Kategoriarkiv: Intervjuer

Tunneln på Bokrea och intervju i HD

Ingen kan undgå att notera årets Bokrea. Den smälls som vanligt upp lite i förtid på nätbokhandeln och i år är Tunneln i slutet av ljuset med.

Jag fastnar i rean varje år. Som kund, alltså. Köper onödiga böcker eller helt enkelt böcker jag fantiserat om att läsa under en längre tid.

Men i år är jag faktiskt delaktig i bokrean som författare. Tunneln i slutet av ljuset ingår nämligen exklusivt i Adlibris rea. Kul – och en bra chans att köpa boken till ett kanonpris! Återstår att se vad jag själv kommer att göra för inköp, men några lär det bli.

Under förra veckan kunde man läsa en intervju med mig i Helsingborgs Dagblad. Jag pratade om Tunneln, men också om hur jag började skriva, nämligen tack vare (eller på grund av) den ångest som gjorde att jag inte kunde sova om nätterna.

Tyvärr är artikeln ”låst”, men för den nyfikne kostar det ändå bara en krona att läsa intervjun här.

Hur når jag ut med min bok – en diskussion!

Vad krävs för att nå ut med sin bok? Hur får man boken att sälja? Den döda zonen pratar PR med Marthina Elmqvist, som är aktuell med boken Läs Mig!

Marthina = Marthina Elmqvist, publicist i kulturbranschen som älskar att ta hand om kreativa människors drömmar. Aktuell med en egen bok, Läs mig! (Calidris förlag) som tar Sveriges författare vid handen och i örat vad gäller PR och marknadsföring.


Martin = Martin Falkman, driver bloggen Den döda zonen och debuterade i våras med den självpublicerade psykologiska thrillern Tunneln i slutet av ljuset, som under våren 2017 utkommer på Månpocket. Är i skrivande stund färdig med sin andra roman, Mördarens väg.

Martin:
tunneln_framsidaMarthina, jag har självpublicerat en bok. Den heter Tunneln i slutet av ljuset och är jättebra. Jag pratar om den med alla jag träffar och har nått ut ganska bra i sociala medier. Ändå inser jag att jag inte nått ut speciellt brett. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Hur jävla svårt ska det vara med PR egentligen?

Marthina:
Att jobba med en bok, alltså efter att den är publicerad, är som att springa ett maraton, eller gå en maratonmarsch om man så vill. Och det är ett asdrygt svar, det vet jag, men det är en mental bild att falla tillbaka på. När du säger att du inte nått ut speciellt brett – berätta – vad tänker du på då? Vad och var hade du önskat att du synts?

Martin:
Det stora dilemmat – och jag kan tänka mig att det är gigantiskt för oss som självpublicerar – är att få medieutrymme. INGEN JÄVEL SKRIVER OM BOKEN! Och med jävel menar jag tidningsmedia. Jag har försökt med lite utskick, men det är som att stångas med en vägg. Vad finns det för knep? Låt mig gissa! Du behandlar kanske just detta i din bok?

Marthina:
las-mig-en-kreativ-pr-handbokHa, ja! Bland annat behandlar jag detta i boken – men först och främst måste jag påpeka att det mediala utrymmet har krympt drastiskt.

Vi känner till krisen i tidningsbranschen, tex, men också att det skett en koncentration av medialt ägande. Kombinationen med att utgivningstakten och publiceringen av böcker däremot har ökat resulterar i att väldigt många slåss om ett väldigt litet utrymme.

Så man behöver ha tålamod, tur och tålamod. Men, så klart finns det “knep”. En bra grundregel är “från lokal till global”. Börja jobba med dina lokala anknytningspunkter; där du bor, där du kommer i från, där din bok utspelar sig och låt det växa. Men som en motfråga – varför känner du att just tidningsmedial uppmärksamhet skulle vara viktigt för dig?

Martin:
Jag tänker så här: tidningsmedia är ju en traditionell kanal, åtminstone jämfört med sociala medier och internet. Min tanke är att “många bäckar små” gör att fler hör talas om min bok och tänker att “OJ den där måste jag köpa! Och han är från Helsingborg! Vad kul!”.

Men jag förstår ju verkligen det här med trängre utrymme. Och; är man inte ett etablerat namn eller ligger på ett stort förlag är det rätt hög tröskel. Kulturredaktörer orkar knappast ögna informationen om allt självpublicerat; de lär inte hinna med chockvågen av böcker från de “stora” förlagen. Måste man vara extrovert, känd eller fullständigt orädd inför att bli nobbad för att lyckas nå ut?

Marthina:

Foto: Emma Ingolf

Foto: Emma Ingolf

Du tänker helt rätt; “många bäckar små” och att titeln syns och framför allt upprepas om och om igen gör att personer nästa gång de ska köpa en bok går på igenkänningen. Men för att ge ett perspektiv, jag har vid något tillfälle slängt ur mig att man ska se det som en succé om man får fem recensioner i pressen och tio bloggrecensioner eller boktips. Det är en höftad siffra men bygger ändå på vad som är rimligt att förvänta sig, eftersom förutsättningarna utrymme/utgivning ser ut som de gör.

Det är ju bra att få en mix också; något magasin, någon dagstidning, en branschtidnings spalt, en författarintervju i en lokaltidning, kanske en radiointervju och som grädde på moset en tv-soffa. Och ovanpå det tre stycken välskrivna bloggrecensioner hos Bokhora, Dagens bok och Den döda zonen, ett inspirerande boktips från Bokboxen och sex instagrambilder som alla tipsar om boken i fina miljöer.

Kronan på verket är ett strålande citat från BTJ, en perfekt mening att använda som ”blurb” på en pocketutgåva. Hoppla, det här skulle ju belysa vilka rimliga förväntningar man ska ha, och så sitter jag här och målar upp ett drömscenario. Samtidigt som du kanske just nu har lust att slänga datorn i väggen och utbrista: 15 usla små resultat av ett utskick om 50 böcker, är hon berusad eller!?

Och nej, jag menar att man inte MÅSTE vara känd, extrovert och ha en hud gjord av pansar för att lyckas nå ut. Det är dock ett helsikes nötande och tjatande. Sen hjälper det att ha bra vänner på rätt ställen, så några av de där “work” bör ha ett “net” framför sig.

Om vi lämnar “gammelmedia” ett slag – hur har du upplevt den digitala uppmärksamheten sen du släppte boken? Har du haft nytta av att själv vara bloggare?

Martin:

Foto: Marcus Lundstedt

Foto: Marcus Lundstedt

Ja. Networking, du nämnde det precis. Det är klart att det är en fördel; jag både bloggar och har ett brett nätverk i “branschen”. Det betyder åtminstone att fler branschmänniskor noterar min bok. Jag har inte heller chockbombat bloggarna på nåt sätt, jag vet ju själv som bloggare ungefär var smärtgränsen når.

Men ändå – det är skitsvårt! Jag har insett att jag inte har tid; och det är där jag saknar ett förlag. Men i princip bara där. Hur resonerar du själv, nu när du släpper din bok?

Marthina:
Det där med tiden är faktiskt en viktig faktor, det tar tid och man har inte tid – speciellt inte om man ska jobba med annat eller hinna skriva fler böcker. Därför har jag bestämt mig för att dela upp det jobb jag ska göra. De kommande fyra månaderna har alla aktiviteter kopplade till boken planerade och boken går ut till en utvald lista med så kallade “influensers” (jävla töntigt ord, men jaja) som jag hoppas kommer gilla den och sprida.

Men jag får väl återkomma i frågan, när det gått lite tid och boken varit ute en stund… Ska vi vara peppiga nu och prata om vad som varit roligast med att släppa bok?

Martin:
Ja! Det roligaste är när någon läser den. Och det låter sådär töntigt, kanske, men det är sant. För jag undrar ändå, vem vill läsa min bok? Och sen: Hey! Någon vill läsa den! HALLELUJA! Det lustiga är att jag inte alls haft någon prestationsångest. Och då är jag ändå rätt ångestfylld som människa.

Vad är du mest nervös kring? Är du nervös kring nåt?

Marthina:
Jag är inte alls nervös för att få kritik för mina åsikter, eller att läsare inte kommer hålla med mig om mina analyser i boken.

Men jag är mer nervös för att kollegor i branschen ska läsa och bara “Vem tror hon att hon är?”. Och att någon inte ska förstå när jag skriver med glimten i ögat. Folk har ju lite ömma tår nu för tiden – det vill jag råda bot på genom att raljera en del. Jag nämner ju en del namn och drar ett par spetsiga exempel – men de är med de godaste intentioner. Tur att jag har skrivit ett kapitel om hur man krishanterar, nu när jag tänker efter…

Så, vad har du för 3 bra tips till den som gett ut en bok?

Martin:
För det första, kontakta bokbloggar som läser mycket i just din genre. Bloggarna är i många fall oerhört ambitiösa och duktiga på att recensera, men var beredd på att allt inte blir positivt.

För det andra, använd dina sociala nätverk. Om dina vänner tröttnar på att du gör reklam för din bok hela tiden – skapa en författarsida på Facebook och Instagram (gör det oavsett, förresten!) och bli lite mindre tjatig i din privata sfär… men sluta inte! Dina vänner måste tåla att du är entusiastisk över din bok.

För det tredje: våga fråga! Du måste våga fråga de lokala bokhandlarna och de lokala medierna. Oftast får du tystnad i svar, men ibland funkar det. Jag fick ett råd av Gabriella Ullberg Westin; hon sade “Ring! Mejla inte!”. Det är ett klockrent råd. Men jag har inte riktigt tagit mod till mig själv ännu…

Marthina:
Hörru, Martin! Jag skriver under på alla dina råd – de är klockrena. Se så, gå från ord till handling nu!

Köp Tunneln i slutet av ljuset hos Adlibris
Köp Läs mig! hos Adlibris (släpps 20/9)
Lär dig mer om självpublicering hos Type & Tell – just nu med specialerbjudande!

Intervju med Gabriella Ullberg Westin

”Mitt mål har alltid varit att bli läst av så många som möjligt. Det skulle visa sig att själva skrivandet var den ‘lättaste’ delen av processen”

Hon gav ut sin första roman, Ensamfjäril, på ett hybridförlag. Debuten gav eko och ett förlagskontrakt senare är Gabriella Ullberg Westin nu aktuell med sin andra roman. Springpojken finns ute i handeln just nu. Den döda zonen kollar läget. 

