Kategoriarkiv: Skriva

Från självpublicering till förlag

Mina två första böcker självpublicerades via Type & Tell. Det har gått bra, varit både kul och spännande, men nu är det dags att prova på mer traditionell utgivning. Psykologen, min tredje spänningsroman, utkommer hos Constant reader under våren 2018.

Förväntningar. Ett spöklikt och lätt obehagligt ord. Vad tänker jag om att lämna självpublicering bakom mig – har jag några förväntningar? (Jag själv anmärker: nu är det ju inte så att jag lämnar det bakom mig helt och hållet, jag lär ju återvända)

Å ena sidan känns det kul och inspirerande att ha ett förlag som tror på mig. Å andra sidan, försvinner makten över stora delar av produktionen. Men allt är på gott och ont, förstås.

Med en förläggare/redaktör i ryggen (alltså inte inopererad, utan mer som en stödfunktion) ges större möjligheter att bearbeta texten, eftersom jag tidigare själv anlitat och bekostat en duktig redaktör. Hos ett förlag finns dessutom möjligheter för visst PR-arbete. Tänk: ”Dryg skåning med monstruösa självtvivel skriver bok om en nedbruten man som söker sanningen” eller dylikt. Fett med sälj där.

Den första skillnaden mellan förlag och självpublicering hittills? Framförhållningen. Men det var å andra sidan ingen nyhet för mig. Förlag rättar in sig i produktions- och säljcykeln kring böcker på ett annat sätt än man gör som självpublicerad.  Och det är bra, för alla parter. Men – det är en prövning för min otåliga själ.

DET ÄR TIO MÅNADER TILL BOKEN KOMMER UT! (uttalas med gäll, skrikig röst)

När jag medverkade i grymma podden Skriv en bestseller – eller en annan bok pratade jag just om tidsaspekten. Att det finns en rutin, en årsplanering, att anpassa sig till. Du kan, t.ex., inte mejla eller ringa till återförsäljarna när som helst på året och förvänta dig att de sitter med inköp just där och då.

Nå, åter till huvudfrågan. Vad kommer förlagssteget att innebära för mig? Kanske ingenting alls.

En av fördelarna med ett litet förlag lär vara att man hamnar nära produkten. På ett stort förlag finns gigantiska maskinerier, informationsavdelningar, marknad, försäljning, feta krav på avkastning. Direktörer med cigarr och drink i näven. På små förlag, med tillhörande små resurser, är det fortfarande ett lagarbete. Visst vill man göra vinst – men ingen kommer att skjuta dig om du inte spräcker miljonvallen.

Som den pessimist jag är har jag bestämt mig för att vara försiktigt optimistisk. Ni som känner mig vet å andra sidan att denna lite blyga optimism brukar gå över i ren prestationsångest ganska snart.

Allt är med andra ord precis som det ska vara.

Att vara tvåboksförälder

Så har det hänt; bok nummer två är släppt. Känslan inombords är … tomhet. Borde jag ha dåligt samvete över min egen brist på entusiasm?

Som tvåbarnsförälder kan jag intyga en sak: ja, man kan älska två barn lika mycket. Som tvåboksförälder är jag däremot mer osäker. Kan man älska bok två lika mycket som bok ett? Eller, snarare: kan JAG älska bok två lika mycket som bok ett?

Min första thriller, Tunneln i slutet av ljuset, skrevs under stora plågor. Det var sömnlösa nätter, det var ångest, det var fan och helvete och allt däromkring. När boken till slut kom ut gick jag vilse i någon slags euforisk dimma. Jag hade skrivit en jävla bok.

Min andra thriller, Mördarens väg, är oerhört tätt besläktad med Tunneln i slutet av ljuset. Det är nämligen en speglad berättelse av samma händelser. Men, där Tunneln bar ett starkt fokus på ångest och psykisk ohälsa, så är Mördarens väg en ren och skär beskrivning av psykopati och besatthet i sin högsta (eller lägsta) form.

Jag är, helt enkelt, inte lika nära huvudkaraktären. På gott och ont, naturligtvis – det har varit oerhört fascinerande att skriva om en psykopat, och inte minst att researcha och lära mig mer om den typen av personer.

Ändå: tomheten.

Boken släpps och jag känner mig tom.
Boken släpps och jag ser svårigheter där jag borde se möjligheter.
Jag tänker: vem orkar läsa om en psykopat? Vem kommer att bry sig om denna boken? Har jag lyckats i min framställning av huvudkaraktären? Borde jag inte ha skrivit en tjockare bok (den är 200 sidor)?

På den sista frågan vet jag svaret: nej. Jag är själv allergisk (överdrift) mot böcker som överstiger 350 sidor. Jag gillar att skriva korta, kärnfulla och förhoppningsvis täta berättelser. Men ändå, tvivlen finns där.

Så, kan man älska bok två lika mycket som bok ett? Vad tror ni? Och ni som skrivit två eller fler böcker, hur har ni känt under processens gång? Är det naturligt att ha dåligt samvete över bristen av entusiasm?

Och just det.

Köp boken hos Adlibris.
Köp boken hos Bokus.
Eller köp den på närmaste Akademibokhandel.

