Kategoriarkiv: Texter

Att åka hiss

Jag kliver in i hissen för att åka upp till jobbet. En man med lycrakläder och sportcykel kliver in efter mig. Det blir lite tajt med utrymmet (hissen är liten). Just när dörrarna ska stängas kommer en tredje snubbe, han sticker in handen för att tvinga upp hissdörren. Det är viktigt att han kommer med. Han ägnar oss inte en blick.

Knappar är intryckta. Våning 3,4 och 5. Dörren stängs. Det gnisslar. Jag andas lite tungt. Funderar på om jag ska säga något. Kanske ”hej”.

Vi är tre vuxna män. I total tystnad stirrar vi rakt in i samma vägg. Ingenting annat än det dova brummandet från hissmotorn hörs i schaktet. Det är fan tajt med utrymme, alltså. Den stressade mannen med den långa armen ångrar definitivt att han klev på. Han ska bara till våning 3, men hey, trappor är jobbigt. Obehagskänslan lägrar min kropp.

Jag vill slita upp dörrarna och fly, men står stilla. Det gör de andra snubbarna också. Jag undrar vad de tänker. De ser sura ut. Jag tittar åt sidan, mot spegeln. Jag ser också jävligt sur ut.

Där står vi. Medan hissen långsamt färdas uppåt, våning för våning. Inte ett hej, inte ett hejdå, inte ett ”det här var ju lite pinigt”. Ingenting annat än tystnad.

***

Det är inte konstigt att jag skrivit ett manus som handlar om att åka hiss. För det är jäkligt weird. Särskilt när andra människor är inblandade.

Jo, just det.

Igår skickade jag in mitt manus Hissen till en handfull förlag. Nu får vi se vad de tycker. Boken handlar om Julia, som är sjukskriven på halvtid. På eftermiddagarna går hon i KBT-terapi i ett tjugovåningshus. I huset börjar hon åka hiss.

Dag efter dag åker hon i hissen. Den skänker henne någon slags inre frid. Till en början är det ingen som noterar henne, men det förändras. Sakta men säkert blir hon intresserad av tre människor som ibland delar hissen med henne. Intresset gränsar till besatthet. Samtidigt upptäcker hon att det finns en våning i huset dit ingen verkar få åka…

En dag i en författardebutants liv

”Jo Nesbö, John Grisham, fucking Robert Ludlum, jag hatar Ludlum. Helvete. Jag drabbas av tunnelseende, försöker ändå att se mig omkring.”

Skåne, sommaren 2016. Detta är en berättelse om att debutera som författare. Fast kanske främst en berättelse om vilken effekt det har på en överaktiv hjärna.

Solen skiner när jag vaknar men är försvunnen efter frukosten. Sommaren är lynnig i år, inte ens i Skåne skiner solen på beställning. Jag är trött, har sovit dåligt. Tänkt på min bok, som vanligt, haft svårt att somna. Därefter: mardrömmar om rymdvarelser som äter upp mig (de kommer i stora silverfärgade skepp, de är elaka, de har en glupande aptit på människokött!).

Idag ska jag hem till Helsingborg, staden jag bodde i under de flesta av mina 25 första år. Sundets Pärla, världens vackraste stad – på sommaren. Blåsig som ett helvete resten av året. Jag längtar, fumlar med växellådan i bilen när jag kör från Ängelholm, där jag under några dagar hälsar på min mamma.

Trafiken är ovanligt tät på E6:an söderut; turister, vägarbeten, människor i rörelse. När jag blåser förbi Hasslarp och reflexmässigt vrider huvudet åt höger ser jag det gamla nedlagda sockerbruket och tänker att det ser deprimerande men vackert ut. Industriellt. Apokalyptiskt.

Blicken riktas åter framåt, på vägen, men mina tankar är någon annan stans. Jag är redan i bokhandeln, letar efter min bok. Hittar den. Pratar med personalen, är charmig, fantastisk och presenterar mig själv på ett ödmjukt sätt.
– Det vore naturligtvis fantastiskt kul att komma hit och signera lite. Men bara om ni tycker att det är en bra idé. Javisst, jag har fått jättebra recensioner av de som läst, säger jag. Ständigt leende och självsäker. Inga hackande ord, inga flämtande andetag.

tunneln_framsidaFemton minuter senare har jag parkerat vid Stortorget och ser anrika Killbergs bokhandel framför mig (nåväl, först tittar jag på Magnus Stenbock-statyn, Kärnan och Rådhuset, eftersom jag älskar att befinna mig på Stortorget).