Hej Gabriella! Varför skriver du?
– Jag har alltid varit en skrivande person… ända sedan jag kunde hålla i en penna. När jag var liten var jag extremt blyg och pratade inte så mycket. Men när jag började skriva var det som om allt jag hade inom mig bara flödade ut på papperet.

Jag förstår. För egen del skrev jag också mycket i tidig ålder. Däremot kan jag inte beskyllas för att ha suttit kvar på lektionerna när de var över. Fick du någon bekräftelse i skrivandet på den tiden eller skrev du för dig själv?
– Ja, min svenskalärare sade till mig att jag borde bli författare! Det lät förstås helt ouppnåeligt. Men han sådde ett frö till min stora dröm – att ge ut en bok.

Gabriella Ullberg-WestinOch du skriver deckare. Hur kommer det sig, egentligen?
– Jag har alltid haft en förkärlek till spännande historier, eller känslan att som läsare få vara med och lösa en kriminalgåta. Jag har alltid älskat tanken på att skapa egna intriger, lämna ledtrådar, men också villospår…

Minns du när du på allvar fastnade för genren? Något säger mig att du läst en del deckare också?
– I låg- och mellanstadiet var jag en riktig hästtjej, så då läste jag mycket om hästar. Men jag minns definitivt det tillfälle då jag förälskade mig i deckargenren, så är det.

Berätta!
– Det var när jag var arton och läste första delen i Henning Mankells Wallanderserie. Mördare utan ansikte. Jag ville läsa boken så snabbt det bara gick men sörjde samtidigt tanken att den skulle ta slut. Mankell är fortfarande en förebild för mig, han skildrade både psykologi och polisarbete samtidigt som han vävde en samhällskritisk intrig. Helt förtrollande.

Vägarna till utgivning är många – och ibland långa. Några blir antagna av förlag redan första gången de skickar in manus, men den skaran är påfallande liten. Andra är kända från olika sammanhang och äger (oftast) talangen att skriva. Men de flesta av oss söker alternativa vägar när trösklarna till förlagen är för höga. En del självpublicerar, andra ger ut sina böcker på hybridförlag, där förlaget hjälper till med själva produktionen men det mesta av arbetet görs av författaren själv. Oavsett utgivningsform när många av oss som skriver samma dröm. Att bli antagen av ett förlag.

Gabriella vände sig först till de traditionella förlagen. Men inte förrän hon anlitat en extern lektör som gav kommentarer kring storyn.
– Men därefter skickade jag in till sex förlag och väntade refuseringarna. De kom, såklart. Ett efter ett med standardforumleringar. Men så kom det femte refuseringsbrevet, från ett av Sveriges största förlag. Och det var en positiv refusering, men de ställde sig tveksamma till de erotikscener som fanns i Ensamfjäril.

Okej. Vad hände då?
– Jag blev enormt peppad. Men att välja bort erotiken ur min story var inget alternativ. Det var nämligen en medveten strategi. Vi har som bekant många fantastiska deckarförfattare i Sverige och jag behövde något för att göra min story unik. Dessutom hade jag själv saknat blandning av krim och erotik.

Till slut hamnade Gabriellas roman hos hybridförlaget Hoi. Och det var inte ett helt självklart val att ge ut boken via dem.
– Jag var skeptisk med tanke på mitt heltidsjobb och min familj. Men viljan att nå ut med storyn var stor, och min man stötte mig till 100%. Idag är jag glad att jag debuterade via Hoi. Jag fick professionell hjälp med produktionen och fick samtidigt lära mig oerhört mycket om bokproduktion och att vara författare.

Gabriella Ullberg-WestinJag vet att du jobbat hårt för att nå ut…
– Mitt mål har alltid varit att bli läst av så många som möjligt. Det skulle visa sig att själva skrivandet var den ”lättaste” delen av processen.

Hur menar du då?
– Jag läste någonstans att en genomsnittlig debutant säljer 800 böcker och jag antog att det skulle krävas en bra bit däröver för att bli intressant för de stora förlagen. PR är en oerhört viktig del av marknadsföringsmixen. Jag hade något unikt i genren i och med att jag hade mer erotik än ”vanliga” deckare, vilket skapade ett intresse när jag kontaktade media.

Men inte bara media, eller hur?
– Nej, det stämmer. Jag hade hört en del författare som inte sagt ett ord om sin bok förrän de skulle bli utgivna. Men jag var så inställd på att den skulle bli det, så jag berättade för i princip alla jag träffade.

– Resultatet var att många följde mig i sociala medier, och på den vägen var det. När boken gick att bevaka på Adlibris blev intresset så stort att de bestämde sig för att göra en rätt stor beställning. När boken släpptes låg den fyra på deras totala försäljningslista. Det gav mig en väldigt bra pitch när jag ringde media.

Nätbokhandeln är en bra väg att gå. Men den fysiska bokhandeln är svårare, särskilt när man självpublicerar eller går via hybridförlag. Hur upplevde du den biten?
– Det var tuffare. Ensamfjäril såldes inte in till någon bokhandelskedja. Det gjorde att jag saknade en försäljningskanal och ett skyltfönster. Men envisheten fick kliva in… jag började kontakta de lokala handlarna och ringde i genomsnitt fem samtal för att få till en enda signering.

– Väl där gav jag allt för att visa att jag både kunde prata för och sälja min bok. Och på så vis öppnades dörren för fler handlare. Men förutsättningen var att jag fick ta med egna böcker.

Mmm, det där med att köpa böcker av sig själv…
– … köpa dem, packa dem i bilen, köra runt. Omständigt, men ibland kan det vara enda sättet att nå de där siffrorna jag drömde om. Från lanseringen i oktober fram till jul signerade jag cirka 2500 inbundna böcker. Det var ett tufft arbete men ändå kul att träffa så många läsare! Och jag lärde mig mycket under de där signeringarna.

springpojkenVad har du själv för råd till de som drömmer om att bli författare?
– Att envishet kan ta dig längre än du tror. Och att uthållighet är en väldigt viktig egenskap. Var beredd på att det tar längre tid än du tror. Det kräver också hårt arbete oavsett om du kommer ut på ett förlag eller som egenutgivare. Jag skulle också gärna föra vidare ett tips som jag fick av Marie Jungstedt och hade kört fast i min berättelse.

– Hon sa att jag inte skulle fundera så mycket på hur storyn ska börja och sluta. Utan istället utgå från en stark minnesbild och skriva utifrån den.

Du skriver erotiska kriminalromaner. Hur resonerar du kring balansen mellan spänning och erotik?
– Kriminalhistorien och spänningen är viktigast, det är där tyngpunkten ligger. Erotiken ser jag som en krydda och den får inte ta överhanden. Utmaningen är att hitta en balans där tempot inte påverkas negativt av sexscener för då blir spänningen lidande.

Vad är en spännande roman för dig?
– För mig är en bra spänningsroman när det sker oväntade händelser som kastar omkull mina föreställningar om mordgåtan eller karaktärerna.

– Kriminalromaner kan vara bra på olika sätt – antingen för att de är tekniskt sett välskrivna, där varje scen börjar och slutar spännande och driver storyn framåt, eller för att karaktärerna engagerar mig och jag bara måste får reda på hur det går för dem.

Din senaste bok, Springpojken, är en berättelse om längtan, svek och att söka sin identitet. Men det är också en hel del om utanförskap, att känna sig utanför samhället. Vad kan du berätta om hur du kom på tanken till Springpojken, och vad du själv tänker kring bokens ämnen?
– När det blev dags att skriva Springpojken ville jag att läsarna skulle få veta mer om Johan Rokkas bakgrund. Det inte så många vet är att han har ett förflutet i den kriminella gråzonen, trots att han är polis

– Jag är intresserad av hur det förflutna och uppväxten påverkar oss att bli dem vi är och när jag snubblade över en artikel om s k Springpojkar så bestämde jag mig för att fördjupa mig i ämnet. Jag intervjuade poliser, f d kriminella, gängledare och gängmedlemmar, psykiater som arbetar med unga kriminella och kriminalvårdare – allt för att få en helhetsbild på fenomenet.

– En polis som jag pratade med berättade en historia om en ung kriminell kille han följt från att killen var tretton år tills han som sextonåring sköts ihjäl av en jämnårig i en uppgörelse. Historien berörde mig enormt och jag kunde inte släppa tanken på hur tragiskt hans öde var. Det inspirerade mig till den unge och vilsne huvudkaraktären Eddie i Springpojken.

Hur ser det ut framåt, vad håller du på med nu – när kommer nästa bok?
– Just nu är jag i planeringsfasen av uppföljaren till Springpojken, del tre i ”Morden i Hudiksvall”. Jag gör nämligen en kort beskrivning av alla scener i boken innan den stora skrivprocessen sätter igång på allvar. Men, jag har inte kunnat hålla mig från att skriva lite på råmanuset nu i sommar. Tanken är att uppföljaren ska komma ut nästa år.

Författarfoton: Jacob Nordström

Köp Springpojken hos Adlibris!

Besök Gabriellas hemsida!

Därför älskar vi monster

”Men det är ju monster! Hur kan du skriva om något så hemskt?”
Där är den. Världens vanligaste fråga till en spänningsförfattare. Jag träffade skräckförfattaren Madeleine Bäck, aktuell med Vattnet drar, för att tillsammans med henne hitta svaret, en gång för alla.

martinmadeleine_FBVi träffas längs träbryggorna som löper längs Hornsbergs Strand i Stockholm. Ett hypermodernt och välputsat bostadsområde; nära till vatten, nära till innerstaden. Solen skiner när vi sätter oss ner för att prata. Folk badar och solar. Någon tar en selfie. Det ser ljust ut, men vi vet båda att det bara är en kuliss. Åtminstone tänker vi så. Tanken på att det finns ett mörker gömt mitt ibland oss, även i oss, lockar konstant upptäcker vi när vi pratar. Frågan är bara – varför?

Madeleine (MB): För mig handlar det mycket om tanken om en annan värld och allt vi gör för att gömma den. Gömma mörkret. Jag tycker det är så psykologiskt intressant just med det skådespelet, att tänka på att det bubblar seriemördartankar bakom yogainstruktörens väna leende, till exempel.

