Kategoriarkiv: Intervjuer

Intervju med Martin Holmén

”Jag gillar utmaningar, att prova gränser och se vad jag kan komma undan med.”

I höstas debuterade han med Clinch; en hårdför roman som utspelar sig i 1930-talets Stockholm. Martin Holmén har alltid dragits till råbarkade miljöer – Den döda zonen försöker gå på djupet med Holméns skrivande, läsande och inte minst ”Kvisten”, den dubiöse huvudkaraktär som introducerades i debuten.

Harry ”Kvisten” Kvist var en lovande – nej, skicklig – boxare på sin tid. Men det var då, nu är händerna sönderslagna och vardagen består i att agera hårdnackad indrivare i 1930-talets Stockholm. ”Kvisten” är en karaktär som ställer krav på läsaren – ibland helt frånkopplad, men stundtals allerstedes närvarande.

Jag gillar Kvisten; han drivs av desperation och begär. Hur föddes karaktären Harry Kvist i din hjärna?
– Jag har alltid ömmat lite extra för de som står utanför samhället och är hjärtligt trött på att huvudpersonerna i samtida kriminallitteratur alltid skall stå på maktens sida i form av trötta kommissarier, rättskaffens journalister, åklagare och rättsläkare.

Nej, just ”rättskaffens” är inte direkt ett ord man förknippar med Kvist…
– Nej, jag gillar utmaningar, att prova gränser och se vad jag kan komma undan med. Att skriva om en ganska obehaglig indrivare i trettiotalets Stockholm, och dessutom ur ett förstapersonsperspektiv, är inte helt lätt. Det är en balansakt, men ingen skall påstå att jag stryker mina läsare medhårs.

Martin Holmén. Foto: Cato Lein

Martin Holmén. Foto: Cato Lein

Eftersom Clinch utspelar sig i 1930-talets Stockholm och miljöbeskrivningarna är många (nota bene: även välskrivna) – leds mina tankar oundvikligen till ett ord jag fasar för: research. För att skriva böckerna om Harry Kvist inser jag att Martin Holmén måste ha gjort en hel del sådan. Han berättar själv om hur han arbetar just med miljöerna i böckerna.

– Jag använder olika tekniker för att skildra miljön. Emellanåt kan det nog kännas som om jag staplar detaljer på varandra, ungefär som regianvisingar, men jag tänker att det är så det går till i Kvistens sönderslagna skalle.

– Ungefär som när man är riktigt packad och uppfattar verkligheten i glimtar. Var och en för sig ger de inte så mycket men tillsammans bildar de en helhet, ungefär som fläckarna i en impressionistisk tavla. Ingen jämförelse i övrigt men lite som om Monet hade målat något intressant, som en rännsten i 30-talets Stockholm istället för tråkiga näckrosor.

Var arbetet svårt? Eller hur tänkte du kring det?
– Jag visste att jag var tvungen att göra exempelvis miljöer och dialoger så bra jag någonsin kunde om jag nu ville använda den här anti-hjälten som huvudkaraktär. Jag vill att han emellanåt skall luta sig ut ur texten och ge läsaren en örfil. Det känns naturligvis obehagligt men det finns ändå aspekter med texten som får läsaren  att fortsätta och snällt vänta på nästa.

Det här med att utmana läsaren är förstås inte helt okomplicerat. Det är ju en balansakt mellan att utmana och skrämma bort. Eller hur resonerar du kring det?
– Allt är ju i viss mån en balansakt, men jag gillar när saker krockar. Jag vill kunna blanda finlitteratur med underhållning av billigaste slag, liksom en boxare röra mig friktionsfritt mellan högt och lågt, jobba med vissa genrebundna stereotyper medan jag slår hål på andra och blanda tung realism med humor.

– Motsättningarna syns inte minst inom Harry själv, men med den där ambivalensen blåser man ju också liv i sina karaktärer. Dock gäller det att ha tungan rätt i mun så att det inte slår över i det ena eller andra.

– Jag vill att Harrys ambivalens återspeglas i läsupplevelsen. Jag vill balansera honom så att han i sig gör läsaren aningen nervös – och det är meningen att man skall vara kluven inför honom.

Det kan jag tänka mig att de flesta blir!
– Han djupt obehaglig, samtidigt som det är synd om honom, han är uppenbarligen opålitlig: har ett hetsigt humör, ljuger både för sig själv och andra, glömmer de enklaste saker och har en självbild som inte alltid stämmer överens med verkligheten. Skämtsamt brukar jag säga att jag skriver böcker där alla skall hitta något att ogilla.

Inom svensk spänningslitteratur (eller när den presenteras utomlands) pratas det ganska ofta om begreppet ”noir”, men främst i uttryck eller eptitet som ”Nordic noir” eller ”Scandinavian noir”. Det är dock rätt få nordiska författare som på allvar närmar sig, och utforskar, den klassiska noirgenren. Martin Holmén är ett undantag.

9789100144944Vad är det med noirgenren som lockar dig? Har du alltid inspirerats själv av den typen av berättelser?
– Till själva noirgenren hör alltid en moralisk komplexitet, ofta gällande karaktärer som mot sin vilja blir insyltade i en obehaglig situation som så småningom gör att deras svagheter blir tydliga.

– Jag vet inte varför, men jag läser i stort sett aldrig samtidslitteratur. Jag är uppfödd på film noir, gamla hårdkokta detektivhistorier och kiosklitteratur om exempelvis Mike Hammer eller Dirty Harry. Redan när jag hörde begreppen Stockholm Noir och Nordic Noir första gångerna började jag fantisera om att, så att säga, göra det på riktigt. Av någon anledning har det inte riktigt gjorts förut.

En helt annan fråga, förresten. Jag bär själv en viss fascination för den skrivande processen och gillar att höra hur andra resonerar kring den. Hur ser det ut när du skriver. Hur skriver du, hur känner du dig när du skriver – och har du någon speciell plats där skrivandet sker?
– Mellan vardagsrummet med soffan och sovrummet med sängen har jag ett kontor som jag aldrig använder. Klockan ringer 07:00. Jag hatar det men har kommit fram till att jag skriver bättre på morgonkvisten.

– Sedan pendlar jag mellan soffan, kaffemaskinen och sängen i runt sex timmar till min text plötslig är skitdålig och idéerna tryter och jag blir förbannad. Först då minns jag att jag har glömt bort att äta. Så jag äter och går till gymmet och sedan har jag en lång paus innan jag plockar upp texten och småredigerar sent på kvällen.

Du rör dig främst inom hemmets skyddande väggar?
– Jag lämnar sällan hemmet men det händer såklart att jag måste bege mig till exempelvis Kungliga biblioteket eller Stadsmuséets faktarum.

