Kategoriarkiv: Diskussion

Att sälja sin bok är inte lätt

När jag jobbade med bokförsäljning (bokklubbar och nätbokhandel) lärde jag mig snabbt hur svårt eller lätt det kan vara att sälja en bok.

Allt handlar om utrymme och surr. Syns du inte, finns du inte. Om ingen pratar om dig, finns du knappt. För att trigga köpimpulsen hos människor ska du rimligtvis vara både synlig och omtalad; en kombination som är svår för en okänd debutant. Ibland räcker det inte med att du får utrymme; själv försökte jag febrilt att sälja David Peace fantastiska Yorkshirekvartett, till ingen större nytta.

tunneln_framsidaÄn svårare är det förstås för dig som självpublicerar. Såhär: det finns många fördelar med självpublicering, bland annat har man i princip all makt själv. Men den negativa aspekt som i högsta grad är närvarande är att du inte har någon som backar dig.

Ingen som säljer in dig till bokhandeln.
Ingen som pratar om dig på pressträffar.
Ingen som jobbar in intervjuer.
(Även om dessa tjänster till viss del finns att köpa in)

Ingen jävel kommer att göra dig relevant. Och däri ligger svårigheten; det är inte helt lätt att jobba in sin bok i media eller bokhandel. Det krävs något speciellt; en blandning av skicklighet, fingertoppskänsla och goda kontakter. Frågan är:

Hur sticker din bok ut?

Det är en fördel om man kan knyta upp sin bok kring ett speciellt ämne, höja angelägenheten. I bästa fall nappar någon, i värsta fall ingen. Men har du något att prata om är det en stor fördel. Extra stor fördel är det om du dessutom pratar om det på ett intressant sätt.

Det är också viktigt att som författare inse att bokhandel och media inte är allt. Dagens medieklimat kring böcker ser annorlunda ut: till exempel finns en uppsjö av bokbloggare som man kan knyta kontakt med. Själv har jag haft stor glädje av att se bloggare skriva om min bok; och blivit överraskad av att de flesta faktiskt tyckt om den!

När jag jobbade med bokförsäljning raljerade jag ofta över hur kort levnadstid en bok har; men det var framför allt i relation till förlagens arbete och hur länge den existerar på säljlistan och i bokhandelns fokus.

En bok lever naturligtvis länge. Min egen bok, Tunneln i slutet av ljuset, har funnits på marknaden i tre veckor. För att den ska sälja måste jag arbeta långsiktigt och envist. Jag måste förlänga livslängden för boken och kanske är det lättare när man självpublicerar; du har den inställningen redan från början. Du vet att ingen kommer att smälla upp feta marknadsföringskampanjer med ditt ansikte i photoshoppade förstoringar. Du vet att du måste prata med läsarna, att du måste jobba brett.

Att sälja en bok kräver inte bara uppmärksamhet och prat. Det kräver att någon är beredd att trycka på köpknappen eller gå in på bokhandeln och fråga efter boken. Det kräver pengar. Motivation. Trösklar som måste övervinnas. Och hur gör man det bäst?

Fortsättning lär följa.

Under tiden: Köp min bok hos Adlibris eller Bokus!

Upptäck självpubliceringens möjligheter hos Type & Tell!

Vad är egentligen hårdkokt?

Det råder brist på hårdkokt svensk spänning. Åtminstone är det känslan jag får när jag likt en hungrig varg sonderar bokterrängen i jakt på föda. Men vad klassificeras egentligen som hårdkokt?

Det är knappast någon hemlighet att jag främst läser vad jag själv kallar hårdkokt spänning. Varför är det så? Enkelt. Jag tilltalas av en lagom dos våld, mörker och uppgivenhet. Jag tilltalas av ett rättfram språk, av författare som inte lindar in berättelsen i skyddande lager av bomull.

Men hur avgör man om något är hårdkokt eller ej? Är det miljöerna – blir en spänningsroman hårdkokt endast om den utspelar sig i den undre världen? Är det dialogen? Handlingen? Mängden våld?

Eller är det rentav läsaren som definierar vad som är vad.

Min tolkning ser ni ovan. En hårdkokt spänningsroman, för mig, är en roman som inte väjer för den våldsamma och ibland mörka verklighet som omger oss – och framför allt ofta omger brottslighet. För mig är hårdkokt när en roman inte lindar in brottsligheten i någon slags vardagspussel. Det enda jag inte kan bestämma mig kring är karaktärernas vikt i helheten.

Vad gör egentligen en hårdkokt karaktär?