Martin (MF): Jag själv fascineras av lycka. Och med lycka menar jag skenbar lycka. För nästan inget är vad det verkar vara. Jag tycker om att betrakta par som ser lyckliga ut. Jag brukar tänka att de bråkar när de kommer hem, att tjejen vill strypa killen för att han är en idiot. Jag ser hela ordväxlingar framför mig. Ett uppdämt hat. Men att människor ändå mest bryr sig om fasaden, att den inte får rämna. Kalla mig cynisk och oromantisk. Sådan är jag.

tunneln_framsidaVi pratar en stund om våra böcker. De utspelar sig i helt olika miljöer. I min bok Tunneln i slutet av ljuset händer allt i en stad och ur en enda persons perspektiv. Madeleine skriver i Vattnet drar, första delen i en skräckfantasytrilogi, om landsbygden och skogen. Berättelsen tar form genom flera olika karaktärer. Men spelar det roll för grymheten – nej. Miljön är en kuliss att jobba med. Det är karaktärerna som är det riktigt intressanta. Som spänningsförfattare gäller det att, oavsett miljö, hitta till grymheten och mörkret inom de personer vi gestaltar. Vi märker att vi har några knep för att nå dit:

MB: Jag använder musik väldigt mycket. Jag har temamusik för alla karaktärer. Den grejen har varit det mest intressanta researchmomentet i boken. Och svåraste.

MF: Hur menar du då?

MB: Det finns några yngre karaktärer i boken som lyssnar på black metal. När jag började skriva hatade jag black metal. Jag är synthare i grund och botten så där fanns en avgrund att överbrygga. Men jag insåg att jag behövde lära mig, om inte älska, så förstå det. Först frågade jag frågade folk om musiken och kulturen. Jag fick lite spontana tips, men det funkade inte alls. Jag hatade fortfarande. Så hittade jag två personer som kunde förklara bättre och det hjälpte. Men det avgörande var att jag åkte på Metalfestival i Gävle med en kompis som gillar metal. Vi lyssnade på Watain, och där i publiken trillade poletten ner. Nu kunde jag vara inte bara i musiken utan i kulturen kring den. Känna hur personerna är. Tänka som dem. Hur bar du dig åt för att hitta grymheten i din bok?

MF: Genom att sitta i mörker och skriva! Men även jag använder musik. När jag ska skriva något riktigt bra och tätt och jag måste hitta en sinnesstämning. Då kan musik framkalla det.

MB: Vadå för musik?

MF: Skinny Puppy, Nine Inch Nails. Industriell aggression. Varvat med melankolisk gubbrock om olycklig kärlek och om att köra bil mitt i natten. Mörker och musik, ensamhet. De delarna behöver jag för de riktigt täta passagerna i boken. Det framkallar den där speciella känslan, kontrollerad melankoli, det man kallar för ”zonen” inom sportvärlden.

Även om både jag och Madeleine skriver otäckheter, så är det en viss skiljelinje i det vi gör. Min bok är en thriller, förankrad i verkligheten. Madeleine skriver skräck. Här rör vi oss utanför det som kan förklaras av vetenskapen. Varifrån kommer ett sådant intresse?

vattnet-drarMB: Min fascination för övernaturlig fiktion alltid funnits där. Jag levde på skräckhistorier när jag växte upp. Och det har följt med hela vägen upp i vuxen ålder. Jag hade en lucka mellan tjugo och trettio drygt, där jag inte läste skräck alls. Men så tyckte jag att genren ryckte upp sig igen. Nu händer så mycket spännande. Inte minst inom den svenska skräcken. Författare som Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren, Frida Andersson Johansson, Anders Fager, Johannes Pinter, Markus Sköld, Johan Theorin och så klart John Ajvide Lindqvist. Och många nya osignade som jag vet kommer rocka den här genren inom kort.

MF: Vilken skräcktyp är du?

MB: Jag har alltid varit en sucker för vampyrer. Kan inte hjälpa det. Annars tycker jag om den mest krypande skräcken, där man bygger upp ett mörker som bara växer. Du då?

MF: Jag läser ärligt talat inte så mycket skräck. Men jag älskar det krypande. Det som bara finns i texten, ondska, smuts och mörker.

MB: Vad är din favoritondska då?

MF: Fiktiv ondska! Seriemördare. Death by human, kan man säga. Människor gör väldigt många saker av helt oförklarliga anledningar. Det kan vara i stundens hetta, en ingivelse. Men det kan förstås också vara oerhört kalkylerat och planerat. Den typen av ondska är fruktansvärt obehaglig, men den finns överallt.

Vi skrattar en stund åt det här. Åt det märkliga i att faktiskt gilla att bli rädd och jaga efter kickarna i skönlitteratur och popkultur. Samtidigt är det detta som fascinerar med skräck i bokform eller i film, känslan av att kunna välja själv när du vill bli skiträdd för något. Att ha kontrollen.

MB: Ja. Det är härligt. Spänningsfiktion är som att åka karusell. Man vet att man sitter säkert. Det vore inte så kul att åka berg-och-dalbana utan att vara fastspänd. Då kan man dö.

FAKTA:

Madeleine_B-ckMadeleine Bäck, skräckförfattare

Aktuell med: Vattnet drar, första delen i en skräcktrilogi som Madeleine själv kallar Bruksskräck. Uppföljaren Jorden Vaknar kommer i januari. Författarfoto: Camilla Lindqvist.

 

 

 


_MG_6062Martin Falkman, thrillerförfattare.

Aktuell med: Tunneln i slutet av ljuset, som självpublicerades via Type & Tell. Den fristående speglingen Mannen i tunneln är nyss färdigskriven och inskickad till en handfull förlag. Författarfoto: Marcus Lundstedt.

Den döda zonen och Dark Places i samtal: Två personer, två böcker och ett helt jävla smörgåsbord av rädsla, mörker och ångest

M = Martin Falkman, Den döda zonen
H = Helena Dahlgren, Dark Places

H: Till att börja med: GRATTIS TILL BOKEN! Jag måste börja med att fråga, debutant till debutant: är det bara jag som lider av skev verklighetsuppfattning dessa dagar? Som drömmer mardrömmar om böcker som kommer från tryckeriet med hiskliga fakta- och stavningsfel? Som ibland, förvisso inte för första gången i mitt liv, undrar: Händer det här verkligen? Är det här verklighet och inte bara ännu en förvriden fiktion? Ja, för att köra den klassiska sportfrågan: hur känns det, Martin?

tunneln_framsidaM: Egentligen vet jag inte hur det känns; verkligheten har inte tagit fäste. Däremot drömde jag mardrömmar två nätter i följd när boken skickats till tryck. Jag vaknade av att jag grät en av nätterna… jävla mardrömmar alltså. Hela boken såg svängd och hemsk ut. Själv då? Har du insett att det blivit en bok eller lever du i förnekelse?

H: Denial, not just a river in Egypt… Nä, jag har nog inte fattat än. Men det blir härligt sedan när polletten trillar ner. Detta är ju något jag drömt om sedan jag fem år gammal skrev alstret ”Spökslottets hemlighet”, komplett med illustrationer, spegelvända s och not with a whimper, but with a bang-slut (en fågel flög in i fönstret – BANG!). Fast jo, nervöst är det. Lite som att vara nykär och inte veta om känslorna är besvarade. Man blir så sårbar på något sätt. Vill ju att folk ska gilla det man skriver, och jag som verkat i min lilla snälla bokbloggarbubbla och i princip BARA fått kärlek måste nog odla lite tjockare hud. Eller inte.

M: Tillåt mig komma med en klyscha eller två: Det löser sig. Det löser sig alltid. Är det inte så det är? Snälla säg att det är så! Snälla!

H: Vi säger så. Du, hur fick du idén till Tunneln i slutet av ljuset?

M: Boken är född i ren ångest – och jag vet att det är en floskel, men jag hade mycket ångest under en period för ett par år sedan. Jag kunde inte sova, så jag tvingade mig själv att skriva. Jag minns den hysteriska känslan; hur jag blundade och skrev sida efter sida, nästan maniskt. Berättelsen kom naturligt, jag antar att det var på grund av ångesten och mörkret. Det blev nån slags terapi för mig. Och det är lite kluvet, det där med att ”skrivandet blev min terapi”, men vad fan. Det stämmer ju.

100-hemskasteH: Det gör ju det. 100 hemskaste kom till mig i kölvattnet av mitt annus horribilis, då jag skilde mig från mannen jag tillbringat hela mitt vuxna liv med och började om. Där, i en livskris, insåg jag att skräcken varit något konstant under hela mitt liv, från tidig barndom och vidare in i vuxenlivet. Jag blev nyfiken på att utforska vilka skräckverk som betytt mest för mig, och varför. Och det var jätteskönt att ägna en stor del av mitt första år i ett Efteråt, när allt var nytt och skört, att skriva, och läsa, om det välkända, trygga. Vilket alltså i mitt fall är monster! Whatever works for you… Visst är det skönt att kunna använda litteratur och skapande som ångestdämpande? Jag vet faktiskt inte vad jag skulle göra annars.

M: Men du, jag har smygläst 100 hemskaste. Det första jag skrev (nej, nästan skrek) till dig var att den är ett smörgåsbord av rädsla, ångest och mörker – och du blev glad.

H: Ja! Bästa komplimangen ju. Önskar nästan att jag kunde dra in upplagan och trycka om med den blurben. Precis så har jag tänkt mig 100 hemskaste: att läsaren får plocka av de små munsbitar av – ofta djupt personlig – skräckminnen som jag dukat fram. Det är så himla fint att bli FÖRSTÅDD! På tal om det: hur skulle din egen drömblurb för din roman, Tunneln i slutet av ljuset, se ut?

M: Svårt. Man sitter ju inte och fantiserar om exakta blurbar till vardags utan snarare om att någon över huvud taget ska säga något om boken; något som inte bara är en gäspning av likgiltighet. Så nu måste jag tänka. Vad tror du, funkar ”En panikslagen skildring av en människa i förfall”? Förr om åren hatade jag blurbar. Nu ser jag absolut deras funktion.

duH: Blurbar är kanske en bra ingång till ett större samtal kring utgivningsklimatet idag. Och kanske villkoren för att vara författare? För visst känns det som om i synnerhet nya författare är oerhört beroende av blurbar från mer etablerade författare? Stephen King blurbade till exempel Gillian Flynns och Alex Marwoods debutromaner och hans hype av en bok vi båda läst och tyckt mycket om senaste året, Caroline Kepnes Du, gjorde att den boken synliggjordes för en helt ny läsekrets.

