Kategoriarkiv: Recensioner

Recension: Caroline Eriksson – Hon som vakar

Förväntningarna är höga när Den döda zonen läser Caroline Erikssons nya psykologiska thriller Hon som vakar. Blir det platt fall eller succé?

Att skriva om oförutsägbara karaktärer kan gå oerhört fel. Författare har misslyckats förut; tagit genvägar och förenklat personlighetsdrag, förlitat sig på ryggradskänslor som inte stämmer och tagit läsaren för given.

Med sin förra psykologiska spänningsroman De försvunna träffade Caroline Eriksson helt rätt. Jag älskade den. Och just därför är jag nervös. Kommer Hon som vakar att leva upp till mina högt ställda förväntningar?

9789137147895Boken handlar om Elena, som är författare och just har separerat från sin man. Tillvaron är mörker, och i detta mörker trevar hon förgäves efter vägledning eller någon slags hopp. Hon lider av svår skrivkramp och social fobi, isolerar sig allt mer från omvärlden och famlar efter fotfäste.

Nätterna spenderar hon ofta vaken. Och under en av dessa vakna nätter ser hon något i fönstret mittemot. Det är grannarna, den perfekta familjen Storm. Det hon ser tyder på att saker och ting inte är så idylliska som de verkar.

Författarnerven vaknar: Elena börjar skriva. Men i takt med att skrivandet lossnar blir hon allt mer besatt av familjen Storm. Vad är det egentligen som händer med dem? När familjens son en dag knackar på hennes dörr blir det uppenbart att någon är illa ute. Men vem?

Under min läsning av Hon som vakar drabbas jag vid några tillfällen av en svårbeskrivlig känsla. Först förstår jag inte vad den är, men halvvägs in i boken inser jag. Det handlar om avundsjuka. Caroline Eriksson har en fantastisk och avundsvärd förmåga att teckna karaktärer som balanserar på gränsen till galenskap.

Den paniskt kvävda panik som Elena omges av – och lever i – blir fysisk även för läsaren. Hon som vakar är en dimmig berättelse om manisk besatthet, om gråzoner och om inspiration som kan bli ödesdiger. Caroline Eriksson har gjort det igen; en psykologisk spänningsroman blir inte så mycket bättre än så här.

Köp boken hos Adlibris.

Recension: Lina Bengtsdotter – Annabelle

Nyss utnämnd till Årets svenska deckardebut under Crimetime Specsavers Award – Annabelle är en bok det pratats om. Den döda zonen läser boken och sveps med i ångestfylld nostalgi.

Det är alltid speciellt att återvända till hembygden. Känslan är svår att beskriva; minnen av framgångar, motgångar, pinsamheter och självklarheter. Känslor. Vi lämnar våra hemstäder eller byar av en anledning. Det kan vara kärlek, karriär eller bara en längtan att åka någon annan stans, prova på ett nytt liv.

Ibland hittar vi det. Ibland inte. Därför gör det också olika ont när vi återvänder, blir påminda om det vi uppnått, eller inte.

annabelleSå när jag läser Annabelle är det någonstans i denna nostalgiska ångestdimma jag hamnar. För Lina Bengtsdotter skriver om att komma tillbaka, om att konfronteras av minnena, goda som onda, och om att försöka att få perspektiv eller bara kontroll över sitt eget liv.

Annabelle är namnet på en sjuttonårig flicka som försvinner. Men vad har hänt henne; har hon blivit bortförd, mördad eller kanske bara lämnat Gullspång, den håla hon tröttnat på? Hon har alltid gått sina egna vägar och därför lägger anhöriga och polisväsende ett pussel som uppenbarligen saknar bitar.

Återvändaren, i det här fallet, är inspektör Charlie Lager. En gång lämnade hon Gullspång; sedan dess har hon inte återvänt. Nu tvingas hon, tillsammans med sin kollega, ta tag i fallet med den försvunna Annabelle. Frågan är bara om hon pallar – eller om minnena och den kvävande känsla som uppstår när hon återser hembygden – tillåter henne?

Omedelbart jag börjar läsa boken inser jag att detta är en bok jag kommer att gilla. Berättandet flyter tryggt framåt, väver fina mönster och balanserar mellan miljö, karaktär och handling på ett balanserat sätt. Karaktärerna tilltalar.

Och så är det vemodet. Jag fastnar i vemodet.

De som känner mig blir naturligtvis inte överraskade av detta. Jag läser om Annabelle, om att komma hem. Trots att jag tycker det är obekvämt vill jag stanna kvar. Faktum är att jag gärna skulle ha ännu mer vemod i berättelsen. Den slår an en ton i mig; är skarp och spännande och känslosam. Det är ett sant nöje – om än ett stundtals vemodigt nöje – att läsa Lina Bengtsdotters berättelse.

Köp boken hos Adlibris.

