Kategoriarkiv: Diskussion

Världens mest osynliga författare

Ibland härskar man över världen, ibland blir man trampad på. Ibland är man färgstark och ibland genomskinlig. Ibland är man lovande, spännande och edgy, men oftast är man bara Världens mest osynliga författare.

Författarlivet erbjuder höga berg och djupa dalar. Det finns mängder att lärdomar att dra. En av dem: du är mer osynlig än du tror att du är!

Som författare är det lätt att dras med i en destruktiv spiral när man upptäcker hur svårt det är att nå ut med det man skriver. Både förlagspublicerade och självpublicerade författare lider naturligtvis av denna snurrighet: spiralen ner i självkänslans avgrund.

Jag tänker på ett ord.
Ordet är FÖRVÄNTNINGAR.

Att vara författare innebär att ha egna förväntningar på sin text (skit i alla andras!). Det kan vara förväntningar kring försäljning, kring recensioner, eller helt enkelt bara kring att synas någonstans där boken passar in. En signering här, en kultursida där, en bokblogg och en mässa i bästa fall.

Det svåra?
Att ha rimliga förväntningar.

Det är svårare att sälja sin bok än vad du tror, och då räknar jag ändå med att de flesta är tämligen pessimistiska redan från början.

Jag är ingen matematiker. Det ska gudarna veta. Men jag skulle ändå vilja beskriva det så här: ta all pessimism du kan uppbåda. Multiplicera den med fyra. Där någonstans borde du ligga i förväntningsnivå.

Ta också den arbetsinsats du tänkt lägga ner på din bok och multiplicera lika många gånger. Du är närmare resultatet.

(Ja, jag är verkligen en muntergök, men jag sov dåligt i natt så jag är ursäktad)

Allt varierar såklart en del beroende på om du ligger hos förlag eller ej. Och – dessutom – vilken genre du skriver inom. Om du faller utanför den kommersiella ramen? Well, don’t quit your day job.

Låt mig ta det bästa exempel jag vet: mig själv.

Med två självpublicerade böcker i ryggen, Tunneln i slutet av ljuset och Mördarens väg, har jag börjat skörda frukterna av mitt hårda arbete.

Och som jag skördar!

Min första bok togs, överraskande och mycket glädjande, av Månpocket. De såg något som stack ut från mängden, men det var naturligtvis en chansning från deras sida. Traditionella svenska spänningsläsare är inte jättesugna på att läsa böcker om livets RIKTIGA mörka sidor. Särskilt inte om de är skrivna av Random Obskyr Okänd Snubbe (ROOS).

Åter till skördandet.

I mars släpptes pocketutgåvan av Tunneln! Det går… sådär.
Boken ligger inte på topp 100 i pocketförsäljning hos Adlibris.

I mitten av april släppte jag Mördarens väg! Det går … sådär.
Boken ligger inte på topp 100 (pocket exkluderade) hos Adlibris.

Kontentan är alltså, ungefär, att det är jävligt svårt. Kontentan är också, att man inte ska bli helt knäckt av att det är trögjobbat. Åter hamnar vi på ordet förväntningar. Är jag överraskad av svårigheten att sälja mina böcker?

Svar: nej. Jag är självpublicerad, jag skriver obekvämt mörka böcker, jag har tappat bort mitt glamourfilter och jag har inte råd att satsa på PR-arbete. Kommer jag att lägga mig ner och dö – sluta skriva och ge upp? Skulle inte tro det (obs: för mig är skrivandet också en hantering av min ångest)!

Som självpublicerad är det PR-biten som är allra svårast. Det finns helt enkelt ingen som jobbar med att viska ditt namn i viktiga människors öron. Det är också just den biten (viskandet) som gör att jag funderar över att inte självpublicera nästa bok.

Känner ni igen er? Vädra gärna er självtvivel i kommentarsfältet – jag är med er.