H: På sätt och vis gillar jag blurbkulturen, eftersom den vittnar om hur snälla och stöttande författare är mot varandra. Samtidigt: jag vill hellre att Megan Abbott lägger sin tid på att skriva en ny roman istället för två blurbar i veckan. Och risken är ju att hela konceptet urvattnas tills allt är det bästa ALLA NÅGONSIN LÄST, NÅGONSIN! Nä, tacka vet jag smörgåsbord av rädsla, ångest och mörker.

M: Men ja, exakt. Jag är kluven. Jag ser som sagt funktionen, men det får inte bli för mycket. Jag menar, min favoritförfattare är David Peace. Innebär det att jag tycker om allt han blurbar? Knappast.

M: För några år sedan retade jag upp mig enormt kring att Lee Child blurbade allting mellan himmel och jord. Och just Stephen King ligger ju farligt nära gränsen mellan fabriksproduktion och äkta känsla. Så vad ska man tycka om blurbarna? Ska vi kanske förbjuda dem på allt annat än debutanters böcker? För jag vet ju själv med mig att jag har ett par författare som jag respekterar, som jag personligen bett läsa min bok. Och, ja… som sagt. Vad ska man tycka? Det får inte kännas som att en författare är skickligare på att hylla andras verk än att skriva egna, right?

Helena Dahlgren. Foto: Severus Tenenbaum

Helena Dahlgren. Foto: Severus Tenenbaum

H: Med risk för att vara total party pooper nu… Både du och jag debuterar, och det är inget snack om att vi gör det i en bokbransch i kris där det är svårare än någonsin att nå ut. Det är ena sidan av den mörka tunneln. Den andra, lika mörka, är att det blir allt svårare att slå sig fram, att ha tid och framför allt råd att skriva – de allra, allra flesta som skriver har ett annat heltidsjobb vilket gör att skrivandet blir något som ska hinnas med utöver. Har du några strategier, några särskilda knep för att hinna skriva i vardagen? Hur såg dina skrivrutiner ut under arbetet med Tunneln i slutet av ljuset? Själv går jag upp okristligt tidigt eftersom jag, hur mycket jag än försöker, inte är en sån där härlig nattuggla som Skapar när alla andra sover. Och så skriver jag mycket på mobilen, små anteckningar, stulna ögonblick som till sist blir något större. Men jag beundrar folk som helt sonika sätter sig ner och skriver flera sidor i ett sträck, varje dag. Jag inbillar mig att du tillhör det folket?

M: Jo, jag är en sådan där obehaglig typ som du nämner. Jag skulle så gärna vilja slå mig själv på bröstet och ställa mig mitt på Sergels Torg och basunera ut: ”Jag lever i texten!”, men det gör jag ju inte, plus att då skulle jag behöva ge mig själv på käften.

M: Men, i all ärlighet skriver jag bäst när jag får isolera mig från allt och alla. Och det får jag inte göra jätteofta. Däremot är jag bra på att stjäla ögonblick. Och, nu kommer detta att låta högtravande, men jag lyckas försätta mig själv i någon slags skrivtrans när jag väl sätter mig ner. Jag är ohyggligt snabb och effektiv. Däremot är jag inte jättenoggrann. Hur är du själv? Lyckas du frammana någon slags energi när du stiger upp i ottan? Knarkar du kaffe? Blir det inte lätt en slags självplågeri?

H: Ja, alltså, jag stapplar direkt från sängen till Moccamastern utan att passera gå. Första koppen inhaleras snarare än dricks. Sedan är jag vaken. Har kommit att älska de där tidiga, ensamma morgnarna där sinnena känns nytvättade och fräscha. Dock att jag nog är lite av en självplågare nu när du säger det…

M: Bara att gå upp om morgonen är att vara självplågare.

M: Hur som helst. En av de första sakerna som slår mig när jag läser din bok är att du pratar om samma saker som jag själv brukar prata om; att möta sina demoner. Att se dem i ögonen. Jag tänker att om man själv dikterar villkoren kring det mörka, så blir det inte lika otäckt. Då kan man kontrollera intaget. Är det en illusion, eller bara feghet och självbevarelsedrift, vad tror du?

H: Ja. Så tänker jag också. Det är en kontrollerad form av skräck man utsätter sig själv för, och framför allt väljer man den själv. Jag tror att det är lika delar terapi, verklighetsflykt och självbevarelsedrift. Åtminstone är det så det funkar för mig.

M: Samtidigt kan jag tycka att många är rädda för det mörka. Att Nej, det får inte bli för mörkt. Det måste finnas hoppfullhet, det måste finnas ljus. Men måste det verkligen det? Jag skulle vilja ställa mig på barrikaden och säga nej; livet har inte ett lyckligt slut… allting löser sig inte, människor mår pissdåligt. Varför ska man ljuga för sig själv, eller sina läsare?

H: Jag tänker på de där raderna från Leonard Cohen. There’s a crack, a crack, in everything / That’s how the light gets in. Och skulle snarare vilja vända på det där argumentet Det får inte bli för mörkt. Säga, Det får inte bli för ljust. För sanningen är ju den att ljuset behöver en smula mörker för att inte förlora sin lyskraft. Utan regnet uppskattar man inte solen när den väl bryter fram. Och nu måste jag gå och lägga mig pga förvandlades precis till ett vandrande klyschmaskin. Förlåt. Men ärligt: jag uppskattar verkligen författare som vågar vägra hopp.

M: Våga Vägra Hopp. Det kan bli en stark rörelse det där.

kallelsen-novellH: Ett av mina favoritslut i en thriller återfinns i Mo Hayders fristående roman Hanging Hill. Det är, för att låna en fras från 100 hemskaste, ett totalt wtf-slut. Man hatar Mo Hayder för att hon skrivit det, och sedan älskar man henne för det. Och det slutet placerar, utan att tassa in i spoilerterritorium, en person som tros vara bortom fara direkt i skräckens öga. Det är så snyggt gjort. Samtidigt märker jag när jag själv skriver att jag har svårt att vara sådär obönhörligt mohaydersk i mina slut. Min första novell ”Kallelsen”, som till stor del handlar om förlossningsdepression och isolering, skulle egentligen sluta med att både mor och barn dör. Men jag kunde inte med att skada barnet, så jag skrev till ett lyckligt slut för bebisen i en släktings grosshandlarvilla medan protagonisten gick till avgrundens rand ensam. Så det blev inget lyckligt slut ändå, haha. Men vissa saker är bara för hemska. Barn är en sådan dealbreaker för mig. Har du några sådana?

M: Barn. Det kanske blir så när man själv är förälder? Och tack för tipset om Mo Hayder, förresten, jag är olyckligt ovetande. Jag älskar ett dystert slut. En annan grej jag tänker på, just när det gäller det mörka och uppgivna, är frågan kring vem man egentligen skyddar; sig själv eller läsaren? Är man rädd för att passera någon slags anständighetens gräns? Är det just kring barn som den gränsen går, tror du?

H: Så är det nog för de allra flesta. Utom möjligen Mo Hayder då…

M: En av de allra vanligaste kommentarerna jag fick från förlag när jag skickade in Tunneln i slutet av ljuset, var att berättelsen var för mörk. Jag både förstod och förstod inte det argumentet. Är det förlagen som är rädda för mörkret eller är det läsarna? Vill alla ha det där lyckliga slutet, den där kärleken som övervinner allt – och väljer man därför bort det som är för desperat och hopplöst?

H: Bra fråga, och inte helt lättbesvarad. Jag hade nog ändå tänkt att de senare årens internationella thrillerutgivning med Gillian Flynns Gone Girl i spetsen gjort de lyckliga sluten lite mer valfria i nyskriven litteratur. Samtidigt är vi väl alla i någon mån Hollywoodskadade, och många vill ha ett lyckligt slut där allt ordnar sig. Kanske för att livet, till skillnad från fiktionen, inte brukar gå att ordna upp lika snyggt? Fast jag håller ju inte alls med förlagen angående din bok! Jag tycker snarare att det är en styrka att våga skriva slut utan hopp. Bra att du inte gav med dig. Visst har du både läst Stephen Kings novell ”The Mist” och sett Frank Darabonts filmatisering? Alltså, jag skrek rakt ut när jag såg vad Frank gjort med Stephens slut. På tal om för desperat och hopplöst. Men det slutet, den glidningen från hopp till totalt jävla mörker, gjorde att ”The Mist” – filmen – fick en listplacering på 100 hemskaste.

M: Alltså, slutet på ”The Mist” är bland det bästa jag upplevt i berättelseform. Alltså, jag minns känslan. Det var som mörkret borrade sig in i min själ – men samtidigt var det så otroligt vackert att jag bara ville gråta av lycka…

H: På tal om mörker, får jag bara säga att jag älskar premisserna för Tunneln i slutet av ljuset! Kortfattat – säg till om jag spoilar nu – kan man väl säga att huvudpersonen förlorat lusten att leva och därför sluter ett avtal som ska avsluta hans liv, efter att han blivit rikligt belönad. Men så händer något som får honom att ångra sitt beslut, och då är det för sent…  Jag älskar ultimatum av det slaget (hmm, i fiktion borde jag kanske tillägga för tydlighetens skull). Att, bokstavligt eller bildligt, köpslå med Djävulen. Den moraliska kompassen som sätts ur spel, och sedan ifrågasätts. Dorian Gray och den eviga ungdomen and what have you. Framför allt känns konceptet för din bok väldigt faustianskt? *tar på sig svart basker och häller upp rödtjut*

M: Det är ju just så. Vi har så mycket regler och så många föreställningar kring vad som måste eller borde göras. Men vad händer när allt det där sätts ur spel? Det är en spännande tanke. Och så är det i min bok. Till en början är det självvalt, men till slut visar det sig, såklart, att det är någon annan som dikterar villkoren. Men vad händer då? Bra fråga…

_MG_6165

Martin Falkman. Foto: Marcus Lundstedt

M: Jag tänker över lag väldigt mycket på det här kring mörker. Varför en del människor har närmare till det mörka, oftare närmar sig det mörka i böcker, musik, filmer. Det jobbiga är att jag inte har någon riktig förklaring till varför det är så. Varför gillar jag att läsa hemska berättelser? Varför tänker jag alltid på allt elände som kan hända? Varför blir jag nedstämd, rädd, destruktiv?

