Kategoriarkiv: Bloggen

Mördarens väg till redaktör

Mörker, tystnad och full aktivitet. Men skrivarlivet rullar vidare; nu väntar redigering och publicering av nästa bok: Mördarens väg.

Det har varit tyst på bloggfronten den sista tiden. Semester är en anledning – fullt upp på skrivfronten och på jobbet en annan.

lr_mo%cc%88rdarens-va%cc%88gI veckan skickade jag iväg det som ska bli min andra roman, Mördarens väg, till min redaktör Annika. Nu väntar någon eller några veckors ovisshet innan manuset kommer åter. Kanske fullt av rödmarkeringar, kanske fullt av saker att förbättra.

Förhoppningsvis fullt av saker att förbättra.

Känslan är annorlunda jämfört med när jag skrev Tunneln i slutet av ljuset. Jag har märkt av en ökad stilistisk säkerhet. Det kommer säkert från att jag har befunnit mig i huvudet på samma karaktärer under de senaste åren. Fokus har legat på andra aspekter av berättelsen; jag har gjort mer research, slitit mer med huvudkaraktären. Fäktats mot dialogerna.

Tunneln var en berg-och-dalbana känslomässigt. Jag hade stora problem med nattsömnen under processen. Mördaren har varit mer stabilt arbete. Helger, resor, kvällar, hotell. Jag vet inte om det är bra eller dåligt att skrivprocessen saknat de dramatiska svängarna, de sömnlösa nätterna och den krypande ångesten.

Den nya boken kommer ut i april månad. Men innan dess, i mars, kommer Månpockets utgåva av Tunneln i slutet av ljuset. Klart är att det blir en spännande vår!

Skrivandets berg- och dalbana

Sommaren har inneburit skrivtorka (tänk på valfri öken) men de senaste dagarna har jag börjat arbeta med mina olika skrivprojekt igen. Och det känns, sakta men säkert, allt bättre.

Jag fascineras av skrivandet, hur det fungerar. Eller kanske snarare, hur min hjärna fungerar. Under perioder utan skrivande känner jag viss abstinens, men det är inget jag inte hanterar. Däremot händer något så fort jag börjar skriva igen.

Ett maskineri dras igång, knakar, gnisslar och kränger. Kanske är det hjärnans kreativa delar (de har säkert ett namn) som stimuleras och rusar upp i tempo. För när jag börjar skriva kan jag oftast inte sluta. Och när jag slutar skriva skriver jag på sätt och vis ändå – i min hjärna.

Ruset är både fysiskt och psykiskt, svårt att beskriva. Det triggar också andra känslor. För medan jag har gått hela sommaren utan att skriva och utan större abstinens räcker det nu att jag inte skriver på en dag för att en olycksbådande och rastlös känsla ska komma krypande.

Skön eller obehaglig? Vet inte. Men den är bekant, känslan. Ibland tänker jag att hjärnan tänds upp, avdelning för avdelning. Cell för cell. Strålkastare, stroboskop. Jag trivs i känslan,  i lampornas sken.

Tur då att jag har flera olika skrivprojekt att fokusera på. Och snart är semestern slut.

En månads uppehåll

Det har gått nästan exakt en månad sedan mitt senaste blogginlägg och uppehållet kan tillskrivas flera olika saker.

Semester, skrivkramp, tidsbrist, brist på läslust. You name it. Ibland måste man ta det lugnt, komma bort från tvånget.

Läsning handlar först och främst om glädje och inspiration.När de ingredienserna försvinner är man illa ute. Att då dessutom ha en blogg att driva är inte helt okomplicerat.

Nu är jag kanske tillbaka. Jag har så sakteliga börjat läsa lite i en bok, men vi får se hur det går med det.

Dalar och toppar i skrivandet

Jag har ingen räkmacka att bli serverad; är varken känd, cool eller snygg. Har inget häftigt yrke att luta mig tillbaka mot. Jag bara skriver. Och plågas av ovetskapen om vad som ska hända. 

Min genre är psykologisk spänning. Men när jag skriver i genren vill jag inte fastna i det träsk som man utomlands kallar Nordic Noir. Varför man kallar den Nordic Noir vet jag inte, eftersom få böcker har speciellt mycket noirkänsla över sig.

Eftersom jag försöker att skriva något som inte faller inom ovan nämnda ram, en ram som mycket av spänningsutgivningen i Sverige faller inom, riskerar jag att hamna i Den Outgivna Tomheten. Ty tryggheten är allsmäktig in i det sista, Amen.

Kravet är att leverera en jävligt bra text för få chansen. Det räcker inte att storyn sticker ut, den bekvämligheten har förlagen inte råd med när du är en okänd snubbe med tråkig bakgrund och författarambitioner.

Färdig produkt. Punkt.  Det är vad som eftersökes när du är jag. Du måste vara klockren direkt.

Och vem är det? Väldigt få.

Detta kan dras lärdomar av. Skicka inte in något innan du verkligen – och jag säger verkligen – är färdig med det. Och knappt ens då. Fixa lektörer. Fixa många lektörer, elaka lektörer, ärliga lektörer. Be dem vara sadistiska, skrika åt dig vad som är fel, vad som inte går ihop.

Gråt, skrik, ha ångest. Sen. Sen kanske du kan skicka in.

Häromdagen kände jag mig stark och trygg i min egen text (en av dem, jag har flera). Idag är samma text omgärdad av frågetecken. Mitt självförtroende har gått från bra till uselt.

Trots. Att. Jag egentligen vet:

Att min bok ÄR tillräckligt bra. Är tillräckligt annorlunda. Inte avgrundsfaller ner i den tråksvenska mallen. Att den går att sälja. Och att jag själv kan och kommer att sälja den.

