Författararkiv: hier0nymus

Intervju med Stina Jackson

”Jag har alltid fascinerats av människor som faller utanför ramarna och går sin egen väg”

Stina Jackson är i ropet. Hennes debut, Silvervägen, har just haft recensionsdatum och hyllningarna är redan många. Silvervägen är en spännande bok om sorg, ensamhet och att växa upp. Den döda zonen passar på att känna en norrländsk debutant på pulsen.

Att debutera som författare är en underlig företeelse. Du skriver, skriver, läser och våndas. Och så vips, syns det du skapat på sociala medier och i tidningar. Och inte minst i din egen bok. För Stina Jackson råder inget undantag; att vara debutant och dessutom ligga på Sveriges största förlag medför större uppmärksamhet än för de flesta andra debutanter. Kanske medför det också en större press på författaren i fråga.

Grattis till boken, Stina. Det går inte att undvika frågan: hur kändes det när du höll i din bok för första gången?
– Helt fantastiskt! Jag var faktiskt nästan lite rädd att bläddra i den. Med ens blev det så verkligt, att boken fanns, att allt mitt slit och alla mina drömmar med ens hade besannats. Det var stort.

Okej. Vanlig och tråkig fråga nu. Men vad kan du berätta om hur Silvervägen kom till dig? Hade du haft idén länge?
– Själva idén kom successivt. Det började med att jag såg en dokumentär om en motorväg i Kanada som fått öknamnet ”Highway of Tears”, efter att ett stort antal kvinnor och flickor försvunnit längs vägen. Den storslagna och smått ödsliga kanadensiska naturen påminde mycket om min barndoms marker. Det var där fröet till boken såddes.

Men du skrev redan innan dess, eller hur?
– Absolut. jag skrev mig ofta hem till Norrland. Och när jag skrev förlades handlingen alltid till Västerbotten. Så jag visste att jag ville skriva en Norrlandsroman. Det var drömmen.

När började du skriva?
– Jag har skrivit sedan barnsben, faktiskt. Som barn skrev jag mycket sagor och spökhistorier, jag har alltid dragits till mörker av olika slag. Jag knåpade ihop pjäser på rasterna som jag och mina kompisar sedan spelade upp för klassen. Jag skrev mycket dagböcker, dikter och noveller under uppväxten. Men det var först för fem år sedan som jag verkligen började ta skrivandet på allvar och målmedvetet försökte mig på att skriva en bok.

Under tiden som jag läser Silvervägen slås jag av en sak: vemodet. Boken är på sätt och vis en enda lång berättelse om sorgebearbetning och saknad. Men det är också en intressant skildring både av att växa upp – och av att faktiskt vara vuxen och ha ett ansvar att ta. Men för Stina Jackson var det inte självklart att det skulle vara den typen av berättelse.
– Nej … när jag skriver börjar det alltid med att jag ser scener i huvudet som jag sedan försöker sätta på pränt.

Foto: Stefan Tell

– Jag såg vägen, jag såg den försvunna flickan och jag såg hennes pappa bakom ratten. Ur dessa scener växte berättelsen fram på egen hand.

När du sett detta, hur pass utmanande var det att få ihop en hel bok kring det?
– Pappan, Lelle, var den första karaktären som kom till mig. Jag såg honom väldigt tydligt redan från början och scenerna med honom skrev sig nästan av sig själva. Jag visste att jag ville skriva ett porträtt av en människa som har förlorat allt, men som ändå kämpar vidare.

– Meja kom till mig senare och var mer krävande att locka fram. Min ambition var hela tiden att skriva en spännande roman med djup, där karaktärerna får stå i centrum. Jag ville inte skygga bort från tunga ämnen, tvärtom, när de dök upp så välkomnade jag dem.