En parkeringsvakt går sömnigt förbi bredvid mig, verkar fullt upptagen med att fågelskåda. Jag vill skrika att ”Jag har betalat! Titta!” men håller tyst. Nervositeten har gjort sitt intåg. Det är säkert ett år sedan jag var här senast, tänker jag, medan jag kliver in över tröskeln. Väljer rätt ingång (vänster, till höger ligger pappershandeln).

Två meter senare skriker jag för mig själv. ”Var fan är min bok?” Paniken griper tag i mig. Jag andas häftigt, skannar av hyllorna alldeles för snabbt. Ser inget, ser fan ingenting. Allra minst min bok. Pulsen, i öronen, den brusar. Jag är en misslyckad sopa. Ingen vill ha mig, jag kan inte skriva.

När jag desperat rundar en hylla på måfå ser jag ordet SPÄNNING. Mina ögon är snabba, snabbare än min hjärna, men fastnar till slut på något jag känner igen. Det är min bok.

Hela lokalen släcks ner, blir kolsvart. En strålkastare riktas mot mig och en trumpetfanfar ljuder genom lokalen. Jag sjunger, nej skriker, Halleluja! Nu ska jag vara cool. Jag är författare, eller, jag har gett ut en bok. Men när en kvinna ur personalen plötsligt kommer fram och frågar mig om jag behöver hjälp är coolheten bortblåst.
”Öh, nä, alltså. Öh, jag ville bara se om ni hade min bok här”, säger jag, eller åtminstone tror jag att det är vad jag säger.

Kvinnan som står framför mig verkar inte förstå ett ord. Hennes ögon är frågetecken, hennes fötter redan på väg åt ett annat håll.
”Mmm, okej?” Hon är inte imponerad, utbrister inte att ”Wow! Är det du som skrivit den boken? Fy fan vad bra du är!” utan vänder sig bara om, går vidare. Tänker att det är mycket löst patrask som kommer in i affären nuförtiden.

Jag fumlar med något, känner mig skamsen men glad över att boken finns där. I en tät inre Öresundsdimma fumlar jag vidare till pocketnyheterna där jag hittar Therese Bohmans Den andra kvinnan. Jag plockar ner den, rör mig mot kassadisken. Snubblar framåt; Bohmans bok i en hand – min egen bok (medhavd, om någon vill ha den?) i den andra.

Vid kassan lägger jag Bohmans bok på disken. Jag ser fram emot att läsa den. Min egen håller jag i handen. Kassörskan tittar på mig. Tittar därefter på boken i min hand. Höjer blicken, tittar på mig igen. Färgen stiger på mina kinder. Att jag alltid rodnar när någon tittar på mig. Jag måste säga något bra.
”Ja, alltså. Jag hade med mig denna boken. Det är min, alltså, det är jag som skrivit den”, hasplar jag ur mig. Det var inte det jag ville säga.
”Aha, jag förstår. Det är inte så vanligt att kunderna har med sig böcker in i affären”, säger kvinnan som står i kassan.

Jag ger mig själv en mental snyting eftersom jag misslyckas med att säga något charmerande och säljande. Tar böckerna, småspringer ut ur affären för att få frisk luft. Sundsluften, den bästa luften i världen. Vatten, tång och avgaser.

_MG_6165Nästa anhalt är Stadsbiblioteket. Jag älskar bibliotek, därför känner jag mig varm i kroppen när jag går in. Men värmen försvinner direkt; jag måste hitta min bok.

Hylla efter hylla, jag inser att jag letar på fel ställe. Min bok är inte lyrik. Min bok är inte konsthistoria. Jag hittar spänningshyllan. Jo Nesbö, John Grisham, fucking Robert Ludlum, jag hatar Ludlum. Helvete. Jag drabbas av tunnelseende, försöker ändå att se mig omkring.