Recension: Mattias Edvardsson – En nästan sann historia

Hälften kriminalroman, hälften uppväxtskildring: Mattias Edvardssons En nästan sann historia är en sådan där bok du mår bra av att läsa. Det är en bok för dig som gillar böcker, en bok för dig som gillar spännande intriger och en … äh, vad fan. Det är en bok som passar de flesta!

Vad handlar det om? Mord, studentliv, förfall, självtvivel, lögner och relationskriser. Och. Inte minst: EN JAKT PÅ SANNINGEN!

en-nastan-sann-historiaVad är det? En nästan sann historia har liknats vid Donna Tartt’s Den hemliga historien. Personligen har jag inte den blekaste aning eftersom jag inte läst Tartt. Edvardssons bok är en lömsk och stundtals skönt hal berättelse om olika livsöden. Samtidigt är det en medryckande berättelse om ett mordfall.

Storyn utgår från en skrivkurs i Lund och ett mord på en känd författare. Det har gått tolv år sedan mordet när bokens huvudperson börjar återbesöka skeendena för att skriva en bok. Han tar kontakt med sina kurskompisar – inte minst den kompis som dömdes för mordet. Hur gick det egentligen till – och finns det egentligen regler för hur man ska skriva en bok?

Är det bra då? Boken var ganska uppsnackad i förlagsvärlden innan den släpptes. Det brukar kunna vara så nuförtiden, när ett förlag försöker lyfta försäljningen av en titel. Luttrad som jag är brukar jag förhålla mig skeptisk eftersom jag hatar när känslan av besvikelse sköljer över mig.

Men En nästan sann historia håller. Och den håller hela vägen. Eftersom jag själv studerat i Lund skapar det dessutom lite extra nyfikenhet – och både miljöer, karaktärer och story känns rakt igenom gedigna. Boken andas studieångest, hemligheter och existentiella dilemman och Edvardsson är skarp i sin berättelse. Det är en bok du borde läsa. Nej, det är en bok du kommer att läsa.

Köp boken hos Adlibris.

Recension: Shannon Kirk – The Method

Tänk dig en hjälplös gravid sextonårig flicka som kidnappas och utnyttjas. Glöm nu den tanken. Den döda zonen har läst Shannon Kirk’s The Method och fylls av både hopp och frustration. Vad händer när en kidnappare väljer fel offer?

The Method (originaltitel Method 15/33) ställer saker och ting på ända.

the-methodNär en gravid 16-årig flicka kidnappas tror förövaren att han hittat det perfekta offret. Hans problem: han vet inget om flickan han tagit. Han vet inte att hon är hyperintelligent. Att hennes minne är fotografiskt. Han vet inte heller att hon är närmast maniskt metodisk. Allra minst vet han vilket mörker hon bär på.

Redan när mannen överfaller henne och kastar in henne i en skåpbil bestämmer hon sig. Sakerna hon bestämmer sig för är två till antalet. Först och främst ska hennes ofödda barn överleva. Därefter ska hon hämnas. Men hon nöjer sig inte med vilken hämnd som helst.

Hon börjar planera, iaktta, spela ett spel. Vem är det som har kontrollen – och vem är egentligen ond?

Det börjar bra, som en kidnappningsberättelse med en twist. En psykopat kidnappar en psykopat, berättelsen både kittlar och känns hoppfull. Följer inte den mall som så mycket annan spänning följer. I grund och botten är det en fantastisk story. Men, det kommer ett men.

JAG VET PRECIS HUR DET KOMMER ATT SLUTA.

Trots en originell berättelse, trots ett maktförhållande som fascinerar, når Shannon Kirk inte hela vägen fram. En intelligent inledning förtjänar en story som håller hela vägen in i mål. Som läsare älskar jag att bli slagen i ansiktet, överraskad och andlös. Jag blir det i början – men inte i slutet.

Ändå: intressant läsning – och en ambition som lovar mer! Köp boken hos Adlibris.

Recension: Sarah Hilary – No other Darkness

Sarah Hilarys debut Someone Elses Skin (på svenska Någon annans skuld) fick bra recensioner när den utkom. Den döda zonen har läst uppföljaren, No Other Darkness; en välskriven deckare som börjar lovande men faller i dvala ungefär halvvägs.

Två unga pojkar hittas döda i en hemlig underjordisk bunker i ett radhuskvarter i London. Ingen har anmält dem saknade och den rättsmedicinska undersökningen säger att de varit döda i omkring fem år. För Marnie Rome och kollegorna vid Londonpolisen väntar ett svårlagt pussel. Varför är barnen inte anmälda saknade?

no-other-darknessDet visar sig snabbt att det finns fler liknande bunkrar i området – kvarlevor från Andra världskriget. Vad väntar när de bunkrarna öppnas – och vilka är de mystiska personer som setts i området tillsammans med en av grannpojkarna?