Skriver du snabbt? Långsamt? Mittemellan?
– Jag skriver i en blygsam takt av ungefär en sida om dagen, men ändrar inte speciellt mycket i efterhand.

Är det absolut tystnad som gäller, eller omger du dig av ljud… musik?
– Den första vändan lyssnar jag inte på musik, andra vändan musik med text på ett språk jag inte förstår för att inte tappa fokus men sedan är det fritt fram. Just nu är det mycket hip-hop.

När jag läser Clinch slås jag av flera insikter, men en av dem är att Holmén använder sig av flera olika stilar. En del av sekvenserna i boken är väldigt in-your-face och krävande för läsaren; andra är målande, känslomässigt beskrivna, mer litterärt laddade. Det svåra, menar Holmén, i att skriva på det viset, är inte själva skrivandet i de olika stilarna. Utan själva skiftena mellan dem:
– Jag är å ena sidan klassiskt skolad, född i en svensklärarfamilj, har läst min litteraturvetenskap på universitetet och undervisar nu själv.

– På min fritid, å andra sidan, ägnar jag mig åt pang-pang, i actionfilm, tevespel eller böcker. Jag gillar att sampla och leka runt och i exempelvis Clinch citerar jag allt från grekiska tragedier till Joyce Carol Oates till The Clash. Sådant ser ju sällan en läsare men det är kul ändå.

Slutligen: vad väntar härnäst?
– När jag bygger världar, bygger jag stort. Huvudpersonen för en eventuell nästa trilogi är planterad redan i ”Clinch”, om än bara med en rad eller två.

– I Nere för räkning får läsaren hennes utseende och hon figurerar indirekt också i Slugger men jag får se om det blir av. Jag vill bryta med min nu ganska inarbetade stil och göra något delvis nytt och utmanande men kommer säkerligen att inom ramen för thrillern återvända till frågor om genus, sexualitet, föräldraskap och så vidare.

Köp Clinch hos Adlibris!

Söndagsintervjun: Caroline Eriksson

I dagarna släpps Caroline Erikssons De försvunna i pocketformat. Boken – en av fjolårets bästa svenska spänningsromaner – är en tät berättelse om rädsla, relationer och det mänskliga psyket. Den döda zonen stämmer träff med Caroline på Kulturhuset för att ta ett djupare snack om boken.
– Det finns en eller ett par scener i boken som fortfarande gör mig illa berörd att tänka på, berättar hon för bloggen.

Januariblåsten kring Sergels torg vinner inga hjärtan och några till synes vilsna asiatiska turister ser konfunderade ut där de står mitt på Plattan. Jag ser dem där ute, men sitter själv inne i värmen. Mitt emot mig: Caroline Eriksson. Vi har träffats en gång tidigare; på Appeltoffts bokhandel i Högdalen. Det vi hann börja prata om då, avslutar vi nu.

Hej Caroline. Du är aktuell med pocketsläppet av De försvunna. Hur är läget, känns allt under kontroll?
– Ja, allt känns väldigt bra. Pocket är ett mer ”tillgängligt” format, vilket gör att boken har potential att nå ut till en bredare publik. Förhoppningen är att många nya läsare i och med detta ska upptäcka berättelsen om Greta, Alex och Smilla… och tycka om den, förstås.

Foto: Martin Stenmark

Foto: Martin Stenmark

Alla som skriver har en relation till sina böcker. Så är det förstås även för Caroline, som tidigare skrivit två romaner i serien Svenska Mord. Men De försvunna markerar ett skifte i hennes författarkarriär; boken bör rimligtvis framkalla en hel del känslor hos henne?
– Jag är glad och stolt över boken. Mina två tidigare spänningsromaner var baserade på verkliga mordfall så detta var första gången jag skrev ett rakt igenom fiktivt spänningsmanus. De tidigare böckerna hade kanske inte gått riktigt så bra som vi – jag och förlaget – hoppats, så jag kände att jag slog ur underläge.

Hade du förlagsavtal för boken?
– Nej, jag skrev den helt och hållet på vinst och förlust. Men hela tiden var jag sjukt driven av min egen tro på själva idén och min passion för genren psykologisk spänning. Processen var inte helt enkel utan till stor del präglad av motgångar, prestationsångest och osäkerhet. Men så fick jag ett lyriskt sms från min förläggare och den stunden glömmer jag aldrig. Allt slit var liksom värt det då.

Du är ute på en del signeringar kring boken. Vilken är den vanligaste frågan du får?
– Hur fick du idén? Hur lång tid tog det att skriva boken? ‘

Okej. Det är ju fullt förståeliga frågor. Men annars då, vad är läsarna nyfikna på?
– De vanligaste reaktionerna har annars med huvudkaraktären Greta att göra. Många upplever henne som svår, konstig och irriterande i början. ”Men när boken är slut förstod jag henne och efter läsningen bär jag henne med mig”.

– Så, håll ut, vill jag säga till dem som möjligen får lite kli av Greta inledningsvis. Ge henne och berättelsen en chans; saker och ting är kanske inte riktigt som de verkar. Eller så är de det, men det finns en förklaring…

forsvunna-pocketMaten börjar kallna och samtalet glider över på frågan om varför man skriver spänning. Vi konstaterar i någon slags enighet att många som skriver spänning förmodligen själva har lite hang-ups. Jag nämner att jag tidigare intervjuat den brittiska författaren Belinda Bauer, som nämnde sin egen rädsla som den största drivkraften. Och Caroline instämmer resonemanget:
– Jag tror på den tanken, att man som spänningsförfattare i någon mån drivs av sina egna fasor. Jag är i grunden en väldigt ängslig person, lättskrämd och med makaber fantasi. Dessutom är jag sjukt intresserad av människor och relationer. Lägger man ihop det ena med det andra är det egentligen rätt självklart att psykologisk spänning är genren för mig.

Vet du… ja, det vet du: Karaktärerna i De försvunna är inte helt enkla. De är trubbiga, problemtyngda och rätt så opålitliga, för att säga det minsta. Det måste vara utmanande som författare att befolka en bok med den typen av karaktärer?
– Till att börja med är det sen utmaning att få läsaren att engagera sig i en huvudkaraktär som beter sig på ett sätt som kan upplevas som konstigt eller rentav stötande. Så är ju fallet med Greta i De försvunna. Hon fjäskar inte direkt för läsaren.

Och så är väl verkligheten också?
– Ja, exakt. Alla vi möter kan inte vara på ett sätt vi gillar eller identifierar oss själva med. Vi får lov att acceptera varandra ändå. På det sättet kan läsning vara en övning i empati och det är en förmåga vi verkligen behöver mer av i dagens värld.

