsning och fick oerhört bra kommentarer kring det.

Det största som händer är naturligtvis pocketsläppet för Tunneln i slutet av ljuset. Det väntar under mars månad. Spännande! Jag har haft lyxen att kunna redigera lite utifrån första utgåvan; det fanns lite språkliga fadäser som jag nu haft möjlighet att fixa till – och jag kan också avslöja att jag strukit ett par passager.

Ha det bra i januarimörkret, mina vänner!

Mördarens väg till redaktör

Mörker, tystnad och full aktivitet. Men skrivarlivet rullar vidare; nu väntar redigering och publicering av nästa bok: Mördarens väg.

Det har varit tyst på bloggfronten den sista tiden. Semester är en anledning – fullt upp på skrivfronten och på jobbet en annan.

lr_mo%cc%88rdarens-va%cc%88gI veckan skickade jag iväg det som ska bli min andra roman, Mördarens väg, till min redaktör Annika. Nu väntar någon eller några veckors ovisshet innan manuset kommer åter. Kanske fullt av rödmarkeringar, kanske fullt av saker att förbättra.

Förhoppningsvis fullt av saker att förbättra.

Känslan är annorlunda jämfört med när jag skrev Tunneln i slutet av ljuset. Jag har märkt av en ökad stilistisk säkerhet. Det kommer säkert från att jag har befunnit mig i huvudet på samma karaktärer under de senaste åren. Fokus har legat på andra aspekter av berättelsen; jag har gjort mer research, slitit mer med huvudkaraktären. Fäktats mot dialogerna.

Tunneln var en berg-och-dalbana känslomässigt. Jag hade stora problem med nattsömnen under processen. Mördaren har varit mer stabilt arbete. Helger, resor, kvällar, hotell. Jag vet inte om det är bra eller dåligt att skrivprocessen saknat de dramatiska svängarna, de sömnlösa nätterna och den krypande ångesten.

Den nya boken kommer ut i april månad. Men innan dess, i mars, kommer Månpockets utgåva av Tunneln i slutet av ljuset. Klart är att det blir en spännande vår!

Köp Liemannen – tre korta berättelser om döden

En iskall psykopat, en skruvad psykolog och en helt vanlig mördare. Vad har de tre gemensamt? Jo, de är samtliga huvudkaraktärer i min novellsamling Liemannen.

Liemannen. Omslag: Kristina Bergkvist.

Liemannen. Omslag: Kristina Bergkvist.

Det började för ett par år sedan; jag skrev noveller för glatta livet. Tio stycken fick jag ihop innan jag lade dem i malpåse.

Det senaste året har jag tänkt allt mer på att paketera novellerna och ge ut dem i två eller tre enheter för nedladdning. Därför har jag nu gjort slag i saken via Type & Tell – Liemannen är ett paket med mina tre favoritnoveller. Deras titlar är Psykologen, Underhuggaren och Den tredje mannen.

Jag har ägnat de senaste månaderna åt att småputsa, lägga ut på provläsning och planera. Nu ska det bli spännande att se hur novellerna tas emot. Noveller har, av hävd, svårt att armbåga sig fram i bokdjungeln. Därför ser jag Liemannen som ett projekt.

Hjälp till att göra det till ett lyckat projekt!

Köp Liemannen hos Adlibris eller på Bokus!

Recension: Mattias Edvardsson – En nästan sann historia

Hälften kriminalroman, hälften uppväxtskildring: Mattias Edvardssons En nästan sann historia är en sådan där bok du mår bra av att läsa. Det är en bok för dig som gillar böcker, en bok för dig som gillar spännande intriger och en … äh, vad fan. Det är en bok som passar de flesta!

Vad handlar det om? Mord, studentliv, förfall, självtvivel, lögner och relationskriser. Och. Inte minst: EN JAKT PÅ SANNINGEN!

en-nastan-sann-historiaVad är det? En nästan sann historia har liknats vid Donna Tartt’s Den hemliga historien. Personligen har jag inte den blekaste aning eftersom jag inte läst Tartt. Edvardssons bok är en lömsk och stundtals skönt hal berättelse om olika livsöden. Samtidigt är det en medryckande berättelse om ett mordfall.

Storyn utgår från en skrivkurs i Lund och ett mord på en känd författare. Det har gått tolv år sedan mordet när bokens huvudperson börjar återbesöka skeendena för att skriva en bok. Han tar kontakt med sina kurskompisar – inte minst den kompis som dömdes för mordet. Hur gick det egentligen till – och finns det egentligen regler för hur man ska skriva en bok?

Är det bra då? Boken var ganska uppsnackad i förlagsvärlden innan den släpptes. Det brukar kunna vara så nuförtiden, när ett förlag försöker lyfta försäljningen av en titel. Luttrad som jag är brukar jag förhålla mig skeptisk eftersom jag hatar när känslan av besvikelse sköljer över mig.

Men En nästan sann historia håller. Och den håller hela vägen. Eftersom jag själv studerat i Lund skapar det dessutom lite extra nyfikenhet – och både miljöer, karaktärer och story känns rakt igenom gedigna. Boken andas studieångest, hemligheter och existentiella dilemman och Edvardsson är skarp i sin berättelse. Det är en bok du borde läsa. Nej, det är en bok du kommer att läsa.

Köp boken hos Adlibris.