H: Jag är likadan, och har nog egentligen ingen helgjuten förklaring annat än att jag tror att det finns någon sorts kosmisk balans i intaget av mörker kontra defactomörker i livet. I de perioder då jag mått väldigt dåligt, befunnit mig i någon sorts kris, har jag inte pallat att läsa hemska berättelser. Då har jag istället blivit storkonsument av chicklit, glossiga magasin och feelgood-teve. Jag tror att jag måste vara hyfsat i balans för att välja mörkret, och i sammanhanget är det nog värt att nämna att jag på det stora hela har levt – lever – ett rätt privilegierat liv. Fiktionerna blir mitt sätt att närma mig det jag inte vågar närma mig på riktigt. Till exempel har jag jättesvårt att ta till mig nyheterna just nu. Det känns som om allt håller på att falla samman, och då blir det ju en sorts tröst att fly in i något gammalt kråkslott och läsa om obehagligheter som inte kan nå mig. Är det så det funkar för dig också?

M: Det är precis – exakt – så jag känner. För det första, så lever vi typiska medelklass-svenskar ett så jäkla bra liv i jämförelse med majoriteten av planetens befolkning. Vi har det så bra, och kanske är det därför vi privilegierade tar oss ”råd” att läsa skräck, spänning och skit. För vi är så trygga, men vill känna oss lite wild and crazy och liksom TÄNKA OSS hur otäckt vi skulle kunna ha det. Och då passar böcker och film bra, för det är fiktion. Det är därför jag aldrig gillat deckare som är diskbänksrealistiska, exempelvis. För om jag vill läsa om dagishämtningar eller problem på jobbet så kan jag ju uppleva det själv när som helst. Du förstår vad jag menar?

H: Absolut. Din titel, Tunneln i slutet av ljuset, är ju för övrigt rätt talande. Apropå att se mörkret i allt. Det är en fantastisk titel. Hur kom du på den?

M: Jag har alltid gillat uttrycket. Jag tycker om att leka med ord. Men nu, när boken är ute, så har jag hört att det faktiskt är en textrad i en Kent-låt. Vilket jag var helt ovetande till. Kanske borde jag försöka nischa in mig hos deras fans? Men vad är en bra titel för dig – tycker du att titlar är svårt? Jag tycker i varje fall det. Men det beror väl på mängden böcker man läst, kanske?

H: Jamen JUST DET! Det ringde en klocka någonstans. ”Pärlor”, right? Från ”Vapen och ammunition”-plattan. Jag är mer av en ”Verkligen”-tjej, jag. But I digress.

M: Jag har ju inget emot Kent, förstås. De har gjort rätt många bra låtar, och en gång i tiden bodde jag i samma hus som Markus Mustonen. Det räknas väl för nåt? Men, nu spårar vi ur lite. Jag har tänkt på en sak: 100 hemskaste har sin grund i din blogg ”Dark Places”. Du fick idén efter Lotta Olssons Topp-100 deckarlista. Hur lätt var det att få ihop material?

H: Oooh, snygg-Kentarn! Och nu din fråga.  Förvånansvärt lätt. I vissa fall har jag lutat mig mot äldre texter och recensioner och anpassat till formatet, men det mesta är nyskrivet. Jag blev överraskad över hur lätt orden formades. Själva listan var klar innan texterna skrivits, och jag minns hur jag började känna mig klaustrofobisk när jag fick stryka, flytta om och klippa ner. En 200 hemskaste kanske inte hade varit helt utopisk, ändå? Fast frågan är om någon orkat läsa den…

M: Jag tror som såhär, att ditt nästa projekt får bli just det. En större, utökad lista! Men hur mycket av originalmaterialet från bloggen är kvar, är det identiskt eller har du redigerat mycket?

H: Den som följt inläggsserien på min blogg kommer definitivt att känna igen sig, men de flesta texter är lätt omarbetade för att passa den tryckta formen bättre. Bloggandet är så oerhört här och nu medan en tryckt bok kräver en viss… tidlöshet, antar jag? Mindre ”idag tänker jag på det här”, mer beständigt. Tilltalet, stilen och tonen är dock densamma. Jättesvårt att konkret förklara exakt hur texterna förvandlats, men jag har i alla fall har en fantastisk redaktör – Anna Hellsten, vars texter jag läste slaviskt som tonåring – som hjälpt mig.

H: Den största skillnaden mellan 100 hemskaste bloggprojektet och 100 hemskaste boken rör nog ändå formalia. I slutet av boken finns en maffig bibliografi över alla verk jag nämner, alltså inte bara de som figurerar direkt på 100-listan utan allt som nämns. Den listan tog tid att skriva kan jag meddela, samtidigt som den gamla litteraturvetaren i mig myste under arbetet. Det är också den listan som jag är mest nervös över nu när boken kommer. Tänk om någon har åsikter om varför jag hänvisat till en viss utgåva, TÄNK OM DET AVSLÖJAR MIG SOM DEN BLUFF JAG ÄR. Inte ens när jag ger ut en bok i egenskap av expert känner jag mig säker. För, som jag skriver i efterordet, Morrissey har ju rätt, ”There’s always someone, somewhere with a big nose who knows and who trips you up and laughs when you fall”.

M: Har du någon slags mental förberedelse på den typen av situationer då, eftersom du redan skapat dem i ditt inre?

H: Regression och verklighetsflykt. Har funkat i 36 år nu. Och om inte det funkar har jag några riktigt bra Sauvignon Blanc på kylning.

M: Jag undrar såklart också om du bytt ut några platser på listan… kommit på något du glömt, sett något du inte hade med… ?

H: Plats 86 är utbytt. Det inlägget skrevs dagen efter Parisattackerna och var egentligen mer ett uttryck för min egen vanmakt inför verkligheten än en självklar del av min 100-lista. Att verkligheten är den ständiga listettan etablerar jag dessutom redan i bokens förord, så det kändes helt okej att byta ut den listplaceringen mot ett fiktivt verk (Helen Dunhams suggestiva spökhistoria The Greatcoat, som jag saknade i grundgenomgången). Och så ändrade jag fokus på ytterligare ett par texter så att de blev mer riktade mot ett specifikt verk eller en företeelse. Till skillnad från på bloggen har alla mina texter underrubriker med information om huvudverket, så det kändes återigen som ett naturligt grepp.

H: Angående sådant jag inte har med: JA! Jag ångrar att Mystery Man i Lost Highway och slutscenen i The Blair Witch Project inte fick egna texter i boken. Visserligen nämner jag dem i förhållande till andra verk och skräckupplevelser, men ärligt, de hade förtjänat mer uppmärksamhet. Kanske är det mitt undermedvetna som skuffat undan två av mitt livs hemskaste skräckupplevelser in i hörnen. Vissa saker är FÖR hemska till och med för 100 hemskaste… saknar du förresten något på listan? Något du blev förvånad över?

losthighwayM: Jag saknar Mystery Man, men nu parerade du ju det jävligt snyggt genom att nämna honom redan innan jag tyckte till. Lost Highway är bland det otäckaste jag sett. Jag går igång på visuell skräck; på outtalade hot och psykologisk terror. Jag har generellt sett svårt för den där ”hjälp nu hoppar jag till”-skräcken, utan jag föredrar den krypande, obehagliga. Har du förresten läst Scream av Margee Kerr, en studie i varför vi älskar att bli skrämda?

H: Som sagt, Mystery Man är i högsta grad där, men i slutändan blev det varelsen bakom Winkie’s, från Mulholland Drive, som jag valde eftersom jag inte ville spamma listan med David Lynch-filmer (lätt hänt i och för sig, och förståeligt). Inte läst Margee Kerr, men du är inte den första som tipsar mig om den. Eller var det du som tipsade mig om den kanske när vi sågs på Forumfesten? Déja vu här nu. Eller som den underskattade Stephen King-novellen lyder, ”You Know That Feeling, You Can Only Say It in French”.

M: Det kan mycket väl vara så att jag tipsade om Scream, jag har tipsat ganska många om den – just eftersom jag fascineras av hela mekanismen kring rädsla. Varför vi söker den. Så: till er som läser denna intervju och tycker om skräck och att få skiten urskrämd er (säger man ens så?): Läs Scream. Den är jätteintressant!

M: Men nu spårar jag igen. Hur blev du antagen förresten? Jag har känslan av att du inte skickade in manus, utan att förlaget läste din blogg och tyckte att formatet passade. Hur var det?

H: Ja, så var det. Jag inser att detta är en atypisk utgivningshistoria, och det går liksom inte att prata om det utan att framstå som rätt självgod, men faktum är att allt jag gett ut varit på initiativ av olika förlag som kontaktat mig; jag har aldrig skickat in något utan blivit mer eller mindre headhuntad i ett tidigt stadium, ibland innan något konkret finns. Kanske är det min skeva självbild som spökar även här: jag vågar bara tro på det jag gör om någon aktivt visar att de vill ge ut det. Ändå fick min pojkvän, som illustrerat 100 hemskaste, vänligt men bestämt påminna mig om att ingen ger ut en bok för att vara snäll när jag krisade lite under redigeringsarbetet, haha.

H: Fast – och det vill jag verkligen understryka – det här att vänta på att bli uppraggad av förlag är verkligen inget knep jag skulle tipsa aspirerande författare om, det är en skitdålig strategi som bara råkar ha funkat för mig! I fallet med 100 hemskaste så var det Modernistas chef och grundare Pietro Maglio som hörde av sig till mig via ett privat meddelande på Twitter några timmar efter att jag publicerat första inlägget i serien. Han sa rakt upp och ner att han ville ge ut 100 hemskaste som bok och jag höll naturligtvis med. Det var en oerhörd lyx att sedan skriva alla 100 inlägg i vetskapen om att det skulle bli en bok. Jag tror att jag började jobba redaktionellt med texterna på en gång, även om det som sagt gjordes lite ändringar så att det inte skulle vara identiskt material med bloggen. Både jag och förlaget ville att såväl trogna Dark Places-läsare som nya läsare ska få ut något av slutprodukten, det kändes viktigt.