– En annan utmaning med att skriva om mörker och destruktiva relationer, som den mellan Greta och Alex i De försvunna, är att det stundtals är tungt för mig som författare att gå in i. Det behövs inte särskilt mycket för att jag ska bli påverkad. Och det finns en eller ett par scener i boken som fortfarande gör mig illa berörd att tänka på; jag är en väldigt känslig person.

När jag läste De försvunna slogs jag direkt av naturens, eller omgivningarnas, betydelse för handling. Att det under flera passager är som att miljöerna driver handlingen framåt, eller åtminstone väldigt starkt påverkar skeendet. Boken innehåller mycket suggestiva miljöer, mycket mörker. Skogar. Sjöar. Stugor. Ödslighet. Jag frågar Caroline hur hon resonerat kring just miljöerna.
– Många läsare har precis som du lyft fram miljöskildringarna och dessutom kopplat ihop miljön med den kusliga stämningen i boken. Det gör mig jäkligt glad faktiskt, miljöskildringar är annars något jag upplever kan vara knepigt att få till på ett bra sätt. Det blir lätt trist, både att skriva om och läsa. I De Försvunna är naturen och miljön naturligt sammanflätade med storyn eftersom de är centrala för stämningen och det har varit tacksamt att jobba med den kulissen, Inte minst eftersom jag själv lätt känner mig ängslig i den typen av setting.

Det är en tät liten bok. Visste du redan från början att det skulle bli det?
– Ja, jag visste att den skulle bli relativt kort. Jag ville att historien skulle vara avskalad och tät, precis som du säger. Den skulle utspela sig under en kort tidsperiod och hålla ett högt tempo. Sådan var ambitionen.

– Samtidigt ville jag ha psykologiskt djup och komplexitet. De försvunna är ju berättad nästan helt och hållet ur en enda persons perspektiv, i jag-form.

Foto: Martin Stenmark

Foto: Martin Stenmark

Det är ju en icke helt okomplicerad berättelse om en människas psyke…
– Exakt. Den borrar ner sig rätt mycket i Gretas inre tankar, minnen och mörker. Då är det också bra att boken är kort så att läsaren ”orkar med”. De flesta som läst boken tycker att den håller ett högt tempo. Men så finns det de som tycker att den är långsam i vissa partier.

Hur kommer det sig, tror du?
– Jag tror att det beror på hur man ser på den psykologiska fördjupningen av karaktärerna, om man tycker den är spännande och angelägen eller inte. Och för mig är den definitivt det.

Vi glömmer bort att äta och inser att lunchen lider mot sitt slut. För en stund pratar vi om spänningsgenren generellt, kring hur man bäst presenterar sin egen bok och diskuterar huruvida det korta, lilla romanformatet är på stark frammarsch (vi hoppas båda det). Tiden flyr snabbt och innan vi vet ordet av måste vi skiljas åt.

Vad har du på gång framöver då?
– Det är pocketsläppet, och sedan är det också de första utlandssläppen i USA och Tyskland. Men annars kommer våren att handla mycket om att skriva det som ska bli nästa bok. Också den blir en psykologisk spänningsroman, i samma anda som De försvunna.

När vi skiljs åt irrar jag ner över plattan på Sergels torg igen. Inga turister finns kvar, men snålblåsten är både lojal och envis. I huvudet har jag tusen tankar och bra inspiration. Och en känsla av att det är rätt trevligt att intervjua författare.

Köp De försvunna hos Adlibris

”Det är språket som intresserar mig mest”

Monologer, mord och mysteriet kring hur allt ska sluta. Den döda zonen intervjuar Ulla Bolinder, senast aktuell med Går i alla gårdar.
– Det är språket som intresserar mig mest, säger hon angående sitt eget skrivande.

I Går i alla gårdar får läsaren följa händelserna och utredningen av ett mord i en liten by utanför Uppsala på 1950-talet. Berättelsen är skriven i första person och vandrar från person till person ; ett annorlunda och spännande sätt att berätta.

Inspirationen, berättar Ulla, kom från en del gamla dokument som blivit liggande. Och från känslan att vilja skildra tiden kring sin egen barndom, både kring livet som sådant men också språket. 

I boken vandrar handlingen framåt i monologer där ryktesspridning och funderingar driver storyn. Vad är den stora utmaningen med att skriva på det sättet?
– Det är faktiskt ingen utmaning alls, eftersom det sättet att skriva faller sig helt naturligt för mig. Jag skulle ha svårt att skriva på något annat sätt, säger Ulla Bolinder.

Det blir ju en del karaktärer att hålla reda på. Hur har du resonerat kring det – och var det svårt för dig att hålla isär karaktärerna under tiden som du skrev?
– Jag är medveten om att det kan vara svårt för läsaren att minnas alla namn och hålla isär alla personer, men jag tycker inte att man behöver lägga så stor vikt vid det, utan istället se varje person som ett mer eller mindre tydligt inslag i väven som utgör helheten.

– Jag hade ingen skriftlig dokumentation och personerna uppstod genom det jag ville ha sagt. Jag hade inga djupare funderingar kring det.

unnamedJag får intrycket av att du fascineras starkt av människors inre; deras funderingar, moral, misstankar. Stämmer den uppfattningen?
– Det är faktiskt språket som intresserar mig mest. Det är det som inspirerar mig i första hand. Om jag får citera min huvudperson i Weber-serien: ”Olika ord och uttryck signalerar olika mentaliteter, olika åldrar, olika utbildningsnivåer, olika samhällsklasser, olika sätt att se på saker och ting. Olika aktiviteter där människor interagerar med varandra innehåller olika språkuttryck och varje institutionell, samhällelig diskurs utvecklar sin speciella typ av språkanvändning.”

– Att jag vill ge prov på detta är faktiskt den viktigaste anledningen till att det finns så många olika personer i mina böcker.

Den karaktär i Går i alla gårdar som får mest utrymme är den unga flickan Ingrid. Hon är en fascinerande person som funderar över allt möjligt. Hon känns också väldigt trovärdig mot sin ålder och karaktär. Hur har du lyckats ge henne rätt röst?
– Tonen kommer alldeles av sig själv så fort jag låter en person komma till tals. Själv upplever jag varje röst som unik och väljer noga ord och uttryckssätt som passar. Men jag antar att de individuella skillnaderna inte går fram till läsaren på samma sätt, och att personerna därför kan kännas likartade för många.

Du skildrar händelser utan dramatiska cliffhangers, våldsamma inslag eller skottlossningar. Har du svårt för den sortens spänningsromaner även som läsare?
– Ja, jag är totalt ointresserad av spänningen i yttre action. Men jag uppskattar spänningen i ”hur det ska sluta”.