Multiläsningens gudfader – that’s me

Jag är inne i en hetsig bokköparperiod. Få saker gör mig så upprymd som att köpa nya böcker – och sedan spendera timmar med att fantisera om att läsa dem. Kanske samla dem på hög under några veckor, eller sortera in dem i bokhyllan med löften om snar läsning.

Ibland sker inte den snara läsningen, men böckerna står kvar i hyllan. Och en vacker dag börjar jag läsa dem.

Att läsa en bok i taget är inget för mig; jag masskonsumerar. Kanske är det ett missbrukarbeteende, kanske är det min svaghet. Ibland känner jag att jag påbörjat så många böcker att jag inte riktigt kan hantera det. Resultatet blir oöverskådliga högar av pågående läsning. Visst är det mysigt med böcker på golvet bredvid sängen, men när man varje morgon råkar kliva på en bok har det gått för långt.

”Att du inte läser ut en bok måste vara ett svaghetstecken hos boken”, kanske någon tänker. Men nej, jag kan ärligt talat säga att de flesta böcker jag påbörjar är bra. Vissa rentav riktigt bra. Men: jag är ständigt sugen på att börja läsa något nytt!

Naturligtvis måste jag åtgärda detta beteende på sikt. Jag VILL ju läsa ut böckerna, det är inget självändamål att samla halvlästa böcker. Alltså får jag jobba med att påbörja färre och avsluta fler. Hur svårt ska det vara?

Hur läser du? En i taget eller så många som möjligt? Var går gränsen?

 

Trött på polisen

Att vara insnöad i en genre innebär bra saker och dåliga saker. En typiskt bra sak är att man lär sig uppskatta riktigt bra böcker inom genren. I mitt fall, kriminallitteratur. En typiskt dålig sak är att man tröttnar.

Ett exempel är den klassiskt brittiska deckargenren. En gedigen, omfångsrik och inte minst framgångsrik genre inom kriminallitteraturen. Och vad är allra mest signifikativt för de brittiska deckarna?

Utredningar.

Utredningar, utredningar, utredningar, förhör, förhör, dörrknackning och mer utredning. Bittra snutar, egensinniga utredare, käcka partners, bistra chefer och mördare som liksom bara väntar på att bli snärjda i rättvisans nät.

Dessutom: brittiska deckare är överfyllda med titlar; DC, DCI, DCS, och så vidare. Och när man, som jag, läser ett gediget antal brittiska deckare per år (och har så gjort i många år) blir det lätt lite … upprepningar. Kort och gott – polisen gör mig trött.

Så, hur åtgärda detta?

Enkelt. Byt genre, ta en paus. Börja läs något annat. Därför har jag för avsikt att snöa in på något annat. Varför inte klassiker? Eller – ännu bättre – varför inte deckarklassiker. Det låter som ett kul projekt att jämföra hur utredningar skildrades förr jämfört med nu.

Men var ska jag börja? Tipsa mig!

Därför älskar jag Harry Kvist

I en tid när stora delar av den svenska spänningslitteraturen likriktas finns det undantag som sprider ljus i mörkret. Martin Holmén, vars antihjälte Harry Kvist kämpar mot moral, fördomar och korrumperade idioter i 30-talets Stockholm, har blivit ett av de största glädjeämnena i en annars oroväckande slätstruken genre.

Dilemmat är både förståeligt och tråkigt: mallad spänning säljer. Läsare vill känna igen sig, kunna förutspå läsupplevelser utan att bli besvikna. Det finns en framgångsmall, något för förlag och författare att kopiera – och möjligen ibland göra försiktiga, avsteg ifrån.

Men så här ligger det till:

9789100144944I Sverige är vi bortskämda med att ha en lång rad skickliga författare som vet att skriva en lagom spännande och tillräckligt kommersiell berättelse. Inte för mycket mörker, inte för mycket våld, inte för mycket sex. Det är bra – och det är dåligt.

