Kategoriarkiv: Diskussion

Att göra slut med en författare

Jag är trött i kroppen, lider av sömnbrist men känner ett molande behov av att läsa. På parkettgolvet bredvid sängen ligger Skuldens Gudar av Michael Connelly och trängs med ett par öronproppar och ett glas vatten. En solstråle träffar omslaget snett ovanifrån och för ett ögonblick ser boken ut att glöda.

”Det är vackert. Vad vackra böcker kan vara”, tänker jag. Jag funderar för en sekund på att ta upp boken och börja läsa. Men stunden passerar och skuggorna lägrar sig igen. Boken får ligga kvar och samla damm, jag har tappat intresset för en kär gammal vän.

***

Michael Connelly är otrolig. I mina ögon är han en av världens absolut främsta kriminalförfattare under de senaste tjugo åren. En författare som skrivit en hel radda med nästan-perfekta kriminalromaner.

skuldens-gudarPoeten (The Poet) ligger nära till hands när jag ska lista favoritböcker. Dockmakaren (The Concrete Blonde) är kanske ännu bättre. I lagens limo (The Lincoln Lawyer) var underhållande. Nio drakar (Nine Dragons) var alldeles utmärkt. Fågelskrämman (The Scarecrow) var spännande och nästan thrilleraktig i stilen.

Ja, ni förstår. Connelly har skrivit rätt många bra deckare. Jag kan nämna fler: Svart eko, Fallet, Dödens stadÅterkomsten… alright, jag ger mig. Ni fattar nog att han varit – och är – en av mina absoluta favoriter i genren. Så vad är då problemet, undrar ni kanske?

Problemet är att det blivit så jäkla tråkigt.

Visst introducerade han Mickey Haller när författarskapet börjat gå i stå. Och visst har denne Haller sin charm. Och visst är Harry Bosch fortfarande en gedigen karaktär. Men kom igen, så värst spännande är han inte. Skuldens gudar är den sjätte Haller-boken medan kommande Det brinnande rummet är ännu en i raden av Bosch-deckare.

Vilket nummer i ordningen? DEN TJUGOFÖRSTA! Hör ni, den TJUGOFÖRSTA!

Någonstans blev det gammalt. Någonstans slutade ekvationen att gå ihop för mig.
För jag är inte korkad. Jag förstår mycket väl att Connelly fortsätter att skriva böckerna för att de säljer bra. Grejen är inte heller den att han plötsligt blivit dålig på att skriva. Nej, skickligheten är kvar – garanterat. Men det som hänt är att karaktären Harry Bosch känns helt ointressant för mig. Jag har följt honom i så många år att jag tycker han är värd sin vila nu.

Jag känner sorg i sinnet när jag tänker på det faktum att jag förmodligen inte kommer att läsa så värst många fler Connelly-deckare. För jag gillar honom. Men det finns så mycket annat som ropar efter uppmärksamhet, så många spännande, nya karaktärer att möta. Min tid är begränsad. Jag kan inte läsa allt. Så vad ska man göra förutom att lägga åt sidan och gå vidare?

Nu är ju Connelly långt ifrån ensam i denna problematiken. Jag skulle kunna namedroppa ett helt gäng författare som håller hjältar vid liv, men ni vet nog precis lika väl som jag vilka de är. Har ni någon författare som ni gillar, men där ni gett upp på grund av att serien överlevt sig själv? Berätta!

Vikten av god karaktär

Jag läser Peter May’s Lewismannen, den andra delen av Isle of Lewis-trilogin, när det slår mig; det jag redan vet men som ändå återkommer med jämna mellanrum. Vikten av karaktären. Karaktärsvikten –
inte karaktärs-svikten.

lewismannenFör det är en av de viktigaste egenskaperna hos en god bok. Karaktärerna måste kännas sanna. Och inte bara det, de måste kännas sammanlänkade med berättelsen.

Många författare är skitbra på just detta. Att se till så att en figur, människa (oftast), blir ett med handlingen. Peter May är duktig på det. Belinda Bauer är överjävligt duktig på det. Ian Rankin har gjort det till religion.

I princip kan en karaktär vara hur hopplös som helst, hur alkoholiserad som helst, hur otrevlig som helst, hur urbota hysterisk som helst. Så länge det rimmar med handlingen och texten i övrigt. Och det är något vi alla vet, men ändå glömmer bort med jämna mellanrum.

Det är något som alla författare vet, men som ibland går förlorat när förlagen har för bråttom att trycka ut en ny bok i en serie, eller en bok som egentligen skulle behövt ligga till nästa resa. Karaktär.

Fasthet?

Och varje gång jag tänker på det – det sker ju ibland – inser jag magin i det skrivna ordet. När man kan sjunka djupt in i en bok, när man kan känna på en person, se en person, förstå vad som driver denna. Utan att se ett foto på personen i fråga, utan att föra ett samtal.

Det är fantastiskt.

Olssons deckar-100

Jag hade missat att deckarfantasten tillika recensenten och krönikören Lotta Olsson i DN listar sina 100 bästa deckare. Herre gud, det är ju hysteriskt intressant!

Olsson och jag har inte riktigt likadan deckarsmak. För guds skull, vi snackar om en person som lyfte fram Mats Olssons Straffa och låta dö som en av årets bästa deckare.