Att kunna skildra karaktärer på ett trovärdigt sätt är såklart viktigt. Men vad är egentligen tricket bakom att göra det på ett bra sätt?
– När det gäller mitt eget sätt att skriva: Att vara lyhörd för de språkliga nyanserna. Men skulle jag skriva i tredje person skulle det säkert vara något annat.

 

Efter Går i alla gårdar, vad har du på gång nu?
– Min nästa bok ligger för närvarande och väntar hos några förlag som tar VÄLDIGT lång tid på sig för att lämna besked. Ett av dem har jag väntat på i över nio månader, och det ska bli intressant att se hur mycket längre det kan bli!

Vad handlar den boken om?
– Boken handlar om ett litet barns död och om en kvinnlig psykopats härjningar och baserar sig på ett autentiskt brottsfall. Jag har också påbörjat bok nummer 14 men tagit en paus från den ett tag.

– Och framtiden är osäker. Alla mina böcker har kommit ut på små förlag, och jag har uppskattat friheten och kravlösheten som det har inneburit, men nu har jag ändå tröttnat på att befinna mig ombord på det ena sjunkande skeppet efter det andra. Så kan det inte bli ”allt”, det vill säga ett större och väl etablerat förlag, får det nog bli ”inget”, det vill säga inga fler publicerade böcker av mig.

Efter dessa frågor vänder Ulla Bolinder på steken och ställer istället frågor till mig. Intervjuaren blir således den intervjuade.

Kunde du räkna ut hur det hela hängde ihop? Uppmärksammade du ledtrådarna i texten?
– Ärligt talat är jag jordens sämsta på att uppmärksamma ledtrådar, så nej – jag snappade inte upp dem. När jag läser så läser jag på ren känsla och ibland betyder det att jag blir så fångad i texten att jag inte reflekterar över vissa detaljer. Min sambo brukar säga att jag är värdelös på att lista ut vem som är mördaren. Rätt konstigt eftersom jag läser så mycket kriminallitteratur.

Jag har inte räknat dem själv, men en läsare som har skrivit om boken på Bokus hemsida hittade närmare 20 stycken, tror jag.
– Nu vill jag läsa om vissa delar av boken. Men jag tror att anledningen till att jag inte snappat upp ledtrådarna är att jag funderade en del på slutet och därför i efterhand inte kunde rikta min hjärna mot vad som verkligen var ledtrådarna, för det var mycket fakta och spekulationer också. Fast jag uppskattar när böcker slutar på ett sätt som får mig att tänka. 

Jag vet att du själv har skrivit en bok (Tunneln i slutet av ljuset, utkommer i mars, min anm.), som jag tror har en helt annan stil än Går i alla gårdar, och jag undrar vad som inspirerar dig mest i ditt skrivande?
– Det är svårt att svara på vad som inspirerar allra mest. Men det kan vara balansen mellan mörker och ljus; att hitta den. Jag tycker att många författare väjer för det mörka och det vill jag inte göra. Verkligheten är inte tillrättalagd och småputtrig speciellt ofta och det tycker jag att man ska skildra.

Den döda zonen tar pulsen på Type and Tell

När förlagens utgivningslistor blir allt svårare att slå sig in på är egenutgivning ett allt mer populärt alternativ. Bonnierförlagens nya självpubliceringstjänst Type & Tell är en helhetslösning som öppnade sin betasajt i september. Den döda zonen tar pulsen på Lotten Skeppstedt, som är produktansvarig.

Drömmen om författarskapet. Vi är många som bär på den.

För de allra flesta är det svårt att nå ut via traditionella bokförlag, vars listor ofta är tjockt intecknade av befintliga storsäljare och heta nykomlingar. Lägg därtill tusen och åter tusen inskickade manus. Det tar tid innan man får besked, och i de flesta fall är beskedet skribenten får negativt.

Lotten Skepppstedt_01

Lotten Skeppstedt, Type & Tell

Så vad gör man? Ett av svaren är förstås att publicera själv.

Det finns flera tjänster på nätet som erbjuder självpublicering. Den nyaste av dessa är Bonnierägda Type & Tell. Här kan författaren själv lägga upp sitt manus och formge sin bok. Och därefter, om allt känns rätt, koppla på olika tjänster som kostar pengar i olika omfattning.
– Att ladda upp sitt manus är gratis. Det är först när du är redo att framställa och distribuera din tryckta och digitala bok som du betalar, berättar Lotten Skeppstedt som är produktansvarig för Type & Tell. Hon fortsätter:

– Type & Tell erbjuder förstås också relaterade tjänster, som omslag, marknadsföring och redaktionellt arbete. Men poängen är att du plockar ihop de tjänster som just du själv är i behov av.

Ni ligger i betatestning just nu. En spännande fas, gissar jag?
– Ja, vi har ett aktivt kundforum där våra användare ställer frågor om högt och lågt! På så vis får vi bra koll på användarnas behov, problem och önskemål.

Har ni haft några typiska ”barnsjukdomar” sedan öppningen av betasajten?
– Ja, såklart. I början var det ett antal buggar i vårt text- och layoutverktyg. Det är som en förenklad version av InDesign och ställer höga krav på prestandan. Så det har vi kämpat med på lite olika sätt eftersom användarna har olika datorer, skärmar, mjukvara och så vidare. 

Det låter rätt tidskrävande.
 De flesta av tjänstens upplevda buggar är rätt snabbt åtgärdade. Men andra gånger är det knepigare och då måste vi felsöka i nära samarbete med våra utvecklare. Fast jag måste säga att vi är snabba på att lösa det mesta!

Oavsett medieform har självpublicering fått ett allt större utrymme. Att nu bokbranschen vaknar och följer i samma spår är en naturlig rörelse. Den traditionella spelplanen kommer att förändras under de närmaste åren. Åtminstone menar Lotten Skeppstedt det.
– Antalet filter mellan författaren och läsaren har minskat. I länder som USA och Tyskland har utvecklingen pågått ett bra tag och gjort stora avtryck på bokmarknaden.

Är det så att branschen håller på att bli mer personlig?
– Direktkontakten med läsarna värderas allt högre, så är det. Och här har förlagen svårt att konkurrera med författarna; de flesta upphovsmän har idag både kunskapen och verktygen för att nå trogna läsare och konvertera dem till lojala kunder.

Det är väl inte ett helt okontroversiellt resonemang i alla kretsar, misstänker jag?
– Vissa traditionella författare och förlag rynkar på näsan åt utvecklingen och menar att böcker som under sin tillblivelse möter potentiella läsare riskerar att populariseras, men jag håller inte med.

– Det intressanta är att unga skribenter som jag talar med har en helt annan syn på saken. De handskas med sina manusutkast som vore det marknadsundersökningar! Den feedback de får från sina läsare avgör om och hur de skriver vidare på sin bok.