Det är bra, eftersom många människor läser. Det är bra, eftersom behovet uppenbarligen finns. Det är bra, eftersom spänningslitteratur i nästan alla former är underbar.

Det är också dåligt. Men varför?

Det är dåligt eftersom förlagen allt mer sällan vågar satsa på det som inte passar in i mallen. Förlagen ”vet vad läsarna vill ha” och det är det som gäller. Men det blir också en självuppfyllande profetia; om den största andelen av all utgiven spänningslitteratur i princip är likadan så blir det normbildande. Det blir, helt enkelt, vad läsarna sakta men säkert formas att tycka om.

Utrymmet för det som inte passar in i mallarna krymper och det är delvis därför jag älskar Harry Kvist. Harry Kvist är både en godhjärtad människa och ett fullständigt as. Han drivs av instinkt och gör det som känns rätt för honom. Även om det är åt helvete fel ibland.

nere-for-rakningMartin Holméns böcker om Kvist är mer än en flirt med den klassiska noirgenren. Här hittar vi en mestadels homosexuell och oerhört våldsbenägen karaktär som kämpar med det faktum att han inte har kontakt med sin dotter.

Kvist är en typ av karaktär som inte återfinns i speciellt många svenska spänningsromaner. En utdöende eller utrotningshotad art. Men varför är det så? Är det för att förlagen inte längre vågar sticka ut hakan – eller är det för att läsarna faktiskt föredrar att läsa om mer skonsamt och förutsägbart missanpassade individer i litteraturen?

Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag blir glad varje gång jag läser något som sticker ut. Fler förlag borde satsa på berättelser som slår läsaren på käften, men jag är tveksam till att det kommer att ske. Rädslan för att inte lyckas med försäljningen är för stor. Sådan är vår spänningsutgivning idag. Cash is king, punkt slut.

Att sälja sin bok är inte lätt

När jag jobbade med bokförsäljning (bokklubbar och nätbokhandel) lärde jag mig snabbt hur svårt eller lätt det kan vara att sälja en bok.

Allt handlar om utrymme och surr. Syns du inte, finns du inte. Om ingen pratar om dig, finns du knappt. För att trigga köpimpulsen hos människor ska du rimligtvis vara både synlig och omtalad; en kombination som är svår för en okänd debutant. Ibland räcker det inte med att du får utrymme; själv försökte jag febrilt att sälja David Peace fantastiska Yorkshirekvartett, till ingen större nytta.

tunneln_framsidaÄn svårare är det förstås för dig som självpublicerar. Såhär: det finns många fördelar med självpublicering, bland annat har man i princip all makt själv. Men den negativa aspekt som i högsta grad är närvarande är att du inte har någon som backar dig.

Ingen som säljer in dig till bokhandeln.
Ingen som pratar om dig på pressträffar.
Ingen som jobbar in intervjuer.
(Även om dessa tjänster till viss del finns att köpa in)

Ingen jävel kommer att göra dig relevant. Och däri ligger svårigheten; det är inte helt lätt att jobba in sin bok i media eller bokhandel. Det krävs något speciellt; en blandning av skicklighet, fingertoppskänsla och goda kontakter. Frågan är:

Hur sticker din bok ut?

Det är en fördel om man kan knyta upp sin bok kring ett speciellt ämne, höja angelägenheten. I bästa fall nappar någon, i värsta fall ingen. Men har du något att prata om är det en stor fördel. Extra stor fördel är det om du dessutom pratar om det på ett intressant sätt.

Det är också viktigt att som författare inse att bokhandel och media inte är allt. Dagens medieklimat kring böcker ser annorlunda ut: till exempel finns en uppsjö av bokbloggare som man kan knyta kontakt med. Själv har jag haft stor glädje av att se bloggare skriva om min bok; och blivit överraskad av att de flesta faktiskt tyckt om den!

När jag jobbade med bokförsäljning raljerade jag ofta över hur kort levnadstid en bok har; men det var framför allt i relation till förlagens arbete och hur länge den existerar på säljlistan och i bokhandelns fokus.

