Kategoriarkiv: Tunneln i slutet av ljuset

Ljudboken är släppt

Nu har jag debuterat även som ljudboksförfattare! Proffsiga Word Audio har släppt ljudboksutgåvan av Tunneln i slutet av ljuset. Uppläsare är Mattias Linderoth.

Att lyssna på min egen bok är helt sjukt. Jag har läst den, tyst för mig själv, säkert hundra gånger. Men att lyssna på när någon annan läser upp den för mig … det är smått surrealistiskt, i ärlighetens namn. Men jag vänjer mig säkert.

För er som gillar ljudböcker finns den att lyssna på eller köpa på sedvanliga platser. Hos Storytel, hos Bookbeat och hos Adlibris. Bland annat.

Jag har också bloggat på Storytelbloggen för den som är intresserad!

Mycket nöje!

Att vara tvåboksförälder

Så har det hänt; bok nummer två är släppt. Känslan inombords är … tomhet. Borde jag ha dåligt samvete över min egen brist på entusiasm?

Som tvåbarnsförälder kan jag intyga en sak: ja, man kan älska två barn lika mycket. Som tvåboksförälder är jag däremot mer osäker. Kan man älska bok två lika mycket som bok ett? Eller, snarare: kan JAG älska bok två lika mycket som bok ett?

Min första thriller, Tunneln i slutet av ljuset, skrevs under stora plågor. Det var sömnlösa nätter, det var ångest, det var fan och helvete och allt däromkring. När boken till slut kom ut gick jag vilse i någon slags euforisk dimma. Jag hade skrivit en jävla bok.

Min andra thriller, Mördarens väg, är oerhört tätt besläktad med Tunneln i slutet av ljuset. Det är nämligen en speglad berättelse av samma händelser. Men, där Tunneln bar ett starkt fokus på ångest och psykisk ohälsa, så är Mördarens väg en ren och skär beskrivning av psykopati och besatthet i sin högsta (eller lägsta) form.

Jag är, helt enkelt, inte lika nära huvudkaraktären. På gott och ont, naturligtvis – det har varit oerhört fascinerande att skriva om en psykopat, och inte minst att researcha och lära mig mer om den typen av personer.

Ändå: tomheten.

Boken släpps och jag känner mig tom.
Boken släpps och jag ser svårigheter där jag borde se möjligheter.
Jag tänker: vem orkar läsa om en psykopat? Vem kommer att bry sig om denna boken? Har jag lyckats i min framställning av huvudkaraktären? Borde jag inte ha skrivit en tjockare bok (den är 200 sidor)?

På den sista frågan vet jag svaret: nej. Jag är själv allergisk (överdrift) mot böcker som överstiger 350 sidor. Jag gillar att skriva korta, kärnfulla och förhoppningsvis täta berättelser. Men ändå, tvivlen finns där.

Så, kan man älska bok två lika mycket som bok ett? Vad tror ni? Och ni som skrivit två eller fler böcker, hur har ni känt under processens gång? Är det naturligt att ha dåligt samvete över bristen av entusiasm?

Och just det.

Köp boken hos Adlibris.
Köp boken hos Bokus.
Eller köp den på närmaste Akademibokhandel.

Pocketutgåvan är här!

I maj förra året självpublicerade jag Tunneln i slutet av ljuset. Boken är en thriller som avhandlar ämnen som besatthet, psykisk ohälsa och sökandet efter livets mening. Nu släpps den hos Månpocket.

Först hade jag ingen tanke på att det kunde bli en bok. Jag skrev på nätterna för att stilla min ångest och distrahera paniken som kom i samband med sömnbristen. Efter ett par månader insåg jag att det fanns en berättelse bakom all ångest.

Så jag började att fila. Justera, fixa och trixa. Mejsla ut en berättelse, som utgick från mina egna tankar – och skruvades upp hundra varv.

Skrivandet skedde mestadels nattetid. Jag blev klar med ett första utkast ganska snabbt och skickade in till förlag. Det var naturligtvis för tidigt – men jag ångrar inte att jag skickade in. För trots refuseringarna fick jag många läsningar, och mycket bra input. Det fanns uppenbarligen något där.

