Kategoriarkiv: Recensioner

Recension: Ian Rankin – Katt och råtta

En död missbrukare och ett pentagram. Levande ljus och någon som återvänder för att skicka en hälsning till den döde – Katt och råtta är ännu ett fall för John Rebus.

katt-och-rattaNär pundare dör i Edinburgh brukar det inte bli någon större grej av det. Men när de hittas döda, omgärdade av nedbrunna stearinljus med ett pentagram målat på väggen? Då väcker det åtminstone John Rebus intresse. Härjar det djävulsdyrkare i staden?

När Rebus kort efter att kroppen påträffats kontaktas av en kvinna som uppges vara den dödes flickvän blir frågetecknen allt fler, kvinnan säger att hennes pojkvän varnat henne – sagt åt henne att fly; att någon skulle döda honom. Men vem? Varför?

Utredningen svänger åt olika håll i Edinburghs samhällsstruktur: från pojkar som säljer sina kroppar på gatan, till korrupta affärsmän och dunkla affärsverksamheter med dolda agendor. Vem kan han egentligen lita på?

Katt och råtta (publicerad för första gången på engelska 1991) är den andra boken om John Rebus; den har tidigare inte översatts till svenska men är nu en del i Modernistas satsning på Ian Rankins tidiga böcker.

Boken är rappt skriven, en tilltalande och lättflytande kriminalroman som passar bra för helgläsning eller till semestern. För oss som läst alla ”senare” Rebus-deckare men missat de första är det intressant att få en tillbakablick till hur den envise, egensinnige och cyniske Rebus utvecklats.

Däremot föredrar jag att läsa de senare böckerna, rent kvalitetsmässigt, eftersom det finns en större tyngd i karaktären då. I de första böckerna håller Rankin fortfarande på att lära känna sin karaktär.

Köp boken hos Adlibris.

Läs min recension av första Rebus-boken, Knutar och kors.

Recension: Martin Holmén – Clinch

Jag är allergisk mot slätstrukna berättelser. Jag skyr tråkiga deckare. Därför kommer Clinch som en välsignelse; det är nämligen inget annat än en hårdför och nersvärtad berättelse om rättvisa, våld och ett 1930-talets Stockholm.

Låt oss börja med att konstatera följande. Jag är som regel:

  1. Skeptiskt lagd mot ”historiska berättelser”
  2. Trött på deckare

Det var därför inte utan rädslan att bli besviken jag tog mig an Martin Holméns Clinch. Jag tänkte: Helvete, tänk om det är värdelöst och tråkigt. Jag tänkte också: 30-talets Stockholm, jag vet inte vad jag tycker om det…

9789100144944Väldigt snabbt insåg jag att mina farhågor skulle sopas bort. Clinch slog mig på käften, för att uttrycka det enkelt. Harry Kvist, bokens sympatiskt osympatiska huvudperson, är en hårdnackad indrivare i ett Stockholm med gigantiska samhällsklyftor. Han slår folk på käften, hotar, gör sitt jobb. Jagar något – men vet själv inte vad.

När Kvist blir oskyldigt anklagad för ett mord går saker och ting utför. Tillvaron blir än mer panikartad än vanligt och han måste hitta sanningen. Problemet är att någon är väldigt mån om att den inte ska hittas.

Det är en välskriven och stundtals våldsam och grafisk berättelse. Det triggar, med andra ord, alla mina positiva instinkter och känslor. Boken rör sig i nergångna arbetarkvarter, på gator och torg och i slitna lägenheter.

Martin Holmén har en befriande rakryggad berättarteknik och spar inte på krutet. Det är inte bara tätt och bra – det är en frisk (om än skitdoftande) fläkt i spänningsutgivningen i Sverige. Och jag glömmer nästan bort att det finns en historisk vinkling i det hela…

Köp boken hos Adlibris.

Läs min intervju med Martin Holmén.

 

Recension: David Peace – The Damned United

Jag bryr mig varken om Brian Clough, Derby eller Leeds United. Jag gillar fotboll men känner inget för ovan nämnda ting. Ändå älskar jag David Peace bok The Damned Utd.

Han hatar Leeds United.
Han hatar spelarna.
Spelarna hatar honom.

Ändå är det han som står där vid sidlinjen och ska leda klubben till framgångar i Europa. Ändå är det han som står där, som tränare för de regerande engelska mästarna. Don Revie’s mästarlag. Leeds. Ett lag han hatar.
Med spelare som hatar honom.

the-damned-utdBrian Clough var framgångsrik som spelare, men hans karriär tog slut i förtid efter en skada. Han blev tränare. Började hos Hartlepool, gick vidare till Derby, där han blev en klubbikon, nådde stora framgångar. Han styrde saker och ting på sitt sätt. Han var kompromisslös. Lindade aldrig in sanningen i vadderade ord som passade fotbollsstjärnor bättre.