Blir det automatiskt hårdkokt om en huvudkaraktär svär i varannan mening, röker, dricker och är man? Eller blir det bara stereotypiskt? Vad tycker ni? Och: har ni några tips på vad ni tycker är hårdkokta svenska deckare – utöver Jens Lapidus? Jag går nämligen snabbt in återvändsgränder när jag försöker sondera den svenska spänningsterrängen.

Tips tas emot med glädje!

Vad har hänt med min koncentrationsförmåga?

Jag har aldrig haft problem med att läsa ut böcker. Jag älskar att läsa ut böcker! Jag har heller aldrig haft problem med att ha flera böcker igång samtidigt. Åtminstone inte förrän de senaste två månaderna.

Det som hänt är att jag har svårt att fokusera på att läsa ut en bok. Det spelar ingen roll om boken är skitbra, jag kommer inte igenom den. Frustrationen vet inga gränser.

Visst, tänker du: ”Då är ju böckerna inte tillräckligt bra!”, men så enkelt är det inte. Jag har påbörjat flera riktigt bra böcker. Böcker som jag VILL läsa ut, som jag kan längta efter att få läsa ut. Men något händer.

Tio minuter efter att jag börjat läsa känner jag en lömsk trötthet komma smygande och sakta men säkert lockar andra saker mer än boken jag läser. Saker som att sluta ögonen och ta en tupplur, eller att gå och se på film, att leka med barnen, att spela TV-spel.

Det går säkert över. Men för en person som är van vid att avhandla böcker tämligen snabbt är det väldigt frustrerande. Och nu fick jag skriva av mig kring detta i-landsproblem. Tack!

Psykopater är grejen

Jag noterar att psykopater är grejen i allt fler böcker. Vi träffar dem i allt från Flynn till Kepnes, Cameron till Buthler & Öhrlund, Kepler till Ahnhem. Listan kan lätt göras längre.

Psykopaten har fått ett uppsving.

normalBörjar psykopatthrillern bli den nya svennebanan-deckaren? Är det i så fall bra eller dåligt? Jag läser Caroline Kepnes Du, Graeme Camerons Normal och tänker att, well, det är ju trevligt med en morbid sadist som man kan känna sympati för. Vad blir nästa steg?

Som författare måste det vara en hårfin linje att balansera; att skapa en romankaraktär som är störd i huvudet, men ändå spännande att läsa om.

I mina ögon finns det två vägar som är intressanta att utforska:

  1. Den sympatiske psykopaten.
  2. Den fullständigt vedervärdige psykopaten.

Mellanting göre sig ej besvär, försvinner lätt i glömska och blandas ut med vardag och tristess. Om det är något jag önskar kunna behärska är det konsten att skriva en psykologisk thriller med en genomrutten huvudperson som ändå är älskvärd och mänsklig.

Så kanske är det det jag gör. Jag ber att få återkomma i detta högintressanta ämne.

Vad tycker du? Vad gör en bra psykopatthriller – och vilka är dina bästa tips?

Dalar och toppar i skrivandet

Jag har ingen räkmacka att bli serverad; är varken känd, cool eller snygg. Har inget häftigt yrke att luta mig tillbaka mot. Jag bara skriver. Och plågas av ovetskapen om vad som ska hända. 

Min genre är psykologisk spänning. Men när jag skriver i genren vill jag inte fastna i det träsk som man utomlands kallar Nordic Noir. Varför man kallar den Nordic Noir vet jag inte, eftersom få böcker har speciellt mycket noirkänsla över sig.

Eftersom jag försöker att skriva något som inte faller inom ovan nämnda ram, en ram som mycket av spänningsutgivningen i Sverige faller inom, riskerar jag att hamna i Den Outgivna Tomheten. Ty tryggheten är allsmäktig in i det sista, Amen.

Kravet är att leverera en jävligt bra text för få chansen. Det räcker inte att storyn sticker ut, den bekvämligheten har förlagen inte råd med när du är en okänd snubbe med tråkig bakgrund och författarambitioner.

Färdig produkt. Punkt.  Det är vad som eftersökes när du är jag. Du måste vara klockren direkt.

Och vem är det? Väldigt få.

Detta kan dras lärdomar av. Skicka inte in något innan du verkligen – och jag säger verkligen – är färdig med det. Och knappt ens då. Fixa lektörer. Fixa många lektörer, elaka lektörer, ärliga lektörer. Be dem vara sadistiska, skrika åt dig vad som är fel, vad som inte går ihop.

Gråt, skrik, ha ångest. Sen. Sen kanske du kan skicka in.

Häromdagen kände jag mig stark och trygg i min egen text (en av dem, jag har flera). Idag är samma text omgärdad av frågetecken. Mitt självförtroende har gått från bra till uselt.