Behovet av att bredda sin läsning

Det finns nackdelar med att nischa in sig så hårt på en genre som jag gjort. Den döda zonen: bara deckare. Den döda zonen: en jävla massa mörker och spänning. En av nackdelarna är att man går miste om i princip all annan sorts läsning. Bredden.

Några av mina starkaste läsupplevelser återfinns bortom den typiska spänningsgenren (även om de ofta har inslag av spänning i sig). John Fowles Den franske löjtnantens kvinna, Doris Lessings En överlevares memoarer, Hanif Kureishis Förorternas Buddha, John Steinbecks Vredens druvor. Aldous Huxleys Du tappra nya värld och Daniel Woodrells En helvetes vinter. För att nämna några exempel.

Att driva en blogg om deckare och thrillers är att offra annat. Ibland hamrar frustrationen min skalle; när jag läser en bra recension eller vilar ögonen på något intressant. Kanske en ny historisk roman om belägringen av Barcelona, kanske ett mäktigt rymdepos, kanske en kittlande fantasyberättelse eller bara ett livsöde som inte hör hemma inom det jag numera kallar mitt område.

Tiden att läsa annat än min nisch är liten. Kanske krymper den hela tiden, tiden. Kanske gäller det inte bara läsning. Med eget skrivande, med barn och familj och ett arbete som tar mycket tid blir valfriheten – den egna tiden – allt mer begränsad. Periodvis känns det tråkigt. Periodvis kul. Deckarläsningen är en passion. Och den kräver inte speciellt mycket för att vakna till liv efter korta perioder av stiltje.

Jag snöar in mig i klassiska noir-deckare, jag läser kriminalromaner från 1940-talet och slås av ett skönt och avväpnande enkelt språk, jag hittar psykologiska thrillers som inte går att motstå.

Men så glider mina tankar iväg, till något annat.

Och jag inser att ibland kanske en paus från sin egen genre vore på sin plats. Kanske är det vad sommaren kommer att erbjuda mig, kanske inte. Det finns mycket som pockar på min uppmärksamhet, inte minst det faktum att jag själv skriver på en bok, nej två böcker, nej tre. Vad är viktigast? Att läsa andras texter eller att bli klar med min egen?

Valen kan vara svåra. Är jag rädd för att fastna i samma hjulspår och tappa inspirationen – eller är jag rädd för att helt enkelt missa riktigt bra läsning i andra genrer?

Tiden har svaren.

Bra refuseringar = större chanser

I dagarna fick jag mitt sjätte refuseringsbrev/mejl. Det var ett bra sådant, utförligt, konstruktivt, positivt. Jag är bortskämd. 

Visst är det paradoxalt: Det suger att bli refuserad. Men samtidigt; när man blir refuserad på rätt sätt och inte med ett opersonligt dussinmejl är det konstruktivt för skrivandet. I mitt fall handlar refuseringarna om logiska luckor i berättelsen samt att upplägget under stunder är för fragmentariskt. En annan svårighet med att skriva ett kompakt mörkt manus är att få in det i ett förlags utgivningsprofil, ty denna hålls det hårt på.

(En liten parentes: Jag förstår att man vill hålla en tydlig linje i sin utgivning, men detta är ett problem i svensk spänningsutgivning; det blir för mycket mainstreaming)

För varje konstruktiv refusering som trillar in genomför jag justeringar. I nuläget har jag till exempel genomfört (snart klar) en total omskrivning av hela berättelsen. Från tredje person imperfekt till första person presens. Ett stort arbete, som gjort helheten mycket bättre, starkare.

Faktum är dock att ingen av refuseringarna nämnt att tredje person imperfekt varit fel; detta är snarare något jag själv kommit fram till. Så, om jag kombinerar åtgärderna av de synpunkter som förlagen gett mig med det faktum att manuset är starkare efter omskrivningen, ser det ljust ut.

Det har varit lättare än jag trott att ta emot kritik. Innan jag skickade iväg mitt manus för första gången tänkte jag att det skulle bli hemskt: Jag är värdelös, jag suger, fy fan, det blir aldrig någon bok.

Det blev inte hemskt. Kanske för att jag uteslutande fått bra feedback för storyn, karaktärerna och upplägget. Kanske inte.

Snart är min omskrivning färdig. Därefter väntar mer putsning. Och sedan iväg till förlagen igen. Skillnaden denna gången är att jag kommer att skicka bredare direkt. Så det är upp till förlagen att agera snabbt om de inte ska missa sin chans.

Bloggstiltje, skrivande och läsning

Det har varit stiltje här ett tag; dels har jag varit i Sri Lanka med jobbet och dels har det varit lite för mycket med det ”vanliga” livet, vad det nu är.

Men läser gör jag ändå. Mitt problem är som alltid att jag påbörjar alldeles för många böcker. Alltså har jag fyra läsningar på gång just nu: Dog City Blues av Jacob Härnqvist, Victus av Albert Sanchez Pinol, Shinjuku Shark av Arimasa Osawa och En sista riktig kyss av James Crumley.

Det tar tid. För jag gillar samtliga böcker.

För övrigt håller jag fortfarande på att skriva och putsa och skriva och putsa. Mitt manus (det första) är ju i princip färdigt, men färdigt blir det ändå aldrig. Utöver min roman skriver jag ju även på en novellsamling, även om denna fått stå i bakgrunden den senaste tiden.

Hur som helst är jag vid liv. Och jag håller så smått på att planera vilka intervjuer som ska komma framöver.