M: Jag tror att din historia är rätt annorlunda, ja. Men cool! Det låter också rätt schysst att kunna börja jobba redaktionellt redan INNAN du skrivit inläggen. En slags dubbelarbete alltså, där du förberedde din blogg för att bli din bok… eller, ja, du förstår. Jag önskar att jag kunde bli uppraggad av ett förlag, så som du blev, men realiteten är förstås annorlunda för de flesta!

ToT_LOGOH: Du valde, efter lite andra möjligheter och scenarion, till sist att ge ut Tunneln i slutet av ljuset själv via Type & Tell. Vill du berätta lite om det beslutet? Vad är för- respektive nackdelarna med egenutgivning?

M: Så här var det: Jag blev först antagen av ett litet förlag, EA Förlag. Jag hade arbetat den del med förläggaren tidigare, när jag jobbade på Adlibris. Tyvärr blev hon sjukskriven mitt under en kritisk period för boken, så jag kände tydligt att det inte skulle gå vägen. När vi sade upp kontraktet hade jag vissa tankar på att gå via förlag igen, men de förlag jag pratade med kunde inte ge ut boken i år, och för mig var det viktigt att få ut den nu. Jag har för mycket annat på gång.

M: Type & Tell och självpublicering hade samtidigt legat i mitt bakhuvud länge; jag är intresserad just av självpubliceringsprocessen, och var också med som testare åt dem. Så de var hela tiden ett bra alternativ för mig. Och hittills måste jag säga att det varit oerhört bra. Jag tror att självpublicering är på stark frammarsch, även om det finns en bit kvar att gå. Vad tror du själv om den utvecklingen – i och med att förlagen blir allt svårare att ta sig in hos?

H: Jag tror att vi bara sett början där. En logisk, och nödvändig, utveckling i bokbranschen. Samtidigt är jag för egen del otroligt tacksam över att ha lyxen att backas av ett förlag med allt vad det innebär med redaktionellt arbete, PR och inte minst ekonomi. Men som sagt, jag inser att det ÄR en lyx och ett privilegium att ha det så. Och jag skäms faktiskt en aning. Varje gång jag går in i Författargruppen på Facebook känner jag mig som den där jäveln som alltid blir uppraggad mitt framför sina Tinderknarkande kompisar…

H: Hur skiljer sig slutprodukten Tunneln i slutet av ljuset från första manusversionen? Är du en författare som gillar att redigera?

M: Åh, fy fan! Det är som natt och dag. Jag skickade ut första manusversionen väldigt tidigt. Alldeles för tidigt. Så jag brände säkert ett par broar där. Fast, ärligt talat, när jag tittar på det nu så gillar jag fortfarande det. Men det var så otroligt, otroligt fragmentariskt och osammanhängande. Så, om jag då ska agera någon slags coach, leka världsvan och etablerad så är mitt tips till andra som skriver: Du är inte färdig när du tror att du är färdig!

M: Men sedan gillar jag ändå att redigera, och det är väl tur det, för sättet jag skriver på kräver mycket redigering. Jag sprutar ur mig text och ibland blir det lysande men ibland blir det för jävla dåligt och det är jag första person att erkänna. Hur funkar det för dig? Du fick så att säga börja redigeringsfasen lite tidigare än vanligt. Så kanske var det annorlunda för din bok – och är det annorlunda när du skriver noveller?

salamandertiderH: Jag älskar att redigera! God is in the editing. Flera av mina noveller, kanske i synnerhet ”Salamandertider” och ”Nofilter”, tog en helt annan form under redigeringsarbetet. Där hade jag ovärderlig hjälp av Titti Persson och Jessica Kolterjahn, båda grymma författare tillika redaktörer, som fick mig att inse vilken slags berättelse jag behövde skriva. Jag tror absolut att man vinner på att skriva om ett par gånger innan man skickar in, om man inte redan har en förläggare/redaktör att bolla med.

M: Mmm, så är det ju. Jag har också omgett mig med så jäkla duktiga läsare, och det är väl rätt få förunnat, på sätt och vis. Att ha bra, tydliga, läsare hjälper enormt. Till exempel läste Gabriella Håkansson mitt manus och gillade det – men pekade samtidigt på en hel radda saker som jag var tvungen att ändra på. Jag minns hur hon versalskrek att jag inte kunde ”spy läsaren i munnen” hela tiden. Det var hårt, men det var oerhört nyttigt. Kajsa Sundin, som lär ut litterär gestaltning, ställde en massa jobbiga frågor om karaktärerna, tvingade mig att tänka efter. Fast jag vet inte… jag är i många fall en hopplös karaktär, så jag vet inte hur mycket jag tagit till mig. Förhoppningsvis något. Jag behöver sansade röster i det där hektiska skapandet…

H: Ja, själva utkastet, stommen, skriver jag oerhört fort, i ett slags frenesi. I det läget handlar det mest om att få ut orden på sidorna, så att jag över huvud taget vågar tro på att det BLIR något. Det är först sedan, i redigeringsarbetet, som jag kan kosta på mig att njuta lite av skrivprocessen. Innan dess är det 50% hybris, 50% prestationsångest. Ingen vinnande blandning… eller det kanske är vad det är, trots allt?

H: Vilka författare inspirerar dig? Varför?

M: David Peace, för att han behandlar språket och texten på ett magiskt, maniskt sätt. Och han hittar det där febrigt desperata som få andra. Sedan blir jag alltid inspirerad när jag läser Belinda Bauer, för jag älskar hennes personporträtt. Men jag kommer aldrig att kunna bli så skicklig. Du själv då?

H: Alltför många för att rymmas här, men Stephen King, Christine Falkenland, Elizabeth Hand, Maria Gripe och Gillian Flynn är nog de som ligger allra närmast hjärtat. Och Shirley Jackson! Henne har jag verkligen fått upp ögonen för under arbetet med 100 hemskaste. Fantastisk i det kortare formatet, överraskar alltid. Mörker, stil och konsten att leverera en god historia med en knorr är saker jag uppskattar hos författare.

M: Jo, Stephen King. Det är klart. Men jag tänkte att jag inte behövde nämna honom. För vem har INTE en relation till honom? Jag säger bara Pestens tid… minns fortfarande känslan av att läsa den som tonåring.

pestenstidH: Haha, jag är med Stephen King som jag är med Kent. Lätt possessiv fast cirka hela världen har en relation till dem. Rimligt, not so much. HE WAS MINE FIRST! Fast så känner ju alla, gissar jag. Och ja, Pestens tid är fortfarande ett av mina bästa läsminnen! Sträckläste på en gulnande gräsmatta en sommar lika varm som när Captain Trips kom. Gillar du den längre versionen bäst?

M: När det gäller just Pestens tid så finns det ingen gräns för hur lång texten kan vara – ju längre desto bättre. Annars är jag ju en ivrig förespråkare av korta texter och tunna böcker…

H: En sak som slår mig när jag läser om mina skräcknoveller såhär ett par år efteråt är hur djupt självbiografiska de känns. Kanske inte på det uppenbara sättet eftersom det rör sig om övernaturliga berättelser, men jag känner igen så otäckt mycket av mig själv i såväl detaljer som övergripande tematik. Vad tror du, är allt man skriver i någon mån självbiografiskt? Har Tunneln i slutet av ljuset inslag av dig själv? Och – välkommen upp i terapisoffan igen – mår du bättre nu än när du började skriva? För visst tillkom din roman när du befann dig i en egen sorts tunnel?

M: Skrivande är terapi, som jag nämnde förut. Visst känns det klyschigt. Men det är sant. Jag antar att allt man skriver bär spår av det sinne som skapar texten. Tunneln handlar om en karaktär som har många likheter med mig själv; men som ändå är totalt annorlunda mig – han är i grund och botten helt uppgiven, nergången… uppskattar inte sin familj, hatar sitt jobb… och samtidigt uppskruvad ungefär tusen varv i desperation.

M: Och, ja, jag mår bättre nu än när jag började skriva. Men det kan förstås även delvis tillskrivas terapi och medicin. Hur har du det själv med skrivandet – vilken terapeutisk roll spelar det för dig – om ens någon? Hur mår du när du skriver kontra när du har skrivit färdigt?

H: Det är lustigt det, där, för samtidigt som skrivprocessen har en tveklös terapeutisk roll för mig – det är så jag kan förmå sätta ord på känslor och tankar, gå vidare, bearbeta, etc – så mår jag ofta rätt dåligt under den aktiva skrivfasen. Det där gamla självtvivlet du vet. Så jag mår nog som bäst precis när jag skrivit klart något och skickat ut det i världen. Min bästa tid är med andra ord just precis nu! Men det ändras nog snart, hehe.

M: Självtvivel, jag förstår verkligen inte vad du menar… Men du, en del av det som ligger på din lista i 100 hemskaste har jag läst/sett. Mycket känner jag till; men samtidigt finns det massor med tips på saker jag INTE bekantat mig med. Och jag gissar att det är hela grundtanken med idén; att vägleda de förlorade själar som inte hittat alla guldkorn ännu. Jag ser framför mig att listan kommer att bli föremål för diskussion också, att du själv kommer att få lite sköna tips som du missat?

H: Exakt så! Jag vill att det ska pratas med om skräckgenren överlag, och blir jätteglad om läsare hör av sig och tipsar om guldkorn jag missat. Redan under bloggstadiet fick jag ovärderlig hjälp från mina läsare. Till exempel fick jag reda på att Ruby Gillis i Drömmens uppfyllelse inte dog av scharlakansfeber, som jag trott, utan av lungsot. Hurra för att jag kunde ändra det redan på manusstadiet och slapp sitta och skämmas! Hade varit så jävla jobbigt…

M: En sak undrar jag. Hur ser den svenska skräckscenen ut? Du nämner ju flera svenska författare; Elisabeth Östnäs, Mats Strandberg, Amanda Hellberg… vad kan du säga om scenen, så att säga?

crimetimeH: Det händer jättemycket kul på den svenska skräckscenen just nu! Framför allt ser jag en attitydmässig glidning hos – eh, får jag säga ”mainstreamfolket” utan att krönas till årets elitist? – där skräck blir mer okej. I synnerhet deckarläsarna verkar närma sig skräckgenren via författare som Johan Theorin och Mats Strandberg, vilket årets program för Crimetime Gotland (där jag ska medverka som moderator och författare) också kommer att visa när det blir klart. Jag tror att det är en väldigt bra tid för att vara svensk skräckförfattare, helt enkelt.