Trots. Att. Jag egentligen vet:

Att min bok ÄR tillräckligt bra. Är tillräckligt annorlunda. Inte avgrundsfaller ner i den tråksvenska mallen. Att den går att sälja. Och att jag själv kan och kommer att sälja den.

Skrivglädje – en känsla svår att toppa

När jag skriver kommer orden som ett evigt flöde. Min svaghet i skrivandet är att det ibland går lite fort. Å andra sidan är jag enormt kreativ i mitt ordflöde, har knappast några problem att komma på nya vinklar, nya saker.

Styrkor / Svagheter. En balansakt.

Något jag noterat är att mitt liv går i cykler. Under långa perioder skriver jag inte alls, försöker inte. Vet att orden inte är där. Då läser jag istället. Mycket. Kriminalromaner, förstås. Men plötsligt händer något och jag glider in i en skrivande period.

Inga triggervarningar. Det bara sker.

Under de skrivande perioderna blir läsningen lidande. Böcker påbörjas, verkar lovande, men läggs åt sidan eftersom min hjärna har så många andra ord – egna – som vill uttryckas. Det kan vara frustrerande men är oftast skönt. Jag är van; vid mig själv, min hjärna, mitt beteende.

Skrivandet har gått i perioder genom hela mitt liv men det är först under de senaste fem åren som jag börjat skriva längre, sammanhängande texter.

Som tonåring skrev jag rätt banala dikter (tänk: hjärta, smärta, mörker och påtvingad existensialism), som tjugo-något-åring gav jag mig in på journalistikens bana. Skrev mängder av krönikor, intervjuer. Använde humorn. Min rappa käft omvandlad via tangentbordet. När jag snubblade över trettiofemårsgränsen hände något. Texterna blev längre. Färre, men längre.

Kvaliteten? Oklart hur den förändrats. Ibland vill jag tycka att det jag skriver är bra: ibland tycker jag rentav att det är bra. Samtidigt är jag min egen största kritiker. Det är svårt att hålla sig själv i handen när det blåser upp till storm inombords. Ni vet. Ni som skriver.

Det enda säkra är att när skrivglädjen kommer inflygande är det bara att hänga på. För det finns få känslor som kan mäta sig med den.

Behovet av att bredda sin läsning

Det finns nackdelar med att nischa in sig så hårt på en genre som jag gjort. Den döda zonen: bara deckare. Den döda zonen: en jävla massa mörker och spänning. En av nackdelarna är att man går miste om i princip all annan sorts läsning. Bredden.

Några av mina starkaste läsupplevelser återfinns bortom den typiska spänningsgenren (även om de ofta har inslag av spänning i sig). John Fowles Den franske löjtnantens kvinna, Doris Lessings En överlevares memoarer, Hanif Kureishis Förorternas Buddha, John Steinbecks Vredens druvor. Aldous Huxleys Du tappra nya värld och Daniel Woodrells En helvetes vinter. För att nämna några exempel.

Att driva en blogg om deckare och thrillers är att offra annat. Ibland hamrar frustrationen min skalle; när jag läser en bra recension eller vilar ögonen på något intressant. Kanske en ny historisk roman om belägringen av Barcelona, kanske ett mäktigt rymdepos, kanske en kittlande fantasyberättelse eller bara ett livsöde som inte hör hemma inom det jag numera kallar mitt område.

Tiden att läsa annat än min nisch är liten. Kanske krymper den hela tiden, tiden. Kanske gäller det inte bara läsning. Med eget skrivande, med barn och familj och ett arbete som tar mycket tid blir valfriheten – den egna tiden – allt mer begränsad. Periodvis känns det tråkigt. Periodvis kul. Deckarläsningen är en passion. Och den kräver inte speciellt mycket för att vakna till liv efter korta perioder av stiltje.

Jag snöar in mig i klassiska noir-deckare, jag läser kriminalromaner från 1940-talet och slås av ett skönt och avväpnande enkelt språk, jag hittar psykologiska thrillers som inte går att motstå.

Men så glider mina tankar iväg, till något annat.

Och jag inser att ibland kanske en paus från sin egen genre vore på sin plats. Kanske är det vad sommaren kommer att erbjuda mig, kanske inte. Det finns mycket som pockar på min uppmärksamhet, inte minst det faktum att jag själv skriver på en bok, nej två böcker, nej tre. Vad är viktigast? Att läsa andras texter eller att bli klar med min egen?

Valen kan vara svåra. Är jag rädd för att fastna i samma hjulspår och tappa inspirationen – eller är jag rädd för att helt enkelt missa riktigt bra läsning i andra genrer?

Tiden har svaren.