En ung bibliotekarie ställer tillbaka böcker i hyllorna. Jag hoppas att hon frågar mig något, men det gör hon inte. Jag tänker fråga henne något istället, men hon vänder ryggen till och jag vågar inte störa henne. Vill inte tränga mig på. Jag är en oviktig författare. Jag är inte ens en författare,  varför skulle de veta vilken min bok är (kanske för att jag mejlat dem två gånger och bett dem köpa in den!!!).

Ur dimman frigör sig en dator. Äntligen någon jag kan prata med. Oket på mina axlar lättar när jag skriver in Tunneln i slutet av ljuset och får svar direkt. Biblioteket har köpt in tre ex. Alla är utlånade. Det går en rysning genom min kropp och jag känner för en stund att jag inte är värdelös. Sedan börjar jag undra över vilka som lånat boken, tänker att de kommer bli besvikna när de läser den.

Längre bort står en annan bibliotekarie – äldre än den första – och jag vill fråga om de brukar ha författarkvällar. Jag borde presentera mig själv, verka intressant. Få henne att säga till sina kollegor att ”Den där killen, oj oj, honom måste vi bjuda in när vi har författarkväll nästa gång.” Tyvärr kommer en gammal dam i vägen, står liksom bredvid mig och tittar mot samma bibliotekarie. Vem är jag att förneka en gammal dam hjälp i hyllnavigeringen? Jag lämnar biblioteket.

Sista anhalt Väla Centrum och Akademibokhandeln. Jag är mentalt utpumpad, trött och suddig i sinnet. Men jag måste.

Väla Centrum är helt ombyggt mot när jag var yngre. Jag hittar inte, går vilse i affärslabyrinterna bland familjer med mjukglass i händerna och H&M-påsar hängande på barnvagnarna. Jag känner mig som ett jagat villebråd, inträngd i ett hörn. Till slut hittar jag ändå bokhandeln och går in. Skannar hyllorna, hittar inte min bok. Skit. Det står kunder (jävla kunder!) i kö vid kassorna, så jag vågar inte gå fram och prata med personalen.

Tio minuter senare är kön försvunnen och jag cirklar mitt byte som en hungrig gepard, men långsammare. Ska jag? Ska jag inte? Jag ska. Jag måste.

Jag kliver fram till en av kvinnorna i kassan och hälsar på överdrivet grov skånska för att det ska framgå att jag är en lokal förmåga. Det hjälper inte; kvinnan är uppenbarligen inte från Helsingborg. Jag lägger fram mitt ärende ändå. Får ett trevligt standardsvar, som om jag är en av alla aspirerande författare som kommer in i butiken och stör personalen.
”Vi kan inte köpa in hur som helst och så. Men du kan ringa min kollega, hon är inte här idag, men ring gärna henne!”
Jag får ett nummer. Jag kommer förmodligen inte att ringa, för jag inser att det inte är någon mening. Hon pratar vidare. ”Vi brukar börja med att författaren kommer hit med egna böcker och signerar.”
Jag säger inget om att jag bor i Stockholm. Men jag tackar så vänligt jag bara kan och tänker att jag kanske ringer den där kvinnan ändå. Ska inte stänga några dörrar. Det är viktigt att synas. Det är viktigt att höras.

När jag kommer ut till bilen är jag mentalt utpumpad. Det ringer i mina öron och jag upplever en blandning av frustration och glädje. Vet inte vad jag ska känna. Jag är skitglad att min bok var utlånad på biblioteket, skitglad över att boken fanns i hyllan inne i stan. Samtidigt inser jag hur svårt det är att synas i mängden; särskilt som debutant. Ännu mer som självpublicerad debutant.

Ändå tänker jag: allting är grunden till något. I vår kommer min bok hos Månpocket. Då kommer den att synas överallt. Och kanske kommer jag att ha övat på en säljpitch till dess. Jag börjar vänja mig vid att vara besatt av min egen bok. Kanske hör det liksom till hela författargrejen, att alltid gå och undra. Eller? Upplys mig gärna!

Och just det: Köp min bok hos Adlibris eller Bokus! Tack!