Men den typen av öppenhet och interaktion passar inte alla…
– Nej, så är det ju. Men det är ett bra sätt att ta reda på om den där manusidén verkligen har en given läsekrets och är värd sin investering, i både tid och pengar.

ToT_LOGODet finns flera exempel på författare som nått stor framgång genom självpublicering. Ett gediget hantverk och en bra story kan, tack vare – eller på grund av – kunskap kring marknadsföring och viral spridning på sociala medier nå väldigt många läsare – även om antalet läsare eller köpare inte är allas primära mål med att skriva. Och Lotten Skeppstedt säger att trenden är tydlig:
– Traditionell media har börjat bevaka egenutgivna författare mer. Nyligen dominerade två egenutgivna titlar topplistorna, vilket fick genomslag i media. Och sneglar vi på Tyskland så är det inte så länge sedan samtliga böcker på Amazons topplista var egenutgivna!

Så om vi fokuserar på Type & Tell igen. Hur har intresset sett ut så här långt?
 Stort, och positivt! Vi har cirka 700 registrerade användare och fler strömmar in. Inte minst har vi fått gensvar från oväntat håll – gymnasieskolor, skrivarskolor och bibliotek har hört av sig med idéer om hur de skulle vilja använda Type & Tell i sin verksamhet eller undervisning.

– Tack vare det positiva gensvaret har vi flera spännande samarbeten på gång. Den 21 november besöker jag Skövde kulturkalas för att berätta om Type & Tell och göra en workshop med unga vuxna, som både läser och skriver på nätet. Just den typen av möten är superviktiga för att jag, i min roll som produktansvarig, ska förstå skribenter i olika åldrar och med olika behov på djupet.

I början av 2016 lanserar Type & Tell i Finland, där de har en erfaren kollega på plats. I Sverige väntar fortsatt arbete med att förbättra tjänsten.
– Ja, vi har adderat en rad funktioner på senare tid och mer är på väg!

Tjänstens utveckling följs bäst på https://www.typeandtell.se/
Innehåll om skrivande och bokutgivning finns här: http://blog.typeandtell.se/

Den döda zonen möter Jens Lapidus

En av Nordens just nu mest framgångsrika författare står stadigt på marken men är mån om att tillhöra genrens toppskikt. Den döda zonen träffar Jens Lapidus för en fika och en pratstund om att skriva, läsa och att bolla två karriärer samtidigt.
Det är klart att jag kan fantisera om att skriva på heltid. Och vem vet, jag kanske provar på det någon gång.

Det sveper gulbruna löv och kyliga vindar över Mariatorget och jag har glömt min mössa hemma. Flintskalligheten hånler mig rakt i ansiktet. Framför Hotell Rival är mattan klanderfritt röd, några meter åt sidan står en lastbil från en flyttfirma. Två välbyggda män står på varsin sida av en stor vit byrå på den renborstade trottoaren. De ser utmattade ut.

236759Efter några minuter dyker Jens Lapidus upp. Vi skakar hand, går in på café Rival. Två steg innanför dörren hälsar han på en snubbe i baren, de börjar småprata. Jag förstår: Detta är hans hemmaplan. Vi beställer kaffe och varsin väldigt liten kaka och börjar prata.

Du har precis varit i USA, eller hur? Och så såg jag att du var i Trelleborg också…
– Haha, ja. Jag var på USA och träffade lite olika agenter för att diskutera upplägg kring film och TV där. Många möten, men bra möten och alla var med folk som har intresse för det jag gör. När jag kom hem så var jag iväg till Skåne. Jag var i Trelleborg och Höganäs och pratade om mina böcker. Det var kul. Det är alltid kul att komma ut och träffa läsare.

Ja, många författare säger ju det.
– Men så är det. För min del har det varit tunnsått med den typen av grejor de senaste åren. Det finns inte riktigt tid. Jag har ju advokatarbetet och det kräver ofta att jag måste vara på plats för rättegångar och annat. Det blir svårt att passa in resor för att prata böcker. Men jag har börjat att komma ut på lite fler besök nu, åtminstone.

Vi driver osökt tillbaka till att prata om resan och om USA och Jens konstaterar att han ”definitivt inte slagit” där som författare men att många i branschen känner till honom – främst på grund av filmatiseringarna. Det är tydligt att den amerikanska marknaden lockar. Men det är en annorlunda marknad än den svenska. Svårare.
– Visst är det så. Det finns så många kultförfattare och de har så otroligt många bra ”egna” författare. Det är hård konkurrens inom min genre; mina böcker har ju kommit ut där, men det är inte så många som känner till mig.

Du träffade förresten Michael Connelly i Los Angeles?
– Ja, jag hade lite möten kring hur man anpassar böcker till TV-serier och då träffade jag faktiskt Connelly också.

– Det har ju dröjt lite med filmatisering av hans Bosch-böcker, av olika skäl. Jag känner en samhörighet i hur han skriver; staden är en viktig karaktär. Så det är intressant att se hur man jobbar med hans böcker och projekt. Och så var det kul att få lite input från honom personligen också.

9789146226246Vårt samtal glider in på den senaste boken, STHLM Delete, som tagits emot väl av både kritiker och läsare. Jag frågar vad det betyder för honom.
– Jag var ju lite bortskämd med mina första böcker. Fick väldigt bra kritik och kom in på kultursidorna, vilket väl inte så många i kriminalförfattare gör.

– Sen varar inget för evigt och vissa böcker har fått sämre kritik i vissa tidningar och så, det är fram och tillbaka. Ett kul exempel är när jag skrev min novellsamling. Då var det en tidning som var noga med att påpeka att just en novell, som handlar om en lavin, stod ut som bäst i samlingen. Och sen, i nästa recension låg tyngdpunkten på att en novell – samma som ovan – var dålig.

– Så länge jag känner mig nöjd med vad jag själv skriver och håller den kvalitativa fanan högt så känner jag mig trygg. Sen kanske inte alla gillar det jag skriver, men så är det.

Jens Lapidus debuterade 2006 med Snabba Cash. Succén lät inte vänta på sig och de flesta känner till fortsättningen: fler böcker, filmatiseringar. Massor av läsare. Och nu, en ny serie böcker – två stycken hittills, VIP-rummet och STHLM Delete.
– Och det blir minst en till, så mycket kan jag säga. Sedan är trilogin som format inte så viktig för mig, men det verkar som att jag behöver en trilogi för att berätta allting… mina böcker hamnar ju på 400-500 sidor!

Har du börjat skriva på den tredje delen?
– Nej, det har jag inte gjort ännu. Men det ska jag snart börja göra.