Ian Rankin möter Belinda Bauer – men inte lika bra. Sarah Hilary skriver gediget och välnyanserat inom den typiskt brittiska deckargenren. Berättelsen innehåller en störtflod av polistitlar (precis som det ska vara), massor av polisutredning (förhör, förhör, samtal, samtal) och därtill familjeintriger och hemligheter.

Visst låter det som fantastiska förutsättningar?

Kanske är det jag som är kräsen, kanske ligger sanningen i att jag läst oerhört många brittiska deckare. Ungefär halvvägs in i boken upplever jag att farten börjar avta. Finesserna uteblir, kvar finns en typiskt gedigen och halvspännande brittisk deckare. Det funkar, absolut, som förströelseläsning. Däremot kittlar det inte mina morbida sinnen.

Kontentan: No Other Darkness är bra, men mer än så är den inte. Blurbarna på framsidan säger ”Riveting!” och ”Mesmerising”, men jag är benägen att inte hålla med.

Recension: Helena Dahlgren – 100 hemskaste

”Skräck är så mycket mer än vad man kan tro”, skriver Helena Dahlgren i förordet till 100 hemskaste. Visst är det sant, skräck är i högsta grad en personlig upplevelse. Kort och gott: olika saker skrämmer skiten ur olika människor. 100 hemskaste är en skräckguide att ta till sitt hjärta.

Rädsla kan vara en bild på en clown. Men rädsla kan också vara en mening som uttalas av en karaktär i en film. Det kan vara en blick, en skapad sinnesstämning. Skräck, och rädsla kan vara allt eller inget.

Själv är jag bland annat livrädd för höga höjder, ormar, sadistiska seriemördare och människor som står i skuggan och betraktar mig.

Det tål att diskuteras; varför vill vi bli skrämda? Är det för att mörkret är mindre otäckt om vi väljer det själva? Tilltalas vi av illusionen av kontroll – känner vi oss trygga när vi ser andra drabbas av onda (fiktiva) saker – blir vi säkrare på att ”det inte kan hända oss”?

100-hemskaste100 hemskaste är vad det låter som. Boken är hundra skräckupplevelser och hundra inbjudningar till Helena Dahlgrens rädsla. Presentationen av listan är både överskådlig och personlig och äger skickligheten i att även kunna agera uppslagsverk och inspirationskanal. Dahlgren faller alltså inte i den ack så jobbiga ”lyssna på mig, jag har rätt”-fällan, utan berättar engagerat och medryckande om sina upplevelser.

Texterna är skrivna med lätt och ledigt språk, insatt och fullt av berättarglädje. Men listan – och resonemangen kring de filmer, böcker och karaktärer som befolkar den – kan också användas både upplysande och inspirerande. Det gör mig, som mindre berest skräckdiggare, glad. Det bjuder in till utforskning.

Boken är, helt enkelt, ett smörgåsbord av mörker, rädsla och ångest. Och det är omöjligt att inte gilla det.

Köp boken hos Adlibris eller Bokus.

Läs mitt och Helena Dahlgrens oerhört långa samtal om våra respektive bokdebuter!

Recension: Ian Rankin – Katt och råtta

En död missbrukare och ett pentagram. Levande ljus och någon som återvänder för att skicka en hälsning till den döde – Katt och råtta är ännu ett fall för John Rebus.

katt-och-rattaNär pundare dör i Edinburgh brukar det inte bli någon större grej av det. Men när de hittas döda, omgärdade av nedbrunna stearinljus med ett pentagram målat på väggen? Då väcker det åtminstone John Rebus intresse. Härjar det djävulsdyrkare i staden?

När Rebus kort efter att kroppen påträffats kontaktas av en kvinna som uppges vara den dödes flickvän blir frågetecknen allt fler, kvinnan säger att hennes pojkvän varnat henne – sagt åt henne att fly; att någon skulle döda honom. Men vem? Varför?

Utredningen svänger åt olika håll i Edinburghs samhällsstruktur: från pojkar som säljer sina kroppar på gatan, till korrupta affärsmän och dunkla affärsverksamheter med dolda agendor. Vem kan han egentligen lita på?

Katt och råtta (publicerad för första gången på engelska 1991) är den andra boken om John Rebus; den har tidigare inte översatts till svenska men är nu en del i Modernistas satsning på Ian Rankins tidiga böcker.

Boken är rappt skriven, en tilltalande och lättflytande kriminalroman som passar bra för helgläsning eller till semestern. För oss som läst alla ”senare” Rebus-deckare men missat de första är det intressant att få en tillbakablick till hur den envise, egensinnige och cyniske Rebus utvecklats.

Däremot föredrar jag att läsa de senare böckerna, rent kvalitetsmässigt, eftersom det finns en större tyngd i karaktären då. I de första böckerna håller Rankin fortfarande på att lära känna sin karaktär.

Köp boken hos Adlibris.

Läs min recension av första Rebus-boken, Knutar och kors.