Ladda ner ett smakprov ur Tunneln i slutet av ljuset

Tunneln i slutet av ljuset släpps om tio dagar – men redan nu kan du Ladda ner ett smakprov ur boken!

Det börjar sakta att sjunka in i mitt medvetande att boken snart kommer ut. Och att människor (förhoppningsvis) kommer att läsa den. I dagarna skrev jag färdigt vad som är bok nummer två; Mannen i tunneln. Nu återstår att kontakta förlag för att sondera terrängen.

Tunneln i slutet av ljuset går att förhandsbeställa hos Adlibris.

Family Snapshot och tonåren

Under gymnasiet skrev jag många (dåliga) dikter. Jag lyssnade mycket på musik, analyserade texter, levde mig in. Fantiserade. Det var en fantastisk tid för hjärnan, men stundtals jobbig mentalt (mycket tankar) och fysiskt (du är så smal, du är så finnig, du är så osäker).

På proven använde jag de blankvita baksidorna till att skriva texter ur minnet. Vissa återkom jag till med jämna mellanrum (varje vecka, varje prov, varje dag). Family Snapshot av Peter Gabriel var den vanligaste. Den satt fast i mitt sinne, etsad i mitt inre.

I don’t really hate you,
I don’t care what you do,
we were made for each other, me and you.
I want to be somebody,
you were like that too.
If you don’t get given you learn to take,
and I will take you.

Jag var skoltrött under hela gymnasietiden, men egentligen mer frustrerad än trött. Det var svårt att sitta stilla och lyssna, det var svårt att plötsligt behöva plugga för att få hyfsade betyg. Det var svårt att följa regler, respektera omgivningen och vara strukturerad och tålmodig.

Hela grundskolan gick jag i en stökig klass. Inte stökig på ett bråkigt och våldsamt sätt utan snarare stökig eftersom vi struntade i vad flera av våra lärare sade till oss. Vi behandlade dem illa. Det är något jag haft dåligt samvete för i vuxen ålder; hur jag betedde mig under vissa perioder av grundskolan.

Hur vi, som klass, faktiskt knäckte lärare. Flera gånger (jag har bett om ursäkt i vuxen ålder).

Ibland tänker jag att det är okej. Att jag hade mycket att hantera i mitt inre, en hel del osäkerhet som bubblade under ytan. Men har inte alla tonåringar det? Ursäktar det ett otrevligt och respektlöst beteende?

All turned quiet, I’ve been here before,
a lonely boy hiding behind the front door.
My friends have all gone home,
there’s my toy gun on the floor.

Min lärarinna i svenska undrade förmodligen vad det var för texter jag skrev. Ryckta ur sitt sammanhang ter de sig ganska destruktiva. Men kanske också typiskt tonåriga, existentiella, tvivlande. Hon förstod mig inte, jag förstod inte henne heller – det var en ömsesidig oförståelse. Men nu, som vuxen, förstår jag vad hon ville. Hon ville nå hela vägen, inte fastna i den taggtråd jag omgärdade mig med.

Jag var inte direkt tillmötesgående, nej. Inga markerade rutter eller uppmuntrande skyltar längs vägen.

Och jag tror att hon glömt mig nu, medan jag kommer ihåg henne hur tydligt som helst.

Ändå, det var tufft. Tonåren är tuffa. Och när man gått igenom hela grundskolan utan att behöva anstränga sig (de satte en sträng, så sträng, så sträng, lärare på oss i högstadiet men han orkade inte), blir omställningen svårare.

En gammal klasskamrat från gymnasiet berättade, många år senare, att hon ”hatade mig” den första terminen. Inte som person, men för att jag störde ordningen och aldrig tog något på allvar. Tuffa ord, förstås. Själv hatade jag inte så mycket, däremot hade jag svårt för auktoriteter. Det har jag än idag.

Skolgången blir inte lättare när du ber en auktoritet dra åt helvete. Skolgången blir inte lättare när du spenderar hela lektionerna med att riva sönder a4-ark i tunna remsor, eller skriva låttexter på alla dina anteckningspapper.

Come back mom and dad,
you’re growing apart
and you know that I’m growing up sad.
I need some attention,
I shoot into the light.

