Kategoriarkiv: Skriva

Att lyckas som författare – 5 lärdomar och tips på vägen

Allt började med en mardröm. Jag hade ångest och skrev på ett manus om nätterna. På jobbet dagdrömde jag om ett nytt liv; närde visioner om succéförsäljning, utlandslanseringar, ekonomisk trygghet och att lyckas som Författare™.

Det skulle inte bli lätt, det förstod jag. Jag var beredd på att vägen skulle vara full av gropar.

Våren 2016 självpublicerade jag Tunneln i slutet av ljuset. Ett år senare fortsatte jag med Mördarens väg, en spegling av debuten. Ungefär samtidigt gav Månpocket ut en pocketutgåva av Tunneln och allt var frid och fröjd; succén ett faktum.

Eller?

Vad är egentligen succé? Succé är att lyckas skriva färdigt en bok eller att någon över huvud taget läser den. Succé är också när man som självpublicerad blir upplockad av Månpocket.

Men lika många, eller fler, aspekter av mitt författarskap har inte blivit succé.

Mina böcker är inga kioskvältare. Och här krävs genast ett förtydligande: jag vill inte skriva en kioskvältare, jag vill skriva något som ger mig ekonomisk frihet att skriva mer.

Jag har (knappt) tjänat några pengar på det jag skrivit. Agenturerna har motat iväg mig, jag har blivit refuserad fler gånger än jag minns. Jag har förvisso signerat böcker i en bokhandel en gång, men då var det efter tjat och det var bara mina kompisar som dök upp för att handla.

Så. Jag tänkte dela med mig av fem lärdomar. Misstag jag begått sedan jag började skriva.


  1. Att skicka in manus för tidigt

Jag vet inte hur många ”färdiga” versioner jag hade av Tunneln i slutet av ljuset. Jag skickade nämligen in manus så fort jag satt vad jag trodde var sista punkten. Inga språkgranskningar, inga lektörer, ingenting. Och jag blev såklart refuserad. Läst, förvisso, men refuserad. I ett par fall fick jag bra refuseringar, i några fall endast standardmejl. Tack och hej, vi vill inte ha dig. Du är tråkig och ointressant. 

Det är varken konstigt eller ovanligt att skicka in för tidigt. Herregud, utan stötvis entusiasm vore skrivandet 100% masochism istället för bara 75. Men en sak att tänka på är att du, genom att skicka in för tidigt, riskerar att trötta ut förlaget i förväg. De orkar inte läsa fyra olika versioner av det du skrivit. Även om det är jättebra, åtminstone enligt dig och dina snälla lektörer. Så: andas. Läs igen. Redigera. Läs igen. Andas.

  1. Att inte anlita korrekturläsare

När jag gav ut Tunneln och Mördarens väg blev jag dumsnål vid fel tillfälle. Det kostar rätt mycket cash att anlita redaktör, formgivare, tryckeri och distribution. Det är inte kul – och det svider för varje tusenlapp. Men jag snålade på fel saker.

Det mest påtagliga var att jag inte anlitade en extra korrekturläsare efter att redaktören gjort sitt arbete och jag gjort mitt. Jag litade på att jag själv skulle se alla språkliga fel – jag menar jag har ju arbetat som journalist och skribent i femton år! Jag kvävs av skratt (nu). Naturligtvis var det en idiotisk tanke. Sådana kan leda till recensioner som denna:

Poängen är alltså: de flesta av oss är inte professionella språkgranskare och redaktörer. Då kan det vara väl värt pengarna att faktiskt betala någon för att gå igenom det du skrivit en extra vända.

  1. Att inte behärska Facebookannonsering

Inget förlag sköter min annonsering. Men i ren desperation har jag annonserat på Facebook i hopp om att sälja en massa böcker. Host host. Nä, jag har inte sålt en massa böcker, men däremot sponsrat Facebook med rätt mycket pengar.

Lärdom: (Nästan) inte en jäkel kommer att köpa din bok via en Facebookannons om du är A/ okänd eller B/ inte tillräckligt duktig på att paketera erbjudandet och optimera annonser. Dessutom är det lätt hänt att man glömmer avaktivera en annons och därmed tvingas betala, låt säga, fem tusen spänn extra. Eller sju.