Hur fungerar du som författare nu jämfört med när du debuterade med Snabba Cash? Har du förändrats i hur du arbetar gentemot ditt förlag eller på något annat sätt?
– Med den första boken, och även tvåan (Aldrig fucka upp) hade jag i princip böckerna färdigskrivna innan jag gick till förlag. Och då hade jag bollat idéerna och texterna rätt mycket med lite kompisar, sedan hade förlaget lite synpunkter här och där och lite saker som skulle fixas.

– Med VIP-rummet och även STHLM Delete så har jag använt mig mer av förlaget. Och det har verkligen varit bra. Så för varje bok har jag väl egentligen rört mig åt det hållet, att jag bollar mer och mer. Men samtidigt, jag vet inte, kanske borde jag börja höra lite mer med kompisar igen… fast de är lite mer försiktiga med att ge feedback nu. Tänker väl att nu är Jens en etablerad författare… haha…

Hur pass involverad är du i resten av arbetet med böckerna då, omslag, säljpresentationer, marknadsföring?
– Omslaget bryr jag ju mig om, men resten bryr jag mig inte om så mycket. Det lämnar jag till dem som kan det.

Vad har du för rutiner för skrivandet?
– Jag skriver här borta (Jens pekar mot Slussen till, min anmärkning), där jag hyrt in mig. Så det är där jag skriver mest. Förut skrev jag på caféer och lite varstans, men jag blev så störd av omgivningen. Annars har jag inga speciella rutiner, faktiskt.

Vi börjar prata om texten, om att skriva, om att leva sig in i det man skriver. Jens säger att han skriver på lust och drift och inte har några problem att ”få ihop sidor”. Han framhåller att hans problem snarare är det omvända:
– Jag är inte jättestrukturerad. Det är i stunden, när jag skriver, som jag hittar den bästa känslan och kommer på saker. Får jag flow, då jävlar. Det slutar alltid med en massa sidor, och sedan får jag bearbeta texten i efterhand.

Men bilden av den kämpande författaren då… den som plågas?
– Alltså. Det är klart att vissa delar måste värkas fram oavsett hur bra flyt man haft. Kanske där det handlar om miljöer eller skeenden som måste byggas ut. Det kan vara korta passager som måste göras för att allt ska klicka eller om det blivit glapp i storyn. Och det är inte alltid jättekul eller lätt.

Den där lusten, eller skrivkänslan, när allt flyter. Går den att beskriva?
– Det är… det är lite som att man tänker, tänker och så sätter man sig och skriver. Börjar med ett visst ord eller en mening som triggar igång mig. Plötsligt har det gått några timmar och man tittar upp. Och så har man skrivit sju sidor. Utan att egentligen reflektera över det. Det bara händer.

Du har en aktiv hjärna?
– Ja, så är det verkligen.

Men hur funkar det. Du har ju två yrken, så att säga. Du har ditt advokatyrke också. Hur lyckas du slå på och av?
– Det är det jag är van vid att göra, det är det enda jag vet. Och när man är i advokatrollen måste man vara dedikerad, tänka på pläderingar, juridiska klurigheter, strategier. Då måste man fokusera på det, inget annat. Och det blir samma sak med skrivandet. Och, som sagt, det är det sättet jag känner till.

236760– Samtidigt har jag ju dragit ner på advokatarbetet en del. Tidigare jobbade jag heltid som advokat och skrev på kvällar och nätter. Jag brukade säga att jag är advokat och att skrivandet är min hobby, men så är det ju inte längre.

Tänker du någonsin på det. Att det skulle kunna vara annorlunda?
– Ja, det är klart. Man pratar ju med andra författare, och de pratar om hur de lever med texten hela tiden.

– Klart jag undrar då, hur vore det? Att stänga ner allt annat i ett halvår. Gå ner till skrivbordet varje dag, inte göra något annat. Hur skulle det påverka mig, mitt skrivande? Och ja, kanske kommer jag att prova på det också. Men inte just nu. Sedan har jag ju så att säga nytta av mitt advokatyrke även i mitt skrivande, med de människor jag möter och de historier jag tar del av.

Förresten, med ditt schema och dina två yrken, hinner du själv läsa något?
– Nej, tyvärr inte jättemycket. Men det händer ibland. Just nu läser jag Don Winslow. Men jag läser tyvärr inte så mycket svenskt just nu.

För Jens Lapidus väntar en signering på Arlanda. För mig väntar ännu en tur ut i kylan med min frusna skalle. Därför skiljs vi åt på Mariatorget och åker åt varsitt håll. Jens för att träffa läsare – jag för att stirra mig blind på texter.

Köp STHLM Delete här
Foton på Jens Lapidus: Pierre Björk

Den döda zonen intervjuar: Margee Kerr

”Jag hängde över kanten, fasthakad i en sele, 117 våningar upp i luften. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.”

Scream – Chilling Adventures in the Science of Fear. Så lyder titeln på sociologen Margee Kerr’s färska bok. Boken är en studie i rädsla; vad är rädslan, varför reagerar vi som vi gör – och varför söker vissa aktivt upp rädslan? Den döda zonen intervjuar Margee för att höra berättelsen bakom boken.

Vad skrämmer dig? Vad skrämmer mig? För egen del blir jag skiträdd av skräckfilmer, ormar och höga höjder. Andra människor triggas av helt andra saker – något som Margee Kerr tar upp i sin bok.

Scream – Chilling Adventures in the Science of Fear är en resa över flera kontinenter i jakt på rädslans essens. Margee Kerr åker, bokstavligen, jorden runt för att söka svar och förklaringar till vad som faktiskt är otäckt. På vägen passar hon på att göra en del rätt läskiga grejor. Den första frågan är därför självklar.

När är den senaste gången du var skitskraj?
– Det måste ha varit när jag var uppe i CN Tower i Toronto. Jag hängde över kanten, fasthakad i en sele, 117 våningar upp i luften. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.

Margee Kerr, ScareHouse

Margee Kerr, ScareHouse

Margee Kerr har varit fascinerad av rädsla under hela sitt liv. I boken förklarar hon en del av anledningarna till att rädslan attraherar henne så starkt; känslan av att kliva utanför sitt skyddande skal och bara följa sina instinkter utan tanke på annat. Hon utvecklar för mig:
– När jag är i en säker och kontrollerad miljö gillar jag de fysiska reaktionerna; att känna mig uppfylld av energi. Men jag gillar också känslan efteråt, att ”ha gjort något”. Det är skönt att kliva ur sin tänkande hjärna ibland och bara känna sig primal.