Till slut hittade jag ett förlag, men förlaget gick i konkurs.

Därför blev det självpublicering. Min avsikt var att få ut boken, eftersom jag kände vemod över att något jag lagt ner så mycket tid på inte skulle nå läsarna. Jag fick ut boken – och jag hittade läsare. Jag fick bra kritik. Mestadels. Sedan hörde Månpocket av sig och meddelade att de ville göra pocket.

Hur overkligt det än kändes då, så är vi nu framme vid det faktum att boken finns att köpa i pocketformat. Jag hoppas såklart att många läser – och gillar. Tunneln i slutet av ljuset är annorlunda mot många andra svenska thrillerböcker. En del kommer att gilla det, andra kommer att tycka att språket är för hackigt, handlingen för mörk.

Men jag är nöjd. Och imorgon går nästa bok till tryck.

Köp pocketboken hos Adlibris eller hos Bokus. Eller i närmaste fysiska bokhandel!

Tunneln på Bokrea och intervju i HD

Ingen kan undgå att notera årets Bokrea. Den smälls som vanligt upp lite i förtid på nätbokhandeln och i år är Tunneln i slutet av ljuset med.

Jag fastnar i rean varje år. Som kund, alltså. Köper onödiga böcker eller helt enkelt böcker jag fantiserat om att läsa under en längre tid.

Men i år är jag faktiskt delaktig i bokrean som författare. Tunneln i slutet av ljuset ingår nämligen exklusivt i Adlibris rea. Kul – och en bra chans att köpa boken till ett kanonpris! Återstår att se vad jag själv kommer att göra för inköp, men några lär det bli.

Under förra veckan kunde man läsa en intervju med mig i Helsingborgs Dagblad. Jag pratade om Tunneln, men också om hur jag började skriva, nämligen tack vare (eller på grund av) den ångest som gjorde att jag inte kunde sova om nätterna.

Tyvärr är artikeln ”låst”, men för den nyfikne kostar det ändå bara en krona att läsa intervjun här.

Mördarens väg till redaktör

Mörker, tystnad och full aktivitet. Men skrivarlivet rullar vidare; nu väntar redigering och publicering av nästa bok: Mördarens väg.

Det har varit tyst på bloggfronten den sista tiden. Semester är en anledning – fullt upp på skrivfronten och på jobbet en annan.

lr_mo%cc%88rdarens-va%cc%88gI veckan skickade jag iväg det som ska bli min andra roman, Mördarens väg, till min redaktör Annika. Nu väntar någon eller några veckors ovisshet innan manuset kommer åter. Kanske fullt av rödmarkeringar, kanske fullt av saker att förbättra.

Förhoppningsvis fullt av saker att förbättra.

Känslan är annorlunda jämfört med när jag skrev Tunneln i slutet av ljuset. Jag har märkt av en ökad stilistisk säkerhet. Det kommer säkert från att jag har befunnit mig i huvudet på samma karaktärer under de senaste åren. Fokus har legat på andra aspekter av berättelsen; jag har gjort mer research, slitit mer med huvudkaraktären. Fäktats mot dialogerna.

Tunneln var en berg-och-dalbana känslomässigt. Jag hade stora problem med nattsömnen under processen. Mördaren har varit mer stabilt arbete. Helger, resor, kvällar, hotell. Jag vet inte om det är bra eller dåligt att skrivprocessen saknat de dramatiska svängarna, de sömnlösa nätterna och den krypande ångesten.

Den nya boken kommer ut i april månad. Men innan dess, i mars, kommer Månpockets utgåva av Tunneln i slutet av ljuset. Klart är att det blir en spännande vår!

En dag i en författardebutants liv

”Jo Nesbö, John Grisham, fucking Robert Ludlum, jag hatar Ludlum. Helvete. Jag drabbas av tunnelseende, försöker ändå att se mig omkring.”

Skåne, sommaren 2016. Detta är en berättelse om att debutera som författare. Fast kanske främst en berättelse om vilken effekt det har på en överaktiv hjärna.