Facebook kan funka grymt för att sälja en bok. Men läs på. Eller fråga någon som jobbar med annonsering i sociala medier, till exempel en sambo. Var inte för stolt. Att sälja är en konst.

  1. Att bara mejla, inte ringa

Som självpublicerad (och framför allt som debutant) är det ingen som vet vem du är. Det är inte heller någon som bryr sig. Kanske är du skitduktig? Eller hur.

Allra, allra minst bryr sig traditionella medier – åtminstone om du inte har något unikt att komma med – eller är känd, åtminstone från ett matlagningsprogram. Jag, som hatar att prata i telefon, inriktade mig på att mejla. Men det vet ju i princip alla; att få mejl när man redan har en full inbox är kanske det värsta som finns i hela världen. Att få samtal från någon som skrivit en bok, som vill sälja in den, är bara det näst värsta.

  1. Att inte vara glad eller stolt

Varje såld bok är en kamp. Jag är varken Läckberg, Lapidus eller Kallentoft och det är inte du heller. Detta faktum innebär att det är lite, lite, svårare att sälja böcker. Men ändå: du har skrivit en bok! En bok! Per definition betyder det att du är rätt grym.

Som okänd, eller som självpublicerad, kommer ingenting gratis. Inte ens etablerade författare kan ”räkna med” försäljning. Så poängen är: njut medan det går. Var glad när någon köper din bok! Var glad när någon säger att den var bra! Var glad bara av att se din bok i bokhandeln. För det är oerhört lätt att glömma bort det där med glädjen. Och hur kul är det? Bara att lyckas skriva en bok är något att vara stolt över; det spelar ingen roll om den säljer eller inte. Den är din. Och den försvinner aldrig.

Så, börja eller fortsätt skriva. Någon gång kanske vi båda tjatat in oss på samma signering någonstans. Då ses vi.

Om ni blivit nyfikna på mina böcker hittar ni dem exempelvis hos Adlibris.

Slutfasen

Psykologen ligger hos min förläggare Annika. Hon är nöjd – åtminstone säger hon det. Nu återstår att tvätta texten (hitta dumma stavfel, upprepningar, osv) och därefter är det dags för sättning och sedan tryck.

Jag har funderat kring hur lätt eller svår Psykologen varit att skriva. Om jag försöker jämföra med mina två tidigare böcker uppskattar jag att den hamnar lite mitt emellan.

Att skriva Tunneln i slutet av ljuset var en speciell process. Jag hade, förmodligen, tio färdiga utkast innan jag blev klar på riktigt. Låt mig korrigera. Jag trodde att jag var färdig tio gånger. Det var jag inte. Hela processen kring Tunneln var speciell. Det var ju, från början, inte ens tänkt att bli en bok. För någon vecka sedan hittade jag faktiskt de första trevande anteckningarna; de som till slut blev min debutbok.

Att skriva Tunneln gjorde mig jävligt ödmjuk kring skrivandet. Det är en process att respektera, och det är en process som inte tjänar på att ”snabbas på”. Tålamod. Jag är helt värdelös på tålamod. Men det har blivit bättre.

Mördarens väg gick mer smärtfritt att skriva. Jag hade händelseförloppet i min skalle redan innan jag började, och kände karaktärerna väl. Speciellt rolig var boken inte att skriva, däremot var det otroligt intressant att få djupdyka i ett mörkt inre.

Psykologen har varit lättskriven. Och faktiskt roligare att skriva än de två första böckerna. Men jag har också gjort mer research än förut – och det har tagit en del tid i anspråk. Nu har jag förvisso inte gjort några djupgående studier i psykologi, men det har funnits flera aspekter att kolla upp.

Psykologen har ju dessutom sin grund i en novell med samma namn. Att ha en novell att utgå från gjorde det enklare att komma igång. Men jag är inte så säker på att så alltid är fallet – ibland kan man förmodligen bli begränsad av att utgå från en redan skriven novell.

Det känns ärligt talat skönt att ge ut boken via förlag. Självpublicering har funkat bra för mig, men jag har inte haft möjligheten att nå ut med böckerna på det sätt jag velat. Så vi får se hur det förändras nu. Känslan är, hur som helst, god.

Bevaka Psykologen hos Adlibris.