Genom hela berättelsen finns skogen, vidderna, de små byarna. Stina Jackson flyttade själv till USA för tolv år sedan, men att skriva fram skildringarna av sitt Norrland har varit ett sätt att bearbeta den hemlängtan hon ibland känt.
– Silvervägen är i mångt och mycket ett kärleksbrev till Norrland och mina hemtrakter. Jag brukar säga att jag skrev med hemlängtan som bränsle.

Saknar du Norrland?
– Ju längre jag varit borta, desto mer uppskattar jag mina barndomsmarker. Varje gång jag är på besök springer jag ut i skogen, det första jag gör. Mycket av miljöbeskrivningarna i boken bygger på minnen. Men jag tycker också om naturfotografi, så när jag är hemma i Norrland brukar jag fota väldigt mycket. Och när jag satt i Denver och skrev så sökte och fick jag inspiration i alla foton jag tagit.

En sak jag tänkte på när jag läste var skogen. Skogen kändes central.
– Jag har alltid älskat skogen, den har alltid varit min kraftkälla. Det var dit jag sökte mig redan som barn och hittade inspiration till mina sagor. Och även senare i livet så spenderade jag mycket tid ensam i skogen för att samla kraft.

Norrland är en rätt bra miljö för att skriva suggestiv spänning…
– Ja, det är en fantastisk setting för en spänningsroman. det är en plats där man känner naturens storhet och människans försvinnande litenhet. Och jag tror att det är en plats som kittlar fantasin på olika sätt. Just skogen och ödsligheten bidrar till att skapa en slags ödesmättad stämning.

Silvervägen är fylld av mångsidiga och fascinerande personporträtt. Men karaktärerna är ofta inte självklara människor, som lever enligt samhällets regler och traditioner. Tvärtom. Och det är ett medvetet val, säger Jackson, som alltid fascinerats av människor som lever utanför ramarna och går sin egen väg.
– Jag fascineras mycket av människor som lever lite på gränsen av samhället. Och det är ofta dessa levnadsöden jag utforskar i mitt skrivande.

Foto: Stefan Tell

– Jag tror att alla människor har både ljus och mörker inom sig. Det är intressant att försöka fånga det i mina karaktärer. Alla har sina sidor och egenheter.

Recensionsdagen har precis varit. Och Silvervägen har fått väldigt fint bemötande. Hur tacklar du det hela?
– Jag är så oerhört rörd och glad över de fina recensioner jag fått. Min egen inre kritiker är ganska skoningslös och jag har svårt att verkligen ta till mig positiv kritik. Det är oftast det negativa som fastnar.

– Men jag är verkligen jätteglad och tacksam över hur boken har mottagits hittills. Och fylld av ångest inför att åstadkomma bok nummer två!

Just det. Du skriver redan på nästa bok. Vad kan du säga om den?
– Nästa bok utspelar sig i en liten by i Västerbotten och går i samma anda som Silvervägen. Jag känner att jag inte är färdig med Norrland ännu utan har mer berättelser jag vill utforska och få ner på pränt. Det är en berättelse om familjeband, ondska och vad som händer när man tar ödet i egna händer.

Läser du något just nu?
– Just nu läser jag Träskkungens dotter av Karen Dionne.

Ge läsarna tre boktips för sommaren!
Kåda av Ane Riel
Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr.
Satyricon av Gertrud Hellbrand.

Min egen recension av Silvervägen hittar ni här.

Recension: Stina Jackson – Silvervägen

Silvervägen är en beroendeframkallande bok, fylld av vackert vemod, spirande hopp och kompakt mörker. Det är en suggestiv berättelse om sorg, ensamhet och att inte passa in i mallen. Stina Jackson har skrivit en av årets bästa spänningsromaner. 

Natt efter natt. Dag efter dag.
Allting i Lelles liv handlar om att hans dotter försvann för tre år sedan. Han fungerar inte utan henne. Och han har lovat att han ska hitta henne.

Natt efter natt. Dag efter dag.
Meja söker trygghet och tillhörighet. Hon flyttar med sin mamma till en by i Norrland. Men tryggheten befinner sig hela tiden just bortom armlängds avstånd.