Hans skicklighet tog honom till Leeds, inte hans personlighet. När Leeds tränare Don Revie – som precis vunnit ligan med laget – tog över som Englands förbundskapten vände sig klubben till Brian Clough. Clough, som gjort sig ovän med styrelsen i Derby, som letade efter en ny klubb. Som inte ville falla undan i glömska.

Clough, som accepterade jobbet hos Leeds; ett jobb han hatade redan innan han började det.

I The Damned Utd följer vi med in i Brian Cloughs fiktiva hjärna. Vad tänker han, vad tycker han, hur hanterar han pressen, hatet, förväntningarna, familjen. Hur hanterar han spriten, resorna, pengarna och spelarna?

Det är en panikartad berättelse om viljor som möts – om en människa och hans krav på sig själv och omvärlden. Det är en fascinerande fiktiv berättelse om en sport som många har känslor kring. Det är läsvärt, mycket läsvärt. Berättelsen bär David Peace kännetecken; hysteri, upprepningar, inre turbulens.

Boken rönte stor uppmärksamhet när den släpptes 2006. Peace blev stämd av Johnny Giles, en av spelarna som porträtteras. Det hela slutade med att förlaget tvingades ändra en del av bokens innehåll och stryka sånt som av Giles klassats som grova osanningar.

Jag läser den med stor entusiasm. Det borde du också göra.

Köp The Damned Utd hos Adlibris.

Recension: Fuminori Nakamura – The Gun

En av Japans just nu mest framgångsrika noirförfattare heter Fuminori Nakamura. Den döda zonen har läst hans debut The Gun och låter sig övertalas att tycka om berättelsen.

Det var inte utan bekymmer som jag tog mig an The Gun. Ni förstår, när det blev min tur att välja bok till bokcirkeln kändes det viktigt för mig att välja en som var bra. Som skulle uppskattas, inte slösa andra människors tid.

”Det är en av mina favoritförfattare. Nu har hans debut översatts till engelska,” lät jag meddela och beställde boken. Därefter väntade jag på rätt tid för att läsa.

När det så småningom var dags för bokcirkel var det första jag möttes av den beska kommentaren: ”Om det inte vore för att jag fick denna boken i en bokcirkel, så skulle jag aldrig ha läst ut den.” Ingen bra början.

Så, är det en dålig bok? Nej.

the-gunThe Gun handlar om en ung student i Tokyo. Han lever ett, till synes, rätt meningslöst liv. Driver omkring. Försöker träffa tjejer. Pluggar. Röker. Träffar sin dryga kompis. Men så en dag, när han är ute och promenerar, hittar han något vid flodens strand. En död kropp. Bredvid kroppen: en revolver.

In träder förändringens tid. Revolvern överskuggar allt. Han blir allt mer fäst vid den. Det är kärlek. Men är den besvarad? Den unge studentens liv förändras; han blir mer självsäker utåt sätt, samtidigt som han börjar tveka på att kärleken verkligen är besvarad. Och någonstans inom honom finns en röst som växer sig allt större. Ett begär.

Att få avfyra revolvern.

Fuminori Nakamuras The Gun är varken svårläst eller tjock. Det är bra flyt i språket. Till en början slås jag av meningslösheten i huvudpersonens tillvaro; han är känslokall och ärligt talat ointressant. Jag drabbas av en malande oro. Kommer det att vara så genom hela boken?

Svaret? Ja. Och nej. För medan bokens huvudkaraktär förblir känslokall, pågår ändå något inom honom. En process. Och Nakamura lyckas, sakta men säkert, att skapa en atmosfär av förväntan hos mig.

Berättelsen är fascinerande, välskriven och originell. Nakamuras stil känns igen; han beskriver ofta karaktärer som befinner sig i någon slags bubbla, delvis avskurna helt från omvärlden. Och han gör det bra.

Så trots en tveksam inledning omvänds jag. När boken är slut vill jag ha mer. Och, för en gångs skull tänker jag att den var för kort. För en gångs skull tycker jag att berättelsen tjänat ännu mer på att byggas ut. Bara det i sig är en komplimang, när det kommer från mig.

Och min gode vän i bokcirkeln må ha hatat den. Men de andra medlemmarna tyckte att det var en trevlig bekantskap.

Köp boken hos Adlibris.

Läs tidigare recensioner av Nakamura-böcker: The Thief, Evil and the Mask, Last Winter we Parted.

Recension: Ian Rankin – Knutar och kors

Flickmord i Edinburgh och födelsen av en deckarikon. Knutar och kors är den första av Rankin’s storsäljande Rebus-deckare och presenterar ett mörkt och ruffigt Edinburgh. 

knutar-och-korsNär flickor försvinner och hittas mördade sprider sig skräcken i Edinburgh. För John Rebus, som hanterar ett turbulent privatliv, blir utredningen snart personlig. Det visar sig nämligen att någon börjar skicka kryptiska meddelanden till honom. Någon, som bara kan vara mördaren.

Knutar och kors var den första boken i Ian Rankin’s serie om John Rebus. Denna legendariske, och mycket framgångsrika serie, föddes någonstans och det var just här. I ett skitigt Edinburgh, långt från turismens glamour.

