Kategoriarkiv: Skriva

Under sömnlösa nätter

Det är under de sömnlösa nätterna jag skapar bäst. Åtminstone var det så för ett par år sedan. Nu sitter jag här, mitt i natten, och funderar: ska jag skapa något eller ska jag bara låta bli?

Det är något visst med mörkret och vad det bär med sig. Nätterna ska spenderas sovande, men när man inte lyckas behöver de fyllas med något annat.

Ord, oftast.

Funderingar, annars.

Det bästa, åtminstone för mig, är när funderingarna omsätts till ord. Natten – och kanske mörkret – befolkas av andra ord än vad dagen gör. Orden är renare, närmare kärnan, känslan. Möjligen själen.

Denna natt, en av de första nätterna av ett nytt år, ringer tystnaden mest högljutt. Ingen kreativitet visar sig. Jag letar i hörnen, i de dolda skrymslena, men hittar inget. Därför skriver jag ett inlägg på bloggen istället, tänker att det kanske sätter igång något.

Ett skrivskred, ett tankeskred, ett ordskred.

Inget dyker upp så jag sätter mig och sorterar projekt istället. Skrivprojekt, jag har flera stycken aktiva sådana. Trivs bäst när det är fullt upp; när all dödtid kan fyllas med något annat, tänkbara bokstäver och kombinationer av ord.

I mörkret, det som välkomnar skapandet och skjuter ifrån sig ljuset, där befinner jag mig. Och kanske, bara kanske, hittar jag en liten idé. Kanske, bara kanske, sätter jag mig och skriver på något välbekant för mig, obekant för er andra.

På återseende.

Hjälp mig välja boktitel!

Min debutroman kommer ut på EA Förlag i mars månad nästa år. Det är en psykologisk spänningsroman om en man som längtar efter döden och hittar den perfekta lösningen (oh ree-eeally?).

Boken innehåller en smula våld, ett par tio kryddmått ångest och kanske ett och annat hot om ond, bråd död. Boken är inte en polisroman, pusseldeckare eller mysig helgläsning utan snarare mörker och desperation.

Nu är det dags att spika titeln – och jag behöver din input till beslutet!

Min önskan är enkel: rösta på det titelförslag du tycker är bäst.

Tack för att du tycker till (nej, du behöver inte köpa boken när den kommer, men… snälla, gör det)!

Den långa väntan på ett korrektur

Jag går i väntans tider. Det jag väntar på är det första riktiga korrekturet av min roman och bara tanken på att det lär dyka upp gör mig både glad och skitskraj.

Glad, eftersom jag inser att berättelsen blir ännu bättre, starkare, tydligare, tack vare en granskning eller fem. Skitskraj eftersom det kommer att framkomma svagheter, upprepningar, kanske rentav språkliga missöden och småkatastrofer. Kommer det att vara mycket? Är jag egentligen skitdålig på att skriva? VAD KAN JAG EGENTLIGEN?!

Frågorna är många. Ovissheten stor. Självförtroendet i obalans.

Därefter: Nästa runda av textarbetet. Och när man arbetar heltid och har familj kan det förstås bli en del problem att hitta tid. Men under hela arbetet med romanen har nätterna varit min vän (ovän?) och kanske får det bli så även under redigeringen. Tiden utvisar.

Parallellt pågår såklart också annat. Som att spika titeln. Vem vet, jag kanske kommer att återkomma i den frågan här på bloggen. Input är, som bekant, av godo. Oftast.

Redigering pågår

Jag älskar att redigera min egen text och är överraskande prestigelös med det jag skriver. Det har inte alltid varit så, men i samband med mitt romanprojekt har något hänt – prestigen har försvunnit. Kanske beror det på att så många läst det jag skrivit, gett feedback; positiv så väl som negativ.

Alltså är det inte konstigt att jag är upprymd över att ha ett förlag. Att utgivningen är spikad till i vår betyder att redigeringsarbetet kommer att bli intensivt. Det är ren lyx, jag gillar känslan att texten kommer att bli ännu bättre härifrån och framåt.

En kvalificerad gissning är att nästa omgång korrektur från redaktören kommer att vara omfattande. Det blir många kvällar framöver som lär ägnas åt texten och det helvete som kan omge den; intriger att putsa, gestaltning att förbättra, skeenden att avväga.

Lägg till detta att jag faktiskt har detaljer som ännu inte är skrivna; jag har genomfört en del researcharbete som inte blivit klart förrän i dagarna, vilket innebär att det är helt frånvarande i texten. En utmaning, såklart. Men jag vet redan hur jag ska foga in kunskapen.