Berättelsen kretsar kring Silvervägen; riksväg 95, mellan Skellefteå och den norska gränsen. Det är längs denna väg Lelle färdas i sökandet efter sin dotter. Avtagsväg efter avtagsväg. Stuga efter stuga.

Hon är ständigt med honom, Lina. Sitter bredvid. Pratar. Tröstar ibland, förmanar ibland. Hans äktenskap gick åt helvete. Han kan knappt sköta sitt jobb. Han har bara ett fåtal vänner kvar; upplever att ingen förstår honom.

Meja tvingas ta för stort ansvar. Mammans psykiska ohälsa färgar allt. Alkoholen är ständigt närvarande. Och nu, när mamman slungat sig in i ett nytt förhållande, känner Meja att något inte stämmer. Hon kan bara inte sätta fingret på vad, men orkar inte mer.

Hon lär känna ett gäng killar från trakten. Kanske finns det ändå hopp om att trivas i norr?

Silvervägen sträcker sig mil efter mil: träd, sjöar, byar, tomhet. Stina Jacksons debut befolkas av människor i samhällets utkant; människor som inte riktigt hör hemma. Det är en vacker och vemodig berättelse om natur, mänsklighet och saknad. Men det är också en fascinerande och spännande berättelse om mänskligt mörker. Om frågor som söker svar, om besatthet och isolering.

Jacksons berättarröst är självklar och skänker sidorna liv. Karaktärerna är fyllda av samvetskval, längtan och rädsla. Det gör Silvervägen till en av de bästa svenska spänningsdebuter jag läst på ett par år. Det är en bok som faller utanför ramarna, och det är enbart positivt. En sak känns glasklar: vi kommer att få se betydligt mer från Stina Jackson framöver.

Inom kort kommer även en intervju med Stina Jackson att publiceras här på Den döda zonen.

Tillbaka till startsidan

Tunneln, den långa, den mörka

Den är framför mig, djup –
den är bakom mig, en avgrund.
Den är inuti mig, mörk –
den äger mig,
fullständigt.

Kugghjulen är snabba men passar inte i spåren.
Tankarna rusar fritt, starkt, okontrollerat,
men i fel riktningar.
Skänk mening! Skänk mening!
Tusen, röster, tusen, är de, olika starka. Inuti min resonanslåda.
Skrik på uppmärksamhet, på att se och bli sedd,
på att prata och bli lyssnad till. Berättigad och bekräftad.
Se mig! Hör mig! 
Men oavsett hur många som ser, som hör, så finns den ändå där –
tunneln, den långa. Den mörka.

Frågor och svar kring Psykologen

Det bästa sättet att möta läsarfrågor, synpunkter och annat är genom intervjuer. Men eftersom kvällstidningarna, månadsmagasinen och andra medier lyser med sin frånvaro passar jag på att på egen hand sammanfatta och svara på en del av de frågor jag mött. Se där, fördelen med att ha en egen kommunikationsplattform!

Psykologen släpptes i slutet av mars. Mottagandet har, hittills, varit fint med flera engagerade och positiva recensioner. Som sig bör har det även flutit upp lite negativa åsikter och en hel del frågor – både av kritisk och okritisk karaktär. Här har ni några av dem – och svaren!

Fråga: Hur kom du på idén till Psykologen?
Svar: Jag skrev en novellsamling, Liemannen, där jag på olika sätt berörde döden. Och en av de novellerna handlade om en psykolog som tyckte om att spela död. Jag tyckte att det var en lite kul grej att utgå ifrån.

Fråga: Du skriver mycket om psykisk ohälsa. Varför gör du det?
Svar: Det finns flera svar på den frågan. Ett svar är att jag själv vet vad det innebär att vara drabbad av psykisk ohälsa. Jag vet också hur svårt många har att prata om det. För egen del har skrivandet varit nästan viktigast av allt. Att skriva om psykisk ohälsa medverkar också till att bryta stigman kring det, och det behövs.