H: För mig som är genremässig blandmissbrukare, med en fot i thrillerträsket och en djupt nere i skräckgraven, är detta en oerhört välkommen utveckling. Svensk skräck tycks också gå hem internationellt, vilket är superkul. Faktum är att jag länge lekt med tanken att översätta min första novell ”Kallelsen” till engelska för att se om den kan funka på den amerikanska marknaden. I synnerhet USA har ju en mycket större marknad för skräck, inte minst i och med gamla fina anrika publikationer som Weird Tales där det vore en total jävla ära att någon gång få vara med. Om jag får drömma högt… Det jag framför allt vill säga om den svenska skräckscenen är att alla är så fruktanvärt trevliga, roliga och stöttande. Det är en himla fin gemenskap, faktiskt, där det inte spelar någon roll om man sålt 50 000 eller 50 ex av sina böcker. Jag ska sitta i några paneler på Fantastika i juni och ser så sjukt mycket fram emot den nördgemenskapen. Det var sådant man fantiserade om som ensam nördig liten tonåring på kammaren.

H: Vad skriver du på nu btw? För visst har du redan ett nytt skrivprojekt på g? Minst ett, rentav…?

M: Jag har precis skrivit färdigt Mannen i tunneln, som faktiskt är en spegling av Tunneln i slutet av ljuset. Det vill säga; vi följer inte mannen som vill dö utan mannen som vill döda… det manuset ligger hos två förlag nu. Dessutom har jag skrivit färdigt en thriller tillsammans med en annan författare, Sara Olsson, som heter Det döda hjärtat. Vi får se vad som händer med den… OCH sen har jag en novellsamling som jag måste bestämma vad jag ska göra med. Hur ser det ut för din del, jag gissar att du är en person som ständigt skriver på något sätt?

H: Ja, jag skriver på något längre som jag än så länge, av psykologiska skäl, kallar kortroman som (vidskeplig knackning på trä) ska ges ut på Constant reader till bokmässan nästa år. YA möter skräckthriller möter fanfiction, typ. Första manuslämning vid årsskiftet. Jag är igång med skrivandet och den där ”Jag är ett geni! Jag är en avskrädeshög!”-pendeln as we speak. Men mycket föll på plats när jag fick formen klar för mig, och jag har en ganska god idé om vart jag är på väg. Hoppas jag…

H: En sista grej bara (jag hoppas att åtminstone två personer orkar läsa hela vårt samtal). Ett av mina absoluta favoritcitat om läsning kommer från filmen om C.S. Lewis liv, Shadowlands. ”We read to know we are not alone.” Skulle du säga att det är samma sak med skrivande?

M: Jag tror att det är lite varierande. Människan är i grund och botten en social varelse, även om graden av socialitet (skumt ord) varierar oerhört kraftigt. Det är ett motsatsförhållande; å ena sidan älskar jag att vara ensam med min text, och jag älskar känslan av att allting bara består av mig och min text och att jag hatar den men älskar den och att jag hatar mig själv men älskar mig själv. Å andra sidan, så är det så fantastiskt roligt att prata om skrivande när läget ges!

H: Det är ju det.

M: Och på tal om att skriva, och på tal om att ordbajsa, och på tal om att det är så fantastiskt roligt att prata (eller skriva) om skrivande, så borde vi väl inte bli mer långrandiga nu? Jag tänker att om någon orkat läsa hela vägen hit så är det på sin plats med en tapperhetsmedalj, eller åtminstone en uppskattande tanke från oss.

H: Ni har min eviga beundran, ska ni veta! (Särskilt om ni kröner det hela med att köpa våra böcker.)

M: Jag skulle för egen del vilja avsluta med mitt favoritcitat, från en av alla de intervjuer jag har gjort med författare. Och det var när jag intervjuade David Peace och bad honom beskriva sin vardag. Hans svar fastnade verkligen: ”I write, write, write, write. And when I don’t write, I think, think, think, think about writing.” Jag tycker att det summerar det hela rätt så bra.

H: Preach.

Köp Tunneln i slutet av ljuset hos Adlibris

Bevaka 100 hemskaste hos Adlibris

Intervju med Martin Holmén

”Jag gillar utmaningar, att prova gränser och se vad jag kan komma undan med.”

I höstas debuterade han med Clinch; en hårdför roman som utspelar sig i 1930-talets Stockholm. Martin Holmén har alltid dragits till råbarkade miljöer – Den döda zonen försöker gå på djupet med Holméns skrivande, läsande och inte minst ”Kvisten”, den dubiöse huvudkaraktär som introducerades i debuten.

Harry ”Kvisten” Kvist var en lovande – nej, skicklig – boxare på sin tid. Men det var då, nu är händerna sönderslagna och vardagen består i att agera hårdnackad indrivare i 1930-talets Stockholm. ”Kvisten” är en karaktär som ställer krav på läsaren – ibland helt frånkopplad, men stundtals allerstedes närvarande.

Jag gillar Kvisten; han drivs av desperation och begär. Hur föddes karaktären Harry Kvist i din hjärna?
– Jag har alltid ömmat lite extra för de som står utanför samhället och är hjärtligt trött på att huvudpersonerna i samtida kriminallitteratur alltid skall stå på maktens sida i form av trötta kommissarier, rättskaffens journalister, åklagare och rättsläkare.

Nej, just ”rättskaffens” är inte direkt ett ord man förknippar med Kvist…
– Nej, jag gillar utmaningar, att prova gränser och se vad jag kan komma undan med. Att skriva om en ganska obehaglig indrivare i trettiotalets Stockholm, och dessutom ur ett förstapersonsperspektiv, är inte helt lätt. Det är en balansakt, men ingen skall påstå att jag stryker mina läsare medhårs.

Martin Holmén. Foto: Cato Lein

Martin Holmén. Foto: Cato Lein

Eftersom Clinch utspelar sig i 1930-talets Stockholm och miljöbeskrivningarna är många (nota bene: även välskrivna) – leds mina tankar oundvikligen till ett ord jag fasar för: research. För att skriva böckerna om Harry Kvist inser jag att Martin Holmén måste ha gjort en hel del sådan. Han berättar själv om hur han arbetar just med miljöerna i böckerna.

– Jag använder olika tekniker för att skildra miljön. Emellanåt kan det nog kännas som om jag staplar detaljer på varandra, ungefär som regianvisingar, men jag tänker att det är så det går till i Kvistens sönderslagna skalle.

– Ungefär som när man är riktigt packad och uppfattar verkligheten i glimtar. Var och en för sig ger de inte så mycket men tillsammans bildar de en helhet, ungefär som fläckarna i en impressionistisk tavla. Ingen jämförelse i övrigt men lite som om Monet hade målat något intressant, som en rännsten i 30-talets Stockholm istället för tråkiga näckrosor.

Var arbetet svårt? Eller hur tänkte du kring det?
– Jag visste att jag var tvungen att göra exempelvis miljöer och dialoger så bra jag någonsin kunde om jag nu ville använda den här anti-hjälten som huvudkaraktär. Jag vill att han emellanåt skall luta sig ut ur texten och ge läsaren en örfil. Det känns naturligvis obehagligt men det finns ändå aspekter med texten som får läsaren  att fortsätta och snällt vänta på nästa.

Det här med att utmana läsaren är förstås inte helt okomplicerat. Det är ju en balansakt mellan att utmana och skrämma bort. Eller hur resonerar du kring det?
– Allt är ju i viss mån en balansakt, men jag gillar när saker krockar. Jag vill kunna blanda finlitteratur med underhållning av billigaste slag, liksom en boxare röra mig friktionsfritt mellan högt och lågt, jobba med vissa genrebundna stereotyper medan jag slår hål på andra och blanda tung realism med humor.

– Motsättningarna syns inte minst inom Harry själv, men med den där ambivalensen blåser man ju också liv i sina karaktärer. Dock gäller det att ha tungan rätt i mun så att det inte slår över i det ena eller andra.

– Jag vill att Harrys ambivalens återspeglas i läsupplevelsen. Jag vill balansera honom så att han i sig gör läsaren aningen nervös – och det är meningen att man skall vara kluven inför honom.

Det kan jag tänka mig att de flesta blir!
– Han djupt obehaglig, samtidigt som det är synd om honom, han är uppenbarligen opålitlig: har ett hetsigt humör, ljuger både för sig själv och andra, glömmer de enklaste saker och har en självbild som inte alltid stämmer överens med verkligheten. Skämtsamt brukar jag säga att jag skriver böcker där alla skall hitta något att ogilla.

Inom svensk spänningslitteratur (eller när den presenteras utomlands) pratas det ganska ofta om begreppet ”noir”, men främst i uttryck eller eptitet som ”Nordic noir” eller ”Scandinavian noir”. Det är dock rätt få nordiska författare som på allvar närmar sig, och utforskar, den klassiska noirgenren. Martin Holmén är ett undantag.

9789100144944Vad är det med noirgenren som lockar dig? Har du alltid inspirerats själv av den typen av berättelser?
– Till själva noirgenren hör alltid en moralisk komplexitet, ofta gällande karaktärer som mot sin vilja blir insyltade i en obehaglig situation som så småningom gör att deras svagheter blir tydliga.

– Jag vet inte varför, men jag läser i stort sett aldrig samtidslitteratur. Jag är uppfödd på film noir, gamla hårdkokta detektivhistorier och kiosklitteratur om exempelvis Mike Hammer eller Dirty Harry. Redan när jag hörde begreppen Stockholm Noir och Nordic Noir första gångerna började jag fantisera om att, så att säga, göra det på riktigt. Av någon anledning har det inte riktigt gjorts förut.

En helt annan fråga, förresten. Jag bär själv en viss fascination för den skrivande processen och gillar att höra hur andra resonerar kring den. Hur ser det ut när du skriver. Hur skriver du, hur känner du dig när du skriver – och har du någon speciell plats där skrivandet sker?
– Mellan vardagsrummet med soffan och sovrummet med sängen har jag ett kontor som jag aldrig använder. Klockan ringer 07:00. Jag hatar det men har kommit fram till att jag skriver bättre på morgonkvisten.

– Sedan pendlar jag mellan soffan, kaffemaskinen och sängen i runt sex timmar till min text plötslig är skitdålig och idéerna tryter och jag blir förbannad. Först då minns jag att jag har glömt bort att äta. Så jag äter och går till gymmet och sedan har jag en lång paus innan jag plockar upp texten och småredigerar sent på kvällen.