Från självpublicering till förlag

Mina två första böcker självpublicerades via Type & Tell. Det har gått bra, varit både kul och spännande, men nu är det dags att prova på mer traditionell utgivning. Psykologen, min tredje spänningsroman, utkommer hos Constant reader under våren 2018.

Förväntningar. Ett spöklikt och lätt obehagligt ord. Vad tänker jag om att lämna självpublicering bakom mig – har jag några förväntningar? (Jag själv anmärker: nu är det ju inte så att jag lämnar det bakom mig helt och hållet, jag lär ju återvända)

Å ena sidan känns det kul och inspirerande att ha ett förlag som tror på mig. Å andra sidan, försvinner makten över stora delar av produktionen. Men allt är på gott och ont, förstås.

Med en förläggare/redaktör i ryggen (alltså inte inopererad, utan mer som en stödfunktion) ges större möjligheter att bearbeta texten, eftersom jag tidigare själv anlitat och bekostat en duktig redaktör. Hos ett förlag finns dessutom möjligheter för visst PR-arbete. Tänk: ”Dryg skåning med monstruösa självtvivel skriver bok om en nedbruten man som söker sanningen” eller dylikt. Fett med sälj där.

Den första skillnaden mellan förlag och självpublicering hittills? Framförhållningen. Men det var å andra sidan ingen nyhet för mig. Förlag rättar in sig i produktions- och säljcykeln kring böcker på ett annat sätt än man gör som självpublicerad.  Och det är bra, för alla parter. Men – det är en prövning för min otåliga själ.

DET ÄR TIO MÅNADER TILL BOKEN KOMMER UT! (uttalas med gäll, skrikig röst)

När jag medverkade i grymma podden Skriv en bestseller – eller en annan bok pratade jag just om tidsaspekten. Att det finns en rutin, en årsplanering, att anpassa sig till. Du kan, t.ex., inte mejla eller ringa till återförsäljarna när som helst på året och förvänta dig att de sitter med inköp just där och då.

Nå, åter till huvudfrågan. Vad kommer förlagssteget att innebära för mig? Kanske ingenting alls.

En av fördelarna med ett litet förlag lär vara att man hamnar nära produkten. På ett stort förlag finns gigantiska maskinerier, informationsavdelningar, marknad, försäljning, feta krav på avkastning. Direktörer med cigarr och drink i näven. På små förlag, med tillhörande små resurser, är det fortfarande ett lagarbete. Visst vill man göra vinst – men ingen kommer att skjuta dig om du inte spräcker miljonvallen.

Som den pessimist jag är har jag bestämt mig för att vara försiktigt optimistisk. Ni som känner mig vet å andra sidan att denna lite blyga optimism brukar gå över i ren prestationsångest ganska snart.

Allt är med andra ord precis som det ska vara.

Att vara tvåboksförälder

Så har det hänt; bok nummer två är släppt. Känslan inombords är … tomhet. Borde jag ha dåligt samvete över min egen brist på entusiasm?

Som tvåbarnsförälder kan jag intyga en sak: ja, man kan älska två barn lika mycket. Som tvåboksförälder är jag däremot mer osäker. Kan man älska bok två lika mycket som bok ett? Eller, snarare: kan JAG älska bok två lika mycket som bok ett?

Min första thriller, Tunneln i slutet av ljuset, skrevs under stora plågor. Det var sömnlösa nätter, det var ångest, det var fan och helvete och allt däromkring. När boken till slut kom ut gick jag vilse i någon slags euforisk dimma. Jag hade skrivit en jävla bok.

Min andra thriller, Mördarens väg, är oerhört tätt besläktad med Tunneln i slutet av ljuset. Det är nämligen en speglad berättelse av samma händelser. Men, där Tunneln bar ett starkt fokus på ångest och psykisk ohälsa, så är Mördarens väg en ren och skär beskrivning av psykopati och besatthet i sin högsta (eller lägsta) form.

Jag är, helt enkelt, inte lika nära huvudkaraktären. På gott och ont, naturligtvis – det har varit oerhört fascinerande att skriva om en psykopat, och inte minst att researcha och lära mig mer om den typen av personer.

Ändå: tomheten.

Boken släpps och jag känner mig tom.
Boken släpps och jag ser svårigheter där jag borde se möjligheter.
Jag tänker: vem orkar läsa om en psykopat? Vem kommer att bry sig om denna boken? Har jag lyckats i min framställning av huvudkaraktären? Borde jag inte ha skrivit en tjockare bok (den är 200 sidor)?