Men det är inte så att jag känner att jag måste lägga in ett element av psykisk ohälsa i mina böcker. Det kommer av sig självt. Och det är definitivt inget jag ryggar undan från. Sedan jobbar jag också, i mitt ”vanliga” liv, på en organisation som arbetar med psykisk hälsa och ohälsa. Det är frågor som berör och engagerar mig väldigt mycket.

Fråga: ”Varför är Psykologen klassificerad som spänningsroman, jag ifrågasätter hur pass spännande den är.”
Svar: Jag håller med att det inte är helt tydligt vad Psykologen borde benämnas som för genre. Men att genrebestämma är oftast något man vill göra; för att fånga upp potentiella läsare. Och när det gäller Psykologen så finns det ändå ett ”spänningsmoment” i botten av berättelsen. Ett försvinnande. Däremot är det, absolut, inte någon pulshöjande spänning, någon mastodontspänning, någon explosiv spänning med mördarjakt, pistoler och skräckiga karaktärer.

Spänning kan vara väldigt mycket, för väldigt många. Och jag vill gärna vidga begreppet ”spänning” från att vara förutsägbar polis- detektiv- eller mördarspänning. Däremot funderar jag, om det blir aktuellt med pocketutgåva, att faktiskt ta bort klassificeringen från omslaget. För jag har insett att det är en del läsare som stör sig på det.

Fråga: Titeln, var kommer den ifrån? Psykologen är ju inte huvudkaraktär i boken?
Svar: Grunden till boken är en novell, som handlar om en psykolog. Det som hände var att jag i den novellen också hittade en annan historia, en som handlar om Henry. Men där psykologen spelar en väldigt viktig roll i hans utveckling. Visst är det inte psykologen som är huvudperson i berättelsen, men utan psykologen skulle Henry inte komma till vissa insikter, eller drivas i vissa riktningar. Och: jag har hört att man ska ha tydliga titlar. Ett ord. Så jag lät det vara kvar.

Fråga: Hur pass nära dig själv ligger Henry, huvudkaraktären?
Svar: Ganska nära, på flera sätt. Långt ifrån, på andra sätt. Henry är en fundersam man, som oroar sig mycket över saker och ting. Han känner sig ofta ensam, även när han omges av människor. Han har nära till jobbångesten och depressionen. Och alla de sakerna känner jag väl igen. Men sedan är det väldigt mycket som är ren och skär fiktion. Herre gud, på vissa sätt är han ju rätt hopplös. Men jag gillar honom. Mycket.

Fråga: Varför skriver du alltid om terapi?
Svar: Det har bara blivit så! Jag inser att jag har minst en scen med terapi i alla mina tre böcker. Jag antar att det kan bli så när du skriver om människor som på ett eller annat sätt lever med psykisk ohälsa. Och hey, psykologer är spännande. De får gärna medverka i mina böcker!

Fråga: ”Dina två böcker är hårdare, mörkare och mer febriga. Psykologen är mer nedtonad och finstämd. Har det varit ett medvetet val att göra så?”
Svar: Kanske. Min första bok var så otroligt speciell att skriva. Jag skrev den som i ett virrvarr av mörker och ångest. Då blev den som den blev. Andra boken handlade mer om ondska. Då blir det också lätt väldigt mörkt och jävligt. Men så fort jag började skriva om Henry, i denna boken, så kände jag att det behövde vara lite mer stillsamt. Även nästa manus som jag skrivit, Hissen, är mer stillsamt än de två första, kan jag väl erkänna. Däremot lär jag hitta tillbaka till det där kantiga och mörka vad det lider.

Mina böcker köper ni såklart där böcker köps vanligtvis. Adlibris och Bokus, exempelvis. Men också hos Akademibokhandeln.