Du rör dig främst inom hemmets skyddande väggar?
– Jag lämnar sällan hemmet men det händer såklart att jag måste bege mig till exempelvis Kungliga biblioteket eller Stadsmuséets faktarum.

Skriver du snabbt? Långsamt? Mittemellan?
– Jag skriver i en blygsam takt av ungefär en sida om dagen, men ändrar inte speciellt mycket i efterhand.

Är det absolut tystnad som gäller, eller omger du dig av ljud… musik?
– Den första vändan lyssnar jag inte på musik, andra vändan musik med text på ett språk jag inte förstår för att inte tappa fokus men sedan är det fritt fram. Just nu är det mycket hip-hop.

När jag läser Clinch slås jag av flera insikter, men en av dem är att Holmén använder sig av flera olika stilar. En del av sekvenserna i boken är väldigt in-your-face och krävande för läsaren; andra är målande, känslomässigt beskrivna, mer litterärt laddade. Det svåra, menar Holmén, i att skriva på det viset, är inte själva skrivandet i de olika stilarna. Utan själva skiftena mellan dem:
– Jag är å ena sidan klassiskt skolad, född i en svensklärarfamilj, har läst min litteraturvetenskap på universitetet och undervisar nu själv.

– På min fritid, å andra sidan, ägnar jag mig åt pang-pang, i actionfilm, tevespel eller böcker. Jag gillar att sampla och leka runt och i exempelvis Clinch citerar jag allt från grekiska tragedier till Joyce Carol Oates till The Clash. Sådant ser ju sällan en läsare men det är kul ändå.

Slutligen: vad väntar härnäst?
– När jag bygger världar, bygger jag stort. Huvudpersonen för en eventuell nästa trilogi är planterad redan i ”Clinch”, om än bara med en rad eller två.

– I Nere för räkning får läsaren hennes utseende och hon figurerar indirekt också i Slugger men jag får se om det blir av. Jag vill bryta med min nu ganska inarbetade stil och göra något delvis nytt och utmanande men kommer säkerligen att inom ramen för thrillern återvända till frågor om genus, sexualitet, föräldraskap och så vidare.

Köp Clinch hos Adlibris!

Söndagsintervjun: Caroline Eriksson

I dagarna släpps Caroline Erikssons De försvunna i pocketformat. Boken – en av fjolårets bästa svenska spänningsromaner – är en tät berättelse om rädsla, relationer och det mänskliga psyket. Den döda zonen stämmer träff med Caroline på Kulturhuset för att ta ett djupare snack om boken.
– Det finns en eller ett par scener i boken som fortfarande gör mig illa berörd att tänka på, berättar hon för bloggen.

Januariblåsten kring Sergels torg vinner inga hjärtan och några till synes vilsna asiatiska turister ser konfunderade ut där de står mitt på Plattan. Jag ser dem där ute, men sitter själv inne i värmen. Mitt emot mig: Caroline Eriksson. Vi har träffats en gång tidigare; på Appeltoffts bokhandel i Högdalen. Det vi hann börja prata om då, avslutar vi nu.

Hej Caroline. Du är aktuell med pocketsläppet av De försvunna. Hur är läget, känns allt under kontroll?
– Ja, allt känns väldigt bra. Pocket är ett mer ”tillgängligt” format, vilket gör att boken har potential att nå ut till en bredare publik. Förhoppningen är att många nya läsare i och med detta ska upptäcka berättelsen om Greta, Alex och Smilla… och tycka om den, förstås.

Foto: Martin Stenmark

Foto: Martin Stenmark

Alla som skriver har en relation till sina böcker. Så är det förstås även för Caroline, som tidigare skrivit två romaner i serien Svenska Mord. Men De försvunna markerar ett skifte i hennes författarkarriär; boken bör rimligtvis framkalla en hel del känslor hos henne?
– Jag är glad och stolt över boken. Mina två tidigare spänningsromaner var baserade på verkliga mordfall så detta var första gången jag skrev ett rakt igenom fiktivt spänningsmanus. De tidigare böckerna hade kanske inte gått riktigt så bra som vi – jag och förlaget – hoppats, så jag kände att jag slog ur underläge.

Hade du förlagsavtal för boken?
– Nej, jag skrev den helt och hållet på vinst och förlust. Men hela tiden var jag sjukt driven av min egen tro på själva idén och min passion för genren psykologisk spänning. Processen var inte helt enkel utan till stor del präglad av motgångar, prestationsångest och osäkerhet. Men så fick jag ett lyriskt sms från min förläggare och den stunden glömmer jag aldrig. Allt slit var liksom värt det då.

Du är ute på en del signeringar kring boken. Vilken är den vanligaste frågan du får?
– Hur fick du idén? Hur lång tid tog det att skriva boken? ‘

Okej. Det är ju fullt förståeliga frågor. Men annars då, vad är läsarna nyfikna på?
– De vanligaste reaktionerna har annars med huvudkaraktären Greta att göra. Många upplever henne som svår, konstig och irriterande i början. ”Men när boken är slut förstod jag henne och efter läsningen bär jag henne med mig”.

– Så, håll ut, vill jag säga till dem som möjligen får lite kli av Greta inledningsvis. Ge henne och berättelsen en chans; saker och ting är kanske inte riktigt som de verkar. Eller så är de det, men det finns en förklaring…

forsvunna-pocketMaten börjar kallna och samtalet glider över på frågan om varför man skriver spänning. Vi konstaterar i någon slags enighet att många som skriver spänning förmodligen själva har lite hang-ups. Jag nämner att jag tidigare intervjuat den brittiska författaren Belinda Bauer, som nämnde sin egen rädsla som den största drivkraften. Och Caroline instämmer resonemanget:
– Jag tror på den tanken, att man som spänningsförfattare i någon mån drivs av sina egna fasor. Jag är i grunden en väldigt ängslig person, lättskrämd och med makaber fantasi. Dessutom är jag sjukt intresserad av människor och relationer. Lägger man ihop det ena med det andra är det egentligen rätt självklart att psykologisk spänning är genren för mig.

Vet du… ja, det vet du: Karaktärerna i De försvunna är inte helt enkla. De är trubbiga, problemtyngda och rätt så opålitliga, för att säga det minsta. Det måste vara utmanande som författare att befolka en bok med den typen av karaktärer?
– Till att börja med är det sen utmaning att få läsaren att engagera sig i en huvudkaraktär som beter sig på ett sätt som kan upplevas som konstigt eller rentav stötande. Så är ju fallet med Greta i De försvunna. Hon fjäskar inte direkt för läsaren.

Och så är väl verkligheten också?
– Ja, exakt. Alla vi möter kan inte vara på ett sätt vi gillar eller identifierar oss själva med. Vi får lov att acceptera varandra ändå. På det sättet kan läsning vara en övning i empati och det är en förmåga vi verkligen behöver mer av i dagens värld.

– En annan utmaning med att skriva om mörker och destruktiva relationer, som den mellan Greta och Alex i De försvunna, är att det stundtals är tungt för mig som författare att gå in i. Det behövs inte särskilt mycket för att jag ska bli påverkad. Och det finns en eller ett par scener i boken som fortfarande gör mig illa berörd att tänka på; jag är en väldigt känslig person.

När jag läste De försvunna slogs jag direkt av naturens, eller omgivningarnas, betydelse för handling. Att det under flera passager är som att miljöerna driver handlingen framåt, eller åtminstone väldigt starkt påverkar skeendet. Boken innehåller mycket suggestiva miljöer, mycket mörker. Skogar. Sjöar. Stugor. Ödslighet. Jag frågar Caroline hur hon resonerat kring just miljöerna.
– Många läsare har precis som du lyft fram miljöskildringarna och dessutom kopplat ihop miljön med den kusliga stämningen i boken. Det gör mig jäkligt glad faktiskt, miljöskildringar är annars något jag upplever kan vara knepigt att få till på ett bra sätt. Det blir lätt trist, både att skriva om och läsa. I De Försvunna är naturen och miljön naturligt sammanflätade med storyn eftersom de är centrala för stämningen och det har varit tacksamt att jobba med den kulissen, Inte minst eftersom jag själv lätt känner mig ängslig i den typen av setting.

Det är en tät liten bok. Visste du redan från början att det skulle bli det?
– Ja, jag visste att den skulle bli relativt kort. Jag ville att historien skulle vara avskalad och tät, precis som du säger. Den skulle utspela sig under en kort tidsperiod och hålla ett högt tempo. Sådan var ambitionen.

– Samtidigt ville jag ha psykologiskt djup och komplexitet. De försvunna är ju berättad nästan helt och hållet ur en enda persons perspektiv, i jag-form.

Foto: Martin Stenmark

Foto: Martin Stenmark

Det är ju en icke helt okomplicerad berättelse om en människas psyke…
– Exakt. Den borrar ner sig rätt mycket i Gretas inre tankar, minnen och mörker. Då är det också bra att boken är kort så att läsaren ”orkar med”. De flesta som läst boken tycker att den håller ett högt tempo. Men så finns det de som tycker att den är långsam i vissa partier.

Hur kommer det sig, tror du?
– Jag tror att det beror på hur man ser på den psykologiska fördjupningen av karaktärerna, om man tycker den är spännande och angelägen eller inte. Och för mig är den definitivt det.

Vi glömmer bort att äta och inser att lunchen lider mot sitt slut. För en stund pratar vi om spänningsgenren generellt, kring hur man bäst presenterar sin egen bok och diskuterar huruvida det korta, lilla romanformatet är på stark frammarsch (vi hoppas båda det). Tiden flyr snabbt och innan vi vet ordet av måste vi skiljas åt.

Vad har du på gång framöver då?
– Det är pocketsläppet, och sedan är det också de första utlandssläppen i USA och Tyskland. Men annars kommer våren att handla mycket om att skriva det som ska bli nästa bok. Också den blir en psykologisk spänningsroman, i samma anda som De försvunna.

När vi skiljs åt irrar jag ner över plattan på Sergels torg igen. Inga turister finns kvar, men snålblåsten är både lojal och envis. I huvudet har jag tusen tankar och bra inspiration. Och en känsla av att det är rätt trevligt att intervjua författare.

Köp De försvunna hos Adlibris