Ladda ner ett smakprov ur Tunneln i slutet av ljuset

Tunneln i slutet av ljuset släpps om tio dagar – men redan nu kan du Ladda ner ett smakprov ur boken!

Det börjar sakta att sjunka in i mitt medvetande att boken snart kommer ut. Och att människor (förhoppningsvis) kommer att läsa den. I dagarna skrev jag färdigt vad som är bok nummer två; Mannen i tunneln. Nu återstår att kontakta förlag för att sondera terrängen.

Tunneln i slutet av ljuset går att förhandsbeställa hos Adlibris.

Om Det döda hjärtat

Slutet av fjolåret var produktivt. Dels redigerade jag min debutroman Tunneln i slutet av ljuset (utkommer i april) men det pågick även annat kreativt arbete.

Tillsammans med Sara Olsson, som tidigare gett ut bland annat Våga välja eget spår och Huvudrätt: mental träning för alla, skrev jag under hösten och vintern på en berättelse. Den berättelsen är nu färdigskriven och redo att möta världen.

Våra vägar korsades efter att jag någon gång under fjolåret skrev att jag var intresserad av att skriva tillsammans med någon. Sara hittade (och läste!) mitt blogginlägg och konstaterade i ett mejl att våra stilar påminde om varandra. Och på den vägen är det.

Resultatet av höstens skrivande heter Det döda hjärtat. Det är en psykologisk spänningsroman om hur två människor – varav en har det stora intresset att mörda människor – träffas på Internet och hur deras relation utvecklas.

Vad väcker ditt döda hjärta till liv?

Skrivandet är i denna stund färdigt. Visserligen återstår visst putsande, men de som läst vårt manus har gett väldigt positiv feedback. För läsaren väntar en blandning av blodtörst, desperation och andra mänskliga drivkrafter.

Självklart kan ni följa arbetet här på Den döda zonen.

Extern länk: www.saraolsson.se

Under sömnlösa nätter

Det är under de sömnlösa nätterna jag skapar bäst. Åtminstone var det så för ett par år sedan. Nu sitter jag här, mitt i natten, och funderar: ska jag skapa något eller ska jag bara låta bli?

Det är något visst med mörkret och vad det bär med sig. Nätterna ska spenderas sovande, men när man inte lyckas behöver de fyllas med något annat.

Ord, oftast.

Funderingar, annars.

Det bästa, åtminstone för mig, är när funderingarna omsätts till ord. Natten – och kanske mörkret – befolkas av andra ord än vad dagen gör. Orden är renare, närmare kärnan, känslan. Möjligen själen.

Denna natt, en av de första nätterna av ett nytt år, ringer tystnaden mest högljutt. Ingen kreativitet visar sig. Jag letar i hörnen, i de dolda skrymslena, men hittar inget. Därför skriver jag ett inlägg på bloggen istället, tänker att det kanske sätter igång något.

Ett skrivskred, ett tankeskred, ett ordskred.

Inget dyker upp så jag sätter mig och sorterar projekt istället. Skrivprojekt, jag har flera stycken aktiva sådana. Trivs bäst när det är fullt upp; när all dödtid kan fyllas med något annat, tänkbara bokstäver och kombinationer av ord.

I mörkret, det som välkomnar skapandet och skjuter ifrån sig ljuset, där befinner jag mig. Och kanske, bara kanske, hittar jag en liten idé. Kanske, bara kanske, sätter jag mig och skriver på något välbekant för mig, obekant för er andra.

På återseende.

Hjälp mig välja boktitel!

Min debutroman kommer ut på EA Förlag i mars månad nästa år. Det är en psykologisk spänningsroman om en man som längtar efter döden och hittar den perfekta lösningen (oh ree-eeally?).

Boken innehåller en smula våld, ett par tio kryddmått ångest och kanske ett och annat hot om ond, bråd död. Boken är inte en polisroman, pusseldeckare eller mysig helgläsning utan snarare mörker och desperation.

Nu är det dags att spika titeln – och jag behöver din input till beslutet!

Min önskan är enkel: rösta på det titelförslag du tycker är bäst.

Tack för att du tycker till (nej, du behöver inte köpa boken när den kommer, men… snälla, gör det)!

Den långa väntan på ett korrektur

Jag går i väntans tider. Det jag väntar på är det första riktiga korrekturet av min roman och bara tanken på att det lär dyka upp gör mig både glad och skitskraj.

Glad, eftersom jag inser att berättelsen blir ännu bättre, starkare, tydligare, tack vare en granskning eller fem. Skitskraj eftersom det kommer att framkomma svagheter, upprepningar, kanske rentav språkliga missöden och småkatastrofer. Kommer det att vara mycket? Är jag egentligen skitdålig på att skriva? VAD KAN JAG EGENTLIGEN?!

Frågorna är många. Ovissheten stor. Självförtroendet i obalans.

Därefter: Nästa runda av textarbetet. Och när man arbetar heltid och har familj kan det förstås bli en del problem att hitta tid. Men under hela arbetet med romanen har nätterna varit min vän (ovän?) och kanske får det bli så även under redigeringen. Tiden utvisar.

Parallellt pågår såklart också annat. Som att spika titeln. Vem vet, jag kanske kommer att återkomma i den frågan här på bloggen. Input är, som bekant, av godo. Oftast.