En bok lever naturligtvis länge. Min egen bok, Tunneln i slutet av ljuset, har funnits på marknaden i tre veckor. För att den ska sälja måste jag arbeta långsiktigt och envist. Jag måste förlänga livslängden för boken och kanske är det lättare när man självpublicerar; du har den inställningen redan från början. Du vet att ingen kommer att smälla upp feta marknadsföringskampanjer med ditt ansikte i photoshoppade förstoringar. Du vet att du måste prata med läsarna, att du måste jobba brett.

Att sälja en bok kräver inte bara uppmärksamhet och prat. Det kräver att någon är beredd att trycka på köpknappen eller gå in på bokhandeln och fråga efter boken. Det kräver pengar. Motivation. Trösklar som måste övervinnas. Och hur gör man det bäst?

Fortsättning lär följa.

Under tiden: Köp min bok hos Adlibris eller Bokus!

Upptäck självpubliceringens möjligheter hos Type & Tell!

Vad är egentligen hårdkokt?

Det råder brist på hårdkokt svensk spänning. Åtminstone är det känslan jag får när jag likt en hungrig varg sonderar bokterrängen i jakt på föda. Men vad klassificeras egentligen som hårdkokt?

Det är knappast någon hemlighet att jag främst läser vad jag själv kallar hårdkokt spänning. Varför är det så? Enkelt. Jag tilltalas av en lagom dos våld, mörker och uppgivenhet. Jag tilltalas av ett rättfram språk, av författare som inte lindar in berättelsen i skyddande lager av bomull.

Men hur avgör man om något är hårdkokt eller ej? Är det miljöerna – blir en spänningsroman hårdkokt endast om den utspelar sig i den undre världen? Är det dialogen? Handlingen? Mängden våld?

Eller är det rentav läsaren som definierar vad som är vad.

Min tolkning ser ni ovan. En hårdkokt spänningsroman, för mig, är en roman som inte väjer för den våldsamma och ibland mörka verklighet som omger oss – och framför allt ofta omger brottslighet. För mig är hårdkokt när en roman inte lindar in brottsligheten i någon slags vardagspussel. Det enda jag inte kan bestämma mig kring är karaktärernas vikt i helheten.

Vad gör egentligen en hårdkokt karaktär?

Blir det automatiskt hårdkokt om en huvudkaraktär svär i varannan mening, röker, dricker och är man? Eller blir det bara stereotypiskt? Vad tycker ni? Och: har ni några tips på vad ni tycker är hårdkokta svenska deckare – utöver Jens Lapidus? Jag går nämligen snabbt in återvändsgränder när jag försöker sondera den svenska spänningsterrängen.

Tips tas emot med glädje!

Vad har hänt med min koncentrationsförmåga?

Jag har aldrig haft problem med att läsa ut böcker. Jag älskar att läsa ut böcker! Jag har heller aldrig haft problem med att ha flera böcker igång samtidigt. Åtminstone inte förrän de senaste två månaderna.

Det som hänt är att jag har svårt att fokusera på att läsa ut en bok. Det spelar ingen roll om boken är skitbra, jag kommer inte igenom den. Frustrationen vet inga gränser.

Visst, tänker du: ”Då är ju böckerna inte tillräckligt bra!”, men så enkelt är det inte. Jag har påbörjat flera riktigt bra böcker. Böcker som jag VILL läsa ut, som jag kan längta efter att få läsa ut. Men något händer.

Tio minuter efter att jag börjat läsa känner jag en lömsk trötthet komma smygande och sakta men säkert lockar andra saker mer än boken jag läser. Saker som att sluta ögonen och ta en tupplur, eller att gå och se på film, att leka med barnen, att spela TV-spel.

Det går säkert över. Men för en person som är van vid att avhandla böcker tämligen snabbt är det väldigt frustrerande. Och nu fick jag skriva av mig kring detta i-landsproblem. Tack!