På ett sätt var texterna jag ständigt skrev (och fortfarande ständigt skriver) destruktiva och kontraproduktiva. Å andra sidan har texten alltid varit en del av mig. Jag inbillar mig att språket var viktigt redan då, att det var därför jag hade så svårt att koncentrera mig på att bara sitta stilla och lyssna.

Och texterna, de finns kvar. Det har gått bra för mig. Men jag har dåligt samvete ibland. Och när mina barn en dag ska gå i skolan kommer jag att tala om för dem att det är okej att vara skoltrött. Att det är okej att fundera, sitta i sin egen värld. Men att de måste anstränga sig för att inte uppfattas som otrevliga och nonchalanta. Och att det är roligt att lära sig saker även om man måste göra det enligt någon annans schema.

Family Snapshot är fortfarande en av mina absoluta favoritlåtar. Ett mästerverk.

Fotnot: Alla textcitat är ur texten till Family Snapshot, skriven av Peter Gabriel.

Den långa väntan på ett korrektur

Jag går i väntans tider. Det jag väntar på är det första riktiga korrekturet av min roman och bara tanken på att det lär dyka upp gör mig både glad och skitskraj.

Glad, eftersom jag inser att berättelsen blir ännu bättre, starkare, tydligare, tack vare en granskning eller fem. Skitskraj eftersom det kommer att framkomma svagheter, upprepningar, kanske rentav språkliga missöden och småkatastrofer. Kommer det att vara mycket? Är jag egentligen skitdålig på att skriva? VAD KAN JAG EGENTLIGEN?!

Frågorna är många. Ovissheten stor. Självförtroendet i obalans.

Därefter: Nästa runda av textarbetet. Och när man arbetar heltid och har familj kan det förstås bli en del problem att hitta tid. Men under hela arbetet med romanen har nätterna varit min vän (ovän?) och kanske får det bli så även under redigeringen. Tiden utvisar.

Parallellt pågår såklart också annat. Som att spika titeln. Vem vet, jag kanske kommer att återkomma i den frågan här på bloggen. Input är, som bekant, av godo. Oftast.

Redigering pågår

Jag älskar att redigera min egen text och är överraskande prestigelös med det jag skriver. Det har inte alltid varit så, men i samband med mitt romanprojekt har något hänt – prestigen har försvunnit. Kanske beror det på att så många läst det jag skrivit, gett feedback; positiv så väl som negativ.

Alltså är det inte konstigt att jag är upprymd över att ha ett förlag. Att utgivningen är spikad till i vår betyder att redigeringsarbetet kommer att bli intensivt. Det är ren lyx, jag gillar känslan att texten kommer att bli ännu bättre härifrån och framåt.

En kvalificerad gissning är att nästa omgång korrektur från redaktören kommer att vara omfattande. Det blir många kvällar framöver som lär ägnas åt texten och det helvete som kan omge den; intriger att putsa, gestaltning att förbättra, skeenden att avväga.

Lägg till detta att jag faktiskt har detaljer som ännu inte är skrivna; jag har genomfört en del researcharbete som inte blivit klart förrän i dagarna, vilket innebär att det är helt frånvarande i texten. En utmaning, såklart. Men jag vet redan hur jag ska foga in kunskapen.

Alltså är jag positiv just nu. En lördagkväll innan korrektur landar. Jag får anledning att återkomma med känsloläget när redaktören hör av sig…

Provläsare sökes – mörker utlovas

Alright. Det är dags att få mitt manus provläst av några lyckligt eller olyckligt lottade personer. Under hela processen med skrivandet har jag fått värdefull feedback och input från ett par personer. Men det behövs mer. Mer av allt – input, tankar, frågor och åsikter. Jag vill inte missa något viktigt.

Alltså söker jag någon som har lust att läsa mitt manus. En vänlig själ eller två.

Det handlar inte om en mastodontkreation, nej. Men det handlar om ungefär 170 sidor mörker och ångest. Så det är lika bra att säga att det är en klar fördel att gilla berättelser som inte är familjelycka och sprudlande kärlek.

Mejla gärna! (martin at dodazonen punkt com)