På den sista frågan vet jag svaret: nej. Jag är själv allergisk (överdrift) mot böcker som överstiger 350 sidor. Jag gillar att skriva korta, kärnfulla och förhoppningsvis täta berättelser. Men ändå, tvivlen finns där.

Så, kan man älska bok två lika mycket som bok ett? Vad tror ni? Och ni som skrivit två eller fler böcker, hur har ni känt under processens gång? Är det naturligt att ha dåligt samvete över bristen av entusiasm?

Och just det.

Köp boken hos Adlibris.
Köp boken hos Bokus.
Eller köp den på närmaste Akademibokhandel.

Ladda ner ett smakprov ur Tunneln i slutet av ljuset

Tunneln i slutet av ljuset släpps om tio dagar – men redan nu kan du Ladda ner ett smakprov ur boken!

Det börjar sakta att sjunka in i mitt medvetande att boken snart kommer ut. Och att människor (förhoppningsvis) kommer att läsa den. I dagarna skrev jag färdigt vad som är bok nummer två; Mannen i tunneln. Nu återstår att kontakta förlag för att sondera terrängen.

Tunneln i slutet av ljuset går att förhandsbeställa hos Adlibris.

Om Det döda hjärtat

Slutet av fjolåret var produktivt. Dels redigerade jag min debutroman Tunneln i slutet av ljuset (utkommer i april) men det pågick även annat kreativt arbete.

Tillsammans med Sara Olsson, som tidigare gett ut bland annat Våga välja eget spår och Huvudrätt: mental träning för alla, skrev jag under hösten och vintern på en berättelse. Den berättelsen är nu färdigskriven och redo att möta världen.

Våra vägar korsades efter att jag någon gång under fjolåret skrev att jag var intresserad av att skriva tillsammans med någon. Sara hittade (och läste!) mitt blogginlägg och konstaterade i ett mejl att våra stilar påminde om varandra. Och på den vägen är det.

Resultatet av höstens skrivande heter Det döda hjärtat. Det är en psykologisk spänningsroman om hur två människor – varav en har det stora intresset att mörda människor – träffas på Internet och hur deras relation utvecklas.

Vad väcker ditt döda hjärta till liv?

Skrivandet är i denna stund färdigt. Visserligen återstår visst putsande, men de som läst vårt manus har gett väldigt positiv feedback. För läsaren väntar en blandning av blodtörst, desperation och andra mänskliga drivkrafter.

Självklart kan ni följa arbetet här på Den döda zonen.

Extern länk: www.saraolsson.se

Under sömnlösa nätter

Det är under de sömnlösa nätterna jag skapar bäst. Åtminstone var det så för ett par år sedan. Nu sitter jag här, mitt i natten, och funderar: ska jag skapa något eller ska jag bara låta bli?

Det är något visst med mörkret och vad det bär med sig. Nätterna ska spenderas sovande, men när man inte lyckas behöver de fyllas med något annat.

Ord, oftast.

Funderingar, annars.

Det bästa, åtminstone för mig, är när funderingarna omsätts till ord. Natten – och kanske mörkret – befolkas av andra ord än vad dagen gör. Orden är renare, närmare kärnan, känslan. Möjligen själen.

Denna natt, en av de första nätterna av ett nytt år, ringer tystnaden mest högljutt. Ingen kreativitet visar sig. Jag letar i hörnen, i de dolda skrymslena, men hittar inget. Därför skriver jag ett inlägg på bloggen istället, tänker att det kanske sätter igång något.

Ett skrivskred, ett tankeskred, ett ordskred.

Inget dyker upp så jag sätter mig och sorterar projekt istället. Skrivprojekt, jag har flera stycken aktiva sådana. Trivs bäst när det är fullt upp; när all dödtid kan fyllas med något annat, tänkbara bokstäver och kombinationer av ord.

I mörkret, det som välkomnar skapandet och skjuter ifrån sig ljuset, där befinner jag mig. Och kanske, bara kanske, hittar jag en liten idé. Kanske, bara kanske, sätter jag mig och skriver på något välbekant för mig, obekant för er andra.

På återseende.