Alltså är jag positiv just nu. En lördagkväll innan korrektur landar. Jag får anledning att återkomma med känsloläget när redaktören hör av sig…

Det ser lovande ut för mitt manus

Det ser lovande ut för ett av mina manus; det jag skrivit färdigt (okej, det blir aldrig färdigt…). I dagarna hoppas jag att det händer saker på förlagsfronten. Diskussioner har förts, allting känns bra. Men det är som alltid så att de sista detaljerna också måste falla på plats.

Eftersom jag skrivit och putsat på det aktuella manuset i snart tre år vore det oerhört skönt att få ut det under 2016, och därefter också kunna fokusera på övrigt skrivande. För det finns, såklart, fler projekt. Egentligen ser jag inget som helst problem i att arbeta med flera projekt samtidigt, även om det ibland kan göra sinnet lite kluvet.

Hur fungerar ni andra som skriver, har ni flera texter igång samtidigt eller fokuserar ni på en text i taget för att kunna ägna er helhjärtat åt den?

Skrivandets berg- och dalbana

Sommaren har inneburit skrivtorka (tänk på valfri öken) men de senaste dagarna har jag börjat arbeta med mina olika skrivprojekt igen. Och det känns, sakta men säkert, allt bättre.

Jag fascineras av skrivandet, hur det fungerar. Eller kanske snarare, hur min hjärna fungerar. Under perioder utan skrivande känner jag viss abstinens, men det är inget jag inte hanterar. Däremot händer något så fort jag börjar skriva igen.

Ett maskineri dras igång, knakar, gnisslar och kränger. Kanske är det hjärnans kreativa delar (de har säkert ett namn) som stimuleras och rusar upp i tempo. För när jag börjar skriva kan jag oftast inte sluta. Och när jag slutar skriva skriver jag på sätt och vis ändå – i min hjärna.

Ruset är både fysiskt och psykiskt, svårt att beskriva. Det triggar också andra känslor. För medan jag har gått hela sommaren utan att skriva och utan större abstinens räcker det nu att jag inte skriver på en dag för att en olycksbådande och rastlös känsla ska komma krypande.

Skön eller obehaglig? Vet inte. Men den är bekant, känslan. Ibland tänker jag att hjärnan tänds upp, avdelning för avdelning. Cell för cell. Strålkastare, stroboskop. Jag trivs i känslan,  i lampornas sken.

Tur då att jag har flera olika skrivprojekt att fokusera på. Och snart är semestern slut.

Dalar och toppar i skrivandet

Jag har ingen räkmacka att bli serverad; är varken känd, cool eller snygg. Har inget häftigt yrke att luta mig tillbaka mot. Jag bara skriver. Och plågas av ovetskapen om vad som ska hända. 

Min genre är psykologisk spänning. Men när jag skriver i genren vill jag inte fastna i det träsk som man utomlands kallar Nordic Noir. Varför man kallar den Nordic Noir vet jag inte, eftersom få böcker har speciellt mycket noirkänsla över sig.

Eftersom jag försöker att skriva något som inte faller inom ovan nämnda ram, en ram som mycket av spänningsutgivningen i Sverige faller inom, riskerar jag att hamna i Den Outgivna Tomheten. Ty tryggheten är allsmäktig in i det sista, Amen.

Kravet är att leverera en jävligt bra text för få chansen. Det räcker inte att storyn sticker ut, den bekvämligheten har förlagen inte råd med när du är en okänd snubbe med tråkig bakgrund och författarambitioner.

Färdig produkt. Punkt.  Det är vad som eftersökes när du är jag. Du måste vara klockren direkt.

Och vem är det? Väldigt få.

Detta kan dras lärdomar av. Skicka inte in något innan du verkligen – och jag säger verkligen – är färdig med det. Och knappt ens då. Fixa lektörer. Fixa många lektörer, elaka lektörer, ärliga lektörer. Be dem vara sadistiska, skrika åt dig vad som är fel, vad som inte går ihop.

Gråt, skrik, ha ångest. Sen. Sen kanske du kan skicka in.

Häromdagen kände jag mig stark och trygg i min egen text (en av dem, jag har flera). Idag är samma text omgärdad av frågetecken. Mitt självförtroende har gått från bra till uselt.

Trots. Att. Jag egentligen vet:

Att min bok ÄR tillräckligt bra. Är tillräckligt annorlunda. Inte avgrundsfaller ner i den tråksvenska mallen. Att den går att sälja. Och att jag själv kan och kommer att sälja den.