Jag hatar att bli skrämd, fast jag älskar ju det ändå. Hur är det för din del, är det enbart kärlek från din sida?
– Nej, jag hatar också det, i vissa kontexter. Till exempel om jag går genom en skog i mörkret och börjar föreställa mig alla otäcka saker som kan ligga och vänta. Jag vet ju att det bara är min hjärna som spelar spratt, men när jag väl börjar tänka i de banorna kan jag omöjligen vända tillbaka…

Arbetet med boken, säger Margee Kerr, tog ungefär två år och involverade både resor och mer traditionell research; akademiska avhandlingar och vetenskapliga skrifter.

Jag har hört talas om en hel del tråkig research. Men det här med åka jorden runt och bli skrämd låter allt annat än tråkigt…
– Ja, det var ju fantastiskt på många sätt, men i perioder var det också tråkigt. Akademiska artiklar är inte direkt spännande, alltid. Även om innehållet kan vara väldigt fascinerande.

I boken diskuterar Margee Kerr både hjärnans faktiska reaktioner på rädsla, men också kroppens fysiska reaktioner. Hon förklarar vad som händer, i vilken följd, och varför. Och hon utför till och med experiment på besökare av spökhuset hon arbetar på.

Hur kom det sig att du började skriva boken?
– Jag började jobba på ScareHouse 2008. Sedan dess har jag försökt att förstå varför människor söker sig till skrämmande aktiviteter. Efter att jag samlat in en massa data tänkte jag att jag lika gärna kunde skriva ner allt! Att jag sedan fick möjligheten att resa runt och uppleva så många saker på egen hand var en bonus.

Under resan, som tog Margee till bland annat Japan, Colombia och Kanada, upplevde hon flera skrämmande saker; ett övergivet fängelse som sägs vara hemsökt, världens brantaste berg-och-dalbana, slumområdena i Bogotá. Jag frågar vilken av alla upplevelserna som kommer att stanna kvar hos henne längst.

– Förmodligen mitt besök till Aokigaharaskogen vid foten av Mount Fuji i Japan. Det var vackert, tyst och nästan som en helt annan värld.

screamAokigahara har kallats för ”Självmordsskogen” på grund av de många självmord som begås i området. Längs stigarna i skogen finns skyltar som påminner eventuellt självmordsbenägna om att tänka på sina familjer, inte göra något förhastat.
– Jag tror att besöket där påverkade mig så starkt eftersom jag på sätt och vis ville att det skulle göra det. Jag ville komma närmare mina egna känslor kring döden och mina egna rädslor, berättar Margee Kerr.

Människor blir skrämda av olika saker. Men en som arbetar professionellt med rädsla och att skrämma folk; är den personen mindre lättskrämd?
– Jag har faktiskt väldigt känsliga reflexer för plötsliga händelser… så om det händer något jag inte förväntar mig så hoppar jag fem meter upp i luften!

En del är rädda för clowner, andra för häxor, höjder, trånga utrymmen. Vad skrämmer dig mest?
– Ärligt talat, min egen hjärna och kropp. Och tanken på att jag inte skulle kunna göra vad jag ville på grund av fysiska begränsningar.

En av de mest intressanta delarna i Scream är resonemanget kring ”fight or flight”, alltså hur man reagerar inför obehagliga eller otäcka saker. Flyr man eller stannar man kvar och kämpar. För spökhus som specialiserar sig på ”riktiga” skådespelare, tänker jag, måste det finnas en viss risk att man slår an fel toner.
– Det kan hända, och händer ibland, att besökare instinktivt råkar slå till en skådespelare, men det är lätt att förstå när det bara är en olycklig händelse och när det är en avsiktlig sådan. Alla skådespelare på dessa ställena vet hur man håller en ”säkerhetsbubbla” runt sig.

Alla människor upplever ju rädsla olika. Men, varför är det egentligen så? Går det ens att förklara?
– Det handlar i grund och botten om individen och deras utveckling, deras upplevelser. Hur de påverkats av omgivningarna, både genetiskt och psykologiskt. En del människor har upplevt saker som stärker känslan av att det är kul att bli skrämd medan andra är tvärtom, det är en del av förklaringen.

– Men till viss del kan det helt enkelt också handla om preferenser. Det är som musik. En del människor gillar jazz, andra rock’n’roll. Det är bara så det är.

Förresten måste jag fråga; vilken är den läskigaste berg-och-dalbanan du åkt?
– Förmodligen Eejanaika, 4-d-banan på Fuji-Q highland i Japan.

Läs Den döda zonens recension av boken

Köp boken

”Jag tvingar mig igenom nio av tio dagars skrivande för att nå den där underbara känslan av viktlöshet”

Den döda zonen intervjuar Joakim Zander.

SUCCÉDEBUT! KRITIKERKÄRLEK! INTERNATIONELLT JETSET-LIV! – Joakim Zanders debutroman Simmaren har i skrivande stund sålts till 30 länder, filmrättigheterna är bokade och klara. Framgången är Här och Nu. När uppföljaren Orten släpps är många nyfikna på vad som väntar. 

Joakim Zanders debut Simmaren (2013) handlade inte om Anders Holmertz och hans framgångar som svensk elitsimmare under åttiotalet. Däremot handlade boken om hemligheter och hysterisk action – något som uppenbarligen föll läsarna i smaken. Med uppföljaren Orten är den gamla EU-påläggskalven Zander tillbaka med ännu en spännande berättelse.

Joakim, jag är inte sportjournalist och du är inte Henke Larsson. Men jag kan ändå ställa frågan: ”Hur känns det?”
– Jodå, det känns väl hyfsat? Skönt att det drar igång liksom. Jag hatar den här perioden mellan det att boken är klar och att den kommer ut. Man går bara runt och ojar sig, bättre att vara ute på banan, oavsett hur det går.

ortenDet är ingen idé att trippa på tå nu. Jag tycker att vi börjar med det negativa. Vad har varit tråkigast med att skriva Orten?
– Det som alltid är tråkigast antar jag: Att hålla på och mata dag in och dag ut. Disciplin är ju inte kul, det kan man inte säga. Men nödvändigt för annars blir det ingenting alls, konstaterar Zander med en av intervjuaren förmodad suck.

Om Simmaren skulle kunnat handla om Anders Holmertz finns det andra idrottsparaleller i nya boken, Orten. Boken utspelar sig i Bergort, som är en fiktiv plats. Men:

Titeln får mig osökt att tänka på den gamle fotbollsspelaren Göran Bergort. Finns det några paralleller där?
– Ja, alltså, jag vet inte hur jag fick ordet Bergort i huvudet från början. Jag visste tidigt att boken skulle heta Orten och letade efter ett namn på förorten som skulle passa miljön jag hittat på.