Nya inköp på spänningsfronten

Det är inte så ofta jag skriver om böcker här, längre. Men det borde jag göra. Just nu finns det mycket jag vill läsa på spänningsfronten.

Några av mina senaste inköp är utländska. Och alla är skrivna av manliga författare, vilket gör mig lite bekymrad.

David Peace har släppt sin nya bok, Patient X. De flesta som läst min blogg tidigare vet att Peace är min favoritförfattare. Jag har börjat läsa, men återkommer med fullständigt omdöme lite senare. Språket är, som alltid, otroligt bra. Handlingen, däremot, något oklar i nuläget.

Richard Price (som Harry Brandt) bok The Whites utkom för första gången 2015. Nu har jag lagt vantarna på den och hoppas hinna läsa inom kort. Boken ska vara en polisroman som utspelar sig i New York. Förväntansfull!

Andy Weir (The Martian) och hans Artemis står också näst på tur. Boken ligger överst i min läshög bredvid sängen – även om det ofta inte innebär att det blir nästa bok till läsning. Även om jag hört att The Martian var bättre så tycker jag att Artemis låter spännande! Och okej, det är sci-fi, men det finns ju ett spänningsmoment i berättelsen!

Undrar ni vilka svenska böcker som står på tur? Well, jag har ett antal i läshögen. Anna Tells Fyra dagar i Kabul, Helena Kubicek Boyes Innan snön faller och Anna Bågstams Ögonvittnet är tre av dem!

 

Släppdag för Psykologen

Psykologen föddes som en novell på tjugo sidor. Men jag gillade storyn, gillade karaktärerna, och kände mig tvungen att skriva en bok. Nu är den här.

Att utgå från en novell och bygga ut den till en hel bok är inte helt lätt. Förvisso finns karaktärerna redan där, antingen i handlingen eller i författarens hjärna, men för att verkligen kunna skapa en berättelse som håller måste du tänka utanför boxen.

Psykologen-OmslagSom tur är, tänker jag gärna utanför boxen i mitt skrivande.

Det var något visst med karaktärerna i min novell som jag verkligen gillade. Den osäkre Henry. Den manipulativa Johanna. Och deras samspel. När jag väl knäckt koden för att skapa en roman av novellen gick det förhållandevis smärtfritt.

Ändå har väntan varit lång. Och upplevts längre än vad den gjorde för mina två tidigare böcker. Kanske är det för att Psykologen är den första boken jag faktiskt inte självpublicerar. Det har varit ett förlag inblandat, vilket ställt annorlunda krav på mig. Gjort mig mer till en åskådare, på sätt och vis. Och då upplever jag tiden som långsammare.

Så nu när Psykologen släpps, vad är att vänta? Jag hoppas naturligtvis att någon läser den, att någon recenserar den, att någon tycker om den. Men jag förväntar mig ingenting. Däremot känner jag en stor lättnad. Och viss nervositet.

Köp boken i fysisk bokhandel, eller varför inte hos Adlibris eller Bokus. Jag skulle bli väldigt glad.

Boken finns i verkligheten

En stor del av författandet handlar om att sitta och skriva i evighetslånga, rätt så tråkiga, manusdokument. Det är sällan man känner att man skapar något fysiskt. Därför är ögonblicken viktiga. Ögonblick som när man för första gången håller i sin bok, till exempel.

Psykologen är min tredje bok, men jag tror aldrig att jag kommer vänja mig vid känslan. Att det faktiskt blev en bok. Tvärtom gissar jag att det kommer att kännas starkare för varje gång jag lyckas få ut en bok; eftersom jag vet hur mycket jobb som ligger bakom.

Ja, så här ser då den riktiga boken ut.

Nu ser jag fram emot att se boken i hyllorna! Min magkänsla kring Psykologen är bra. Men man vet förstås aldrig hur den tas emot.

Köp gärna mina böcker. Till exempel hos Adlibris.