Att som trogen Rebus-läsare stifta nygammal bekantskap med en karaktär man läst mycket, känns speciellt. För det är självklart en yngre, hetsigare Rebus vi möter (nåväl, han är fortfarande ganska hetsig), min anmärkning. Även staden Edinburgh har genom åren genomgått ett skifte; blivit ett väldigt populärt turistmål. I Rankins första bok är det ett annat Edinburgh vi möter. Och det tilltalar.

Det vilar något befriande över att läsa tidiga Rankin. Berättelsen är rättfram, utan krusiduller. Rankin lämnar mycket utrymme till mörkret, låter det lägra sig över berättelsen.  Det är inte svårt att förstå att serien blivit så framgångsrik och populär.

För egen del är det befriande att pumpa nytt (om än gammalt) blod i en karaktär jag verkligen tycker om – men börjat tröttna på i de senaste böckerna.

Recension: Margee Kerr – Scream

Vad skrämmer skiten ur dig – och varför? Den döda zonen läser och fascineras av Margee Kerr’s bok Scream: Chilling Adventures in the Science of Fear, en studie i hur rädsla fungerar. Varför söker vi upp rädslan – och vad gör den med oss?

Jag älskar berg-och-dalbanor, skriker fortfarande som en skrämd tonåring när det går brant utför. Jag hatar höjder, mitt värsta minne är från när jag åkte hissen upp i Eiffeltornet. Jag hatar rysarfilmer eftersom de ger mig kramp i själen.

screamMargee Kerr har alltid fascinerats av rädslan och vad den gör med oss människor. I Scream: Chilling Adventures in the Science of Fear, tar hon med läsaren på en resa in i rädslans värld. Varför blir vi rädda, hur reagerar vi, vad händer i vår hjärna? Hur kommer det sig att vissa söker kickar, men andra undviker dem?

För att berätta om, eller möjligen söka upp, rädslans sanna natur ger sig Kerr ut på en resa som tar henne runt jorden. Hon besöker platser som alla, var och en, beskrivs som skrämmande; världens brantaste berg-och-dal-bana i Tokyo, ett övergivet fängelse i amerikanska södern, ett spökhus i Colombia. Hon klättrar ut på CN Tower i Toronto för att möta höjdrädslan och besöker Aokigahara i Japan, en skog känd för att så många begår självmord där.

Så vad hittar hon under sin resa? Berättelsen är både fascinerande och spännande. Margee Kerr berättar om människans hjärna, instinkter och vetenskapen kring rädsla på ett sätt som blir lättförståeligt – och medryckande.

För mig – som fascineras av saker som skräms – är det en väldigt stark och bra läsupplevelse; jag spenderar flera timmar på Youtube och Google efter att jag läst ut boken, ett betyg så gott som något. Rekommenderad läsning!

Köp boken!

Fotnot: Inom några dagar kommer Den döda zonen att publicera en intervju med Margee Kerr!

Recension: Jens Lapidus – VIP-rummet

En snabb, medryckande och tempofylld spänningsroman; Den döda zonen har läst Jens Lapidus VIP-rummet och känner sig trygg i den värld som erbjuds.

Teddy: Kåkfarare, nysläppt, släpandes ett emotionellt och socialt bagage han inte kan göra sig av med. Emelie: Ambitiös, duktig och välordnad. Blivande advokat.

vip-rummetNär en stekare vid namn Philip försvinner är det Teddy och Emelie, ett minst sagt udda par, som enas i jakten. De båda anlitas av advokatfirman Leijon; Teddy för att han mer eller mindre tvingas, Emelie för att hon vill uppåt i hierarkin på advokatbyrån.

Jakten på kidnapparna – och sanningen – tar Teddy och Emelie tvärs igenom Stockholms och Södertäljes undre värld. Gänguppgörelser, ont blod, korruption och fartblindhet – ingredienserna för VIP-rummet är ett smörgåsbord av dåliga idéer med potentiellt hemska konsekvenser.

Så vad har egentligen hänt Philip, och varför hör han plötsligt av sig och vill ha en stor summa pengar insatta på sitt konto?

VIP-rummet är en rapp och spännande berättelse från den mörka zon i samhället som Jens Lapidus behärskar som bäst: skugglandet mellan överklass och organiserad brottslighet. En värld där löften måste hållas, hedern är viktig och respekt och pengar en förutsättning för dialog.

Lapidus stil är lätt att känna igen från hans tidigare böcker. Stundtals är VIP-rummet en fröjd att läsa, med bladvändarkvalitéer ur den högsta skolan. Stundtals tappar den i tempo en aning, vilket drar ner helhetsintrycket en smula. Som så många andra spänningsromaner skulle den tjäna på att skäras ner 50-100 sidor.

Men faktum kvarstår: Jens Lapidus är en av de absolut främsta spänningsförfattarna i Sverige, få kan matcha den intensitet han jobbar upp när det blir som mest frenetiskt.

Köp boken som pocket!