– Bergort var perfekt för det lät liksom ursvenskt, som många av Stockholmsförorterna gör. Sen är jag ju Pekingfan, så det var såklart en bonus att Orten fick dela namn med en gammal IFK Norrköping-trotjänare. Hoppas det är ok med honom också bara…

Joakim Zander berättar att själva storyn till Orten dök upp redan när han skickat iväg Simmaren till förlag för tre år sedan. Men när tankarna började formas visste han inte om han skulle bli antagen eller ej.
– Jag tänkte att jag behövde ett nytt projekt. Men de tankarna var väldigt annorlunda mot vad det faktiskt blev till sist. Det var förra sommaren och hösten som jag började jobba fundera runt Orten mer målmedvetet. Det tog ett tag tills jag faktiskt började skriva, för jag hade mycket research att göra innan jag satte igång.

Researchen i fråga har huvudsakligen handlat om radikaliseringsprocesser och hur de ser ut. Vilka mekanismer som ligger bakom.
– Jag har fått mycket hjälp av Leif Stenberg som är professor vid Center for Middle Eastern Studies i Lund. Helt ovärderligt. Jag har också spenderat många timmar med böcker och hemska Youtube-videor.

Du glider ju numera runt och är författare på heltid, så det borde ändå ha varit lättare att hitta tid?
– Ja. Jag går till jobbet varje dag för att skriva och behöver inte malla ihop det med ett heltidsjobb. Det är såklart enorm skillnad.

235323När Simmaren släpptes berättade du för mig att du varit helt oförmögen att planera vad som skulle hända i bokens handling under processen. Är det något som förändrats nu när du fått mer tid, och när du har debuten bakom dig?
– Ja, jag önskar ju det? Och till viss del har jag väl blivit bättre. Främst oroar jag mig inte lika mycket om den biten nu som jag gjorde första gången. Jag litar mer på berättelsen, på att den ska hitta rätt på något vis. Den gör ju oftast det.

– Samtidigt, när man skriver den typen av böcker som jag gör, med en massa olika tidslinjer och personer, önskar man ju alltid att man var ännu bättre på själva pusslet…

Vad gör du om nätterna nu när du inte skriver, förresten?
– Nu skrev jag ju Orten rätt snabbt så det blev faktiskt en del skrivande på nätterna den här gången också, särskilt i slutet. Men det är ju grymt att oftast inte ha den där pressen att skriva då. Jag kan se på film istället. Och Mad Men. Älskar Mad Men.

Om vi ser på hela processen, hela arbetet. Och inte ska fokusera på det tråkiga; vad är det då som är roligast av allt. vilka ögonblick?
– Det som är roligast är ju den där enstaka dagen när man känner att man verkligen fått till det. Det rör sig kanske om tio procent av tiden, när man tycker att det man skrivit under dagen verkligen är bra. Jag tvingar mig igenom nio av tio dagars skrivande för att nå den där underbara känslan av viktlöshet. Kanske är det därför jag skriver överhuvudtaget.

Rykten säger att du lyssnar en hel del på musik när du skriver. Vad är det du lyssnar på?
– Åh, Theo Parrish, Mwuana, Silvana Imam och Max Richters Music for 18 Musicians. För att nämna några.

Många författare gillar själva redigeringsprocessen. Andra är mer snarstuckna. Hurdan är du?
– Den här gången tyckte jag det var härligt att sätta igång med redigeringen. Storyn och personerna satt och jag behövde inte stressa för att få till det utan kunde koncentrera mig på att få det riktigt bra.

Märktes det någon skillnad från förlagets sida vad gäller åsikter och tips kontra skaparfrihet mellan de två böckerna?
– Den stora skillnaden den här gången var att jag hade förläggare och agent som var ivriga att läsa tidigt. Det har man ju inte som debutant när man jobbar i isolering på ett annat sätt.

– Men de jag jobbar med skulle aldrig drömma om att styra skapandet. Vad de gör är att de talar om vad som inte funkar. Det är det allra viktigaste i författandet tror jag. Att ha folk du litar på som talar om för dig vad som inte är bra, för ofta ser du inte det själv. Men sen hur du ska få det bra måste alltid var upp till dig själv, det kan ingen hjälpa dig med.

Orten handlar en hel del om extremism. Sökandet efter tillhörighet. Varför tror du att vi människor så gärna vill känna oss som en del av något större?
– Det är ju en enorm fråga såklart. Jag tror det finns massor av anledningar och alla har vi väl det i oss på ett eller annat sätt, känslan av att man skulle vilja vara en del av rörelse eller ett större sammanhang.

– Vad gäller just jihadism och viljan från ett fåtal människor att lämna Sverige för att kämpa för IS, så grundar sig det nästan alltid i ett upplevt utanförskap i det svenska samhället. Det blir en väg bort från ett sammanhang man inte längre känner tillhörighet med.

– Det är också nästan alltid en upplevd solidaritets- och rättvisehandling. Man kopplar sitt eget utanförskap till de orättvisor som andra muslimer upplever och då känner man att det är rättfärdigat att ”slå tillbaka” och man har överseende med de obeskrivliga grymheterna som medel mot ett större mål.

Orten släpps först i Sverige men rullar också ut i 30 andra länder under nästa år. Att sätta ord på förväntningarna är svårt, säger Zander, men förhoppningen är tydlig.
– Min förhoppning är att den blir läst och uppskattad, såklart. Jag tror att den är genuint spännande, men jag hoppas också att den sätter igång lite tankar och diskussioner hos läsarna angående integration, utanförskap och radikalisering.

235328Boken är en av – nuförtiden – rätt många thrillers som ges ut av svenska författare. Thrillergenren har fått en pånyttfödelse de senaste åren och Joakim Zander läser själv en hel del. Inte bara thrillers. Han hävdar att John le Carré är ”den självklara nestorn” inom thrillergenren.
– Men jag gillar svenska spänningsförfattare som Christoffer Carlsson och Thomas Engström mycket också, konstaterar han.

Förresten, en vän till mig blandade ihop dig med just Thomas Engström. Vad kan det bero på, skriver ni liknande böcker eller påminner ni bara om varandra?
– Är vi lika? Ja vi har ju båda medelåldersskägg, gillar tupplurar och skriver thrillers, men stilmässigt rör vi väl oss i lite olika vatten? Thomas tycker att mina böcker är “socialistiska”, vilket är hans sätt att säga att karaktärerna i dem ibland uttrycker mänskliga känslor.

Nu väntar en hektisk höst. Lanseringen av Orten följs av en period med bokmässa och en liten författarturné på östkusten och södra Sverige under oktober. Någon tid att vila lär inte finnas.
– Men det är skitkul. Och någonstans mitt i det där ska jag väl börja pula med med nästa bok också, avslutar Joakim Zander med en hysterisk glimt i ögat.

Köp boken hos Adlibris
Foton på Joakim Zander: Emil Malmborg