Solen skiner när jag vaknar men är försvunnen efter frukosten. Sommaren är lynnig i år, inte ens i Skåne skiner solen på beställning. Jag är trött, har sovit dåligt. Tänkt på min bok, som vanligt, haft svårt att somna. Därefter: mardrömmar om rymdvarelser som äter upp mig (de kommer i stora silverfärgade skepp, de är elaka, de har en glupande aptit på människokött!).

Idag ska jag hem till Helsingborg, staden jag bodde i under de flesta av mina 25 första år. Sundets Pärla, världens vackraste stad – på sommaren. Blåsig som ett helvete resten av året. Jag längtar, fumlar med växellådan i bilen när jag kör från Ängelholm, där jag under några dagar hälsar på min mamma.

Trafiken är ovanligt tät på E6:an söderut; turister, vägarbeten, människor i rörelse. När jag blåser förbi Hasslarp och reflexmässigt vrider huvudet åt höger ser jag det gamla nedlagda sockerbruket och tänker att det ser deprimerande men vackert ut. Industriellt. Apokalyptiskt.

Blicken riktas åter framåt, på vägen, men mina tankar är någon annan stans. Jag är redan i bokhandeln, letar efter min bok. Hittar den. Pratar med personalen, är charmig, fantastisk och presenterar mig själv på ett ödmjukt sätt.
– Det vore naturligtvis fantastiskt kul att komma hit och signera lite. Men bara om ni tycker att det är en bra idé. Javisst, jag har fått jättebra recensioner av de som läst, säger jag. Ständigt leende och självsäker. Inga hackande ord, inga flämtande andetag.

tunneln_framsidaFemton minuter senare har jag parkerat vid Stortorget och ser anrika Killbergs bokhandel framför mig (nåväl, först tittar jag på Magnus Stenbock-statyn, Kärnan och Rådhuset, eftersom jag älskar att befinna mig på Stortorget).

En parkeringsvakt går sömnigt förbi bredvid mig, verkar fullt upptagen med att fågelskåda. Jag vill skrika att ”Jag har betalat! Titta!” men håller tyst. Nervositeten har gjort sitt intåg. Det är säkert ett år sedan jag var här senast, tänker jag, medan jag kliver in över tröskeln. Väljer rätt ingång (vänster, till höger ligger pappershandeln).

Två meter senare skriker jag för mig själv. ”Var fan är min bok?” Paniken griper tag i mig. Jag andas häftigt, skannar av hyllorna alldeles för snabbt. Ser inget, ser fan ingenting. Allra minst min bok. Pulsen, i öronen, den brusar. Jag är en misslyckad sopa. Ingen vill ha mig, jag kan inte skriva.

När jag desperat rundar en hylla på måfå ser jag ordet SPÄNNING. Mina ögon är snabba, snabbare än min hjärna, men fastnar till slut på något jag känner igen. Det är min bok.

Hela lokalen släcks ner, blir kolsvart. En strålkastare riktas mot mig och en trumpetfanfar ljuder genom lokalen. Jag sjunger, nej skriker, Halleluja! Nu ska jag vara cool. Jag är författare, eller, jag har gett ut en bok. Men när en kvinna ur personalen plötsligt kommer fram och frågar mig om jag behöver hjälp är coolheten bortblåst.
”Öh, nä, alltså. Öh, jag ville bara se om ni hade min bok här”, säger jag, eller åtminstone tror jag att det är vad jag säger.

Kvinnan som står framför mig verkar inte förstå ett ord. Hennes ögon är frågetecken, hennes fötter redan på väg åt ett annat håll.
”Mmm, okej?” Hon är inte imponerad, utbrister inte att ”Wow! Är det du som skrivit den boken? Fy fan vad bra du är!” utan vänder sig bara om, går vidare. Tänker att det är mycket löst patrask som kommer in i affären nuförtiden.

Jag fumlar med något, känner mig skamsen men glad över att boken finns där. I en tät inre Öresundsdimma fumlar jag vidare till pocketnyheterna där jag hittar Therese Bohmans Den andra kvinnan. Jag plockar ner den, rör mig mot kassadisken. Snubblar framåt; Bohmans bok i en hand – min egen bok (medhavd, om någon vill ha den?) i den andra.