Nej, jag uppfattar henne som benägen att gilla deckare som är finsnickrade, intrigstarka och inte allt för blodiga. Själv är jag mer åt det hårdkokta, skitiga och uppgivna hållet, vilket kanske säger mer om mig än om henne. Men en sak är säker. Jag älskar att läsa hennes initierade och finurliga krönikor och recensioner. Och det är ju olikheter i smak som gör det så kul att diskutera.

Att följa topp-100-listan är givet!

morkt-motivSom en första intressant notering ser jag att plats 99 innehas av Louise Penny’s Mörkt motiv. Jag vill minnas att den på engelska hette Still Life. Jag lektörsläste boken åt ett förlag redan 2010. Sågade den rätt så skoningslöst, vill minnas att jag kallade den skittråkig och platt. Två år senare utkom den alltså (på just W&W, som jag TROR att jag läste för!) och Louise Penny har sedan dess gjort mycket bra ifrån sig på den svenska marknaden. Det märkte jag inte minst när jag sålde deckare hos Adlibris.

Fel av mig, alltså? Kanske tur att förlaget inte lyssnade.

En annan sak som ska bli intressant är naturligtvis hur många av hennes topp-100-deckare som jag själv läst. Jag ber att få återkomma i frågan!

Snart dags för årslistan

Det börjar dra ihop sig. Året är snart slut och därför är det dags att förbereda en årslista. Vilka har egentligen varit årets bästa böcker – eller rentav sämsta. Givetvis kommer jag bara att utgå från böcker jag läst, så det kommer att bli en högst subjektiv lista (som det väl egentligen alltid är).

Men redan nu kan jag ju passa på att ställa frågan: vilka har varit årets bästa deckare, thrillers, spänningsromaner. Enligt er?

Att skriva tillsammans – vad ska man tro?

Alltså, den här grejen med att skriva tillsammans med någon. Är det nåt att ha?
På sistone har jag börjat tänka att jag ska skaffa mig en Partner In Crime. Alla gör det, varför inte jag?

Okej. Det är inte riktigt så jag tänker. Anledningarna till att jag funderar på att skriva tillsammans med någon är tre till antalet. De lyder som följer:

1. Jag har en idé. Och den idén skulle vara kul att testa med en medförfattare (ja, jag utgår från att det är en skitbra idé).

2. Jag är en kreativ men något otyglad skrivkraft. Jag vet hur man skapar ord, mening och det ena helvetet efter det andra. Men jag är inte så strukturerad som jag skulle önska att jag var. Jag behöver kompletteras. Och jag skulle tjäna på att någon sade till mig när jag sjönk för djupt ner i obegripligt mörker.

3. Bollplank. Det är roligare att arbeta tillsammans med någon än ensam, åtminstone enligt mig. Jag älskar att bolla idéer och tänkbart helvete till höger och vänster. De flesta tycker att jag är tråkig. Men det kanske finns folk som inte tycker det. Framför mig ser jag ett ohämmat kreativt flöde, där det bästa och mest relevanta sorteras ut genom givande men möjligen stenhårda diskussioner.

Ja, ni ser. Jag kanske borde dra ihop ett skrivprojekt med någon. Men det får bli en senare grej, jag har ju fullt upp med mitt eget lilla romanprojekt just nu – och det behöver såklart fokus.

Men ni som skriver med någon – vilka är fördelarna? Och – för guds skull – vilka är nackdelarna? Hör av er!

Flynn är fantastisk

Så jag tog upp Dark Places för att läsa den.

Av oklar anledning trodde jag att jag läst den, men det måste ha varit i ett sinnesförvirrat ögonblick som jag fick för mig en sådan sak. Om jag läst den förut skulle jag komma ihåg det. Det inser jag nu.

Gillian Flynn är fantastisk. Sjukt hypead, naturligtvis. Uppmärksamheten kring Gone Girl, som blev hennes breda genombrott i Sverige, var massiv. Modernista har onekligen gjort ett bra kap när man signade kontrakt på Flynns spänningsromaner.

När jag läser Dark Places slås jag gång på gång av hur välberättad historien är. Jag blir imponerad, för det är inte bara i spänningsmomentet som Flynn är mästerlig, utan i varenda jävla aspekt av berättelsen. Språket, storyn, karaktärerna, drivet, ovissheten, mörkret. Jag försöker men ser inga brister i Dark Places. Med Gone Girl kunde jag ju faktiskt klaga på att boken var för tjock och inledningen lite trög.

På måndag får jag en ny bokleverans. Och i den ligger Sharp Objects. Jag längtar redan.

Hopplöst bokberoende

Vi flyttade nyligen.

En av de viktigaste lärdomarna i denna mödosamma och kraftuttömmande flytt var att vi har för många böcker. Hyllmeter efter hyllmeter, kartong efter kartong. Vi lärde oss; köp inte fler böcker. Det var inte ens en tyst överenskommelse – den var uttalad.

Men vi lärde oss inte, nej –
jag lärde mig inte.

evil-and-the-maskI fredags beställde jag ytterligare fem böcker. Fem böcker som jag MÅSTE HA [Det är väl självklart?]. Det finns liksom inget annat, det ylar i mina hjärnväggar och impulsen blir för stark.

Vad är väl hyllmeter, vad är väl utrymme i förhållande till mitt omättliga begär av böcker? Så nu blev det några böcker. Jag hittade ju faktiskt Fuminori Nakamuras senaste. Och Stuart MacBrides. Och jag fick ju ett tips om Chelsea Cain som jag måste följa upp.

Kort och gott: Jag är en på många sätt hopplös och odisciplinerad människa. Men det är ju böcker. Det förlåter väl allt –
eller?