Vid kassan lägger jag Bohmans bok på disken. Jag ser fram emot att läsa den. Min egen håller jag i handen. Kassörskan tittar på mig. Tittar därefter på boken i min hand. Höjer blicken, tittar på mig igen. Färgen stiger på mina kinder. Att jag alltid rodnar när någon tittar på mig. Jag måste säga något bra.
”Ja, alltså. Jag hade med mig denna boken. Det är min, alltså, det är jag som skrivit den”, hasplar jag ur mig. Det var inte det jag ville säga.
”Aha, jag förstår. Det är inte så vanligt att kunderna har med sig böcker in i affären”, säger kvinnan som står i kassan.

Jag ger mig själv en mental snyting eftersom jag misslyckas med att säga något charmerande och säljande. Tar böckerna, småspringer ut ur affären för att få frisk luft. Sundsluften, den bästa luften i världen. Vatten, tång och avgaser.

_MG_6165Nästa anhalt är Stadsbiblioteket. Jag älskar bibliotek, därför känner jag mig varm i kroppen när jag går in. Men värmen försvinner direkt; jag måste hitta min bok.

Hylla efter hylla, jag inser att jag letar på fel ställe. Min bok är inte lyrik. Min bok är inte konsthistoria. Jag hittar spänningshyllan. Jo Nesbö, John Grisham, fucking Robert Ludlum, jag hatar Ludlum. Helvete. Jag drabbas av tunnelseende, försöker ändå att se mig omkring.

En ung bibliotekarie ställer tillbaka böcker i hyllorna. Jag hoppas att hon frågar mig något, men det gör hon inte. Jag tänker fråga henne något istället, men hon vänder ryggen till och jag vågar inte störa henne. Vill inte tränga mig på. Jag är en oviktig författare. Jag är inte ens en författare,  varför skulle de veta vilken min bok är (kanske för att jag mejlat dem två gånger och bett dem köpa in den!!!).

Ur dimman frigör sig en dator. Äntligen någon jag kan prata med. Oket på mina axlar lättar när jag skriver in Tunneln i slutet av ljuset och får svar direkt. Biblioteket har köpt in tre ex. Alla är utlånade. Det går en rysning genom min kropp och jag känner för en stund att jag inte är värdelös. Sedan börjar jag undra över vilka som lånat boken, tänker att de kommer bli besvikna när de läser den.

Längre bort står en annan bibliotekarie – äldre än den första – och jag vill fråga om de brukar ha författarkvällar. Jag borde presentera mig själv, verka intressant. Få henne att säga till sina kollegor att ”Den där killen, oj oj, honom måste vi bjuda in när vi har författarkväll nästa gång.” Tyvärr kommer en gammal dam i vägen, står liksom bredvid mig och tittar mot samma bibliotekarie. Vem är jag att förneka en gammal dam hjälp i hyllnavigeringen? Jag lämnar biblioteket.

Sista anhalt Väla Centrum och Akademibokhandeln. Jag är mentalt utpumpad, trött och suddig i sinnet. Men jag måste.

Väla Centrum är helt ombyggt mot när jag var yngre. Jag hittar inte, går vilse i affärslabyrinterna bland familjer med mjukglass i händerna och H&M-påsar hängande på barnvagnarna. Jag känner mig som ett jagat villebråd, inträngd i ett hörn. Till slut hittar jag ändå bokhandeln och går in. Skannar hyllorna, hittar inte min bok. Skit. Det står kunder (jävla kunder!) i kö vid kassorna, så jag vågar inte gå fram och prata med personalen.

Tio minuter senare är kön försvunnen och jag cirklar mitt byte som en hungrig gepard, men långsammare. Ska jag? Ska jag inte? Jag ska. Jag måste.

Jag kliver fram till en av kvinnorna i kassan och hälsar på överdrivet grov skånska för att det ska framgå att jag är en lokal förmåga. Det hjälper inte; kvinnan är uppenbarligen inte från Helsingborg. Jag lägger fram mitt ärende ändå. Får ett trevligt standardsvar, som om jag är en av alla aspirerande författare som kommer in i butiken och stör personalen.
”Vi kan inte köpa in hur som helst och så. Men du kan ringa min kollega, hon är inte här idag, men ring gärna henne!”
Jag får ett nummer. Jag kommer förmodligen inte att ringa, för jag inser att det inte är någon mening. Hon pratar vidare. ”Vi brukar börja med att författaren kommer hit med egna böcker och signerar.”
Jag säger inget om att jag bor i Stockholm. Men jag tackar så vänligt jag bara kan och tänker att jag kanske ringer den där kvinnan ändå. Ska inte stänga några dörrar. Det är viktigt att synas. Det är viktigt att höras.

När jag kommer ut till bilen är jag mentalt utpumpad. Det ringer i mina öron och jag upplever en blandning av frustration och glädje. Vet inte vad jag ska känna. Jag är skitglad att min bok var utlånad på biblioteket, skitglad över att boken fanns i hyllan inne i stan. Samtidigt inser jag hur svårt det är att synas i mängden; särskilt som debutant. Ännu mer som självpublicerad debutant.

Ändå tänker jag: allting är grunden till något. I vår kommer min bok hos Månpocket. Då kommer den att synas överallt. Och kanske kommer jag att ha övat på en säljpitch till dess. Jag börjar vänja mig vid att vara besatt av min egen bok. Kanske hör det liksom till hela författargrejen, att alltid gå och undra. Eller? Upplys mig gärna!

Och just det: Köp min bok hos Adlibris eller Bokus! Tack!

Röster om Tunneln i slutet av ljuset

Tunneln i slutet av ljuset släpptes i mitten av maj 2016. Som självpublicerad författare är det svårt att få kulturredaktioner att recensera min bok. Däremot finns det många bokbloggar som skriver både nyanserade, kunniga och utförliga recensioner.

tunneln_framsidaKanske är det för eget bruk, men jag tänkte samla de reaktioner och recensioner som Tunneln fått i olika sociala medier. Missar jag någon? Upplys mig!

Det känns fortfarande overkligt att någon läser min bok. Än mer overkligt blir det när någon tycker om den eller tipsar andra läsare om den.

Det är tveksamt om man någonsin vänjer sig vid känslan. Men: alla ni som läser – oavsett om ni skriver om boken eller ej – ni ska veta att jag är jäkligt glad över att ni väljer att ägna den tiden som krävs åt att läsa min bok! Tack!

Ni som ännu inte läst boken: köp den hos Adlibris eller Bokus. ELLER: vänta till våren 2017 då boken kommer hos Månpocket!

Sagt om boken:

”Boken är skickligt skriven, språket imponerar med sin stilsäkerhet.”
Johannas deckarhörna, blogg

”Grymt stark, mörk & fascinerande!”
Jennies boklista, blogg

”Ovanligt att hitta en så nära skildring av depression i denna typ av litteratur.”
Som ett sandkorn, blogg

”Jag gillar hur Falkman gräver sig in i någon som mår riktigt dåligt. Det är märkligt upplyftande för att vara så mörkt.”
Johanna Mo, författare

”Mörk, ångestladdad och klaustrofobisk läsning. Man bara måste läsa vidare för att se hur det slutar!”
Caroline Eriksson, författare

”Boken är välskriven och suger in mig i sitt mörker omgående …” BokMalin

”… det destruktiva i boken förtrollade mig och nu sitter jag kvar här och känner; vad sjutton ska jag göra nu då?” filiduttan.blogg.se

Tunneln i slutet av ljuset lämnar verkligen spår hos sin läsare … den här historien kröp in under skinnet på mig. Jag som själv upplevt ångest kände igen mig så i vissa beskrivningar om hur det totala mörkret i bland kan äta upp en människa var så bra beskrivet.” Maddes bokblogg

”… strålande böcker är i mina ögon såna där författaren har ett ärende, en unik idé och ett språk att paketera den i. Allt det har Tunneln i slutet av ljuset, en riktigt läskig och väldigt fascinerande roman.” Cecilia Ekhem, ekhemmanet.se